Jag deltar i en del aktiviteter för föräldrar med små barn. Var på en sådan aktivitet i dag.

Jag tycker själv att jag har god kontakt med de andra mammorna (ja det är bara mammor i just den gruppen). Har även noterat att några mammor gärna sätter sig där jag sitter när vi ska fika t ex.

Men i dag satt jag vid samma bord som några mammor jag förvisso inte pratat med så jättemycket förut. Det visade sig att de håller kontakt via mail och bestämmer träff för promenader bland annat.

Nu satt man och planerade för detta i dag men man pratade liksom bredvid mig. Det kändes väldigt underligt. Jag var där men jag var ändå inte med.

Jag är den enda ensamstående i gruppen, jag är den enda som dessutom bor i lägenhet. Alla de andra bor i villa med trädgård. Jag är troligen också äldre än alla de andra om än inte jättemycket äldre än de äldsta. Kände mig rätt så grå och trist när jag gick därifrån och hem till vår lilla tvåa.

Jag har inte fått någon närmare kontakt med en enda mamma trots att jag är ganska aktiv i olika verksamheter. Det går bra när vi är där men jag hamnar alltid utanför när de andra sinsemellan och ibland flera tillsammans pratar om allt kul de gjort i går och i förrgår och ska göra på fredag osv.

Jag undrar vad jag gör för fel. Jag vill inte heller tvinga mig med men önskar att man inte stängde mig ute så uppenbart som jag upplever att man gör.

Troligen är många bekanta privat sedan tidigare och några hör hemma i samma grupp på BVC och har följts åt ända sedan graviditeten. Pga flytt är vi inte med i någon grupp på BVC.

Å andra sidan är jag ändå glad åt att en annan mamma som jag inte pratat med så mycket sken upp när hon och hennes lille son kom in i rummet och de hälsade högt på bara mig och min dotter redan när de stod i dörröppningen. Det värmde verkligen. Jag träffade dem i går på en annan verksamhet där vi inte var så många men hade väldigt roligt tillsammans.

Jag har flyttat så mycket och jag har inte en enda bekant eller vän här i närheten och det känns lite tråkigt. Samtidigt räcker tiden inte riktigt till för att umgås så mycket med andra. Dagarna är redan välfyllda med allt nödvändigt som ska hinnas med.

Men jag hade nog ändå hoppats på att bli kompis med åtminstone en mamma så vi kunde träffas mer privat med våra barn. Jag vet bara inte var eller hur. Det har väl inte riktigt "klickat" med någon i de grupper vi är med i.

Åh, vad tråkigt...

Synd att vi inte bor i samma trakt! Det skulle vara jättekul att känna någon med ett så litet barn. Den enda nära kompis jag har haft här i trakten som bildat familj och fått små har glidit hopplöst ifrån mig, och det blir aldrig några tillfällen att träffas...

Jag känner så väl igen mig i DC inlägg, från den tiden jag hade småbarn men även i andra situationer.
Idag har det gått många år och min dotter är vuxen och själv mamma.
Och jag har fått en bra hjälp& stöd i samband med att jag fick min diagnos.

Min känsla av att stängas ute berode nog inte enbart på att det var så. Men det var min upplevelse. Men det handlade nog lika mycket om mig själv.
Jag har ofta väldigt svårt att se signaler som riktas mot mig, ofta missar jag dem helt. Jag insåg inte heller att de andra hade gjort sig synliga på något sätt som gick mig helt förbi. För mig såg det ut som allt bara hände dem ,men aldrig mig. Jag ser inte nyanserna i språket. Det gäller både de verbala och kroppsspråket.
Idag när jag är mer medveten om varför det ser ut på det här sättet har jag sett till att jag tar en plats genom att vara och göra mig mer synlig(när jag vill). Idag frågar jag om de har känt varandra länge, om det är ok att hänga på. Om jag nu skulle vilja det.
Jag kan ju inte få mer än ett nej.

Om jag suttit bland några andra mammor som planerade en träff men aldrig frågade mig, så skulle jag utgått från att de inte ville ha mig med. Antingen för att kände varann mycket väl och inte kände mig. Eller så skulle jag tänkt "de tycker inte om mig".

Jag gick på Öppna förskolan när jag var barnledig. Ibland pratade jag med nån annan mamma, men för det mesta kände jag mig utanför.

Jag vet nog inte hur man gör för att skaffa sig vänner.

Även om man lyckas ta sig in, kan känslan av utanförskap finnas kvar och vara lika stark.

Usch. Jag känner igen det där så mycket. Vet inte vad jag ska säga. Jag har ingen lösning på det.

När man har barn så uppstår det ett problem, som förälder är man skyldig att på något sätt ge sitt barn möjlighet att vara en del i en gemenskap med andra barn och vuxna. Det här innebär att man nog ibland är tvungen att spränga sina egna gränser. I princip göra våld på sig själv.

Jag gick när flickorna var små och jag hemma på öppen förskola.

Jag, ensam pappa, och ett gäng mammor. Jag har aldrig känt mig så utanför. Och aldrig har jag stött på ett sammanhang där det var så svårt att få kontakt. Det var murar kring kotterierna som var helt ogenomträngliga (för mig).

Jag gick inte många gånger. Jag kunde inte förmå mig till det.

Jag kunde inte komma in i grupperna, även om jag skulle velat det för dotterns skull. Men på jobbet fanns jag ju med i ett sammahang. Och tack och lov så skaffade min dotter sig egna vänner på daghem och i skolan.

Det är faktiskt ett problem jag känner igen mig i. Jag var med på sådana öppna verksamheter när barnen var små. Jag tyckte alltid att jag inte skulle "tränga mig på", alla verkade redan känna varandra och jag satt där ensam i ett hörn. Man hörde hur de planerade att handla tillsammans eller gå ut och gå eller träffas utan barnen någon kväll osv. Frågan är om det beror på att ni är nyinflyttade? Det är svårt att komma in i befintliga grupper.

Mitt förslag är att du ändå börjar prata med de andra och säga att du inte känner så många. Fråga lite om vad de brukar göra de andra dagarna. Antagligen är det fler som känner som du. Vissa är ju översociala och kan prata med vem som helst och det är klart att de människorna har lättare att knyta kontakter än en som faktiskt har problem med just sociala kontakter.

För mig löste det sig enkelt genom att sonen slog en spade i huvudet på en annan. Jag bad om ursäkt och frågade hur det gick och sade att det är svårt att hitta något att göra när man går hemma hela dagarna. Det visade sig att hon kände likadant. Jag kommer inte ihåg om det var hon eller jag som föreslog att vi skulle träffas och ta en fika men det ledde iaf till att vi började träffas med barnen annars också.

Ingen patentlösning, men ett förslag ändå (du kan ju hoppa över det med spaden ...hoppas du lyckas!