Ofelia skrev:

rapchic skrev:Jag vet inte hur det är att vara ihop med en person med AS då jag själv har det, det är min man som är NT
men lite kan man kanske hjälpa för vi har ju ändå varit ihop i 8 år.
tex måste tyvärr min man dra en stor del av lasset hemma trots att han springvickar och jag går hemma det beror delvis på igångsättningssvårigheter och delvis pga stor trötthet (pga sociala situationer, stress m.m.) och nu på senare tid även värk (inte aktuellt för din kille antar jag) men jag är inte lat och egocentrisk hur mycket än andra säger jag är det.
Och utan att ha ADHD så kan mina smutskläder ligga lite var stans (pga den totala bristen på ork, jag ser att det ska göras men jag klarar inte av allt) Kom på också att det kan ha lite med dåliga prioriteringar att göra också både på tid och vad man ska göra, det ska vara ganska vanligt vid AS vad jag förstår.

En viktig sak som gjort att jag och min man kunnat hålla ihop så länge är att vi pratar om allt, vi tar direkt upp saker vi blir irriterade på istället för att ge varann hintar (hintar jag säkerligen inte skulle fatta) och reder ut det (så gott som det går för tillfället) istället för att prata med nån annan (som inte har med det att göra) eller gå och irritera oss på det.

Och sen har ju min man ett tålamod som skänkt från ovan också det hjälper ju med.

Det låter som om du är ganska lik min snubbe. Det stämmer att jag kan tycka att han prioriterar dåligt. Eller jag får väll säga att han prioriterar på för mig obegripliga vis emellanåt..

Jag tycker det låter bra att kunna prata om allt. Det är ändå det lättaste för alla parter.
Sen vet jag att jag är en "hint-människa" som gärna förväntar mig att folk ska förstå saker utan att jag sagt dem, men det är en brist jag är medveten om hos mig själv och som jag ju måste jobba med.

Det känns som om du har väldigt bra koll på dina begränsningar (eller vad man ska kalla det). Känner du att det gör det lättare för dig att tex. ta ett djupt andetag och be din man förklara någonting som du inte förstod istället för att bli irriterad?

Ibland ber jag min man förklara direkt, ibland tar det ett tag för mig att fatta att jag fattat fel (jag måste tex göra fel innan jag vet att det är fel) ibland måste jag få ett litet tantrum för att sen fråga vad han menade.
Ta ett djupt andetag behöver jag sällan, jag andas ganska djupt som det är

det är bra att du vet att du är en hintmänniska och försöker ändra på det för hintar går ofta förbi folk med AS obemärkt (vissa hintar kan jag förstå men det är för att jag lärt mig just den hinten till just det tillfället, lite som glosor)

Det kanske kan underlätta om du ber honom att fråga om han inte vet vad du vill? För mig blev livet så otroligt mycket bättre när jag lärde mig att fråga när jag inte förstod... det är så självklart för många NT men för oss med AS är det inte alls självklart.

Om du dels försöker att vara tydlig med vad du vill: "jag vill att du lägger de smutsiga kläderna i tvättkorgen, annars ser det stökigt ut och kläderna blir inte tvättade!" och dels är tydlig med att han kan/ska fråga dig om han inte vet vad du vill att han ska göra så kanske det hjälper.

Gafsan skrev:---klipp---

Om du dels försöker att vara tydlig med vad du vill: "jag vill att du lägger de smutsiga kläderna i tvättkorgen, annars ser det stökigt ut och kläderna blir inte tvättade!" och dels är tydlig med att han kan/ska fråga dig om han inte vet vad du vill att han ska göra så kanske det hjälper.

ev "jag vill att du lägger de använda kläderna i tvättkorgen, annars ser det stökigt ut och kläderna blir inte tvättade!" beroende på hur just han tänker om ordet smutsigt.
jag själv har tex en hög med "använda men rena" kläder eftersom jag har helt olika kläder för "gå på stan" och "gå hemma på gården" så gå på stan kläderna kan vara helt rena och kan kanske användas nästa gång jag far till stan om det inte är långt bort utan att behöva tvättas.
"använda men rena" klädhögen kan däremot mystiskt multipliceras och irritera min man nå så jäkulskt.

