Mats skrev:

barracuber skrev: Det är lätt hänt att börja nedvärda sig själv som utanför samhället. Att blir självutplånande, börja bedöma sig själv, "slå på sig själv", börja känna sig misslyckad och värdelös.

Och såna som Frimodig gör sitt bästa för att hjälpa till med nedvärderandet.

Håller med om det, även om jag tycker han har en poäng, ifall jag tolkar honom rätt, i att man mår bra av att bry sig om andra i handling (något som jag själv kunde bli mycket bättre på).

Men om man diskuterar hela livssituationen, känslan av innehåll, sammanhang och mening, så måste man prioritera sig själv innan man kan gå vidare.

Om man ska bry sig om andra i handling och må bra av det måste man tyvärr välja med lite omsorg vilka man ska bry sig om. Om man försöker bry sig om fel sorts människor blir man bara utnyttjad och det mår man definitivt inte bra av.

Frimodig skrev:
Wow.

Det är två olika saker.

Och du fattar inte. Så där helt naturligt. Wow.

Ibland blir jag rätt förundrad. to tell the truth.

Lennart Frimodig

Är det kul att hela tiden insinuera att man är dum i huvudet om man inte tycker och tänker precis som du? Förbannat otrevligt är det i alla fall. Hade du suttit mitt emot mig hade jag sparkat dig på kuken.

sugrövmanövern skrev:

Frimodig skrev:
Wow.

Det är två olika saker.

Och du fattar inte. Så där helt naturligt. Wow.

Ibland blir jag rätt förundrad. to tell the truth.

Lennart Frimodig

Är det kul att hela tiden insinuera att man är dum i huvudet om man inte tycker och tänker precis som du? Förbannat otrevligt är det i alla fall. Hade du suttit mitt emot mig hade jag sparkat dig på kuken.

Tja. Det är Frimodigs taktik. Först försökte han skuldbelägga mig. Det går inte. Då försökte han dumförklara mig. Det går inte heller.

Frimodig har slut på argument. Det enda han har att komma med är: "du fattar inte" och det är försås rent nonsens.

Att Mats mår bättre under sin korkek är ingen tvekan om för mig, även om det på sitt sätt är en katastrof och ett misslyckande - för omgivningen och samhället, jag menar inte att Mats har misslyckats. Samhället har misslyckats när en människa med så stora möjligheter att bidra till det genom arbete inte kan göra det utan att gå under som människa. Jag är övertygad om att Mats hellre hade fortsatt arbeta om det hade fungerat för honom och jag vet något om hur han har försökt.

Däremot är det en fundamental skillnad mellan om människor gör sig själva eller varandra lyckliga. Det kan förefalla som att det inte spelar någon roll om du och jag och de andra gör oss själva lyckliga eller om vi gör varandra lyckliga. Alla blir lyckliga ändå, inte sant? Men ett samhälle handlar inte bara om det och det är mer än summan av individerna i det, det handlar om människor i samspel och sammanhang med varandra. Som aspergare har jag lite svårt att intuitivt ta in det men jag är ändå övertygad om att det är så. Ur den aspekten är det skillnad på om vi gör oss själva lyckliga, var och en, eller om vi gör varandra lyckliga - även om nettoresultatet kan förefalla detsamma.

På det viset har Frimodig rätt. Det är två olika saker. Kanske instämmer han inte i det jag skriver men det är så jag tänker.

Tack Titti!

Vi verkar ha samma syn. Det är samhällets nederlag att jag inte kan arbeta. Jag skrev typ samma sak här.

Visst kan det vara så att det är skillnad om vi gör oss själva lyckliga eller om vi gör varandra lyckliga. Det har jag inte funderat så mycket på. Samhällsmantrat nu för tiden är typ "satsa på dig själv, tag plats och konkurera ut dina medmänniskor", och det kanske är det som är det stora felet?

Jag gick under för att ingen både kunde och ville göra mig lycklig (eller se mina behov och hjälpa mig få dem tillgodosedda, är ett bättre sätt att uttrycka det). I en bättre värld hade jag kanske kunnat få det jag behöver och då kunnat bidra i arbetslivet. Men nu är det inte så. Det är lite trist faktiskt. Både för samhället och för mig.

