Tjena Tjena. Jag har på skoj skrivit en Novell/bok som heter döds cirkusen. här kan ni läsa boken om ni vill. Hela novellen är på 36 a4 sidor.
Alla ställen och namn som förekommer i berättelsen är fiktiva.
-------------------------------------------------------------------------------------
Döds - Cirkusen

Skriven av Fredrik Samuelsson

Kapitel 1

Lomar,USA. klockan 08.07.

Hashel Omar drog en lättnades suck och drog det sista blyerst sträcket på ritningen. Han lade ifrån sig pennan och studerade ritningen några sekunder. Hans mungipor drogs uppåt och han nickade lätt. Det här skulle bli så bra och barnsligt enkelt.

Nu var det bara att ringa runt och bestämma hur och var de skulle träffas. Det hade tagit en hel del tid att planera allt, men det var det värt. Hashel sträckte sig efter telefonen för att ringa första samtalet.
-------------------------------------------------------------------------------------

Pino, USA 1 mil från Lomar. Klockan 08.12.

Danny Bitmitch reste sig irriterat ur sängen. Hans fru, Eli, grymtade och kikade sömnigt på klockan. Vem i hela friden hade mage att ringa så här tidigt på den här soliga lördags morgonen. Danny greppade ilsket telefonen, arton signaler hade redan gått.

- Klockan är 8. Va fan vill ni mig så här dags?
Han lyssnade på rösten i luren och såg ut som om han ville kasta luren i väggen. Eli hade gått upp från sängen och undrade vem det var.
- Okej Hashel, jag är med men jag måste veta ungefär hur dags vi kommer hem. Eli och jag ska gifta oss på måndag.
Eli gick förbi Danny och ropade över axeln, morr´n Hashel. Lite tidigt att ringa tycker jag.
- Som du hörde hälsar Eli. Ja, då ses vi då klockan 16.30 utanför cirkusen.
Han lade på luren.

Danny gick ner till badrummet och tog sig en dusch. Sedan ut i köket där Eli redan hade hunnit steka några bacon skivor. Hon höll just på att knäcka ett ägg i stekpannan när Danny pussade henne på kinden när han gick förbi. Eli rodnade svagt. De skulle ju faktiskt gifta sig övermorgon men hon hade ändå lite svårt att styra känslorna.

Danny var och såg ut som en riktig gentleman. Han vårdade alltid sina kläder och utseende väldigt noga. Hans hår var medelbrunt och var alltid perfekt borstat. Eli var mycket lik Danny men hade dåliga tänder. Det gjorde dock inget för hon var så extremt charmig och käck. Det var mest charmen som Danny hade fallit pladask för.

- Hashel och gänget ska på cirkus. Han undrade om jag ville följa med. Jag kommer förmodligen hem vid 22 tiden.
Om jag blir senare ringer jag dig på mobilen.
- Lustigt att han inte frågade om jag ville följa med.
- Ah, han känner ju inte dig så väl än och tja... Han är lite blyg ibland.
- Den där Hashel, är inte han lite.... underlig? Eli kunde inte låta bli att känna sig orolig. Hon hade hört både den ena historien om hur vårdslös Hashel kunde vara.
- Det är nog ingen fara när jag är med, Lungnade Danny. Han hoppades verkligen att det var så.

Danny hjälpte Eli att duka fram muggar och satte på te bryggaren. När allt var klart satte de sig vid bordet för att njuta av maten. Solen lyste på dem och de njöt av livet. Om alla morgonar var så trevliga som den här. Plötsligt gjorde det ingenting att Hashel hade väckt dem.
-------------------------------------------------------------------------------------

Kielpoa, USA 2 km från Lomar. Klockan 08.17.

Redan efter tredje ringsignalen svarade Robert Panos. Han var alltid uppe redan vid 7 tiden, även på helgerna. Han väntade på samtal från en datakund. Förmodligen skulle han ta emot en ny dator att laga. Det var det han tjänade sina pengar på.

Robert hade inte särskilt många vänner. De få han träffade var genom nätet och då enbart genom mail och live nät sidor. På de sidorna kunde man se den man pratade med. En av anledningarna till att Robert hade få vänner berodde mest på att han var uppkopplad så mycket på nätet. Det fanns ingen tid att träffa människorna "på riktigt"

Hela hans lägenhet var full av datorer. Både sådana som tillhörde andra folk plus de han själv ägde. I den lilla staden han bodde i kunde han lätt skryta med att ha flest datorer. Enda problemet var att det så förbaskat varmt när datorerna var i gång. De var igång dyngnet runt.