Gafsan skrev:Det kanske kan underlätta om du ber honom att fråga om han inte vet vad du vill? För mig blev livet så otroligt mycket bättre när jag lärde mig att fråga när jag inte förstod... det är så självklart för många NT men för oss med AS är det inte alls självklart.

Om du dels försöker att vara tydlig med vad du vill: "jag vill att du lägger de smutsiga kläderna i tvättkorgen, annars ser det stökigt ut och kläderna blir inte tvättade!" och dels är tydlig med att han kan/ska fråga dig om han inte vet vad du vill att han ska göra så kanske det hjälper.

Det låter som bra tips. Jag ska ha dem i åtanke om det blir så att jag och han försöker oss på en relation igen. Som det är nu så träffas vi ju inte =/

rapchic skrev:

Gafsan skrev:---klipp---

Om du dels försöker att vara tydlig med vad du vill: "jag vill att du lägger de smutsiga kläderna i tvättkorgen, annars ser det stökigt ut och kläderna blir inte tvättade!" och dels är tydlig med att han kan/ska fråga dig om han inte vet vad du vill att han ska göra så kanske det hjälper.

ev "jag vill att du lägger de använda kläderna i tvättkorgen, annars ser det stökigt ut och kläderna blir inte tvättade!" beroende på hur just han tänker om ordet smutsigt.
jag själv har tex en hög med "använda men rena" kläder eftersom jag har helt olika kläder för "gå på stan" och "gå hemma på gården" så gå på stan kläderna kan vara helt rena och kan kanske användas nästa gång jag far till stan om det inte är långt bort utan att behöva tvättas.
"använda men rena" klädhögen kan däremot mystiskt multipliceras och irritera min man nå så jäkulskt.

rent allmänt är det bra att testa att säga en sak på ett annat sätt, ibland fattar jag inte vad min man säger förrens han sagt en sak på 10 olika sätt och det sista sättet förstår jag.
och då jag förstår brukar jag säga, "varför sa du inte det från början"

rapchic skrev:rent allmänt är det bra att testa att säga en sak på ett annat sätt, ibland fattar jag inte vad min man säger förrens han sagt en sak på 10 olika sätt och det sista sättet förstår jag.
och då jag förstår brukar jag säga, "varför sa du inte det från början"

Ja, det är sant. Hur tydligt man än uttryckt sig så kan man bli missförstådd och det gäller i allra högsta grad när man samtalar med en aspie. Tycker du att han verkar ha missförstått så har han förmodligen det, hur otroligt konstigt det än verkar. I så fall hjälper det INTE att säga samma sak igen med argare röst. Då blir han bara stressad.

rapchic skrev:

Gafsan skrev:---klipp---

Om du dels försöker att vara tydlig med vad du vill: "jag vill att du lägger de smutsiga kläderna i tvättkorgen, annars ser det stökigt ut och kläderna blir inte tvättade!" och dels är tydlig med att han kan/ska fråga dig om han inte vet vad du vill att han ska göra så kanske det hjälper.

ev "jag vill att du lägger de använda kläderna i tvättkorgen, annars ser det stökigt ut och kläderna blir inte tvättade!" beroende på hur just han tänker om ordet smutsigt.
jag själv har tex en hög med "använda men rena" kläder eftersom jag har helt olika kläder för "gå på stan" och "gå hemma på gården" så gå på stan kläderna kan vara helt rena och kan kanske användas nästa gång jag far till stan om det inte är långt bort utan att behöva tvättas.
"använda men rena" klädhögen kan däremot mystiskt multipliceras och irritera min man nå så jäkulskt.

Mmm, jag tror inte han har så mycket av det där draget av att han tar saker bokstavligt. Det har jag aldrig märkt i alla fall. I alla fall inte när det är sådanna praktiska saker. Kanske att han gör det när det kommer till saker han har svårare att begripa, mer abstrakta saker typ känslor.

