Jag tycker oerhört mycket om Ingmar Bergmans filmer. Framför allt älskar jag hans film "Sommarnattens leende". Finns det fler här på aspergerforumet som uppskattar Bergmans filmer?

Ja de är nice.

Dom 2 jag sett har vart fina

Jag gillar också Bergmans filmer, psykologisk skräck/thriller i ultrarapid när den är som bäst. Har sett följande:

Sommarnattens leende - rolig och spännande på samma gång.
Smultronstället - väldigt vacker, vemodig och samtidigt krypande spännande.
Det sjunde inseglet - härligt mörk och dyster psykologisk thriller.
Nattvardsgäster - härligt dyster och melankolisk.
Persona - psykologisk horror med extremt tungt känslouttryck.
Hets - lite sorglig men vacker thriller.
Sommaren med Monika - lite väl sorglig och inte någon riktig tyngd, men tror han gjorde den ihop med nån annan samt att den är baserad helt på en roman.

Mitt intryck är att Bergmans filmer blev allt tyngre under sent 1950-tal och 1960-tal för att kulminera med Persona, har inte sett nån senare produktion av Bergman men har en känsla av att hans filmer därefter blev mer lättsmälta igen, tyngden och fokus på thriller/horror ersattes av ett mjukare och mer lättsmält känslomässigt fokus men med samma grad av abstraktion som tidigare.
Skulle gärna vilja se Tystnaden samt Viskningar och rop.
Fanny & Alexander, Scener ur ett äktenskap och Saraband känns lite för mesiga för mej som gillar horror och thriller.
Ingmar Bergman var en väldigt speciell personlighet, enligt mina egna åsikter troligen en aspie med mycket melankoliska drag samt ångestproblematik som funderade mycket över livets svåraste frågor.

"Hets" och "Nattvårdsgäster " är bra. "Sommarnattens leende" har jag inte sett.

Det sjunde inseglet tycker jag om. Den är dyster men ändå upplyftande fin.

'Jungfrukällan' är bra i sin brutalitet.

Absolut.

Av de jag sett hittills har jag gillat Vargtimmen och Smultronstället bäst. Fast Höstsonaten är också stämningsfull. För att inte tala om Fanny och Alexander.

Har bara sett Hets och Fanny och Alexander (älskar den senare). Vad bör man ha sett mer? Jag har liksom en fördom att alla Bergmanfilmer bara är en bölande Liv Ullmann i fula brillor - och så döööööd'n.

" Fanny och Alexander" orkade jag inte se hela. "Smultronstället" såg jag hela och den är bra.

Gillar sjunde inseglet.

elle skrev:"Hets" och "Nattvårdsgäster " är bra. "Sommarnattens leende" har jag inte sett.

Hets har väl inte Bergman gjort?

tvilling99 skrev:

elle skrev:"Hets" och "Nattvårdsgäster " är bra. "Sommarnattens leende" har jag inte sett.

Hets har väl inte Bergman gjort?

Han skrev manus.

Nu har jag sett Tystnaden, väldigt tung känslomässigt liksom många andra av Bergmans produktioner.

Lite kul detalj med det underliga språket och stridsvagnarna.

Någon som vet vad sjukdomen den äldre av syrrorna i filmen lider av ska föreställa? TBC ligger närmast till hands i och med att hon verkar hosta blodigt slem, men kan inte placera hennes anfall i sjukdomsbilden.

Finns en del missförstånd som borde redas ut.

Många har sett Ingmar Bergman bli intervjuad ute på Fårö av Marie Nyreröd och därefter dragit slutsatsen: aspergare. Antar att folk känt igen sig i att ha dämoner, känt igen sig i hans strikta rutiner, hans något tafatta och blyga väsen. Vad folk kanske inte vet är att det är en spelad osäkerhet, gissningsvis vill han verka mänsklig, sympatisk.
Enligt mig limmar han nästan på intervjuaren ifråga.

I själva verket var Ingmar Bergman en mycket skicklig organisatör som kunde hålla många bollar i luften samtidigt, det måste man vara för att vara filmregissör och teaterchef. Han hade ett stort socialt nätverk, iaf när han var yngre. Någon blyg enstöring var han definitivt inte utan en ganska förslagen typ, människokännare, säkert en manipulatör och stor social begåvning. Salongslejon när det begav sig, därtill född i högborgerligt prästhem där det var viktigt att kunna föra sig. Ledartyp.

