Hejsan, alla!

Jag skulle vilja be er om en stor tjänst som skulle vara till så stor hjälp för min 14-åriga son. Min son har Aspergers, ADHD samt tics.
Hans största problem är extremt dålig självkänsla. Han ser sig själv som en enda stor DIAGNOS. Han uttrycker sitt självförakt med fraser såsom: I should be executed! Jag förtjänar inte att leva! I'm a retard.
Jag samt andra i hans omgivning har försökt och fortsätter försöka motivera honom och hjälpa honom att se den person som vi ser i honom. Han är en begåvad kille på så många sätt.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst just nu om min son... men jag vill fokusera på en sak. Det jag vädjar till er om assistans med är följande: Min son ser ingen som helst mening med att gå i skolan. Han säger: "Vad är det för mening? Jag kommer ändå aldrig att få ett arbete för jag har ju Aspergers. Aspergare är inte en del av samhället. Mamma, jag lovar dig att nästan ingen med Aspergers har ett arbete."

Som ni alla vet så har personer med Aspergers ofta behov av stöd i att se saker som ter sig alltför abstrakta. Jag tror att det skulle hjälpa min son att så att säga 'svart på vitt' kunna se fakta som styrker det faktum att det visst finns många personer med Aspergers som har arbete, bildar familj, har egen bostad etc. (som funnit sin plats i livet och ser sig som individer med sin egna personlighet och inser att det finns fördelar med att ha Aspergers.)
Oj, Oj, Oj... blev ett längre inlägg än jag hade tänkt! Sorry!

Nåväl... to the point... Ni som känner att ni vill, skriv gärna några rader om er livssituation i positiva ordalag. Jag kommer att visa honom det ni skrivit och samtala med honom om det. Jag skulle uppskatta så mycket om ni ville göra detta till stöd för mig i att hjälpa min älskade son.

Tack!

/MazeOfLife

Jag är 20 år gammal och fick diagnos för drygt 2 år sedan. Igår fick jag jobb för hösten. Mitt drömjobb är guide, och eftersom jag lärt mig så mycket om platsen jag vill jobba på via mitt specialintresse är jag övertygad om att jag en dag kommer att jobba där.

Det känns som om din son skulle haft stort utbyte av min 15-åriga dotter. Även hon har AS men det sista hon ser sig som är en diagnos. Hon har aldrig fäst så stor vikt vid den, något som visserligen kan bero på att hennes mamma (dvs jag) fick diagnos före henne.

On topic då. Du skriver "i positiva ordalag". Frågan är om du vill att vi ska, på regelrätt "normal"-vis, sitta och måla upp enbart rosa moln eller om du vill att vi ska vara uppriktiga. Helt ärlig tror jag inte bara att din son tjänar på det senare utan också föredrar det. Huruvida du väljer att visa det jag skriver för honom eller inte är ju dock självklart upp till dig.

Vad har då jag att komma med? Jo, jag ser fördelen i att din son fått sin diagnos tidigt (precis som min äldsta dotter). Varför? Själv fick jag diagnos vid 30 års ålder. Innan dess hade jag arbetat, studerat, skaffat mig sambo och två barn samt hus.

Vid 25 års ålder brände jag ut mig på att försöka härma alla andra människor - dvs orka med ett socialt liv, vara bäst i mina studier, ta hand om barnen samt ha kliniskt rent hemma allt samtidigt. Hade jag varit medveten om min diagnos tidigare hade jag haft möjligheten att göra saker på mitt vis, förstått när jag behövde tid för återhämtning etc och hade såldes säkerligen fortfarande arbetat.

Idag bor jag i hus (7 rum och kök) med sambo, 2 barn, 2 hundar, 5 katter och en kanin. Även om jag, sedan jag stressade sönder mig, inte längre kan arbeta så kan jag tala om att mitt liv innehåller en hel del arbete ändå. Det är inte en lugn stund här hemma men jag älskar mitt kaos och skulle inte byta bort det för allt i världen.

Vidare kan påpekas att min pappa (som också har AS) har arbetat hela sitt liv, större delen av det som bilmekaniker (bilar var länge hans stora specialintresse).

Det är viktigt att du ger din son bekräftelse på vad han säger. Våga säga att "ja, det finns människor med AS som inte klarar av att arbeta". Lägg också till "men du kan inte veta att du är en av dem förrän du har försökt, eller hur?".
Känns som om någon någonstans har bemött din son med "det där kan inte du, du har ju AS" vilket är helt förödande. Själv har jag konsekvent upppmuntrat mina barn till att prova på allt de kan tänkas vilja göra. Standard frasen är "Försök. Går det bra är det underbart, går det åt skogen är det inte hela världen då testar vi nästa grej istället".