Hehe, så gör jag också. Onödigt att tvätta nått om det knappt är använt/smutsigt =)

Ofelia skrev:

rapchic skrev:

Gafsan skrev:---klipp---

Om du dels försöker att vara tydlig med vad du vill: "jag vill att du lägger de smutsiga kläderna i tvättkorgen, annars ser det stökigt ut och kläderna blir inte tvättade!" och dels är tydlig med att han kan/ska fråga dig om han inte vet vad du vill att han ska göra så kanske det hjälper.

ev "jag vill att du lägger de använda kläderna i tvättkorgen, annars ser det stökigt ut och kläderna blir inte tvättade!" beroende på hur just han tänker om ordet smutsigt.
jag själv har tex en hög med "använda men rena" kläder eftersom jag har helt olika kläder för "gå på stan" och "gå hemma på gården" så gå på stan kläderna kan vara helt rena och kan kanske användas nästa gång jag far till stan om det inte är långt bort utan att behöva tvättas.
"använda men rena" klädhögen kan däremot mystiskt multipliceras och irritera min man nå så jäkulskt.

Mmm, jag tror inte han har så mycket av det där draget av att han tar saker bokstavligt. Det har jag aldrig märkt i alla fall. I alla fall inte när det är sådanna praktiska saker. Kanske att han gör det när det kommer till saker han har svårare att begripa, mer abstrakta saker typ känslor.

Hehe, så gör jag också. Onödigt att tvätta nått om det knappt är använt/smutsigt =)

jag är inte heller så bokstavlig men i vissa fall så behöver jag saker sagt på annat sätt än min mans första (andra, tredje..) försök.
det har inte heller alltid med bokstavlighet att göra.

rapchic skrev:

Ofelia skrev:

rapchic skrev:ev "jag vill att du lägger de använda kläderna i tvättkorgen, annars ser det stökigt ut och kläderna blir inte tvättade!" beroende på hur just han tänker om ordet smutsigt.
jag själv har tex en hög med "använda men rena" kläder eftersom jag har helt olika kläder för "gå på stan" och "gå hemma på gården" så gå på stan kläderna kan vara helt rena och kan kanske användas nästa gång jag far till stan om det inte är långt bort utan att behöva tvättas.
"använda men rena" klädhögen kan däremot mystiskt multipliceras och irritera min man nå så jäkulskt.

Mmm, jag tror inte han har så mycket av det där draget av att han tar saker bokstavligt. Det har jag aldrig märkt i alla fall. I alla fall inte när det är sådanna praktiska saker. Kanske att han gör det när det kommer till saker han har svårare att begripa, mer abstrakta saker typ känslor.

Hehe, så gör jag också. Onödigt att tvätta nått om det knappt är använt/smutsigt =)

jag är inte heller så bokstavlig men i vissa fall så behöver jag saker sagt på annat sätt än min mans första (andra, tredje..) försök.
det har inte heller alltid med bokstavlighet att göra.

Okeej.. nu vet jag inte riktigt om jag förstår..
Om jag säger "Jag vill att du lägger din smutstvätt i tvättkorgen" så förstår han vad jag vill att han ska göra. Det måste han göra. För om jag sedan frågar honom vad han ska göra med tvätten när den är smutsig så svarar han ju att han ska lägga den i tvättkorgen. Eller om jag kommer hem till honom och det är stökigt och ligger tvätt överallt så kan han ursäkta sig för att han inte plockat undan tvätten (eller något annat heller för den delen..) för han vet att jag vill att han gör det. Då måste han ju förstå vad det är jag har bett honom att göra.. eller?

