Den här tråden blev en ögonöppnare för mig: masochistiska-aggressioner-m-m-ar-detta-asperger-t3877.html jag tycker att man märker tydligt att ni som skrivit där, lider(får jag säga så?) av något som känns dåligt utforskat el. åtminstone dåligt motiverat gentemot oss som mår dåligt( om man inte känner sig bekräftad av psykologen så är det fel, eller? eller vad skulle en neurotypiker känna om denne blev talad till som ett barn livet igenom..) av psykatrin om inte annat. Det är tråkigt att vissa av oss ska behöva känna oss precis lika neurotypiska som gemene man, men ändå ska vi få dragas med en sådan här diagnos. Är det guds straff? Så därför får gärna ni som känner er träffade kontakta mig per PM el. mail likaså, och gärna här i tråden också förstås, så kan vi kanske sätta psykvården på plats litegranna.. men framförallt stödja varandra, och jag har lärt mig en sak ialla fall genom åren och det är att ödmjukhet kan man tjäna på, även om det är svårt ibland för många av oss som känner såhär. Ialla fall för mig hjälper det att försöka vara öppen och ödmjuk, och ialla fall försöka lägga locket på ilskan.

Den här diagnosen har som jag märker hos en del av er härinne också försvårat mycket för er, den har också förstört min självkänsla, jag skäms som en hund. Jag får lov att säga också, att jag har gjort utredningar mer än en gång och min diagnos är måhända avpolerad el. ialla fall kraftigt devalverad numer, hoppas jag.. Men även om diagnosen inte längre godtas av läkarna så fortsätter den att gäcka mig, dels är det många år förlorade och nu ska jag kämpa för någonting nytt, och vad hjälpen blir denna gång vet jag inte än. Kan jag lita på läkarna den här gången? Dom har säkert gjort sitt bästa, kanske att dom heller inte har gjort något fel alls, men från mitt håll så känns det i vart fall inte bra. Jag har under alltför många år hållit mig undan nu, har just precis orkat ta mig in i vården igen, sist jag fick hjälp var i barn/ ungdomspsykiatrin, så det är ganska många år sedan.. Nej, jag vill att dom som känner sig träffade och kanske också rent ut sagt förnedrade av sin diagnos skriver här i tråden, och jag får samtidigt passa på att be om ursäkt gentemot er som verkligen fått hjälp av sin diagnos, och som kanske också är stolta över den eller ialla fall accepterar den. Detta är erat forum, men jag vet inte vart jag ska skriva om jag inte får göra det här?

Vill ha kontakt med dig, Hermann. Maila mig på henry-x@hotmail.com
Om Hermann inte läser det här själv, så skulle jag vara tacksam om någon annan medlem eller kanske moderatorerna av forumet kan sända han ett mail ifrån mig om nu hans adress skulle finnas kvar i databasen. PM'a mig eller skriv direkt här i tråden ..det är såhär Hermann, det du skrivit här på forumet skulle jag lika gärna ha kunnat skriva själv(om du ursäktar att jag säger så..), sååå mycket och då menar jag i stort sett allt som du beskriver, det finns här hos mig också. T.o.m. dina utläggningar om sydlänningar , ja det skulle vara roligt att få kontakt med dig.

Det känns inte lätt för mig att veta vart jag ska börja eller hur jag ska uttrycka mig, men jag kan ju försöka. Jag vet ju inte hur ni känner inför livet? Man får ju lätt uppfattningen att en med Aspe.. gärna ägnar sig åt vissa specifika, kanske tekniska(?) intressen istället för att umgås med andra? Men är det, för att man tycker att det är roligt eller som ett försvar för, att man inte orkar med det sociala som man innerst inne önskar att man gjorde? Hur lär sig en person med den här diagnosen att fungera socialt, genom känsla eller är det mer av ett traglande? Om det är genom det sistnämnda, lever man inte då i en lögn litegranna?

..jag själv fick diagnosen under en period då jag mådde väldigt dåligt, och sedan dess har jag känt mig dömd på förhand. Jag säger dömd på förhand, för om man mår dåligt och inte kan göra sin röst hörd, så är man beroende av att ha människor omkring en som har god hand med människor, och som framförallt lyssnar lika mycket som dom pratar.. För mig är den här diagnosen(som dom jag träffat beskrivit den vill jag tillägga) ett omyndighetsförklarande. Det är värre än att vara svag i tanken intellektuellt och det är värre än att anses som galen, autismen tar bort allt som människan behöver för att känna sig mänsklig, det emotionella som skiljer oss ifrån djuren. Kort sagt, dom har fått mig att känna mig "o"mänsklig och vad kan vara värre, än att reduceras till en maskin och att negligera en människas känslor, alltså det som är "oss själva". Jag har också haft problem,