Det var dock inget samtal från någon data-kund. I stället hörde han Hashels hesa stämma genom luren.
- Ja, det är dags för kapet vi pratade om. Är du med eller inte?
- Självklart, men jag ska ha 30 procent av pengarna.
- Visst, vi delar på det när vi är tillbaka hos mig. Det blir nog inte så sent. Jag räknar att vi kommer hem vid 22 tiden. Vi träffas klockan 16.30 utanför cirkusen. Se till att ha varma kläder med dig. Och du, ta med några burkar öl med.
- Visst. Räkna med mig. Vem mer kommer?
- Tja. Har inte ringt alla än men Danny kommer, du, Jacob och förhoppningsvis Pete också.
- Om Pete kommer så fråga Nicola också. Hon skulle kräva att vara med. Jo du, förresten, Jag tar med mig min laptop med videokameran
- Vad ska du ha den till?
- Filma cirkusshowen och lägga upp på nätet. Jag kan ansluta laptopen var jag vill så jag kan filma live.
- Jag tycker det verkar vara en dum idé. Vi är inte där i helt lagliga ärenden.
- Skitsamma. Ingen vet vem jag egentligen är ändå. Det är ingen fara
- Visst, men jag blir vansinnig om du filmar våran kupp.
- Vem tar du mig för? Tror du jag är dum i huvudet? Skärp dig för fasen.
- Bara varnade dig. Okay. Så då ses vi klockan 16.30, inte sant
- Jajamensan.

Robert sade hejdå och lade på luren. Han log för sig själv. Om det här lyckades skulle han ha råd att köpa den nya monster datorn han hade sett i skyltfönstret i den lokala data affären. Den äldsta av hans egna datorer var 3 år gammal.

Dessutom skulle Hashel få sin hämnd på sina medarbetare på cirkusen. Man kickar bara inte folk för att de retar aporna. Så är det bara.

Robert gick ut i sitt slitna kök och passerade sin sneda spegel på vägen. Han kikade en stund på sin spegelbild och ryckte på axlarna. Han var på tok för tjock och var finnig och allmänt ful i ansiktet. Han skämdes nästan över sitt utseende. Robert bryggde en kanna mörkt kaffe. Senare skulle han i väg till affären och köpa lite öl. Han visslade nöjt på en melodi och njöt av solen som sken in från fönstret. Det här skulle bli en bra dag.
-------------------------------------------------------------------------------------

Despo USA 0,5 km från Lomar. Klockan 08.21.

Jacob läste orden för tredje gången "Dagen blir trevlig för de flesta men de som är födda efter den 3 november ska passa sig noga för ormar". Vad var detta för flum i horoskopet? Han var född den 5 november så alltså skulle han passa sig för ormar. Väldigt väldigt märkligt.

Hans hund Whill hade som vanligt hämtat tidningen. Förvånansvärt var det inget hund dregel på någon sida och ändå var hunden en boxer. Jacob hade dock under längre tid lärt hunden att bära tidningen så att det inte kom dregel på tidningen. Men han var förvånad över att det gick att träna hunden såpass.

Jacob var av typisk medel längd och såg mest ut som en typisk medel svennson. Han hade dock många ärr efter skador. Han hade ådragit sig skadorna vid olika stölder. Det var inte många som var försiktiga mot tjuvar. Han hår var redan gråvitt. Man kan ju skylla på åldern, tänkte han.

Telefonen ringde. Jacob sneglade på sin anita för att se vem det var som ringde. Han tyckte inte om att svara om det var okänt nummer. Det var Hashels nummer så det var lungt. Jacob lyfte luren.

- Tjabba mannen. Det är dags för våran stöt. Är du med eller inte?
- Självklart. Skulle kännas konstigt annars.
- Bra. Då ses vi utanför cirkusen klockan 16.30 prick. Vi beräknas komma vid ungefär vid 22 tiden.
- Yes sir!. Robert kommer också, va?
- Givetvis.
- Då säger vi så då. Hej.

