Levande skrev:Jag tycker resonemanget är intressant då jag stött på det tidigare inom stress- och smärtmottagningar. De människorna ignorerade kroppens signaler om vila och brände ut sig. Det genomgående temat var att de orkade klämma in allt i schemat, utom bra mat, vila från intryck, avslappning och motion.

När man har svårt för att uppfatta och tolka sin kropps signaler (vanligt vid AS) så kan det lätt bli så. Är man dessutom dålig på att uppfatta helheter och sammanhang (också vanligt vid AS) så kan det vara mycket svårt att organisera sin tillvaro på ett bra sätt med rimliga mängder krav och aktiviteter.

Det är visserligen sant att en tillvaro som passar en NT inte nödvändigtvis passar en person med AS, men det är också så att personer med AS kan ha mycket svårt att själva bedöma vad de mår bra av.

Gafsan skrev:

Levande skrev:Jag tycker resonemanget är intressant då jag stött på det tidigare inom stress- och smärtmottagningar. De människorna ignorerade kroppens signaler om vila och brände ut sig. Det genomgående temat var att de orkade klämma in allt i schemat, utom bra mat, vila från intryck, avslappning och motion.

När man har svårt för att uppfatta och tolka sin kropps signaler (vanligt vid AS) så kan det lätt bli så. Är man dessutom dålig på att uppfatta helheter och sammanhang (också vanligt vid AS) så kan det vara mycket svårt att organisera sin tillvaro på ett bra sätt med rimliga mängder krav och aktiviteter.

Det är visserligen sant att en tillvaro som passar en NT inte nödvändigtvis passar en person med AS, men det är också så att personer med AS kan ha mycket svårt att själva bedöma vad de mår bra av.

Det är väl därför man vill ha diagnosen? För att få insikt och i de flesta fall hjälp, med just det? Om man bara tar diagnosen utan att anpassa sitt liv till den, vad ska man med den då?

Dessutom vill jag påstå att otroligt få människor NT/NPF/Särbegåvade har energi till allt som vardag och jobb kräver. Att därför tycka det är konstigt att man är energilös på kvällen efter två heltider är knappast något som bara gäller vid AS. Att man blir extra trött om man har NPF tycker jag är helt naturligt med tanke på hur mycket de flesta måste kompensera.

Levande skrev:Det är väl därför man vill ha diagnosen? För att få insikt och i de flesta fall hjälp, med just det? Om man bara tar diagnosen utan att anpassa sitt liv till den, vad ska man med den då?

Absolut.

Jag menar bara att det inte är förvånande om just personer med AS-problematik (diagnosticerade eller odiagnosticerade) ofta råkar ut för olika typer av utmattningssymptom.

Själv är jag jättedålig på att känna vad jag mår bra av och måste verkligen medvetet se till att ordna min tillvaro så att det blir lagom av allt. Det jag saknar i helhetsperspektiv och känslokompetens får jag kompensera intellektuellt. Det funkar bra, men jag förstår verkligen att människor som fungerar som jag men inte inser det själva kan få stora problem.

Gafsan skrev:

Levande skrev:Det är väl därför man vill ha diagnosen? För att få insikt och i de flesta fall hjälp, med just det? Om man bara tar diagnosen utan att anpassa sitt liv till den, vad ska man med den då?

Absolut.

Jag menar bara att det inte är förvånande om just personer med AS-problematik (diagnosticerade eller odiagnosticerade) ofta råkar ut för olika typer av utmattningssymptom.

Själv är jag jättedålig på att känna vad jag mår bra av och måste verkligen medvetet se till att ordna min tillvaro så att det blir lagom av allt. Det jag saknar i helhetsperspektiv och känslokompetens får jag kompensera intellektuellt. Det funkar bra, men jag förstår verkligen att människor som fungerar som jag men inte inser det själva kan få stora problem.

Inga frågor på det. Jag håller med.

Levande skrev:Fast hur mycket tänker du att din energi ska räcka till? "Vanliga" människor jobbar 75-100% (baserat på snittarbetstiden för kvinnor som ligger på strax över 30 h i veckan, män strax över 39 h). De studerar inte vid sidan av, i alla fall inte på heltid.