Jag hoppas din son får en chans att se sig själv i första hand och sin diagnos i andra hand. För saken är ju den att han inte är sin diagnos. Han är samma person idag som han var innan någon öht behagade sätta en diagnos på honom.

Även jag fick diagnos sent men har jobbat med viss framgång i ungefär 30 år med mitt huvudsakliga intresse (i mitt fall programmering).

I höst ska jag påbörja en utbildning till attitydambassadör som jag sen ska jobba med för att få människor att begripa att man kan göra ett bra jobb utan att ha social kompetens (förhoppningsvis så ger det ungdomar som fått diagnosen en bättre självbild och större möjligheter till ett jobb som funkar).

Tack så oerhört mycket för de svar jag redan fått på mitt inlägg!

tahlia skrev:Det är viktigt att du ger din son bekräftelse på vad han säger. Våga säga att "ja, det finns människor med AS som inte klarar av att arbeta". Lägg också till "men du kan inte veta att du är en av dem förrän du har försökt, eller hur?".
Känns som om någon någonstans har bemött din son med "det där kan inte du, du har ju AS" vilket är helt förödande. Själv har jag konsekvent upppmuntrat mina barn till att prova på allt de kan tänkas vilja göra. Standard frasen är "Försök. Går det bra är det underbart, går det åt skogen är det inte hela världen då testar vi nästa grej istället".

Helt korrekt att min son måste få veta både det positiva och negativa. Till saken hör att han redan vet så mycket om det negativa och behöver få mer uppmuntrande input. När det finns en dålig självkänsla i botten så klibbar ju gärna negativa upplevelser, känslor och tankar fast lättare i ens sinne.
Min son och jag har en 'special connection' mellan oss. Det har vi alltid haft. Jag är den enda som riktigt kan nå hans inre. Just nu känner jag att era berättelser kan bli till extra verktyg för mig att använda när det gäller att få honom att hitta motivation och sakta men säkert inse att han som individ är så värdefull.

Jag har också Aspergers samt OCD. Precis som ett par av er berättar så fick jag min diagnos som vuxen (32 år). Jag fick diagnosen ca 4 månader efter min son fick sin. Jag har själv förvärvsarbetat förr om åren, men beroende på vår familjs livssituation så blev belastningen för stor för mig. Mitt 'arbete' nu för tiden är att stötta och finnas där för min son och hans lillasyster som i våras också hon fick diagnosen Aspergers samt har ADD och OCD.

Vad jag ständigt lägger mig vinn om är att framhålla att de båda har sina särskilda färdigheter och personligheter... att de är 'min sons namn' och 'min dotters namn'.
Jag använder ofta sociala berättelser och en variant av seriesamtal. Jag letar alltid efter de ljusglimtar som finns och de genererar energi för mig att fortsätta göra allt jag kan för att finnas där för mina barn i alla lägen.

tahlia skrev:Vid 25 års ålder brände jag ut mig på att försöka härma alla andra människor - dvs orka med ett socialt liv, vara bäst i mina studier, ta hand om barnen samt ha kliniskt rent hemma allt samtidigt. Hade jag varit medveten om min diagnos tidigare hade jag haft möjligheten att göra saker på mitt vis, förstått när jag behövde tid för återhämtning etc och hade såldes säkerligen fortfarande arbetat.

Vill bara säga att jag känner så väl igen mig i dina ord! Tänk om vi vetat och fått vara oss själva utan alla överkrav att vara precis som alla andra och att prestera på topp hela tiden.

Meppe skrev:jag övertygad om att jag en dag kommer att jobba där.

Härlig inställning! Way to go!

Miche skrev:I höst ska jag påbörja en utbildning till attitydambassadör som jag sen ska jobba med för att få människor att begripa att man kan göra ett bra jobb utan att ha social kompetens (förhoppningsvis så ger det ungdomar som fått diagnosen en bättre självbild och större möjligheter till ett jobb som funkar).

Lycka till med din utbildning och tack för din vilja till engagemang till stöd för dina medmänniskor!


Tack för att ni läste och skrev tillbaka!

/MazeOfLife


Co-Admin: lade till namn som saknades i citatrutorna.

Min äldsta son är 23 år. Han fick diagnosen AS när han var 10 år. En vecka efter att han slutat gymnasium fick han fast arbete som programmerare. Han jobbade där tills förra sommaren, då han kände att han ville göra något annat. Han fick snabbt jobb på en stor affär, där han har hand om lagerhanteringen. Han stortrivs med livet!

