Vad fan är Aspergers-light?

Är det personer som kan välja att ha diagnosen Aspergers syndrom ibland?
Och bara då det gynnar dem med förmåner men inte något negativt för då har de plötsligt ingen diagnos?

Eller har jag missuppfattat?

Var har du läst eller hört det då? Är det inte bara någon individ som själv kallar sin asperger så för att vederbörande inte tycker sig ha så stora problem?

Jag har läst ordet ibland här på forumet och även ute på andra forum.

Är det inte bara någon individ som själv kallar sin asperger så för att vederbörande inte tycker sig ha så stora problem?

Så Aspergers light är alltså inget vetenskapligt förankrat?

Nej, "Aspergers light" är mer som man känner själv. Om man känner flera aspergare och tycker att man själv har vissa drag gemensamma, så kan man säga "Jag har Aspergers light".

Precis som när man är väldigt glömsk kan säga att man har "Alzheimers light".

Alien skrev:Nej, "Aspergers light" är mer som man känner själv. Om man känner flera aspergare och tycker att man själv har vissa drag gemensamma, så kan man säga "Jag har Aspergers light".

Precis som när man är väldigt glömsk kan säga att man har "Alzheimers light".

Tack!
Jag har antecknat det i min minnesbok.
finns det fler light man borde känna till?

Jag blir bara arg när jag ser någon skriva asperger light.
Antingen har man asperger eller inte.

tvilling99 skrev:Jag blir bara arg när jag ser någon skriva asperger light.
Antingen har man asperger eller inte.

Nja, så enkelt är det inte. Det finns ju väldigt stor variation och skillnaden mellan en person som nätt och jämt klarar kriterierna för diagnos och en som nätt och jämnt inte klarar dem kan ju vara väldigt liten. Jämför med högt blodtryck. Vad innebär det? Jo att man ligger över en viss gräns i blodtryck (där gränsen för all del inte är så skarpt och självklart definierad heller). Men det är ju en väldig skillnad på att ha t.ex. 160/100 och 240/140 fast båda förmodligen skulle klassas som högt blodtryck.

Däremot kan det förstås orsaka förvirring att börja leka med själva namnet och lägga till "light". Då är det nog bättre att säga att man inte har så svår Asperger, eller inte har så väldigt mycket problem av sin Asperger.

Har man inga problem av sin asperger behöver man ingen diagnos.

För personer som ligger nära gränsen om de skall få en diagnos eller inte,så kan det nog hända att de får diagnos av en utredare och inte av en annan.
Det är tyvärr en subjektiv bedömning.
Jag har mött en del personer som har sagt att de är ett gränsfall och att utredarna har varit tveksamma till att sätta diagnos.
I något fall tyckte inte jag det fanns någon tvekan,snarare att personen i fråga inte insåg sina svårigheter.

Mja, min son t.ex. har diagnos "drag av Asperger". Han fyller inte kriterierna men har ändå tillräkligt med "problem" för att få diagnos.

edit: Tvilling skrev ett inlägg till som gör det här inlägget lite överflödigt.

tvilling99 skrev:Har man inga problem av sin asperger behöver man ingen diagnos.

Nu läste du väl slarvigt ändå? Så svårt kan det inte vara att förstå vad jag skrev.

rattlelizard skrev:Är det personer som kan välja att ha diagnosen Aspergers syndrom ibland?
Och bara då det gynnar dem med förmåner men inte något negativt för då har de plötsligt ingen diagnos?

Intressant beskrivning. Det är så jag tycker man ofta blir tolkad. Inte för att det bara är när man är ute efter förmåner, eller när man vill be om ursäkt för att något gått dåligt, som man hänvisar till diagnosen, utan för att det bara är då delar av omgivningen registrerar att man nämner den, även om man har varit helt öppen om den.

Så länge saker och ting går bra, och de inte märker något, tror inte de att man har något problem, och glömmer bort vetskapen att man har berättat om sin diagnos. Sedan blir det i deras ögon bara när man måste "skylla på" diagnosen i något sammanhang som de tycker man talar om den. När det inte alls är så.

Antagligen tror de helt enkelt aldrig riktigt på diagnosen man berättat om, just för att de utgår från att det borde märkas "konstigheter" om en jämt, så den tid de tycker man verkar normal vaggas de in i någon slags normalitetskänsla.