Men det är OK ändå. Samhället kan inte hjälpa mig på något annat sätt än att ge mig sjukpension, och det funkar för mig. Och samhället står inte och faller med om jag arbetar, så det funkar för samhället också.

Titti skrev:Att Mats mår bättre under sin korkek är ingen tvekan om för mig, även om det på sitt sätt är en katastrof och ett misslyckande - för omgivningen och samhället, jag menar inte att Mats har misslyckats. Samhället har misslyckats när en människa med så stora möjligheter att bidra till det genom arbete inte kan göra det utan att gå under som människa. Jag är övertygad om att Mats hellre hade fortsatt arbeta om det hade fungerat för honom och jag vet något om hur han har försökt.

Däremot är det en fundamental skillnad mellan om människor gör sig själva eller varandra lyckliga. Det kan förefalla som att det inte spelar någon roll om du och jag och de andra gör oss själva lyckliga eller om vi gör varandra lyckliga. Alla blir lyckliga ändå, inte sant? Men ett samhälle handlar inte bara om det och det är mer än summan av individerna i det, det handlar om människor i samspel och sammanhang med varandra. Som aspergare har jag lite svårt att intuitivt ta in det men jag är ändå övertygad om att det är så. Ur den aspekten är det skillnad på om vi gör oss själva lyckliga, var och en, eller om vi gör varandra lyckliga - även om nettoresultatet kan förefalla detsamma.

På det viset har Frimodig rätt. Det är två olika saker. Kanske instämmer han inte i det jag skriver men det är så jag tänker.

I grunden håller jag med om ditt första stycke. Det är samhället, vi andra, som måste se till att alla kan få göra så mycket de klarar, arbetsmässigt. Vårt företag håller just på att sätta igång en utbildning för människor i Karlstad, Hagfors och Arvika, som är intresserade av att starta arbetsintegrerande sociala företag. Såna företag har som huvuduppgifter att skapa jobb åt människor som står mkt långt från arbetsmarknaden, att återinvestera överskott och att ge alla anställda en demokratisk röst. Regeringen startade det här 2010. Man kan kolla på Tillväxt och Tillväxtverket.

Ditt andra stycke förstår jag inte. Mina enkla idéer är att det är viktigt för var och en att känna sig delaktig i samhället, att man har en röst. Att kunna känna sig stolt för att man gör så gott man kan, man bidrar så mycket man kan. Man lever inte ett liv som åskådare, i huvudsak, man är en del.

Lennart Frimodig

Det enda som behövs för att jag ska känna mig delaktig i samhället och "ha en röst" är att jag blir accepterad som jag är. Jag behöver inte arbeta eller "bidra" för det.

Sen vore det förstås trevligt om mina grundläggande mänskliga behov togs på allvar av samhället, men det verkar vara en utopi.

Mats skrev:Det enda som behövs för att jag ska känna mig delaktig i samhället och "ha en röst" är att jag blir accepterad som jag är. Jag behöver inte arbeta eller "bidra" för det.

Sen vore det förstås trevligt om mina grundläggande mänskliga behov togs på allvar av samhället, men det verkar vara en utopi.

Det här att bidra är inte riktigt din grej, right?

Jag fattar inte hur man kan ha en sådan inställning.

Och, det är en fråga om inställning. Även totalförlamade kan bidra, om de väljer det.

Samhällen är liksom en ömsesidighet. Att få och ge.

Lennart Frimodig

Mats skrev:

sugrövmanövern skrev:

Frimodig skrev:
Wow.

Det är två olika saker.

Och du fattar inte. Så där helt naturligt. Wow.

Ibland blir jag rätt förundrad. to tell the truth.

Lennart Frimodig

Är det kul att hela tiden insinuera att man är dum i huvudet om man inte tycker och tänker precis som du? Förbannat otrevligt är det i alla fall. Hade du suttit mitt emot mig hade jag sparkat dig på kuken.

Tja. Det är Frimodigs taktik. Först försökte han skuldbelägga mig. Det går inte. Då försökte han dumförklara mig. Det går inte heller.

Frimodig har slut på argument. Det enda han har att komma med är: "du fattar inte" och det är försås rent nonsens.

Jag ber om ursäkt. Jag har en tendens att bli rätt otrevlig när jag tappar tålamodet. Det är nån ryggmärgsreflex som sätter in. Det är ungefär som om känselspröten i hjärnan har lokaliserat en fiende.