Ofelia skrev:
Okeej.. nu vet jag inte riktigt om jag förstår..
Om jag säger "Jag vill att du lägger din smutstvätt i tvättkorgen" så förstår han vad jag vill att han ska göra. Det måste han göra. För om jag sedan frågar honom vad han ska göra med tvätten när den är smutsig så svarar han ju att han ska lägga den i tvättkorgen. Eller om jag kommer hem till honom och det är stökigt och ligger tvätt överallt så kan han ursäkta sig för att han inte plockat undan tvätten (eller något annat heller för den delen..) för han vet att jag vill att han gör det. Då måste han ju förstå vad det är jag har bett honom att göra.. eller?

tvättexemplerna var just exempel sen kan det handla om helt andra saker som man måste säga på andra sätt, jag kom bara på ett bra exempel ang tvätt men det kan ju anpassas till situationen. för jag tvivlar på att ni bara pratar tvätt hela tiden

Som svar på trådämnet:

Det beror helt och hållet på vem det är man bor med.
Jag bor med en med aspergers och det funkar hur bra som helst men hade det varit en annan med aspergers kunde det ha funkat jättedåligt.

rapchic skrev:

Ofelia skrev:
Okeej.. nu vet jag inte riktigt om jag förstår..
Om jag säger "Jag vill att du lägger din smutstvätt i tvättkorgen" så förstår han vad jag vill att han ska göra. Det måste han göra. För om jag sedan frågar honom vad han ska göra med tvätten när den är smutsig så svarar han ju att han ska lägga den i tvättkorgen. Eller om jag kommer hem till honom och det är stökigt och ligger tvätt överallt så kan han ursäkta sig för att han inte plockat undan tvätten (eller något annat heller för den delen..) för han vet att jag vill att han gör det. Då måste han ju förstå vad det är jag har bett honom att göra.. eller?

tvättexemplerna var just exempel sen kan det handla om helt andra saker som man måste säga på andra sätt, jag kom bara på ett bra exempel ang tvätt men det kan ju anpassas till situationen. för jag tvivlar på att ni bara pratar tvätt hela tiden

Jojo, klart det bara var ett exempel. Å givetvis upplever jag det som att han förstår vad jag menar även i andra situationer, så länge det är praktiska saker.

Zirre skrev:Som svar på trådämnet:

Det beror helt och hållet på vem det är man bor med.
Jag bor med en med aspergers och det funkar hur bra som helst men hade det varit en annan med aspergers kunde det ha funkat jättedåligt.

Ja, det är klart att det är olika! Min tanke är väll att om många delar med sig av sina erfarenheter, problem å kanske lösningar så hjälper det mig att bilda mig en bild av vad jag skulle kunna förvänta mig. Å jag kan ju välja att ta till mig av det som passar in på min snubbe =)

Det är ingen idé att ta första steget innan man tagit några steg och eftersom man inte kan ta några steg innan det första steget kommer man ingenstans.

plåtmonster skrev:Det är ingen idé att ta första steget innan man tagit några steg och eftersom man inte kan ta några steg innan det första steget kommer man ingenstans.

Men du då skulle ju fiskarna aldrig gått upp på land?

Ta ett steg för vår evolutions skull! I alla lägen!
*viftar med hippy-flagga och ser fett dum ut*

treeman skrev:

plåtmonster skrev:Det är ingen idé att ta första steget innan man tagit några steg och eftersom man inte kan ta några steg innan det första steget kommer man ingenstans.

Men du då skulle ju fiskarna aldrig gått upp på land?

Ta ett steg för vår evolutions skull! I alla lägen!
*viftar med hippy-flagga och ser fett dum ut*

Word =P

Plåtmonstet: Var inte så negativ, det kommer man ingenstans med =P

Det är ingen idé att vara positiv för tänk om det händer något negativt så det är bättre att vara negativ för då kan man garanterat må dåligt utan att störas av några positiva inslag

"Hur är det att leva ihop med någon som har aspergers?"
"Det kan vara tråkigt, och långtråkigt... och alldeles UNDERBART!"



Skämt åsido så tror jag att den viktigaste faktorn för hur bra eller dåligt det kommer att fungera (bortsett såklart för alla de saker som är nödvändiga i alla förhållanden och inte specifikt aspergerrelaterade), är huruvida den i paret som har AS själv är medveten om sin problematik, själv uppfattar den som ett problem och är villig att försöka hitta lösningar.

Tyvärr så kan AS ibland innebära att man i hög grad saknar insikt om hur man skiljer sig från andra människor och att man snarare tycker att det är andra människor som det är fel på. Har man den inställningen så är det självklart svårt att få ett förhållande att fungera.



