Tack för alla svar och för ert engagemang. Vi har gått igenom alla svar tillsammans och har fått en del att fundera över.
Sonen känner igen sig i det som Kimmelie beskriver. När det är som värst är det på gränsen att han inte står ut för att det blir för mycket. Det känns lite bättre när sonen har fått se att någon annan också vet vad han upplever. Det är inte roligt när det känns som om man är den enda som har det här problemet... Det är bara att hoppas att det minskar i framtiden!

Kimmelie skrev:Jag har många gånger undrat hur en vit vägg egentligen ser ut, för jag har aldrig sett det... Där går gränsen för hur mycket jag kan koppla bort det. Tittar jag på en enfärgat vit yta så ser jag färgsprakande mönster som ett lager framför den vita ytan. Så jag passar på och tar chansen att fråga: Kan ni verkligen se en vit vägg, dvs är det vita verkligen bara vitt och inget annat? Typ som att man ser luften framför väggen, och att det är i luften de sprakande färgerna finns, men det är omöjligt att inte se "luften" tillsammans med den vita ytan.

Jag ser auror av ljus runt personer om de står mot en vit yta. Någon annan som gör det?
En gång såg jag ljus runt min lärare, men också två aurafigurer på varsin sida av honom, en liten och en stor!
"Ser du att det står någon bredvid majen?" viskade jag till min kompis.
"Ja...,"svarade hon. "En liten och en stor. Ser du dem också?"
Läskigt va?

KaosPrinsessa skrev:Jag får "färgexplotioner" när jag blundar jämnt och ser alltid glitter i dammpartiklarna i luften. Inget som direkt stör mig.

Något liknande här. Speciellt på morgonen kan jag tydligt se en färgglad boll eller mer som en doughnut. Förmodligen planeten som jag kommer från.

Kimmelie skrev:Jag brukar jämföra det med myrornas krig på TV, fast i färg. Det har jag alltid sett. Det kan variera hur mycket, det blir t ex värre av ångest. Nu har det varit lugnt rätt länge (både vad gäller ångest och färgflimmer) och jag tänker inte ens på det. Om jag börjar tänka på det så ser jag det direkt, men om jag inte tänker på det så glömmer jag fullständigt bort det.

Jag har många gånger undrat hur en vit vägg egentligen ser ut, för jag har aldrig sett det... Där går gränsen för hur mycket jag kan koppla bort det. Tittar jag på en enfärgat vit yta så ser jag färgsprakande mönster som ett lager framför den vita ytan. Så jag passar på och tar chansen att fråga: Kan ni verkligen se en vit vägg, dvs är det vita verkligen bara vitt och inget annat? Typ som att man ser luften framför väggen, och att det är i luften de sprakande färgerna finns, men det är omöjligt att inte se "luften" tillsammans med den vita ytan.

Det där känner jag verkligen igen mig i. Du kunde beskriva det hela bättre än jag.
Jag har dessutom även synestesi, så din teori om det kanske stämmer.

jag ser också "luften" framför ljusa ytor som kimmelie beskriver det - inte jättestarkt men det finns där. myrornas krig i färg är också en jättebra beskrivning!

minns att jag som barn upplevde det väldigt starkt också i mörker, men då bara mörka "myror" som myllrade mycket fort. jag tänkte mig att man faktiskt kunde se luften, för myllret fanns överallt där det är "tomt", och att det var lättare då det var mörkt, av någon anledning. ser inte den mörka luften lika tydligt längre, iaf inte så jag själv tänkt på det på många många år.

jag ser också (som i ett slags lager innan själva luftmyllret) små partiklar liknande vad kahlo och pieohpah beskriver. de rör sig lite "trögt" i samband med att jag rör på ögonen - alltså tittar jag åt höger följer partiklarna med men lite, lite fördröjt.
i vissa typer av ljus får de runda partiklarna en ljus "gloria" med mörk kärna, eller tvärt om.
ibland kan det störa mitt synfält men oftast tänker jag bara på det då jag fokuserar på partiklarna, och då blir resten av världen bara en suddig soppa. som en inzoomning på något i allra närmaste förgrunden på film.
damm som fastnat i tårfilmen, gissar jag?

jag brukade också trycka på ögonlocken!
tyckte att det kändes som man åkte in i en lång tunnel med kalejdoskopliknande väggar och sen började allt bli jätterött och då vågade jag inte trycka längre/hårdare.
jag älskar också fortfarande dammglitter i ljusstrimmor, kan sitta längre och njuta när det dyker upp. om man blåser eller viftar blir det jättespännande virvlar och flöden!