Jacob lade på luren och visslade på Whill. Sedan styrde han sina steg till ytterdörren. Han måste skaffa hundvakt. Förhoppningsvis skulle grannfrun kunna ta hand om Whill. Hon brukar gilla ta hand om andras hundar. Han ringde på hennes dörr. Det dröjde inte länge förrän hon öppnade

- Nämen är det inte herr Jacob Steelman som kommer på besök, sade hon förnöjt
- Ehmm. Jag skulle fråga om du kunde ta hand om Whill i kväll. Ungefär fram till klockan 22 eller däromkring. Samtidigt som han ställde frågan drog han fram en bunt sedlar som han räckte till grannfun. Hon hette Belinda eller någonting. Han visste inte exakt vad hon hette.
- Jag tar gärna hand om Whill om du vill. Han är en sån gentleman. Hon sneglade på sedlarna.
- Vill du inte ha betalt för tjänsten? Jacob såg förvånad ut.
- Jag vet inte om jag kan lita på att du skaffat dem på laglig väg. Du är, trots allt, väldigt känd inom kleptoman branchen. Jag vill inte ta emot stulna sedlar.
- De är ärligt införskaffade
- Okej, om du säger så, men jag avstår nog ändå. Men tack för att du vill betala mig. Åh, förresten, jag hade post till dig. Det kom till mig istället för dig. Vänta här så ska jag hämta den.

Hon gick in i ett annat rum som låg vid sidan om hallen. Jacob stod kvar och väntade. Hon hade en ganska stor hall och det hängde många gamla rockar vid hatt hyllan. Han kikade lite grann på de slitna rockarna. Tänk att folk kunde ha sådan klädstil, tänkte han och flinade. Det var på gränsen till ett hånflin.

Så plötsligt fick han syn på något som fångade hans uppmärksamhet. På ena väggen hängde en väldigt fin guld klocka. Han gick fram och inspekterade den noga. Men gud, den var i 24 karats guld!. Hur i hela fridens namn hade hon fått tag på den? Han uppskattade snabbt att klockan måste vara värd minst en halv miljon. Skulle hon märka om han...? Han sträckte sig efter klockan.

- Sädår, det tog en stund innan jag hittade.... Vad gör du med min klocka?
- B .. bara kikar, madame. Jacob hoppade högt. Hur tusan kunde hon smyga upp på honom sådär. Det kunde inte ens han själv göra.
- Jaså? Du bara kikar. Jag har mina misstankar att den skulle ligga i dina fickor om jag inte kom när jag kom. Förresten heter jag inte madame, utan Berry Miosava.
- Näe. Det hade den icke. Aldrig att jag stjäl från min granne. Du kan lita på mig, på hedersord, miss Berry.

Berry tittade på honom en lång stund. Hon kunde inte riktigt lita på honom. Framförallt vägrade han se henne i ögonen. Det verkade väldigt misstänksamt.

- Den här klockan fick jag av min nu avlidne man. Den betyder väldigt mycket för mig. Om du hade stulit den hade jag ALDRIG förlåtit dig.
- Vet du hur mycket den där klockan är värd? Om du skulle sälja den skulle du få minst en halv miljon.

Berry sade inte ett ljud. Istället föste hon häftigt Jacob ut ur lägenheten och slängde igen dörren så det small i trapphuset. Innanför dörren hördes nu gråt. Jacob stod chockad kvar utanför dörren och lyssnade när Berry grät. Det var ju inte så här han ville ha det.

Han ropade förlåt, genom dörren men fick inget svar. Jacob gick tillbaka till sin lägenhet och sjönk ihop i soffan. Fasen också att han alltid skulle såra någon.

Utanför hördes en polis siren när en polisbil tog upp jakten på en ratt fyllerist. Jacob hade hört siren ljudet många gånger och svor tyst för sig själv.
-------------------------------------------------------------------------------------

Kapitel 2

Bossi USA 5 KM från Lomar. Klockan 08.25.

En hög smäll hördes på Ewi Dongsles kontor. Strax efter gick brandlarmet i gång. En dörr flög upp på vid gavel och en sotig och irriterad Pete Jonesy kom fram ur ett brinnande rum. Det var en äldre kopiator som fattat eld. Personal var på väg till rummet. En av de anställda, Rocki, tog en snabb titt på Pete och skakade på huvudet.

Hur i hela fridens namn var människan beskaffad? Om det var någon som skulle kunna få en kopiator att brinna upp, så nog var det Pete. Han var ökänd som olycks fågel. Det hade hänt en hel del konstiga saker under halvåret han varit anställd. Folk var inte förvånade längre.

Pete såg till och med misslyckad ut. Han bar alltid samma kavaj som var totalt utnött. Småtrasiga skor och ofta olika strumpor. De stora fula glasögonen gjorde inte hans utseende ett dugg bättre. Håret var alltid kammat i nästan Hitler frisyr. Det var inget han skämdes för.