Sen beror det naturligtvis på hur AS-problematiken yttrar sig. För den som t.ex. är extremt överkänslig för ljud och förändringar i rutiner, är mycket under- eller överaktiv eller har mycket svårt att kommunicera kan det naturligtvis innebära problem att leva tillsammans med någon annan. Lider man av depression, tvångssyndrom, ätstörningar etc som många av oss gör så innebär det också svårigheter. Ju sämre man mår desto sämre fungerar man i ett förhållande, naturligtvis.

Och inte minst så beror det på vem den andra parten är som person. En person som är mycket ordningssam av sig kan förmodligen till exempel bli skvatt galen på en aspie som inte klarar att hålla ordning på någonting. En annan person som är mera bohemisk kan förmodligen tycka att den aspien är helt OK som partner, men skulle å andra sidan inte stå ut en vecka med en aspie av det mera pedantiska slaget.



Jag antar att nyckelordet är balans. Det mesta här i livet måste vara i någon sorts balans för att man ska må bra och det gäller inte minst i förhållanden, och just balans är något som vi aspies tycks vara väldigt dåliga på. Det blir gärna för mycket eller för lite av allt. Har vi ordning är det millimeterprecision, har vi oreda är det totalt kaos som gäller. Är vi av den lugna sorten så kan man tala om total apati, är vi mera aktiva så klättrar vi på väggarna. Pratar vi om känslor så kan vi älta i det oändliga - eller också kan vi vara helt oförmögna att prata känslor öht. Är vi ointresserade av mat så kan vi leva på snabbnudlar i tre månader i sträck utan att ens reflektera över saken, och är vi intresserade så räknar vi kalorier och har järnkoll på vartenda näringsämne. Är vi av den generösa sorten så går vi glatt genom eld och vatten för andras skull utan att alltid fundera över rimligheten i det - är vi den mera egoistiska sortens aspie så kan vi framstå som totalt oförmögna till hänsyn och medkänsla över huvud taget. För att göra det hela ytterligare komplicerat så finns ofta många av ytterligheterna inom en och samma person, beroende på tillfälle och omständigheter.

Klargörande svar va?

Sammanfattningsvis kan man säga att den som tänker sig att leva tillsammans med en aspie förmodligen har en intressant upplevelse framför sig - på ett eller annat sätt

Gafsan skrev:"Hur är det att leva ihop med någon som har aspergers?"
"Det kan vara tråkigt, och långtråkigt... och alldeles UNDERBART!"

Ja speciellt när man har sex, superskönt ju. Fler borde leva och ha sex med Aspergare enligt min personliga åsikt.

treeman skrev:

Gafsan skrev:"Hur är det att leva ihop med någon som har aspergers?"
"Det kan vara tråkigt, och långtråkigt... och alldeles UNDERBART!"

Ja speciellt när man har sex, superskönt ju. Fler borde leva och ha sex med Aspergare enligt min personliga åsikt.

Intressant vinkling av frågeställningen men jag vill se tillförlitliga källor på det här påståendet. Någon får väl offra sig och genomföra en stor, jämförande studie på sex med aspies och NT


Men skämt åsido så är väl sex ytterligare ett område där aspies kan vara extrema, åt det ena eller det andra hållet. Vissa är inte alls intressarade av sex eller kroppskontakt medan sex för andra snarast verkar bli något av ett specialintresse. Det är också vad jag kan förstå relativt vanligt med "avvikande" sexualitet bland aspies och inte helt ovanligt med parafilier av olika slag.

Och det är klart att en aspie som ALDRIG vill ha sex eller som vill ha sex helt på sina egna villkor kan vara ett problem i ett förhållande, på samma sätt som ett extremt stort sexintresse eller udda sexuella preferenser kan vara det. Återigen - vi aspies är dåliga på att vara "lagom". Och när det gäller sex kan ju detta förmodligen vara fantastiskt bra för partnern (om han/hon hittar "rätt" aspie) eller ett oöverstigligt problem.

treeman skrev:

Gafsan skrev:"Hur är det att leva ihop med någon som har aspergers?"
"Det kan vara tråkigt, och långtråkigt... och alldeles UNDERBART!"