LostInAForest skrev:jag ser också (som i ett slags lager innan själva luftmyllret) små partiklar liknande vad kahlo och pieohpah beskriver. de rör sig lite "trögt" i samband med att jag rör på ögonen - alltså tittar jag åt höger följer partiklarna med men lite, lite fördröjt.
i vissa typer av ljus får de runda partiklarna en ljus "gloria" med mörk kärna, eller tvärt om.
ibland kan det störa mitt synfält men oftast tänker jag bara på det då jag fokuserar på partiklarna, och då blir resten av världen bara en suddig soppa. som en inzoomning på något i allra närmaste förgrunden på film.
damm som fastnat i tårfilmen, gissar jag?

Det tror jag är nåt "fysiskt" för de syns bara med ett av ögonen, dvs vissa "grodyngel" (som jag tycker de påminner om) far omkring i högerögat, och andra i vänsterögat... Nån sa att det var nån typ av proteiner på hornhinnan, eller vad det nu var...

Kul att höra att fler ser/har sett sånt här. Har gjort det ända sen jag var liten, men det är aldrig något som har stört mig så som TS beskriver. Jag ser det mest när det är mörkt och om jag koncentrerar mig.

Iridia skrev:Och vad skulle iris ha med synintryck att göra?

Iris är en del av den funktion som styr ljusinsläppet till ögat. De som har problem med regnbågshinnan och dess muskulatur kan uppleva synfenomen p.g.a. dålig anpassning till ljusare/mörkare miljö.

Men annars påverkar den nog inte så mycket.

Jag ser också "glitter", fast bara de dagar när jag har en förstärkt perceptionsproblematik.

Kimmelie skrev:

LostInAForest skrev:jag ser också (som i ett slags lager innan själva luftmyllret) små partiklar liknande vad kahlo och pieohpah beskriver. de rör sig lite "trögt" i samband med att jag rör på ögonen - alltså tittar jag åt höger följer partiklarna med men lite, lite fördröjt.
i vissa typer av ljus får de runda partiklarna en ljus "gloria" med mörk kärna, eller tvärt om.
ibland kan det störa mitt synfält men oftast tänker jag bara på det då jag fokuserar på partiklarna, och då blir resten av världen bara en suddig soppa. som en inzoomning på något i allra närmaste förgrunden på film.
damm som fastnat i tårfilmen, gissar jag?

Det tror jag är nåt "fysiskt" för de syns bara med ett av ögonen, dvs vissa "grodyngel" (som jag tycker de påminner om) far omkring i högerögat, och andra i vänsterögat... Nån sa att det var nån typ av proteiner på hornhinnan, eller vad det nu var...

oufan, kan det vara så alltså.
har verkligen funderat på det här men aldrig kommit mig för att fråga någon.

ja, det är olika i respektive öga för mig också, och jag tycker att det syns tydligt att det är partiklar som "flyter" runt (till skillnad från myrbruset som mer är nåt slags ljusfenomen...aktigt ), så i detta fall är det inte hjärnan som spelar en ett spratt. eller ja... mer än på så vis att man uppfattar något som förmodligen är helt onödigt och borde filtrerats bort automatiskt.

Kanske OT, men när vi pratar om konstiga synintryck...
Jag har sedan jag varit barn då och då råkat ut för att mitt synfält förändras. Det blir som att titta i en bakvänd kikare. Allt blir litet och långt borta, och mitt fokus blir ganska snävt. Någon mer som upplever detta, eller vet vad det kan bero på?

Jag märkte igår när jag var hemma hos ett par kompisar att det började glittra framför mina ögon, liksom att det glittrade i min näthinna. Såg nästan ut som små silverglittrande yngel som simmade runt. Jättekonstigt var det, har ingen aning om vad det berodde på. Osäker dock om det har att göra med asperger syndrom.

Kimmelie skrev:

LostInAForest skrev:jag ser också (som i ett slags lager innan själva luftmyllret) små partiklar liknande vad kahlo och pieohpah beskriver. de rör sig lite "trögt" i samband med att jag rör på ögonen - alltså tittar jag åt höger följer partiklarna med men lite, lite fördröjt.
i vissa typer av ljus får de runda partiklarna en ljus "gloria" med mörk kärna, eller tvärt om.
ibland kan det störa mitt synfält men oftast tänker jag bara på det då jag fokuserar på partiklarna, och då blir resten av världen bara en suddig soppa. som en inzoomning på något i allra närmaste förgrunden på film.
damm som fastnat i tårfilmen, gissar jag?

Det tror jag är nåt "fysiskt" för de syns bara med ett av ögonen, dvs vissa "grodyngel" (som jag tycker de påminner om) far omkring i högerögat, och andra i vänsterögat... Nån sa att det var nån typ av proteiner på hornhinnan, eller vad det nu var...