- Gå till bossen, Pete. Jag fixar upp den här... oredan.
- Sjysst av dig, Rocki. Jag vet inte vad som hände. Den bara började ryka och sedan....
- Spara historien till bossen. Jag vill inget veta.
- Det var inte mitt fel, sa Pete tamt.
- Brandkåren är på väg, hojtade en annan arbetare, som hette Nishe

Pete gick sakta upp för trappan till chefs avdelningen. Han gillade inte det här. Dörren öppnades häftigt och där stod bossen, illröd i ansiktet. Pete fattade gallopen och skyndade sig uppför de resterande trappstegen. Väl uppe knuffade bossen, som för övrigt hette Douglas, in Pete in på sitt kontor.

- Jaha och vad hände i dag mr.. Pete Jonesy?
- Ja alltså, jag skulle kopiera de där viktiga papprerna och kopiatorn lät underligt men jag lade in arken ändå och sedan bara lukta den bränt och sen...
- Vilka ark lade du i kopiatorn och var?
- Ja orginalen. Jag lade dem på rutan så de skulle kopieras.
- Var är orginalen nu?
- Jag tror att ..... de.... brann upp.

Douglas såg med ens ännu argare ut. Pete reste sig och försökte gå till dörren när Douglas tog tag i honom igen.

- Sätt dig ner för helvete. Inser du vilken förlust företaget kommer att få på grund av ditt..... slarv.
- Men jag visste ju inte att....
- Nej precis som om du inte visste att den stängda porten i garaget måste öppnas innan man backar bilen, Precis som du inte såg lappen på toaletten "ur funktion" och ändå skulle gå på den så att hela avdelningen översvämmades. Eller när du bara råkade glömma spisplattan med dina nudlar så att brandkåren fick komma hit och släcka och vi var tvungna köpa ny spis.
- Den här gången var det inte mitt fel
- Jag orkar inte diskutera med dig mer. Du får sparken
- Men du kan ju inte bara.....
- Hörde du inte vad jag sade? Du är sparkad. Ta på dig kläderna och kom tillbaka med skåpsnyckeln. Våga inte visa dig här mer.

Pete skulle just protestera när han hörde en trevlig ringsignal. Det var hans mobil. Jippie, tänkte Pete. Precis vad han behövde. En telefon som ringer när man är hos bossen. Han gjorde en "ursäkta mig" gest och tog upp mobilen från fickan.

- Pete här till din service. Vad kan jag stå till tjänst med?
- Tja, du kan sluta med ditt fåniga kontors tjafs och prata som vanligt folk.
- Eh. vem? Är det du, Hashel?
- Vem låter det som?
- Hashel, men du låter mer snuvig än vanligt.
- Du vet väl att det är dags i kväll? På cirkusen alltså
- Åh, ja just det. Egentligen hade Pete glömt bort det här med cirkusen men det kunde han ju inte säga.
- Vi träffas 16.30 utanför cirkusen. Och du, gör inte bort dig i kväll
- Fin fint. Ska jag ta kontakt med Nicola? Jag vet var man kan hitta henne.
- Nej, jag vill prata med henne själv. Jag fixar gänget och du, särskilt du, fixar nerverna.
- No problemo man. Dont worry be happy

Han lade på och tryckte ner mobilen i fickan igen. Douglas tittade inte ens upp på honom. Pete kunde inte låta bli att fråga en sista gång

- Menade du allvar med det där? Sparken alltså?
- Va fan tror du själv idiot. Försvinn innan jag skjuter dig, sade Douglas och greppade efter ett gevär som han hade på kontoret.

Pete gjorde sitt personliga hastighetsrekord när han rusade ner för trappan och bytte om. Han kom tillbaka efter blott 3 minuter med nyckeln i hand. Han lade nyckeln på bordet och försvann illa kvickt.

Senare gick han in på en pub och beställde en stor stark. Han borde verkligen inte göra det, men det var tvunget för hans egen skull. Bartendern kikade nyfiket på honom. Pete nickade lite tyst för sig själv. Han passade dåligt in här.

- Jag har fått sparken, sade han med låg röst. Bartendern såg på honom en lång stund.

- Nu igen? Vore det inte bättre att du skärpte dig i stället än få sparken hela tiden?

Pete ryckte till. Vem var den här personen? Hur kunde han veta att han vandrat från jobb till jobb?

- Vi har faktiskt jobbat ihop en gång i tiden. Det var på Plastfabriken i Iowe. Jag var din assistent ett tag där. Rupert Reign var namnet.