*Specialintressen =Nja, jag vet inte..(ni ser, t.o.m. börjar jag tvivla här! ..och vad säger det egentligen om psykiatrin?) ..mer än ett behov av att vissa gånger hålla fast vid någonting när världen runtomkring stormar. Kunde vara tex. att ändra utseende, lägga om kosten hastigt och radikalt, börja läsa skönlitterära böcker intensivt så att annat fick stå tillbaka istället, samla på saker som också klasskompisarna gjorde, men långt mer intensivt.. etc.
*Egocentricitet =När jag var mindre såg jag mindre till andras behov, samspelet mellan människor och vad som krävs för att man både ska kunna ge och ta. Har jag aldrig försökt att förstå, har jag aldrig förstått eller är det en kombination? Hursomhelst, så är det inte lätt att förstå när man ser efter fotknölarna på en människa istället för att titta denne i ögonen, och när allt blir så överväldigande att man överhuvudtaget inte orkar ha koncentrationen mer än vänd inåt en själv, ren överlevnad tror jag man kan säga.
*Impulsivitet =Om! Jag har varit på människor som en igel, med önskningar om bekräftelser. Fort vill jag ha lösningar, att vänta gör mig ännu mer impulsiv och om jag inte får det jag önskar så blir jag deprimerad. Men att sitta still på en stol(dom gånger som jag inte haft ett bekräftelebehov i tanken förstås), det har jag gjort.
*Aggressivitet =Jag var väldigt arg på mor och far när jag var yngre, jag slogs..

..fortsätter senare om jag har något att skriva, ser dock gärna att ni andra hjälper till här i tråden också, vi får se.

..kör lite mer med detsamma

"Friska" autister, förklaring =Jag kan ha vilka problem som helst, det är ok. Jag tvivlar inte på att jag har många av dom problemen som läkarna sagt att jag haft. Jag har haft alltför mycket kontakt med vården och gjort alltför många utredningar för att allt skulle varit missvisande. Jag har hört om människor om fått en skada på hjärnan(kanske en bilolycka), dom kan få problem som dom vi pratar om här, men deras personlighet är ändå en annan. Det är lite så jag menar och känner igen mig i. Personligen kan jag känna att ialla fall många män stämmer in på en sådan här diagnos bättre än mig själv, men det är ändå jag som får dras med skammen. Varför? Jo, jag har nog dom delarna i diagnosen som psykiatrin värderar som iögonfallande, eller hur känner ni(som känner er träffade alltså, om det finns någon sådan..) med er själva? Men att min personlighet och många av dom saker som jag verkligen är bra på, kan tänkas vara i direkt motsats till diagnosen verkar vara mindre intressant(då talar jag nödvändigtvis inte om Neurodiversitet utan istället iögonfallande skillnader, tror jag kanske..) Jag har vid ett tillfälle(men under flera veckors tid) i mitt liv träffat andra människor med samma problem, av alla där var det en som skiljde sig signifikant mot alla andra, hans känslighet inför människan var slående. Är det en helt ny diagnos som vi är på spåren eller är det en kombination mellan diagnoser(har tex. hört att Autism+ADHD kan fungera på ett visst sätt ihop etc.) som får det hela att fungera såhär för vissa människor. Eller har New Age rätt, finns det verkligen Indigo barn?

Om det nu var/är så..(folk får tro vad dom vill):
Varför var mitt proportionstänkande, sunda tänkande i många fall bättre än hos mina jämnåriga kamrater, och varför kunde jag vid 5 års års ålder se att det var en av våra grannar som bar tomtedräkten den där julen, fast jag knappt hade sett honom förut.. Varför har jag lätt att känna igen ansikten(och då menar jag lätt..), varför hör jag hur släktingar mår redan när dom svarar i telefon eller öpnnar dörren, fast mina andra släktingar "inte alltid" gör samma sak. Varför har mina vänner frågat mig om råd vad gäller sociala relationer om jag är socialt inkapabel, och varför går jag bäst ihop med spontana och konstnärliga människor.

Alltså ärligt talat, mister Henry
jag fattar inte ett smack av vad du är ute efter?
Är det en efterlysning av någon el. något du förlorat eller?

Kan du inte precisera dig lite mer?
alltså kort och koncist.

Rattlelizard:
Det fanns en kort tid en användare på forumet som kallade sig Hermann. Han hade AS-diagnos men trodde själv att han var feldiagnosticerad och att det egentligen handlade om något annat i hans fall. Henry verkar tro att det kan vara så även i hans fall, och vill av den anledningen komma i kontakt med denne Hermann, gissningsvis för att utbyta erfarenheter.

Henry:
Jag har visserligen bara läst igenom dina inlägg hastigt, men jag tycker inte att något du säger låter direkt fel för AS. Många saker som du tycker verkar tveksamma är ganska vanliga bland aspergare här på forumet. Det bevisar inte att du har AS, men det motbevisar det inte heller.