"Floaters" tror jag de kallas. Jag har också såna.

BlomqvistD skrev:Jag märkte igår när jag var hemma hos ett par kompisar att det började glittra framför mina ögon, liksom att det glittrade i min näthinna. Såg nästan ut som små silverglittrande yngel som simmade runt. Jättekonstigt var det, har ingen aning om vad det berodde på. Osäker dock om det har att göra med asperger syndrom.

Det har nog inget med AS att göra. Om jag tittar mot himlen och slappnar av ögonen så ser jag också en massa snabbt simmande ljusyngel. De är väldigt tydligt "där ute" till skillnad från de där långsamt flytande partiklarna som finns på eller i själva ögat. Enligt en artikel i en New Age-tidning jag läste för länge sedan så skulle de där simmande ljuspartiklarna vara livsenergi (prana). Kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska tro på det eller inte. De skulle vara fler och piggare på landet än i stan, men jag vet inte om jag sett någon skillnad (har väl i o f s inte kollat så noga heller).

Kimmelie skrev:Jag har många gånger undrat hur en vit vägg egentligen ser ut, för jag har aldrig sett det... Där går gränsen för hur mycket jag kan koppla bort det. Tittar jag på en enfärgat vit yta så ser jag färgsprakande mönster som ett lager framför den vita ytan. Så jag passar på och tar chansen att fråga: Kan ni verkligen se en vit vägg, dvs är det vita verkligen bara vitt och inget annat? Typ som att man ser luften framför väggen, och att det är i luften de sprakande färgerna finns, men det är omöjligt att inte se "luften" tillsammans med den vita ytan.

Jag ser bara den vita väggen. Plus mina egna "floaters". Inga färger ö h t.

Däremot har det hänt när jag är trött och bara sitter och glor, att det ser ut som att luften framför mig börjar dallra, typ som när de filmar djur på savannen med teleobjektiv, eller som att titta genom vatten.

Kahlokatt skrev:Jag ser auror av ljus runt personer om de står mot en vit yta. Någon annan som gör det?
En gång såg jag ljus runt min lärare, men också två aurafigurer på varsin sida av honom, en liten och en stor!
"Ser du att det står någon bredvid majen?" viskade jag till min kompis.
"Ja...,"svarade hon. "En liten och en stor. Ser du dem också?"
Läskigt va?

Nä. Att se ljusaura och ljusfigurer runt människor låter som första stegen mot klärvoajans (innan man börjar se färger mm). Jag har bara upplevt det en gång och det var ganska svagt.

Sedan kan man ibland se en vasst ljus kant runt personer man stirrat på en stund, särskilt om de står mot en enfärgad bakgrund. Men det är bara ett vanligt efterbildsfenomen i ögat.

Eftersom du såg figurer bredvid också, och din kompis såg samma sak, så låter det mer som rudimentär klärvoajans än som efterbilder. Var det något speciellt med den läraren?

ssssss skrev:Kanske OT, men när vi pratar om konstiga synintryck...
Jag har sedan jag varit barn då och då råkat ut för att mitt synfält förändras. Det blir som att titta i en bakvänd kikare. Allt blir litet och långt borta, och mitt fokus blir ganska snävt. Någon mer som upplever detta, eller vet vad det kan bero på?

Tyvärr inte. Men vissa visuella perceptionsstörningar, t ex svårigheter att bedöma avstånd eller läsa svart text mot vit bakgrund, att uppleva att trappor verkar röra sig mm, lär bero på Irlen Syndrome och är ganska lätt (men dyrt) att åtgärda med färgade glasögon.

http://en.wikipedia.org/wiki/Scotopic_s ... y_syndrome
http://irlen.com/long_self_test.php

Jag har ibland upplevt att små glitterbollar rör sig förbi blicken. De rör sig uppifrån och ner, ofta diagonalt från höger.

Så fenomenet är inte ovanligt även om det oftast inte är lika extremt som i din sons fall.

Jag kan se små runda saker fara runt framför min blick. Vet inte om jag skulle kalla det för glitter men ja jag ser någonting i alla fall.

momtoaspieboy skrev:Har en son som är 13 år, han har ett stort problem som irriterar honom. Han ser hela tiden glitter när han tittar på vad som helst. Ingenting är utan glitter. Det är lika störande när han blundar också. Man kan likna det vid tinnitus som hela tiden stör med sitt ljud. Vi har börjat att kalla det "synittus". Eller finns det ett korrekt namn för det hela? Detta fenomen tar aldrig semester och är tröttande i längden. Han har gjort alla upptänkliga undersökningar, men inget förklarar saken. Sonen själv tror inte att det har funnits där hela livet, men kommer inte ihåg när det började. Psykologen säger att han troligen får leva med det hela livet, en behandlare säger att det har med ångest att göra. Dock kan ingen ge ett riktigt säkert svar på varför det finns där. Är det någon här som har eller har haft samma problem? Har ni någon bra förklaring till det?

epilepsi???