Hej,har inte skrivit här förut. Hoppas det hamnar på rätt ställe. Jag känner igen din son så väl,i mitt barnbarn. En kille på 16 år. Har haft svårt med skola och kompisar. Men plötsligt har han visat att han "kan". Självförtroende är vad som behövs,men är inte lätt att ge en med asperger. Mitt barnbarn har diagnos asperger-tourette. Sedemera fick även min dotter,pojkens mamma diagnos. Men den löd adhd. Vet inte riktigt vad jag ska tro. Jag har diagnostiserat mej själv,genom idogt läsande. Asperger är ju vad generna på min sida säger. Även min avlidne bror,(överdos) led av detta,förstår vi nu i efter hand. Min erfarenhet av personer med asperger är: Intelligenta,mjuka,kärlekshungrande människor. Men,sen beror det ju på vilka kombinationer man lider av. Ingen människa är ju den andra lik. Oftast finns ju mer än en diagnos. Svårt att kortfatta sej här,men vill säga att min lillkille har kommit in på gymn.bygg.nu. Han är så stolt,och mormor med. han har kämpat för detta. Äntligen får han göra nåt han tycker är kul. Hoppas din son kan finna glädje i någon form av aktivitet. För man vet ju att grips man av något intresse,som "aspergare" så blir man ofta oerhört duktig på detta. Jag hoppas att ni kan hjälpa honom att kämpa och tänka att allt blir bättre. Mitt barnbarn har haft självmordstankar i åttonde klassen. Man mår så himla dåligt av att inte kunna hjälpa.Skulle vilja skriva massor,men det känns dumt ifall ingen läser. Du får gärna pm:a mej. Kram till er!

Eftersom jag anser att aspergare är varken bättre eller sämre än andra människor så accepterar jag min diagnos och låter inte det hindra mig alls.

Nu är jag bara 20år så ett fast jobb har jag inte än. Jag ska nu i höst påbörja en högskoleutbildning som ligger inom mitt intresse-område och det kommer jag förmodligen klara av utan större problem.

Jag kan inte se en framtid där jag inte arbetar och jag tror att din son har missförstått det med att nästan ingen med asperger har jobb. Här på detta forumet syns säkert de utan jobb mest eftersom de har mer tid över och kanske ett större behov att få kontakt med andra då de inte får de lika ofta i vardagen.

Du måste säga till honom att han är mer än en diagnos och det finns fördelar med att vara aspergare. Han kan jobba på sina svårigheter och utveckla sina styrkor. Inom vissa yrkesområden så är har man en stor fördel om man är aspergare.

Jag är 27, fick min diagnos i år, haft flera anställningar (vid behovs, vikariat) inom olika områden-/positioner, klarat gymnasium med hyggliga betyg samt väldigt många högskolepoäng likväl (inom många ämnen och nivåer, har dock ingen examen).
Dessutom är jag sambo och bor i ett lugnt och fint bostadsområde.

Jag tycker inte det är fel på mig, utan det är alla andra som det är fel på - uppenbarligen.

Eftersom denna avdelningen är öppen för alla så tycker jag du ska vissa honom den. Jag som 14åring hade inte lyssnat på vad mina föräldrar hade att säga men andra människor var lättare att lyssna och tro på.

Detta kanske är lite konstigt men jag har som mål att lyckas med livet för att visa andra aspergare att det går, speciellt för mina yngre syskon. Det finns alldeles för många som tror att det är helt kört för att de har svårigheter och jag vill visa att man kan överkomma svårigheter och hitta sin väg i livet.

Givetvis vill jag även lyckas för min egen skull men tanken på att det kunde hjälpa min syskon att bli mer positiva till sig själva gör att jag vill lyckas ännu mer.

Miche skrev:I höst ska jag påbörja en utbildning till attitydambassadör som jag sen ska jobba med för att få människor att begripa att man kan göra ett bra jobb utan att ha social kompetens (förhoppningsvis så ger det ungdomar som fått diagnosen en bättre självbild och större möjligheter till ett jobb som funkar).

Grattis Miche! Jag tror definitivt du kan göra ett bra arbete där

Mortalis skrev:Grattis Miche! Jag tror definitivt du kan göra ett bra arbete där

Tack, nu blev jag glad!

Jag delar med dig min positiva upplevelse av min aspergers diagnos:
OBS! Väldigt lång text, TLDR: Livet är inte mörkt, du är inte din diagnos och du kan påverka vad du kan åstadkomma i ditt liv.