Sen har jag aldrig slut på argument. Fast en mängd av dem är rätt dåliga, men de tar aldrig slut.

Lennart Frimodig

Frimodig skrev:Samhällen är liksom en ömsesidighet. Att få och ge.

Precis! Det är det som är problemet. Jag får inte det jag behöver. Därför kan jag inte ge mer.

Skitenkelt! Märkligt att du inte fattar det. Man blir förvånad. Men du är inte ensam om att inte fatta det, om det nu är en tröst.

/Mats

Jag letade efter ett citat av Tommy Hellsten om att ge och få men hittade det inte. Istället hittade jag den här mycket tankeväckande artikeln.

Känner igen mig själv väldigt mycket i den. Liksom i de flesta av Tommy Hellstens böcker. Han har haft det tufft i sin uppväxt, liksom jag själv haft, men på ett annat sätt.

http://www.junia.se/relationer/474-mode ... -manniskan

OBS jag talar bara för mig själv, tyckte artiklen stämmer in i hur jag tänker. Lägger ingen värdering på nån annan här.

Angående artikeln:

Så det är min mammas fel att jag fick AS och de problem som följer av det? Det tror jag inte ett dugg på!

Men det stämmer det som står i artikeln att jag behöver vila. Och det innebär inte arbeta och inte "bidra".

Mats skrev:Angående artikeln:

Så det är min mammas fel att jag fick AS och de problem som följer av det? Det tror jag inte ett dugg på!

Nej jag påstår inte det. Och tror heller inte det för jag har ju träffat dig och jag har ingen anledning att tro att det handlar om det.

Som jag skrev lägger jag ingen värdering på dig eller någon annan i tråden. Artikeln kanske inte ens är on-topic. Jag bara tyckte det är en bra artikel som handlar om viktiga saker.

Jag vet inte varför min hjärna blev en AS - hjärna. Mig veterligen finns det inga sådana tendenser alls i min släkt. Det närmaste till en förklaring jag kan komma är att min pappa har drag av Dyslexi. Min Asperger gör att jag inte kan jobba. Det är det ingen som ska försöka att ge mig dåligt samvete till. Jag anser att Frimodig skriver mest dravel i denna tråden.

barracuber skrev:Artikeln kanske inte ens är on-topic.

Det är mitt intryck också. Jag tycker artikeln är antifeministisk och passar bättre i en tråd om feminism.

Mats skrev:

barracuber skrev:Artikeln kanske inte ens är on-topic.

Det är mitt intryck också. Jag tycker artikeln är antifeministisk och passar bättre i en tråd om feminism.

Ok, har inte hunnit tänka i de banorna. Jag kan villigt erkänna att artikeln jag länkade till handlar helt klart om vad som bubblar inom mig själv. Och att jag s.a.s. speglade mig (whatever) i tråden.

Har anmält mitt eget förra inlägg för felformulering.


Moderator Titti:
Har korrigerat felformuleringen enligt anmälan.

Mats skrev:

Frimodig skrev:Samhällen är liksom en ömsesidighet. Att få och ge.

Precis! Det är det som är problemet. Jag får inte det jag behöver. Därför kan jag inte ge mer.

Skitenkelt! Märkligt att du inte fattar det. Man blir förvånad. Men du är inte ensam om att inte fatta det, om det nu är en tröst.

/Mats

Ok. Det här var intressant.

Min erfarenhet är att människor i underläge har mkt svårt att förklara vad de behöver för människor i överläge, tjänstemän och så. Alltså vad människor i underläge kan begära enligt rådande normer och lagstiftning.

Om jag skulle bestämma mig för att förstå vad du behöver, så skulle det gå till ungefär så här: Jag skulle sitta med dig, timme ut och timme in, och fråga ut dig om allting sen du föddes. Sen skulle jag sammanfatta vad jag förstått, och fråga dig om jag förstått rätt. Sen skulle jag kolla läkarintyg och psykutlåtanden och sånt. Sen skulle jag förklara vad vi kan kämpa för.

Ibland funderar jag om människor i underläge kanske alltid behöver en privat ombudsman (som kan vara en kvinna) som kan föra deras talan. Man måste föra talan på tjänstemännens villkor (de kan vara brudar).