Ja speciellt när man har sex, superskönt ju. Fler borde leva och ha sex med Aspergare enligt min personliga åsikt.

Öh...den vinklingen hängde inte jag med på. Hur menar du nu?

Gafsan skrev:Klargörande svar va?

Haha, nja kanske inte så klargörande men upplysande =P
Detdär med att den ena är stökig av sig och den andra mer pedant stämmer rätt bra in på oss. Men jag har ändrat mig rätt mycket under den tiden jag var tillsammans med den här killen... Hehe =)

Ofelia skrev:
[...]

Jag tänker att här finns ju många som har aspergers som lever med diagnosfria personer och säkert även en del diagnosfria personer som har ett förhållande med någon med aspergers. Jag behöver er hjälp!

Vad har ni för erfarenheter?
Vad möte ni för svårigheter och på vilka områden fick ni tänka om för att det skulle fungera?
Hur har ni kompromissat och löst problem i vardagen och på det känslomässiga planet?
Hur det fungerar för er med sociala situationer, familj, barn?
Hur fungerar vardagslivet?

Hur är det att leva med någon som har aspergers?

Jag förstår att det är olika från relation till relation, men det är era erfarenheter jag är ute efter. Det skulle hjälpa mig att bilda mig en uppfattning. Allt ni kan tänka er att berätta om er själva och era relationer är till hjälp!

Hej Ofelia,

Jag vill först och främst påpeka att jag inte har fått någon officiell AS-diagnos än, men jag känner att jag vill försöka vara till hjälp ändå, då situationen du beskriver till viss del påminner om relationen jag har med min sambo (som inte har AS).

Innan jag kom till insikt om att jag förmodligen har AS, levde jag hela mitt liv med en känsla av att jag inte förstod mig på andra människor, och att de inte förstod mig. Förutom sociala svårigheter, har jag alltid haft svårt för att passa tider, strukturera min vardag, rucka på mina invanda och för andra till synes meningslösa rutiner, samt sköta hushållssysslor som matlagning och städning (mest för att dessa sysslor kräver en massa tankeverksamhet, energi och tid från min sida, i stället för att jag - som de flesta andra - skulle göra dessa sysslor "på rutin"). Om mina närstående blev frustrerade över mina egenheter, hade jag alltid någon ursäkt som för mig var helt logisk, och jag kunde aldrig förstå hur andra inte kunde godta mina ursäkter och förklaringar. Jag har alltså, tyvärr, varit den sortens person som andra har tagit för "lat och egoistisk", även fast jag aldrig har menat något illa mot någon annan, och har varit jätteledsen över att andra har trott något sådant om mig.

Trots att hela mitt liv har sett ut på det här sättet, var det inte förrän i höstas som jag äntligen kom underfund om vad allt beror på, och insåg hur svår jag måste ha varit att leva med. Det som var vändningen för min del, var att min sambo övervägde att göra slut med mig, samt antydde att han skulle kräva vårdnaden om vår dotter. Jag förstod att jag på något sätt måste ta tag i mig själv, så att min sambo skulle slippa bära det största ansvaret för hushållet och ekonomin, och för att både han och jag skulle kunna må bättre. Det var alltså under denna period av självrannsakan och funderingar kring vad som var "fel" med mig, som jag insåg att jag förmodligen har Aspergers syndrom. Och som tur var, bestämde sig min sambo för att ge mig en till chans, så nu håller vi långsamt på att bygga upp vårt förhållande igen.

Jag känner att det hjälper oss enormt att ha fått insikt i vad min problematik beror på, och samtidigt som min sambo har blivit mer förstående mot mig, så har jag själv mer förståelse för vad som har gått snett mellan oss, och vad jag behöver jobba på. Vi har fortfarande kommunikationsproblem, men i och med att vi nu är medvetna om dem på ett helt annat sätt, så kan vi försöka jobba runt problemen, och ha mer tålamod när den andra inte förstår. Nu är visserligen alla människor olika, men om du själv känner mer hopp igen, och din pojkvän samtidigt har kommit till insikt om att han kanske har AS, så är det absolut inte en omöjlighet att ni kan få det att fungera igen. Samtidigt kan jag också förstå din osäkerhet inför allt vad det kan innebära att ha en relation med någon som har AS. Oavsett hur mycket en aspie jobbar med sig själv, och vill vara andra till lags, kommer det ju alltid att finnas kognitiva brister som inte kan repareras. Detta kan givetvis komma att kräva mycket tålamod och kompromissande för den personen i relationen som inte har AS, och jag förstår att det inte är alla som orkar med det.