Den positiva reflektionen från det här är att ha aspergers inte bara ger negativa sidor(t, ex sociala svårigheter) utan även positiva(förhöjd intelligens, kreaktivitet etc).

Jag är en man som är 22 år gammal, jag har i hela mitt liv varit annorlunda. När jag växte upp så visade jag i tidig ålder tecken på aspergers, men pga mina familjeförhållanden och lack av någon som brydde sig la alla ett blint öga till.
Min moder växte upp mig och hon är den mest ondskefulla manipulativa människan jag har mött i hela mitt liv. Hon tryckte ner mig så pass mycket att jag vart deprimerad vid gymnasietiden och det gick så långt att jag hade planerat självmord.

Denna depression hållde 5 år och jag gick för 3 månader sen ur den. Jag har haft kontakt med psykiatrin som har hjälpt mig att behandla min psykiska diagnoser.
Jag har misstänkt bipolär och även misstänkt aspergers (gjort utredning får svar om 1 månad).
Sedan jag började utredningen har jag börjat acceptera vem jag är, vad jag kan och vad jag inte kan.

Genom att göra det kunde jag hitta något som gör mig lycklig, i mitt fall var det musik. När jag spenderar tid på att göra det som gör mig lycklig (musik) så förhöjer jag min livssituation med optimism och positivitet.
Den positivitet gör mig väldigt kreativ och smart, den gjorde att jag kom på en projektidé på en uppfinning som aldrig har tillverkats av någon, om jag tar patent på denna uppfining så kommer jag ha chans att bli rik.

Om jag följer detta projektet och ser till att jag gör det på rätt sätt kommer jag kunna försörja mig på det resten av mitt liv.
Om jag kan försörja mig på det behöver jag inte jobba för att tjäna pengar och kan på det viset fokusera mer tid på att jobba med musik.
Om jag kan lägga ner mer tid på att jobba med musik kan jag leva ett långt och lyckligt liv.

En annan rekommendation om du vill motivera din son att se sina möjligheter är att visa honom Eric Thomas tals videor(han är en hip hop artist som gått från hemlös till miljonär, i dag jobbar han som motivations och livscoach).

http://www.youtube.com/watch?v=ZQbzZOXiXEA

hatarallt skrev:Den positivitet gör mig väldigt kreaktiv och smart, den gjorde att jag kom på en projektidé på en uppfinning som aldrig har tillverkats av någon, om jag tar patent på denna uppfining så kommer jag ha chans att bli rik.

Jag håller tummarna för dig och hoppas att du lyckas bättre med dina idéer än vad jag har gjort (hittills)!

MazeOfLife skrev:Jag skulle vilja be er om en stor tjänst som skulle vara till så stor hjälp för min 14-åriga son. Min son har Aspergers, ADHD samt tics. Hans största problem är extremt dålig självkänsla. Han ser sig själv som en enda stor DIAGNOS.

Skapa hopp! Om sonen bara har givits psykiatrins bild av asperger(-personligheten) så föreslår jag att ni åtgärdar det nu. Det finns alternativa sätt att se på asperger som fungerar mycket bättre för syftet att bygga upp ett framgångsrikt liv. Kolla länkarna på http://aspergia.se/ (engelska) till att börja med. Fråga mig om du undrar mer sen.
Psykiatrins perspektiv behövs ju när man tvingas skaffa beslut från myndigheter. Så ha flera perspektiv och skifta mellan dem beroende på situation, är min lösning.

MazeOfLife skrev:Han säger: "Vad är det för mening?

Depression som ett av grundproblemen? (tänker jag alltid när jag ser det uttrycket.) Det behöver i så fall behandlas.

MazeOfLife skrev:Jag kommer ändå aldrig att få ett arbete för jag har ju Aspergers. Aspergare är inte en del av samhället.

Bilden är mer komplex än så. Bland personer med formell diagnos Aspergers syndrom som är under 30-35 år har de flesta inte lönearbete. Det är sant. Men för den undergrupp som har åtminstone skaplig begåvning, inte har gjorts till omsorgsobjekt på daglig verksamhet m.m., OCH kämpar för att få ett lönearbete i framtiden, så är bilden mycket ljusare och det finns som synes många goda exempel.
(Mycket få av dem som placerats av föräldrar på daglig verksamhet/dagcenter när de 20 år får däremot (löne)arbete, såklart. Det är ett val som föräldrar m.fl. gör.)

@TORatANDET - har du något råd till mig då. jag har gått i daglig verksamhet i flera perioder och gör fortfarande - är 26 år finns risken att jag aldrig kommer ut i arbete just på grund av det???

