Jag har ju rätt nyligen fått min diagnos och börjat relatera den till mig själv - alltså se mig själv i ett nytt ljus och se andra i ett nytt ljus (som NT i motsats till mig).

En sak som slår mig är att många NT tycker att livet är tungt och det ges uttryck för på olika sätt. De kan beskriva hur tungt det var med små barn, hur jobbigt det är med tung arbetsbelastning på jobbet, hur de mår dåligt av relationer och icke-relationer osv.

Jag inser då att jag inte beklagar mig speciellt ofta och heller inte tycker att livet är speciellt tung. Jag har ju aldrig förstått att enkla göromål som andra klarar av är jättesvåra för mig, att andra inte tappar bort ett viktigt föremål varje kvart, att de inte måste sova i ett dyng efter social samvaro, att deras hjärna automatiserar saker som jag måste tänka aktivt på, att de aldrig behöver lägga energi på att aktivt tänka på att hälsa och inte vara uppenbart oartig, mm

Jag har bara förutsatt att så är livet - det är tungt - människor ha i alla tider slitit för brödfödan och så gör även jag. Att mycket går fel och att man blir trött hör till.

Så nu tänker jag ibland att om jag vetat att NT inte hade så svårt med tämligen enkla saker hade jag nog tyckt att livet var tyngre.

Samtidigt så är det nog till min fördel i detta sammanhang att jag har svårt att både relatera till egna och andras känslor. Jag känner inte så mkt hela tiden, jag försöker vara praktiskt. Måste ju ändå göra livet lite enklare.

Är jag helt ensam om att uppleva det så här?

Lindansare skrev:Jobbigt att vara NT, snarare än AS?

Lindansare skrev:En sak som slår mig är att många NT tycker att livet är tungt och det ges uttryck för på olika sätt.

Nej, det skulle jag verkligen inte hålla med om, NT's klagar väldigt väldigt mycket på i stort sett allt, och det är nog vi med AS som tolkar det som att dem då tycker det är tungt.
Men NT's har det sällan tungt.
Dem bara säger så, som sagt.

Det är jobbigt att vara människa allmänt. Det innebär många svåra lärorika utmaningar, iallafall.
Många NT glömmer det när de vill placera in oss som annorlunda i ett tragedifack, och lyfter då fram alla våra problem, som om bara vi hade sådana.

När de har andra syften kan de förminska våra utmaningar (som är skapade av deras förtryck) och lyfta fram sina egna.

Tragedifack! Jävlar vilket bra ord och nog stämmer det som ni skriver Jagers och TORatANDET, de förminskar sina egna problem (jag tror att det beror på att de är så jävla inskränkta så de inte själv ser problemen) och förstorar våra problem.

TORatANDET skrev:Det är jobbigt att vara människa allmänt. Det innebär många svåra lärorika utmaningar, iallafall.
Många NT glömmer det när de vill placera in oss som annorlunda i ett tragedifack, och lyfter då fram alla våra problem, som om bara vi hade sådana.

När de har andra syften kan de förminska våra utmaningar (som är skapade av deras förtryck) och lyfta fram sina egna.

Det var väldigt träffande sammanfattat.

Jag tänker att alla människor upplever svårigheter men vad man upplever som svårt differerar. Det finns lika många sorters autism som det finns autister och det finns lika många sorters neurotypiskhet som det finns neurotyper, vilket man aldrig får glömma. Kort sagt är alla individer olika.

En NT kan naturligtvis uppleva lika mycket lidande som (eller mer lidande än) en individ med NPF gör, även om NT-personens problem ter sig triviala för personen med NPF.

Kan man förresten överhuvudtaget mäta lidande på ett objektivt sätt eller är det den subjektiva upplevelsen av lidande som räknas? Om en NT har stora problem i en nära relation kan en autist alltid invända att "jamen du är ju NT så du är iallafall inte socialt handikappad", men NT-personens lidande i sig borde ju kunna vara lika stort som det autisten upplever över att ha svårt med allt mellanmänskligt samspel.

För att förtydliga exemplet kan jag dra till med en hypotetisk/verklighetsfrånvänd fråga: om Axel von Knorring är lika ledsen över att hans lyxyacht gått sönder som Pelle Andersson är ledsen över att han inte har pengar till mat, är något av lidande större än det andra egentligen?

Varje människas livssituation är unik. En del har det jobbigare än andra. Det beror inte generellt på om man är NT eller har AS.

Dock märker jag en större uppgivenhet och bitterhet hos folk med Asperger än hos folk som inte har det. Som Aspergare är många dörrar i samhället stängda, man kan inte hantera det sociala spelet som man "ska kunna" hantera.

Gnäll hör jag från folk med alla möjliga diagnoser och från folk utan diagnoser. Gnäll betyder aldrig att personen verkligen har det som jobbigt som den säger, det kan vara en slags uppmärksamhetssökande. Och en del som har ett rent helvete gnäller inte om det. Alla människor är unika.

treeman skrev:...