Jag tycker resonemanget är intressant då jag stött på det tidigare inom stress- och smärtmottagningar. De människorna ignorerade kroppens signaler om vila och brände ut sig. Det genomgående temat var att de orkade klämma in allt i schemat, utom bra mat, vila från intryck, avslappning och motion.

Jag säger absolut inte att man inte blir extra trött av en NPF, men det finns andra faktorer också, som t.ex. mycket att göra.

Jag antar att du har rätt. Jag upplever dock att jag har svårigheter med att själv bedöma om jag är utmattad, hungrig, trött, har ont osv. T ex har jag svårt att vid sjukhusbesök göra en bedömning av hur ont jag har. Efter att jag plockat ut min galla insåg jag tex att jag haft hemska smärtor i flera år, men tänkt att det kanske gör så ont för alla. Jag har ingen referensram.

Lindansare skrev:Jag antar att du har rätt. Jag upplever dock att jag har svårigheter med att själv bedöma om jag är utmattad, hungrig, trött, har ont osv. T ex har jag svårt att vid sjukhusbesök göra en bedömning av hur ont jag har. Efter att jag plockat ut min galla insåg jag tex att jag haft hemska smärtor i flera år, men tänkt att det kanske gör så ont för alla. Jag har ingen referensram.

Håller med. Jag är jättedålig på sånt. Jag måste hela tiden iaktta mig själv objektivt, ungefär som jag gör med mina barn: "oj vad gnällig hon verkar, undrar om hon skulle behöva ett mellanmål?" eller "nu när hon steg upp så tidigt i morse så är det nog bäst att hon går och lägger sig i tid, annars blir hon jättetrött". Eller "undrar om hon är lite sjuk eller har ont nånstans eftersom allt verkar så motigt idag?".

Tja, ett barn mer eller mindre att hålla ordning på gör väl varken till eller från. tänker jag

Sen blir det ytterligare svårare av att jag inte bara är dålig på att själv identifiera mina känslor utan också uppenbarligen kass på att kommunicera dem till andra. Jag är nog ganska saklig och tycker att har jag informerat någon om att jag t.ex. är sjuk eller arg, så har jag varit tillräckligt tydlig. Men jag har insett att jag ofta måste spela lite så att jag verkligen ser arg eller sjuk ut, annars fattar inte folk. Det är jättejobbigt. Särskilt när man är arg eller sjuk och verkligen inte orkar hålla på och krångla för att få folk att visa lite hänsyn.

Det här kan orsaka problem på jobbet också eftersom folk inte alltid uppfattar när jag försöker påpeka problem eller svårigheter. "det här har vi inte fått några signaler om" kan jag få höra när jag har påtalat exakt samma sak varje vecka i ett halvår men uppenbarligen inte verkat tillräckligt upprörd. Gahhhh...

Gafsan skrev:Håller med. Jag är jättedålig på sånt. Jag måste hela tiden iaktta mig själv objektivt, ungefär som jag gör med mina barn: "oj vad gnällig hon verkar, undrar om hon skulle behöva ett mellanmål?" eller "nu när hon steg upp så tidigt i morse så är det nog bäst att hon går och lägger sig i tid, annars blir hon jättetrött". Eller "undrar om hon är lite sjuk eller har ont nånstans eftersom allt verkar så motigt idag?".

Tja, ett barn mer eller mindre att hålla ordning på gör väl varken till eller från. tänker jag

Haha. Ja - lite så är det! Jag måste dessutom försöka komma ihåg att betrakta mig själv utifrån, som ett forskningsobjekt eller något och inte försöka känna efter.

Inte heller jag är så hjälpsökande eller bra på att signalera att det inte är bra. Det är som att det är ett språk jag inte behärskar.

Lindansare skrev:

Levande skrev:Fast hur mycket tänker du att din energi ska räcka till? "Vanliga" människor jobbar 75-100% (baserat på snittarbetstiden för kvinnor som ligger på strax över 30 h i veckan, män strax över 39 h). De studerar inte vid sidan av, i alla fall inte på heltid.