Det lustiga är i så fall att jag mött så många som faller in i det gång på gång mellan varven, och varje gång reagerar med den där inställningen typ "den där sjukdomen som du bara hänvisar till när det är något du gjort eller inte gjort som du inte riktigt vill stå för".

En nog så ohederlig sak att slänga ur sig, när det i vilket fall som helst är en ren egen projektion, och inte på något vis står för hur jag själv hanterar saken. Men men, det var ju det där med nedsatt förmåga att läsa av varandra... Känslan blir ofta att det är "de" som har svårast att läsa av "oss" och inte verkar vilja försöka anstränga sig nämnvärt. Bara vi som ska rycka upp oss bättre och försöka förstå dem.

Då blir det än mer förvirrande med hemgjorda varianter av diagnosnamnet som Asperger light. Använt som Alien beskriver må det vara hänt. Men jag tror inte det bara används så.

tvilling99 skrev:Jag blir bara arg när jag ser någon skriva asperger light.
Antingen har man asperger eller inte.

*Såja, lugn och fin nu*
Det beror på vem som säger det och i vilket sammanhang.

Om jag skulle säga till en annan aspergare "Jag tycker att jag bara har asperger light" så kan det tolkas negativt av denna, som om den tänkta fortsättningen var "men du är ett verkligt gravt fall". Säger jag det till en NT kan det låta patetiskt som om jag tiggde om att få höra att jag verkar helt normal, medan NT tänker "det är vad du tror".

Däremot (hypotetiskt fall) om jag tycker att min NT-man är rätt enstörig av sig kan jag säga till honom "jag tycker att du är asperger light".

Det behöver förresten inte vara nån fördel att ha AS men i mindre grad. Om man annars verkar "normal" så blir toleransen mindre när man gör bort sig.

VARNING FÖR DÅLIG HUMOR:

"Jag har Asperger Light, du vet, jag försöker dra ner på kolhydraterna nu sen jag börjat prova den här nya Atkins-dieten!"

Verkar som om en hel del har problem på det sätt att folk ser dem som sjuka och onormala. Mitt problem är lite tvärt om. Ingen som tar det på allvar, och om jag nämner något symptom så "har alla andra" också det problemet. Faktiskt så jävla frustrerande att jag använder svärord vilket jag i princip aldrig gör. Fan! De ser väl inte hur jag mår när jag inte är bland folk och visar upp en fasad. Till och med mamma, som ändå är den som stöttat mig mest, är sån här. Fast i hennes fall är det nog mer att hon vill så gärna att jag ska vara normal för att hon älskar mig så att hon förnekar fakta. Hmmm jag kanske ska prata med henne om det.

Inte nog med att folk bagatelliserar diagnosen heller. De flesta jag pratat med verkar tro att det är en positiv grej bara för att jag har hög IQ. De fattar inte att jag inte kan göra någonting med min IQ pga de andra problemen och hur frustrerande det är i sig. Gahh... Nu fick jag minsann avreagera mig lite mer. Min första outburst på forumet minsann, hehe

Edit: Måste bara lägga till vad min pojkvän sa när jag berättade att jag fått diagnosen: "Jag vill också ha en rolig sjukdom så jag får vara lite speciell..."

Ja , det där med att en del säger att dom har så också känner jag ju igen men jag har ibland gjort en liknelse för dom att inte komma ihåg koden vid bankomaten när minnet inte har lust att vara med för att man har ångest och är stressad och det känner ju nästan "alla" igen sig i och då svarar jag att visst, men hänger det minnetssturlet i sig i tre veckor.... nej, då har dom flesta jag har pratat med förstått att det inte är "som för alla".

Nilale skrev:Edit: Måste bara lägga till vad min pojkvän sa när jag berättade att jag fått diagnosen: "Jag vill också ha en rolig sjukdom så jag får vara lite speciell..."

Det tycker JAG lät som en positiv syn på saken! Min pv är likadan - han har faktiskt uttryckt det så att det ibland är svårt att fatta vad jag menar, för man måste -tänka efter- när jag säger en del saker. Men när han har tänkt efter så tycker han alltid att fler borde tänka som jag! Vilket jag också anser, imho... ;-D

De flesta killar tycker f.ö. att jag är en av väldigt få tjejer som faktiskt fattar hur det är att vara kille och som kan visa förståelse för deras sätt att uttala sej på ett sätt som inte ens deras fv lyckas med.
Problemet är ju bara att samtidigt som jag de facto är tjej så råkar jag ofta ut för alla tysta förväntningar som finns på mej som tuttbärare. Så, på det viset är jag väl en som kan se saken från bägge håll - jag funkar oftast mer som en kille, men blir ofta bemött som tjej.