Jag skulle dock föreslå att det allra viktigaste är att aspien i relationen skaffar sig en ordentlig insikt om vilka hans/hennes svagheter och styrkor är, och sedan är villig att jobba på relationsproblemen utifrån detta. Om han/hon inte har den insikten och motivationen att lösa eventuella problem, kan man nog säga direkt att det kommer att bli väldigt jobbigt för partnern, tyvärr, men så länge de bitarna har fallit på plats, har man i alla fall en grund att bygga vidare på.

För att gå in mer konkret på din frågeställning, kan jag säga att det nog är kommunikationsproblemen och bristen på en rättvis ansvarsfördelning som har varit de största svårigheterna för mig och min sambo. Såhär i efterhand förstår jag att vi har haft åtskilliga diskussioner kring hushållssysslor och ansvar, utan att jag har förstått allvaret i situationen. Jag har aldrig varit mycket för städning själv, så när min sambo har förklarat att han är en person som vill ha det städat omkring sig, har jag tagit det mer som att han tycker det är kul att städa, och att det därför har varit ännu mer rättfärdigat att han har skött det mesta av städningen. Det var inte förrän han uttryckligen sade att han inte alls tycker det är kul att städa, utan helt enkelt bara mår jättedåligt av ha det stökigt, men helst vill slippa ta ansvar för städningen på egen hand, som jag förstod vad han egentligen menade. Då kunde jag äntligen förstå att han i själva verket har känt sig utnyttjad, och att jag måste hjälpa honom för att han ska må bättre. Men det skulle givetvis också vara till hjälp för mig om min sambo alltid kunde vara så tydlig.

Om du känner igen dig i den problematiken, kan alltså ett tips i sådana lägen vara att fokusera på det negativa, och förtydliga vilka jobbiga konsekvenser som kan uppstå i en viss situation, om man inte hjälps åt. Dvs, i stället för att säga "Det är mycket trevligare om du lägger dina smutsiga kläder i tvättkorgen", kanske man kan säga "Jag mår dåligt av att se dina kläder ligga utspridda överallt, och är trött på att gå och plocka efter dig, så snälla, kan du inte lägga dem i tvättkorgen, så att jag slipper gå här och ha ångest?". Har man AS kanske man missar det dolda budskapet i den första kommentaren, medan den andra kommentaren tydligare pekar på vad som egentligen menas. Givetvis förstår jag dock att det måste vara svårt att alltid komma ihåg att vara så tydlig, om man är van med att det i vanliga fall inte ska behövas.

För mig, som tyvärr inte instinktivt alltid ser vad som behöver göras i hemmet, eller spontant kan anta en rättvis ansvarsfördelning, kan det också hjälpa om man tydligt bestämmer i förväg vem som ska göra vad, utifrån vad var och en klarar av eller bra på. Om jag, som (förmodligen) har AS, tycker det är jättesvårt att komma igång på morgonen och inte kan passa tider, kanske det passar bättre att min sambo lämnar vår dotter på dagis, men då kan jag i stället ta ansvar för att hämta henne på eftermiddagen, för att det ska bli rättvist. Och om min sambo är bättre på att laga mat, så kan han laga middag, men då kan jag i stället vara den som matar och lägger vår dotter på kvällen, t ex.

Hoppas att det här var till lite hjälp, i alla fall, och att allt löser sig för dig och din pojkvän, oavsett om ni hittar tillbaka till varandra eller inte.


Mvh Fenrizia

Kort sagt NT får klämma ur sig de det menar men inte säger utan tror att alla vet.