Jag tycker resonemanget är intressant då jag stött på det tidigare inom stress- och smärtmottagningar. De människorna ignorerade kroppens signaler om vila och brände ut sig. Det genomgående temat var att de orkade klämma in allt i schemat, utom bra mat, vila från intryck, avslappning och motion.

Jag säger absolut inte att man inte blir extra trött av en NPF, men det finns andra faktorer också, som t.ex. mycket att göra.

Jag antar att du har rätt. Jag upplever dock att jag har svårigheter med att själv bedöma om jag är utmattad, hungrig, trött, har ont osv. T ex har jag svårt att vid sjukhusbesök göra en bedömning av hur ont jag har. Efter att jag plockat ut min galla insåg jag tex att jag haft hemska smärtor i flera år, men tänkt att det kanske gör så ont för alla. Jag har ingen referensram.

Det är det mat- och sovklockor är till för. Jag säger inte att det är enkelt, jag jobbar själv intensivt med det varje dag - att försöka lista ut hur jag mår, hur andra mår och försöka få någon slags koll på det andra kallar "instinkter". Jag undrar bara var gränsen går för eget ansvar och för att be om hjälp?

Har du hjälp/har fått hjälp?

Jag jobbar några timmar i veckan just nu. Är i grunden arbetssökande och "hoppar in" då och då på ett ställe till jag hittar ett "riktigt" jobb. (Inhoppandet är långt ifrån optimalt då jag ofta är på helt nya ställen och jag hatarhatarhatar att komma till nya ställen.)

Jag har varit hemma med barnen i många år nu och känner mig extremt pressad av att vi måste bygga upp ekonomin (pressen kommer från min man och alla andra släktingar och från överallt) men den pressen gör bara att jag mår ännu mer dåligt för jag vet ju att jag i nuläget inte klarar att jobba mer än 1-3 dagar i veckan innan jag blir helt slut och bryter ihop och med den dåliga lönen jag har så räcker det inte till någonting! Har insett att jag lika gärna kan vara hemma med yngste barnet med vårdnadsbidrag och få lika mycket (lite) pengar.. Gaah. Stackars min man som jobbar och jobbar och jobbar och ser mig såhär..

Sorry för klaginlägg. Det egentliga svaret jag borde skrivit är nog att ja, jag har ett jobb, ett deltidsjobb via kommunen. Lågavlönat. Jag trivs med själva arbetet men inte med arbetssituationen kan man säga.

Levande skrev:Det är det mat- och sovklockor är till för. Jag säger inte att det är enkelt, jag jobbar själv intensivt med det varje dag - att försöka lista ut hur jag mår, hur andra mår och försöka få någon slags koll på det andra kallar "instinkter". Jag undrar bara var gränsen går för eget ansvar och för att be om hjälp?

Har du hjälp/har fått hjälp?

Ahaaaa! Skalman har säkert AS! Skämt åsido...

Min utredning blev klar för bara tre veckor sedan och jag har först nu börjat försöka betrakta mig själv utifrån AS för att se vad som utgör problem för mig. Tidigare har jag mer bara känt frustration och tänkt att jag måste skärpa mig. Nu kan jag i skenet i utredningen som lyfter mina styrkor och svagheter se vad som är svårigheter i min vardag och mitt beteende och vad som är min personlighet. För mig är det av någon anledning viktigt att särskilja.

Flåt. Blev lite OT där: Nä - jag har ännu ingen hjälp i min vardag men kommer att få kontakt med Habben efter jul. Då får jag börja nysta i det. På arbetsplatsen har jag fantastiska kollegor som påminner mig om att gå hem, att äta, som påtalar när jag glömmer någon socialt viktigt kod osv. (Jag å min sida hjälper dem med mkt annat - så det är ett bra utbyte).

jag har jobb och AS._(och ADD)
funkar hyfsat för mig.