Lennart Frimodig

Frimodig skrev:Alltså vad människor i underläge kan begära enligt rådande normer och lagstiftning.

Det är precis det som är problemet. Det jag saknar för att kunna bidra kan jag inte begära enligt rådande normer och lagstiftning.

Det är därför jag har fått sjukpension. Det finns ingen annan lösning. Att ändra på rådande normer och lagstiftning så att jag kan få det jag saknar verkar inte vara möjligt.

Sen är det också på det viset att rådande normer och lagstiftning inte alltid tar hänsyn till mänskliga behov.

/Mats

Mats skrev:

Frimodig skrev:Alltså vad människor i underläge kan begära enligt rådande normer och lagstiftning.

Det är precis det som är problemet. Det jag saknar för att kunna bidra kan jag inte begära enligt rådande normer och lagstiftning.

Det är därför jag har fått sjukpension. Det finns ingen annan lösning. Att ändra på rådande normer och lagstiftning så att jag kan få det jag saknar verkar inte vara möjligt.

Sen är det också på det viset att rådande normer och lagstiftning inte alltid tar hänsyn till mänskliga behov.

/Mats

Du väljer att redigera bort huvuddelen av mitt inlägg. Det är inte bra.

Sjukpension är ok, om det inte finns nån annan lösning, jag har zero problem med det.

Men, du kan bidra, fastän du har sjukpension. Att vilja bidra är en grej för alla.

Så, min fråga till dig är: vad kan du bidra med, vad är du bra på, vad trivs du med att göra? Givet att du har sjukpension.

Men snälla, låt bli att redigera, det gör mig bara så där otrevlig.

Lennart Frimodig

kullan skrev:Jag vet inte varför min hjärna blev en AS - hjärna. Mig veterligen finns det inga sådana tendenser alls i min släkt. Det närmaste till en förklaring jag kan komma är att min pappa har drag av Dyslexi. Min Asperger gör att jag inte kan jobba. Det är det ingen som ska försöka att ge mig dåligt samvete till. Jag anser att Frimodig skriver mest dravel i denna tråden.

Men om man nu skall vara noga. Som du ser det, så skriver jag nog mest dravel överallt.

Och, eftersom jag är as light, så bryr jag mig kanske inte så mycket. Du berättar vad du förstår.

Lennart Frimodig

Frimodig:

Jag diskuterar gärna vad jag kan bidra med så fort någon ser vad jag behöver och hjälper mig med det.

Sen blir det så jävla mycket text om jag ska citera allt du skriver varje gång. Därför klipper jag ut det viktigaste. Om det gör dig otrevlig är det ditt problem.

/Mats

Mats skrev:Frimodig:

Jag diskuterar gärna vad jag kan bidra med så fort någon ser vad jag behöver och hjälper mig med det.

Sen blir det så jävla mycket text om jag ska citera allt du skriver varje gång. Därför klipper jag ut det viktigaste. Om det gör dig otrevlig är det ditt problem.

/Mats

Vi borde kanske snacka mer privat. För mig är du en sån här utmaning.

Skriv till lennart.frimodig@bredband.net så får jag se vad jag kan göra.

Sen bör du, för egen del, skriva ner en konkret beskrivning av vad du behöver. Max 3 A4. Det är bra att objektivisera grejer. Sätta dem på papper och så. Exakt vad du behöver för ett rimligt liv.

Lennart Frimodig

Frimodig skrev:Ditt andra stycke förstår jag inte. Mina enkla idéer är att det är viktigt för var och en att känna sig delaktig i samhället, att man har en röst. Att kunna känna sig stolt för att man gör så gott man kan, man bidrar så mycket man kan. Man lever inte ett liv som åskådare, i huvudsak, man är en del.

Mitt andra stycke handlar om sammanhang och samspel mellan människor i ett samhälle. Ett samhälle är något som medlemmarna skapar tillsammans. Att göra varandra lyckliga istället för sig själva skapar något mer än bara den individuella lyckan; det skapar en samhörighet och en slags gemenskap. Att människor behöver varandra och i någon mån är beroende av varandra gör att samhället blir bättre för alla.

En massa lyckliga individer som oberoende av varandra gör sig själva lyckliga är inget samhälle. Det är en plats för lyckliga individer men inte mer än så. För mig är det inte nog.

Förstår du hur jag menar?