Nu när bartendern sa sitt namn såg Pete att han hade en namn bricka där det stod just Rupert Reign. Nog kom han i håg gamle Rupert. En ganska rolig typ, berättade många roliga historier och fick folket på jobbet att storkna av skratt.

- Så, vad misslyckades ni med i dag? Frågade Rupert nyfiket.

- Åh, bara en brand i en kopiator. Inte mycket att tramsa om. Det fanns viktiga papper i den.

Rupert skakade på huvudet och tyckte lite synd om Pete. Pete kunde inte låta bli att skratta åt sig själv över alla olyckor han ställt till med, men det var inget lyckligt skratt.

- Hördu Pete. Vad har du för dig ikväll?. Jag kan hälsa på en stund efter jag slutat här.

Pete var nära att säga att det var ok, men så kom han i håg cirkusen.

- Nej tyvärr. Det går inte. I morgon kväll kanske. Jag skall till Cirkus Anubisk i kväll. Hashel kommer att vara med.

Rupert gjorde en grimas när han hörde Hashels namn nämnas. Det var inte direkt en bra person som gjorde bra saker. Han började oroa sig för Pete.

- Hör du. Gör det något om jag kommer med?, undrade han
- Tyvärr. Hashel har redan bestämt vilka som ska med. Han gillar inte överraskningar.
- Om det spårar ut, spela inte hjälte. Bara stick och skaffa hjälp i stället. Lovar du mig det?
- Ja ja. Okej. Från det ena till det andra. Vad gör du i morgon kväll, undrade Pete.

De två bestämde att Rupert skulle hälsa på Pete nästföljande kväll. Om det var något problem skulle Pete ringa och förvarna. Glad i hågen gled Pete från puben och tyckte att det var inte så farligt att få sparken trots allt.
-------------------------------------------------------------------------------------

Liom USA 3 Mil Från Lomar 08.33

Senaste techno hit låten skrålade ut från en högtalare och luften var tjock av gammalt och nytt flott. Nicola Bess tog en tugga av dagens första hamburgare. Innan det var kväll skulle hon hinna sätta i sig minst nio till. Hon visste mycket väl att det inte var särskilt nyttigt att äta så här mycket hamburgare.

De senaste medicinska rönen hade nyligen visat att om man åt minst fyra burgare per dag, fanns det 60 procent högre risk att dö innan man var 45 år. Nicola var dock bara 31 och njöt av livet för fulla drag. Hon hade inte lust att göra frukost hemma i sin kassa lägenhet. Bättre då att äta frukost på sin favorit hamburgare restaurang. Hon var minst sagt en stamkund här.

Just nu var det bara hon som var på restaurangen. Senare vid nio tiden skulle det komma mer folk. Nicola brukade ibland stanna kvar ända till tio tiden. Då var det nästan alltid fullt med folk.

Hennes telefon ringde

- Ni har kommit till trevliga sköna Nicola och hur kan jag stå er till tjänst.
- Du kör alltid den här presentationen. Tröttnar du aldrig eller glömmer de exakta orden?
- Nej, men är det inte gentlemannen Hashel som är i luren?
- Det beror på vem man frågar. Vissa kanske ser mig som gentleman.
- Det är Pete som lärt mig svara på det här sättet.
- Kunde ana det. Jag har redan pratat med honom och han kommer med i kväll.
- Hur dags ska vi träffas?
- 16.30 utanför cirkusen. Var är du nu förresten?
- Vanliga stället. Äter hamburger frukost.
- Du är medveten om att det kommer att förkorta ditt liv, hoppas jag.
- Jag är fullt frisk. Du däremot borde ta det lungt med tanke på dina problem.
- Du vet att jag inte har lust att diskutera det där. Var nu snäll kicka och kom i tid.
- Sure vi ses senare.

Det klickade till i luren. Nicola log förnöjt för sig själv och tänkte på vad de hade framför sig i kväll. Hon hoppades att det inte skulle bli några problem. Hon hade hjälpt Hashel många gånger med olika saker. Den enda saken hon var oroad över var att Pete skulle göra bort sig på något sätt. Hon och Pete jobbade annars väldigt bra som ett team.

Nicola tittade på klockan. Den var nu 08.40. Hon drog sitt blonda hår bakåt så det såg kammat ut. Om något retade hon så var det kommentarer om hur dumma blondiner var.

Dags att börja göra något kreativt. Hon hade haft en målning i huvudet flera dagar nu. Äntligen hade hon tid att måla den. Den skulle förhoppningsvis bara ta några timmar att måla. Hon gick ut genom entren till restaurangen och styrde stegen hemåt. På väg mötte hon en brandbil som var på väg mot Ewi Dongsles kontor.