Har tyvärr inget jobb nu än men jobbar på det. Har gått med i en grej som kallas för Samspelet där dom ser en på helheten och ens starka sidor etc, man typ tränas för arbetslivet och kommer ut på praktik vilket förhoppningsvis ska sen leda till ett fast jobb. Har inte kommit ut på praktik än eftersom jag började där först i höstas men förhoppningsvis kommer allt igång med praktik riktigt ordentligt nu till vårterminen.

Ahaaaa! Skalman har säkert AS! Skämt åsido...

Min utredning blev klar för bara tre veckor sedan och jag har först nu börjat försöka betrakta mig själv utifrån AS för att se vad som utgör problem för mig. Tidigare har jag mer bara känt frustration och tänkt att jag måste skärpa mig. Nu kan jag i skenet i utredningen som lyfter mina styrkor och svagheter se vad som är svårigheter i min vardag och mitt beteende och vad som är min personlighet. För mig är det av någon anledning viktigt att särskilja.

Flåt. Blev lite OT där: Nä - jag har ännu ingen hjälp i min vardag men kommer att få kontakt med Habben efter jul. Då får jag börja nysta i det. På arbetsplatsen har jag fantastiska kollegor som påminner mig om att gå hem, att äta, som påtalar när jag glömmer någon socialt viktigt kod osv. (Jag å min sida hjälper dem med mkt annat - så det är ett bra utbyte).

Då förstår jag dig bättre. Nyorienteringsfaser är förvirrande men leder ju allt som oftast vidare till helt nya perspektiv.

Fint att du redan verkar ha ett varmt, omhändertagande nätverk på jobbet. Hoppas du får ett bra bemötande på habiliteringen också.

Levande skrev:Fint att du redan verkar ha ett varmt, omhändertagande nätverk på jobbet. Hoppas du får ett bra bemötande på habiliteringen också.

Tack. Det känns skrämmande att så uppenbart söka hjälp. Inte min starka sida. Jag gillar inte att yppa mina svagheter.

Levande skrev:

TriggerHippie skrev:Jag har heltidsjobb. Ett där jag måste bestämma mycket och träffa mycket folk varje dag, men får ägna mig delvis åt mina specialintressen. Jag har periodvis pluggat heltid parallellt. Är jävligt envis och vägrar ge upp, men har INGEN energi på kvällar och helger och det slår mig just nu att det kanske inte är normalt? Stackars mina barn.

Jo. Det är normalt att vara totalt energilös när man jobbar heltid på ett krävande arbete och utöver det studerar heltid (även om heltid aldrig är heltid när det gäller studier).

Då suger normalt.

Levande skrev:

Lindansare skrev:

TriggerHippie skrev:Jag har heltidsjobb. Ett där jag måste bestämma mycket och träffa mycket folk varje dag, men får ägna mig delvis åt mina specialintressen. Jag har periodvis pluggat heltid parallellt. Är jävligt envis och vägrar ge upp, men har INGEN energi på kvällar och helger och det slår mig just nu att det kanske inte är normalt? Stackars mina barn.

Tanken har just slagit mig också. Andra kanske inte är så här trötta när de kommer hem.

Fast hur mycket tänker du att din energi ska räcka till? "Vanliga" människor jobbar 75-100% (baserat på snittarbetstiden för kvinnor som ligger på strax över 30 h i veckan, män strax över 39 h). De studerar inte vid sidan av, i alla fall inte på heltid.

Jag tycker resonemanget är intressant då jag stött på det tidigare inom stress- och smärtmottagningar. De människorna ignorerade kroppens signaler om vila och brände ut sig. Det genomgående temat var att de orkade klämma in allt i schemat, utom bra mat, vila från intryck, avslappning och motion.

Jag säger absolut inte att man inte blir extra trött av en NPF, men det finns andra faktorer också, som t.ex. mycket att göra.

Jag klämmer in motion och bra mat. Kanske därför jag håller näsan ovanför ytan. Det och medicin, vilket ifs är helt sjukt att man ska behöva för att klara av livet.