Hmm...jag undrar om det inte är vi nt och de som inte har fått sin diagnos som refererar till lightvarianten. Någon sade det i början vill jag minnas och jag håller med.

Man kan ju inte säga att man har Asperger utan diagnos om man ska hårddra det. Vissa är så säkra på att få den och gör det därför, andra har som någon sa drag av det men det är inte en fullständig diagnos och då är det lättare att säga light för att slippa förklara en annan lång diffus diagnos.

Jag själv har nog ibland skämtat om det (mindre snällt kanske men ett sätt att möta sina egna fördomar) för att förklara varifrån min son har sin kommande diagnos ifrån. Jag tror ju på genernas makt och då måste han ju ha ärvt generna från mig och sin pappa.

Edit: Måste bara lägga till vad min pojkvän sa när jag berättade att jag fått diagnosen: "Jag vill också ha en rolig sjukdom så jag får vara lite speciell..."

Jag tycker inte det är en gåva att inte ha några kompisar och hela den problematiken.
Din pojkvän får gärna köpa min Aspergers så kan jag få vara normal

rattlelizard skrev:

Edit: Måste bara lägga till vad min pojkvän sa när jag berättade att jag fått diagnosen: "Jag vill också ha en rolig sjukdom så jag får vara lite speciell..."

Jag tycker inte det är en gåva att inte ha några kompisar och hela den problematiken.
Din pojkvän får gärna köpa min Aspergers så kan jag få vara normal

Har du provat Blocket eller Tradera?

Kvasir skrev:

rattlelizard skrev:

Edit: Måste bara lägga till vad min pojkvän sa när jag berättade att jag fått diagnosen: "Jag vill också ha en rolig sjukdom så jag får vara lite speciell..."

Jag tycker inte det är en gåva att inte ha några kompisar och hela den problematiken.
Din pojkvän får gärna köpa min Aspergers så kan jag få vara normal

Har du provat Blocket eller Tradera?

ja men där vill folk bara byta mot psykos eller schizo ingen vill köpa

Kvasir skrev:

rattlelizard skrev:

Edit: Måste bara lägga till vad min pojkvän sa när jag berättade att jag fått diagnosen: "Jag vill också ha en rolig sjukdom så jag får vara lite speciell..."

Jag tycker inte det är en gåva att inte ha några kompisar och hela den problematiken.
Din pojkvän får gärna köpa min Aspergers så kan jag få vara normal

Har du provat Blocket eller Tradera?

rattlelizard skrev:ja men där vill folk bara byta mot psykos eller schizo ingen vill köpa

Nej, det är klart. Det är väl så det är.

Men förresten, vad håller vi på med? Vi aspergare ska ju inte ha någon humor. Det läste jag i någon annan tråd nyss.

Varför vi måste dra slutsatsen att ni båda inte har något här att göra.
Eller kan det vara så att premisserna är felaktigt ställda?

tvilling99 skrev:För personer som ligger nära gränsen om de skall få en diagnos eller inte, så kan det nog hända att de får diagnos av en utredare och inte av en annan.
Det är tyvärr en subjektiv bedömning.
Jag har mött en del personer som har sagt att de är ett gränsfall och att utredarna har varit tveksamma till att sätta diagnos.
I något fall tyckte inte jag det fanns någon tvekan,snarare att personen i fråga inte insåg sina svårigheter.

Visst kan det skifta, men är man ett gränsfall, men samtidigt klart uppfyller vissa kriterier tycker jag man ska få diagnos för att få tillgång till rätt hjälp mao. den hjälp man verkligen behöver.

Hoppas du inte syftar på mig där. Jag är ett gränsfall, men har ändå vissa tydliga men få drag av AS. som visar sig klart i vissa men sällsynta fall. Dock var det inte diagnos fel att sätta på mig för jag har vissa tydliga AS-drag o. behöver mer hjälp än gemene man tex. vad gäller arbete o. klarar inte vilket jobb som helst.
Hursomhelst känner jag tack & lov mig själv väldigt väl, är medveten om min diagnos o. mina svårigheter /problem, vilket underlättar.