Hon vände sig om. Det var ju där Pete jobbade. Nicola tänkte för en stund gå och kolla vad som var i görningen, men ändrade sig snabbt. Förr eller senare skulle små fåglar viska om vad som hänt. Om nu något HADE hänt, tillrätta talade hon sig själv. Redan lyste solen från en molnklar himmel och Nicola njöt och lämnade eventuella bekymmer åt sidan.

Nicola kom in i sin gamla slitna lägenhet och satte på sin vinyl spelare. I flera dagar i rad hade hon lyssnat på Moody Blues "Candle Of Life". I dag var inget undantag. Hon ställde spaken på spelaren så att låten skulle repeteras om och om igen. Grannarna får nog nippran snart, tänkte hon och log för sig själv.

Sedan gick hon ut i vardagsrummet och började måla. Hon sjöng med i musiken lite grann och var så glad hon kunde bli. Allt verkade perfekt i dag.
-------------------------------------------------------------------------------------

Lomar USA, Utanför Cirkus Anubisk Klockan 13.30.

Två stycken elektriker gick ut från det nästan runda kapellet som skilde den allmäna och personal avdelningen på cirkusen. De hade en lapp som de gav till en av de fyra arbetare som satt utanför. Lappen gick runt från arbetare till arbetare. Ingen av arbetarna såg ut att gilla vad som stod på lappen. En av dem slände sen lappen i en soptunna som stod strax utanför ingången. Ingen av de andra brydde sig att ta upp den. Inifrån cirkusen hördes hojtande djur tämjare och deras djur. Ibland protesterade djuren högljutt, ingen verkade bry sig.

Luften var redan tjock av poppade popcorn och sockervadd. Dessutom kunde man känna lukten från djuren och allt blev en kakafoni av dofter. Det var dock så här det skulle vara. Den här lukten betydde succé, hur konstigt det än var. Kvällen skulle bli kanon.
-------------------------------------------------------------------------------------

Liom USA 3 Mil Från Lomar Klockan 14.46

Nicola gick en bit ifrån sin målning och tittade intensivt på den. Vad exakt var det här för målning? Den var minst sagt
våldsam och Nicola tog ett ofrivilligt steg tillbaka. Hon hade aldrig målat något sådant här förut. Av någon anledning kröp kalla kårar över ryggen när hon studerade den.

Pete hade ringt henne för en stund sedan. Han var ledsen för han hade fått sparken och var rädd att han inte skulle klara av att hjälpa till i kväll. Nicola försökte uppmuntra honom så gott det gick. Det var direkt ingen hemlighet att han var en olycks fågel.

Nicola tittade på målningen igen och gick ut i köket. Hon behövde se något trevligare. Till och med köket var trevligare än den där målningen. Hon tittade på klockan och svor tyst för sig själv. Det var dags att packa lilla väskan. Hon hade alltid en speciell väska med sig när hon gjorde "uppdrag". Den fungerade som hennes livhanke.
-------------------------------------------------------------------------------------

Lomar,USA Klockan 15.50

Hashel Omar tog sin medicin och svalde hårt. Han hoppades verkligen att det här skulle fungera som planerat. Hela dagen hade han känt sig nervös trots alla nogranna beräkningar. Han skämdes över att han var tvungen att ta medicin. Men snart skulle han slippa det. Pengarna skulle rulla in och sedan var det bara att ringa till doktorn.

Han var plågsamt medveten om att han lurat sina närmaste om varför han slutade på cirkusen. Han kunde inte acceptera sitt öde. Inte ens för sig själv.

Nicola hade ringt innan och verkade uppjagad över en målning hon gjort och Pete hade visst fått sparken. Det hade inte direkt gjort Hashel särskilt lugnare, men han visste att han var tvungen att ta det som lungt som möjligt. De andra skulle fixa det här åt honom. Han bryggde sig en kopp te och försökte koppla av.
-------------------------------------------------------------------------------------

Kapitel 3

Lomar USA, Utanför Cirkus Anubisk. Klockan 16.30

Det var lång kö utanför cirkusen. En del stod tillsammans nästan i en ring medan andra stod en bit därifrån och såg uttråkade ut. Många hade köpt popcorn och andra sockervadd. Popcornen var inte helt varma. De flesta besökare visste att de blivit poppade tidigare på dagen.

På en nyligen upsatt lapp stod det:

Tyvärr är Barnens berg och dal bana ur funktion
Vi hoppas att ni överser med detta och har en bra dag ändå.