TriggerHippie skrev:

Levande skrev:

TriggerHippie skrev:Jag har heltidsjobb. Ett där jag måste bestämma mycket och träffa mycket folk varje dag, men får ägna mig delvis åt mina specialintressen. Jag har periodvis pluggat heltid parallellt. Är jävligt envis och vägrar ge upp, men har INGEN energi på kvällar och helger och det slår mig just nu att det kanske inte är normalt? Stackars mina barn.

Jo. Det är normalt att vara totalt energilös när man jobbar heltid på ett krävande arbete och utöver det studerar heltid (även om heltid aldrig är heltid när det gäller studier).

Då suger normalt.

Det håller jag med om. Tyvärr inte så mycket man kan göra åt sina mänskliga begränsningar.

Jag är timanställd som vakt på en krog, men jobbar inte mer än vad byråkratin tillåter.

Jobbar inom Samhall i Bollnäs här. Så de är heltid. Sist var ja uthyrd till en träkomponentfirma.. vilket ja är glad att slippa nu. För de var inte bästa miljön.
Så nu tillbaks till miljö å fastighet.

Jag har aldrig varit arbetslös. Började jobba tidigt (14 år) vid sidan av studier.

Inga problem att jobba. Dock jobbar jag nuförtiden bara 4 dagar per vecka och tar semester fyra ggr per år av förekommen anledning. Bytte jobb och får nu samma lön som fick tidigare att jobba heltid
Så jobbar mindre men tar högre betalt. Värderar fritiden högre än slita heltid och tjäna pengar som inte är nödvändiga. Har noterat att jag mår väldigt mkt bättre att jobba mindre.

Har jobbat för mycket tidigare och det är inte bra för en med AS & ADHD diagnos. Inte bra för mig iaf. Tog länge innan jag fattade det.

Ska aldrig mer jobba heltid. Psykologen tycker att jag skulle kunna dra ännu mera ner i tiden men jag tycker att jag är fortfarande för ung för det. Jag kan ha fel. Fortsätter så är och funderar vidare på saken.

Trivs och trivs. Jobbar på ett ställe med bra arbetsmiljö och majoriteten av kollegor är hur trevliga och förnuftiga som helst. Har dock kommit på en sak. Jag brinner inte längre för att jobba. Jag brinner för att leva i stället.

Jag har möjlighet att starta eget men har inte tagit steget än. Vet inte riktigt vad ska jag göra. Vad vill jag? Det enda jag vet är att jag inte vill jobba heltid. Nu e det bäst att inte ta några impulsiva steg. Fundera först agera sedan. Jag har gott om olika alternativ men samtidigt livet är också bra som det är nu.

Sakta men säkert har jag kommit att inse att mitt enda och huvudsakliga "jobb" är att suga röv. Oavsett vad det står på etiketten bottnar all min dagliga verksamhet i just det – är du bra på att slicka och suga? Toppen! Men om så inte är fallet, bye bye...

Eller – som farbror Tracy säger – if you wanna get along, you better go along.

Vet inte, vad är ett jobb?

innan jag fick min diagnos så jobbade jag först med systemutveckling sen efter det fick jag jobb som IT ansvarig på ett mindre företag och sen till slut var jag webbutvecklare för en reklambyrå och systemutvecklare för ett mindre mjukvaruföretag. inget av jobben varade längre än ett halvår för att jag var aldrig "social nog"... sen efter diagnosen har jag bara jobbat på egna projekt eller gjort webbsidor åt mindre företag/privatpersoner. men jag letar efter ett halvtidsjobb innom IT för det är det ända jag klarar av

Gafsan skrev:När man har svårt för att uppfatta och tolka sin kropps signaler (vanligt vid AS) så kan det lätt bli så. Är man dessutom dålig på att uppfatta helheter och sammanhang (också vanligt vid AS) så kan det vara mycket svårt att organisera sin tillvaro på ett bra sätt med rimliga mängder krav och aktiviteter. Det är visserligen sant att en tillvaro som passar en NT inte nödvändigtvis passar en person med AS, men det är också så att personer med AS kan ha mycket svårt att själva bedöma vad de mår bra av.

Intressant inlägg som jag känner igen mig i! Har en belastningsskada på grund av detta (dock inte av arbete utan för hård träning).