Gnäll hör jag från folk med alla möjliga diagnoser och från folk utan diagnoser. Gnäll betyder aldrig att personen verkligen har det som jobbigt som den säger, det kan vara en slags uppmärksamhetssökande. Och en del som har ett rent helvete gnäller inte om det. Alla människor är unika.

Håller med här och jag tror inte heller att folk utan diagnos gnäller mer än vad en person med exempelvis AS diagnos gör.

Det tror jag inte men jag kan ju inte veta det efter som jag har AS men jag skulle också säga att det kan vara det om den utan AS har ett hemskt liv och den med har ett bra liv.

TORatANDET skrev:Många NT glömmer det när de vill placera in oss som annorlunda i ett tragedifack, och lyfter då fram alla våra problem, som om bara vi hade sådana.

Vilket målande ord: Tragedifack!

Tycker du att det är så att - att vi placeras i ett tragedifack? Jag har inte tänkt på det. Möjligen på att min mamma plötsligt tvärslutat med att tjata och ge mig direktiv hela tiden. Istället känns det som att hon ibland beter sig som om jag vore mindre vetande. Rätt irriterande...

Fortytwo skrev:För att förtydliga exemplet kan jag dra till med en hypotetisk/verklighetsfrånvänd fråga: om Axel von Knorring är lika ledsen över att hans lyxyacht gått sönder som Pelle Andersson är ledsen över att han inte har pengar till mat, är något av lidande större än det andra egentligen?

Helt klart tänkvärt. En intressant diskussion i sig...

Jag förstår din poäng och är nog benägen att hålla med dig om att vi inte kan mäta upplevelser och känslor. Det är subjektivt.

treeman skrev:Gnäll betyder aldrig att personen verkligen har det som jobbigt som den säger, det kan vara en slags uppmärksamhetssökande.

Hmm. Det har jag nog faktiskt aldrig tänkt på. Att människor kan gnälla för att t ex få uppmärksamhet snarare än att det egentligen är så jobbit/svårt/hemskt. Jag gnäller ju sällan själv så jag har nog inte uppmärksammat den funktionen. Men det sätter ju vissa situationer i ett helt nytt ljus...

Fortytwo skrev:För att förtydliga exemplet kan jag dra till med en hypotetisk/verklighetsfrånvänd fråga: om Axel von Knorring är lika ledsen över att hans lyxyacht gått sönder som Pelle Andersson är ledsen över att han inte har pengar till mat, är något av lidande större än det andra egentligen?

En intressant filosofisk fråga om än lite väl snävt avgränsad i scenbeskrivningarna.

Om jag broderar lite:
v Knorring antas vara rik som attan och är en fena på "goda affärer".
Antag att v K nu under en tid inte varit så framångsrik och förmögenheten har krympt påtagligt, hans anseende är tilltufsat och ett antal affärsfall har kollapsat. v K är av detta troligen rätt stressad eftersom det hela hotar hans invanda världsbild och självbild.
Nu har den fina Yachten pajat och precis inför ett oerhört viktigt affärsmöte. Detta möte blir alltå inte av och hela v K's livssituation hotas av att han kan bli bankrutt och stå med kännbara skulder som v K aldrig kan betala tillbaka (miljonskulder typ och ingen rörelse kvar..)

Pelle Andersson har aldrig haft mycket pengar och just denna månaden pajade.. bilen? så att den *måste* lagas dyrt, annars kan han inte ta sig till jobbet och då blir han av med det... Det blir därför väldigt snålt med matpengar och barnen får leva några dagar på filmjölk och kokt potatis men sedan blir allt som vanligt.

Vems lidande är NU störst?

Jag har läst en del av det som skrivits i media om lycka på senare tid, och det verkar ju som om forskarna är överens om att vilken nivå av lycka man upplever till stor del är medfödd.

Själv är jag en sån där nästan löjligt lycklig människa. Jag kan vara deprimerad intill avgrundens rand men ändå tycka väldigt mycket om nästan allting. Det är en egenskap som jag känner igen hos många av mina släktingar så jag tvivlar inte ett dugg på att den är ärftlig.

(Sen har jag aldrig hört talas om huruvida det finns något samband mellan npf och lyckonivåer. Undrar om det finns någon forskning på det området?)

Jag tycker att det verkar som om det finns tre sorters människor: människor som inte reflekterar alls kring vad de känner utan bara utgår från att deras egen reaktion på saker och ting är den enda tänkbara, eller åtminstone den enda rätta, människor som grubblar och blir nedstämda av det, samt människor som tänker och så gott som alltid kommer fram till något som får dem att må bättre. Själv är jag en av de sistnämnda. Om det sen är tack vare AS, trots AS eller bara helt oberoende av AS vill jag låta vara osagt.