Några mindre barn såg besvikna ut och något enstaka barn grät lite grann när de fick höra att berg och dal banan var trasig. De flesta tog det dock med lugn.

Ganska nära ingången stod sex personer tillsammans. Några barn hade försökt tränga sig före dem men det hade inte gått särskilt bra. De sex personerna såg inte ut att ha så väldigt mycket gemensamt men kanske ändå. En av dem hade en kasse med bland annat en laptop. Det fanns även några öl och en videokamera som tillhörde laptopen. Det var inte så vanligt att folk hade med sig datorer, videokameror däremot fanns det många som hade.

De sex personerna diskuterade häftigt med varandra en kort stund. Sedan lugnade de sig. Om man hade kunnat spionera på dem hade samtalet låtit ungefär så här

- Nu är det jäklar dags. Cirkus Anubisk here we go
- Jag gillar inte namnet. Anubis råkar stå för döden. Det har jag läst på nätet.
- Du och ditt tramsiga internet. Tror du på allt som står där?
- Alla VET att allt som står på nätet är på riktigt.
- Och du tror på allt skitsnack som skrivs.
- Hörni ni två. Inte bråka nu
- Du skulle sett en tavla jag målade i dag. Den var jätteläskig och otäck
- Och jag satte brand på en kopiator och fick sparken.
- Har du lagt ut tavlan så andra kan se den på nätet?
- Nej, jag målar privat och visar oftast bara mina alster för de som jag känner.
- Det är väl ingenting olagligt vi ska göra i kväll? Jag har min blivande fru att tänka på
- Vadå, har du träffat en Tjej? Det har du aldrig mailat mig om.
- Vi ska gifta oss i övermorgon. Jag tycker inte om att prata med folk på nätet om sådant personligt
- Dra på trissor. Du, Danny, ska gifta dig och jag visste inte om det.
- Om du träffar mer folk och inte sitter framför datan hela dagarna, så får du reda på sådana saker.
- I dag var jag nära att bli ertappad för stöld. Den här gången hos min granne. Hon hade en sådan dyr guld klocka.
- Att du inte går i terapi, Jacob. Du skulle behöva det.
- Tala för dig själv. Varför står vi här? Hint hint.

Just då öppnades dörren på vid gavel och en glad clown nickade mot alla människorna som stod utanför. Barnen jublade och sprang in för att sätta sig på de bästa platserna. De sex personerna följde efter men gick inte lika snabbt. De var vuxna och det var inte acceptabelt att springa då. Inte på cirkus i alla fall.

De satte sig nära ytterkanten av den bakre stolsraden. Bakom stolarna fanns ett hål som gick ner bakom raderna. Där nere kunde man gömma sig om man ville se två föreställningar utan att betala. I kväll skulle det dock bara vara en föreställning. Det tisslades och tasslades av förväntan.

Så kom clownen som öppnat dörrarna in på scenen och sade; får jag be om störssta möööjliga tyssstnad.

Alla blev tysta som om någon satt tejp för deras munnar. Ljuset släcktes en kort stund och mjuk musik började smyga sig fram ur högtalarna. Ljusen i taket tändes och allas huvuden lyftes uppåt. Där uppe var nu en lindansare som glatt dansade över linan.

Robert satte på sin laptop och började filma skådespelet. Skärpan var perfekt. Det var viktigt att folket på nätet fick bra kvalitet på klippen. Robert kunde hittils skryta om att alltid ha bäst bild i sina videos.

Lindansaren dansade en stund och sedan var det djurens tur att äntra scenen. Först ut var en Svart mamba. Djurskötaren berättade hur farliga ormarna var och gjorde väldigt farliga stunts med dem. Jacob kände sig lite illa till mods när han tänkte på vad som stått i horoskopet. Men ormen skulle knappast attackera honom härifrån. Det var ganska omöjligt, resonerade han.

Efter ormen kom en elefant in. Den trumpetade och gick runt i en cirkel. Barnen skrattade när de såg elefanten bajsa på golvet. Tränarna ojade sig och log åt händelsen. En anställd var snabbt framme och sopade upp. De flesta vuxna var också roade av händelsen. Elefanten var dock inte särskilt spännade eller rolig. Robert filmade bara en liten stund.

Senare kom en väldigt stor isbjörn in. Flera i publiken noterade att den hade en stor munkorg och väldigt smutsig päls. Isbjörnen skulle gå upp i en rutch kana och åka nerför den. Björnen verkade dock inte vilja. Då tog tränaren fram en piska och slog med den mot björnen. Isbjörnen bölade men gick uppför banan och åkte ner. Björnen gick fram mot sin tränare och om inte den haft munkorg hade den säkert bitit sin tränare. Ilskan syntes tydligt i björnens ögon.

