Hej! Mitt liv är en enda röra just nu och skulle verkligen uppskatta råd om hur bäst jag ska gå till väga för att kanske kunna börja reda ut nåt av det.

Kan väl börja med att säga att jag fram tills idag varit relativt ovetande om Aspergers eller liknande diagnoser och av en slump började jag söka runt om det efter en post på ett annat forum där någon nämnde sin flickvän som diagnosticerats med detta. Ju mer och mer jag läst under dagen desto mer har kännts igen, hela mitt liv hittils i ett nötskal i princip.(1177.se t ex så stämmer åtminstone 95% in närapå perfekt). Har under åtminstone halva livet gått och bara antagit att det är något fel med mig (typ hjärnskada eller dylikt) eftersom jag aldrig riktigt lyckats förstå mig på människor eller den sociala biten överhuvudtaget, vilket ihop med annan skit hemma lett till att jag varit mer eller mindre deprimerad i allt ökande grad som följd.

Har spenderat de senaste åren (i samband med att jag påbörjade universitetsstudier) med att verkligen satsa allt på att försöka få det bättre, att passa in och skaffa vänner, försökt hänga med på fester etc osv dock utan någon större framgång mer än ytterst temporärt. Har istället gått in i väggen totalt, och inte orkat göra nåt produktivt överhuvudtaget på över ett år nu. Började efter att under flera månader ha samlat mod till mig träffa en psykolog som jag träffat 5-6 ggr utan att jag direkt kan säga att det givit något alls, och även hänvisats till en läkare som hittils inte gjort mkt mer än att skriva ut diverse vitaminer åt mig efter att de tagit lite blodprov (som jag heller inte lyckats ta som jag ska). Psykologen jag träffat har i vilket fall nu slutat och flyttat annorstädes och läkaren har jag inte hört av heller på några månader, inte säker på om det är tänkt att jag ska höra av mig men har som sagt väldigt svårt för att ta initiativ till såntsjälv. Avskyr telefonsamtal, speciellt med folk jag inte känner och är urusel på att boka/passa tider. Än värre blir om jag ska behöva börja om från början med en ny psykolog, har varit något enormt utmattande varje samtal hittils och hade precis börjat någorlunda vänja mig vid hon jag gick till, för att inte tala om ångestanfallet jag fick på vårdcentralen första gången jag gick dit första gången om det.

I vilket fall, misstänker som sagt starkt just nu att det skulle kunna vara Aspergers, kändes verkligen som en enorm aha-upplevelse och att jag inte var ensam med att vara som jag är efter att ha spenderat största delen av dagen med att läsa runt om det, och det skulle vara en enorm lättnad att bara kunna sätta namn på det och ha nånting mer konkret så att säga. Känns dock också som att jag kanske bara inbillar mig saker och vill inte gå till vårdcentral eller liknande och börja fråga efter tester eller liknande bara sådär. Vet inte vad jag ska göra, vänta och hoppas på att allt löser sig har jag redan provat länge utan resultat, och trots att energin känns slut så måste jag göra nånting för att inte bli helt galen över det hela.

Någon som har några råd över vart som är bäst att vända sig, vad jag bör säga/göra osv? Har inget jätteförtroende för det svenska sjukvårdssystemet efter andra (typ) orelaterade sjukvårdsproblem, men har inte gett upp hoppet helt

När man själv började fundera på att man haft annorlunda tankesätt än andra. Även som du redan nämnt att inte förstå sig på kallprat över huvudtaget och i mitt fall, finner det bara otroligt irriterande att andra prata om saker som är helt orelevanta och saknar syfte.

När man började undra över att det blev som ett hinder för en i vardagen så var det på tiden att söka upp en psykiatriker. Därefter som du har gjort, läst och läst hur mycket som helst och att det blir allt klarare för dig att dom olika symptomerna stämmer in. Så hade jag varit hos min psykiatriker främst för att jag hade gått in i väggen och mådde så dåligt som jag aldrig har gjort förut. Då kändes det bra att om jag skulle bli diagnostiserad, så skulle det bli en bekräftelse på att jag har varit avvikande trotts allt. Så jag ställde frågan rakt ut, "Vet du om du har några test för Aspergers Syndrom eller Autism" och som förväntat så hade hon ju det. Så jag fick fylla i ett formulär direkt efter jag frågade, och många frågor där stämde ju givetvis in på mig.

Sedan när jag hade fyllt i testet, så skulle hon skicka en remiss till en specialpsykolog som var specialiserad inom autismspektrumtillståndet här där jag bor. Sedan fick man svar på remissen en vecka efteråt från då den var ivägskickad, vilket är väldigt snabbt. Sedan fick jag åka och träffa denna specialpsykolog och det visade sig att det mesta stämde in och han kunde redan då säga att det rörde sig om något inom autismspektrumtillståndet, vilket var väldigt befriande. Så nu står man i kö i 8 månader, för en Neuropsykiatrisk utredning. Så det ser man verkligen fram emot.

Det är ungefär såhär jag gick tillväga från början tills nu. Jag hoppas detta har kunnat varit till hjälp, annars ställ ytterligare frågor!

Tack, känns att ju mer jag vet och känner att jag har någorlunda koll över hur saker funkar desto mer lättar ångesten över alltihop (åtminstone något iaf). Har i vilket fall skickat mail till läkaren jag träffat innan och sa rakt av vad jag misstänkte och att jag skulle vilja prata om det. Tack och lov för mina vårdkontakter så man slipper ringa eller liknande <3