Gafsan skrev:Själv är jag en sån där nästan löjligt lycklig människa. Jag kan vara deprimerad intill avgrundens rand men ändå tycka väldigt mycket om nästan allting. Det är en egenskap som jag känner igen hos många av mina släktingar så jag tvivlar inte ett dugg på att den är ärftlig.

Eller så har man lärt sig ett förhållningssätt till livet. Jag är nog av samma skrot och korn. Liksom mina föräldrar. Inte löjligt lyckliga, men vi hämtar oss alltid och hittar alltid den där vägen fram. Och inte ältar vi så mkt heller. Jag gör mitt bästa för att överföra det till mina barn.

Lindansare skrev:

Gafsan skrev:Själv är jag en sån där nästan löjligt lycklig människa. Jag kan vara deprimerad intill avgrundens rand men ändå tycka väldigt mycket om nästan allting. Det är en egenskap som jag känner igen hos många av mina släktingar så jag tvivlar inte ett dugg på att den är ärftlig.

Eller så har man lärt sig ett förhållningssätt till livet. Jag är nog av samma skrot och korn. Liksom mina föräldrar. Inte löjligt lyckliga, men vi hämtar oss alltid och hittar alltid den där vägen fram. Och inte ältar vi så mkt heller. Jag gör mitt bästa för att överföra det till mina barn.

Jo, åtminstone ett visst mått av ens inställning till livet är säkert inlärd, men jag tror ändå på de studier som talar om att uppemot 50% av en människas "lyckokänsla" är genetiskt betingad. Jag tror att de flesta förmodligen kan lära sig att bli lyckligare, men jag tror ändå att en del av oss får mer "gratis" än andra.

Gafsan skrev:Jo, åtminstone ett visst mått av ens inställning till livet är säkert inlärd, men jag tror ändå på de studier som talar om att uppemot 50% av en människas "lyckokänsla" är genetiskt betingad. Jag tror att de flesta förmodligen kan lära sig att bli lyckligare, men jag tror ändå att en del av oss får mer "gratis" än andra.

I så fall får man väl vara tacksam för sina gener då.

Men jag vet inte om jag skulle kalla det lycka i mitt fall - mer jävla anamma! Lite inställningen att om världen går under i morgon så skall jag vara en av dem som överlever. Om jag var den sista människan på jorden så skulle jag inte lägga mig ner och dö. Minns att jag redan som lite funderade över sådant - att jag minsann skulle hitta en lösning.

Lindansare skrev:

Gafsan skrev:Jo, åtminstone ett visst mått av ens inställning till livet är säkert inlärd, men jag tror ändå på de studier som talar om att uppemot 50% av en människas "lyckokänsla" är genetiskt betingad. Jag tror att de flesta förmodligen kan lära sig att bli lyckligare, men jag tror ändå att en del av oss får mer "gratis" än andra.

I så fall får man väl vara tacksam för sina gener då.

Men jag vet inte om jag skulle kalla det lycka i mitt fall - mer jävla anamma! Lite inställningen att om världen går under i morgon så skall jag vara en av dem som överlever. Om jag var den sista människan på jorden så skulle jag inte lägga mig ner och dö. Minns att jag redan som lite funderade över sådant - att jag minsann skulle hitta en lösning.

EXAKT sån är jag också! Vad roligt, jag har liksom aldrig träffat på någon annan som formulerat den egenskapen så bra i ord Jag har liksom ett grymt bra inre driv.

Mina föräldrar (särskilt min mamma) har alltid varit extremt uppmuntrande och positiv och pratat om hur fantastiska, intelligenta och duktiga vi (hennes barn) är. Ibland tänker jag att det kanske är därför man har den där kompromisslösa tilltron till sig själv och att allt kommer att fixa sig ("vadå, det är ju JAG... "). Vad tror du?

Gafsan skrev:Mina föräldrar (särskilt min mamma) har alltid varit extremt uppmuntrande och positiv och pratat om hur fantastiska, intelligenta och duktiga vi (hennes barn) är. Ibland tänker jag att det kanske är därför man har den där kompromisslösa tilltron till sig själv och att allt kommer att fixa sig ("vadå, det är ju JAG... "). Vad tror du?

Jag vet inte om mina föräldrar varit så bra på det, däremot har de nog själva ett ordentligt driv båda två. Jag vet att jag gör mitt yttersta för att boosta mina ungars självkänsla. De skall veta att de är duktiga på mycket och älskade till max.

Precis: Vadå - det är ju JAG! Ha ha.
Jag kan säga nästan exakt så på jobbet när någon påskiner att något är svårt eller inte skulle gå. Jag tror att det hjälper till att jag inte så lätt betraktar något som ett misslyckande, det går men det kan ta lite tid och behövas några försök...