En stor begåvning och en stor känslighet - javisst, men också en hårt arbetande människa och en skicklig organisatör, som sagt. Aspie? Ingen aning, men spontant tror jag inte det.

Kostymhippie skrev:Någon som vet vad sjukdomen den äldre av syrrorna i filmen lider av ska föreställa? TBC ligger närmast till hands i och med att hon verkar hosta blodigt slem, men kan inte placera hennes anfall i sjukdomsbilden.

Nu har jag inte sett filmen, men hon kan ju ha haft mer än en sjukdom.

Jaha, så har man också sett Viskningar och rop.
En riktig känslomässig blyklump av stora mått.
För mej blir det mycket lättare att se filmer i färg, kan se nyansskiftningar mycket tydligare.

En tragikomisk scen i filmen är när Karin (Ingrid Thulin) pajar ett vinglas på middagen med sin man. I högen med glasbitar hittar hon en glasbit perfekt formad till en fjäril som hon sen skär sej i musen med, för att sedan smeta ut blodet från musen i fejset när hennes man vill pippa efter en stunds läsning. Man kan ju undra var Bergman fick alla vansinniga idéer ifrån.

Kahlokatt skrev:Vad bör man ha sett mer? Jag har liksom en fördom att alla Bergmanfilmer bara är en bölande Liv Ullmann i fula brillor - och så döööööd'n.

När jag var i mycket ung ålder sa min far: Bergman är en sjuk jävel.

7:e inseglet är mkt bra.

Resten är ok.

Men LordNelson tänker sig att feminister påstår att män bör utrotas.

Bergman hade andra probolem. Fast jag var en sån här regissörs-fanatiker på 60 och 70 talen. Allt var en fråga om vem som regisserat.

Men, som sagt, LordNelson och slackern som tänker sig att feminister är ute efter att utrota män.

Jag fastnar för en del saker.

Vissa typer av dumhet är oförlåtliga. Som jag ser det.

Lennart Frimodig

Nu har jag sett Fanny och Alexander.
Måste nog säga att det är den film av Bergman jag gillar bäst hittills, här konkretiseras frågorna om ångest, andeväsen, döden, tvivel och fruktan inför en förmodad gudom och kärleksproblem, det är inte alls lika abstrakt och surrealistiskt som i filmerna från 1960- och 1970-talen.

Kul detaljer i filmen tycker jag är:
- Alexanders nästan tvångsmässiga rabblande av könsord och svordomar vid opassande tillfällen.
- När Carl (Börje Ahlstedt) får sina vrede/ångestutbrott och berättar sexuella fantasier för sin fru, som han verkar hysa en underlig hatkärlek till.
- Gustaf Adolf (Jarl Kulle) och hans komplicerade kärleksliv, han är otrogen med hembiträdet Maj (och även Emelie, tveksamhet dock) men hustrun är extremt tolerant och låter honom hållas, en innerlig kärlek verkar finnas mellan dom.
- Att Ismael Retzinsky, som inte alls är galen utan bara medium, spelas av en kvinnlig skådis, skumt och häftigt.

Men en sak jag inte riktigt greppar är vad Oscar Ekbladh egentligen dör av? Hans död liknar en åldrings men han är på tok för ung att dö av ålderdom eller åldersrelaterad akut sjukdom. Hjärtat kan det nog inte vara heller, då brukar man ju dö knall och fall. Stroke kan också uteslutas eftersom han bara är fysiskt svag sista tiden i livet. Återstår då cancer, men den måste i så fall varit oupptäckt. Någon annan som har teorier kring detta?

Sammantaget en riktigt bra film.

Jag tycker väldigt mycket om att se "Trilogin om Guds Tystnad". Då börjar jag med att se Nattvardsgästerna, följt av Såsom i en spegel för att avrunda med Tystnanden.

Kahlokatt skrev:Har bara sett Hets och Fanny och Alexander (älskar den senare). Vad bör man ha sett mer? Jag har liksom en fördom att alla Bergmanfilmer bara är en bölande Liv Ullmann i fula brillor - och så döööööd'n.

Jag tycker man bör ha sett Sommarnattens leeende, Det sjunde inseglet och Smultronstället. Liv Ullman är inte med i någon av de filmerna, om du nu har svårt för just henne. Döden är däremot närvarande, åtminstone i de två sista. Smultronstället är min favorit, en slags road movie med Isak Borgs (Victor Sjöström) bitterljuva minnen från ungdomen.

Persona tycker jag om men inget annat.

Persona är min favorit.