Det är också viktigt att poängtera att man kan vara precis lika lycklig utan ett arbete (och utan ett "svenssonliv").

Jag har aldrig haft ett riktigt jobb och skulle inte vilja ha något heller (jag är fri att ägna mig åt mina intressen så mycket jag vill). Trots det är jag nöjd med att ha genomgått en lång utbildning (inklusive > 6 års universitetsstudier). Utan den hade jag haft svårare att ta hand om mig själv (jag har min egen bostad, ekonomi, mitt eget tillfredsställande liv...) och förstå världen.

OT: Inte vad trådskaparen efterfrågar men viktigt att lyfta fram:

Kanin skrev:Det är också viktigt att poängtera att man kan vara precis lika lycklig utan ett arbete (och utan ett "svenssonliv")..

Jag vill tro på d. D låter så skönt. Så befriande.

Om man har säker inkomst o någon i bakgrunden att vända sig till om/när d blir kärvt eller t ex att leva på ärvda pengar så..

Kanin skrev:Jag har aldrig haft ett riktigt jobb och skulle inte vilja ha något heller (jag är fri att ägna mig åt mina intressen så mycket jag vill). Trots det är jag nöjd med att ha genomgått en lång utbildning (inklusive > 6 års universitetsstudier). Utan den hade jag haft svårare att ta hand om mig själv (jag har min egen bostad, ekonomi, mitt eget tillfredsställande liv...) och förstå världen.

Plugga på högskola/universiet/folkhögskola o dra på sig studielån o sen inte kunna betala tillbaka för att man inte klarar en vanlig anställning..

<OT>

Flinta skrev:Jag vill tro på d. D låter så skönt. Så befriande. Om man har säker inkomst o någon i bakgrunden att vända sig till om/när d blir kärvt eller t ex att leva på ärvda pengar så..

Naturligtvis fungerar det inte så för alla, men sjuk-/aktivitetsersättning räcker långt...

Flinta skrev:Plugga på högskola/universiet/folkhögskola o dra på sig studielån o sen inte kunna betala tillbaka för att man inte klarar en vanlig anställning..

Du behöver aldrig betala mer än fem procent av dina inkomster. Har du garantibeloppet som inkomst slipper du betala. Jag betalar 400 kr per månad och det mesta av 350 000 kr kommer till slut att avskrivas.
</OT>

Det viktigaste är att man vet att jobb inte är ett krav, livet går inte ut på att jobba.
Det finns andra möjligheter till en inkomst när man har Aspergers.

Sen vill jag dela med mig lite snabbt om mitt liv, jag gick runt i 23 år och trodde aldrig jag skulle få ha ett förhållande, som för mig nästan alltid har varit en väldigt stor del av livet, men vid 23års ålder så lyckades jag träffa min första tjej.

Det blir aldrig som man tror eller tänkt sig, och en Aspergare har alla möjligheter till ett lyckligt meningsfullt liv.(och det betyder automatiskt inte att man måste ha ett jobb)

Denna dåliga självbild måste kommit någonstans ifrån. Vården kan lätt förmedla dessa dumheter likaså lärare och elever. Säger du något själv?

Skulle nog säga att många som har asperger i yrkeslivet inte vet om det och få i deras omgivning vet om det. Det är knappast något som människor talar om i det medieklimat och de attityder som råder.

Finns det några rent praktiska hinder till utbildning och arbete?
Läxhjälp? ointresse?

Jag har inget jobb ännu me jag och min man kommer antagligen att skapa mitt arbete, antingen genom att jag jobbar med det företag som min man tänker starta eller att jag startar eget. Jag ser då inte alls att det är hopplöst eller omöjligt.
däremot kommer jag nog inte jobba 100% men det ser jag inte som en nödvändighet. min mamma har tex i största delen av sitt liv jobbat 85%.

Andra saker som folk m aspeger inte "ska ha" som jag har är man (som jag varit ihop med i 8 år och gift i 1½) och hus + gård/skog
så även utan jobb så gör jag massor av saker som aspies inte "ska kunna" enligt negativa människor.

edit: jag kanske ska säga att jag har ju inte bara AS utan också en fysisk sjukdom (värk) som gjort att jag gått bak i utvecklingen nu ett tag. om det inte varit för den sjukdomen kanske jag till och med skulle ha varit 25% tillgänglig på arbetsmarknaden elle så men säker är jag ju inte.

De med aspergers är olika. Men den negativa generalisering som allmänhet och relevanta yrkesgrupper använder är ett övertramp.