Kanske detta?
Ögonmigrän/synfältsstörning
http://www.nusjukvarden.se/NU-sjukvarden/Hitta-varden/Kliniker-avdelningar-och-mottagningar/Omrade-opererande-specialiteter/Ogonkliniken-NU-sjukvarden/Information-om-ogonsjukdomar/Ogonmigransynfaltsstorning/

Jag är mycket ljuskänslig och bär nästan alltid solglasögon, men om jag inte har dessa skydd så ser jag allt mycket ljust, som om du tittar in i solen, men ändå kan urskilja konturer av världen. Då kan jag få känslan av att det glittrar framför ögonen. Har du testat sätta på barnet ett par solglasögon? Titta om han kisar. Tänk på att det inte behöver vara ljust för att uppleva detta, jag har ofta solglas även inne och när det är mörkt. Folk stirrar på en som om man är en idiot. Men hellre oförstående människor än att inget se.

Det kan också vara en lätt epeleptisk symntom men kanske inte om det varar hela tiden.

Kan tillägga att den bild jag har som avatar här fick jag leta länge efter, den är några år gammal, pga just att jag har solglasögon på varenda bild. Och du ser säkert att jag kisar även på den bilden.

Zirre skrev:Jag har ibland upplevt att små glitterbollar rör sig förbi blicken. De rör sig uppifrån och ner, ofta diagonalt från höger.

Så fenomenet är inte ovanligt även om det oftast inte är lika extremt som i din sons fall.

"Myrornas krig" och "grodynglen" är 2 olika saker...

För mig pågår "myrornas krig" lika mycket med solglasögon som utan.

Ser alltid glitter på himlen, ljusa ytor och på snö. Samt ibland annars också, men jag störs inte av det. Så mitt är nog inte samma, eller iallafall mycket lindrigt. Trodde alla hade.. Ser maskar som åker omkring. Och text när jag läser varierar i grått, lila och svart. Andra säger att texten är svart. Jag tycker det är konstigt om ni inte får hjälp. Vetenskapen har väl gått framåt., håller tummarna för er.

När min dotter beskrev fenomenet (hon säger att hon alltid haft det så och hon är 14) så kunde jag inte förstå riktigt vad hon menade och blev orolig att hon hade något fel på ögonen. Men för några dagar sedan, efter att jag slutat med Strattera och kaffe-drickande, så kunde jag också se samma sak!

Det har inte försvunnit sedan dess. Kanske hade jag det alltid förr, fast jag inte tänkte på det. Har det alltid varit på ett sätt kan man ju tycka att det är det normala.

Jag läste på ett annat forum att kaffe kan hjälpa mot ögonmigrän (som verkar likna detta), för att koffeinet drar ihop blodkärlen. Min tanke är att när jag slutade med koffein vidgades blodkärlen i ögonen och då uppstod det här fenomenet (igen?).

"Visual snow is a transitory or persisting visual symptom where people see snow or television-like static in parts or the whole of their visual fields, especially against dark backgrounds. It is much like camera noise in low light conditions."

Fenren skrev:titta mot en klar enfärgad yta (t.ex. himlen) så kan man klart och tydligt se det där glittrande och sprakande mönstret. jag brukade roa mig som unge med att titta på det. som att ha ett inbyggt kalejdoskop.

det där känner jag igen! Gäller även enfärgade ytor som snö en gråmulen dag.

Miche skrev:däremot "lekte" jag med färger genom att pressa fingrarna mot ögonlocken, men det tror jag är ett helt annat fenomen.

Gjorde det också. Såg färger och mönster i ett enda kaos av guldfärger som stelnade till färger former och fantastiska mönster. Trodde jag var ensam om det. Haha!

En annan variant av glitter är den grova, lågupplösta bilden i mörker. När tapparna inte längre kan uppfatta färger och skärpa tar ljuskänsliga stavar vid.

Jag hade en riktigt äcklig upplevelse, oftast som barn. Om jag rörde på ögonen för fort i sidled i mörker eller vid feber såg jag blanka, svarta"sälögon"hoppa fram mitt framför mina ögon. De försvann lika snabbt. Ingen förstod vad det var när jag försökte återberätta det.

Grodynglen, de genomskinliga sakerna som kanar omkring på hornhinnan är gamla celler (har jag hört från flera håll).

När jag är trött och kollar så ser jag "grodyngel" typ.

Gamla celler? Det tror jag knappast vi ser sådär?