- En vacker dag kommer någon bli skadad av den där björnen, kommenterade Robert

De sista djuren var några apor som gjorde lite konster. Publiken verkade dock ha tröttnat på djuren vid det här laget. En magiker gjorde entre och gjorde lite kort tricks. Det blev åter lite livligt ibland publiken. Speciellt de vuxna ville försöka förklara hur tricken gick till.

Robert sneglade på Hashels karta och drog den till sig. Sedan öppnade han en lucka på sin laptop och försökte lägga in kartan där.
- Va fan sysslar du med?
- Ska bara scanna den såklart. I fall den skulle gå sönder eller nåt
- I helsike att du ska. Du behöver ingen kopia. JAG har orginalet.
- Men tänk om något händer. Då kan vi ändå....
- Inget kommer att hända. Jag har planerat den här kuppen i minsta detalj. Efter dem stängt så tar du och Pete hand om pengarna. De läggs in på ett kontor som ligger strax innan personal utrymmet. Sen går vi genom djur förvaringen eftersom vi måste komma ut på baksidan av cirkusen. Och du, gör inte bort dig. Då blir jag vansinnig.

Längre ner på läktaren var det just då en föräldrer som ilksnade till över de där två vuxna bråkstakarna där uppe. Han blängde ilket upp på Hashel och Robert. Robert gjorde ett ryck med axeln och tecknade åt Hashel att lungna ner sig.

Omedvetet om det filmade Robert fortfarande och det som sades lades ut på nätet direkt eftersom han hade live uppkopplingen vald. Utan att veta om det tryckte han senare in stop knappen men en stor del av samtalet hade gått ut.

Showen började nu gå mot sitt slut och Hashel började bli rastlös. Han tittade ideligen på sin klocka och suckade. Danny tittade oroligt på honom. Det var något i görningen. Danny kunde nästan känna spänningen komma i vågor från de övriga i gänget. Inte bra, tänkte han. Jag borde inte ha tackat ja, mumlade han tyst för sig själv. Han började resa sig för att gå när Hashel häftigt drog tag i hans ärm.
- Och vart ska du ta vägen?, väste han
- Hem till min fruga. Jag ställer inte upp på det här
- Du åker ingenstans. Du lovade att komma och nu gör vi som jag har planerat. Jag kan ljuga ihop en historia till din tjej om du inte vågar berätta vad vi gjort.
- Jag ljuger aldrig någonsin för Eli. Det är mycket som förändrats sen vi träffades.

Danny visste mycket väl hur det hade varit förut i tiden. Då brukade Hashel och de andra i gänget göra en hel del olagliga saker. De hade bland annat hjälpt Pete när han stal diamanter i en juvel butik. Deras blå nekande hos polisen hade hjälpt dem. Alla trodde på vad Danny sade. Han var helt enkelt mest trovärdig.

Numera skämdes han över att han hjälpt dem. Första gången han berättade om det för Eli, blev hon först förbannad och senare, ledsen. Danny lovade henne att aldrig göra något sådant mera. Och nu till sin fasa insåg han att löftet skulle brytas.

Ljuset släcktes ner och clownen sade att nu var showen slut. Publiken började gå ner från läktaren och ut genom utgången. Hashel och gänget drog sig däremot bakom stolarna och försvann en efter en genom ett hål som nogrannt borrats tidigare i veckan. Nu stod de under läktaren. Ingen kunde hitta dem där. Såvida ingen hoppade ner i hålet vill säga. Danny funderade om han inte borde ge något ljud ifrån sig för att avslöja dem. Han visste dock att effekten av en sådan handling kunde få katastrofala följder, speciellt när Hashel var med.

Hashel visste att de anställda skulle städa läktaren och utrymmet bredvid nästa morgon. Det var alltid samma rutin som gällde. För att vara helt säker på sin sak, hade han satt en dold kamera på väggen bakom läktaren och spionerat dag för dag. Kameran var så pass väl dold att ingen hade sett den än. Det var givetvis Robert, dataexperten som skaffat fram kameran från en olaglig internet sajt.

De hörde när de anställda stängde ner stället och började gå hem till sina hem. Ingen av de anställda verkade prata så mycket med varandra. De jobbade och stack hem. Ungefär tre kvart efter föreställningens slut lämnade så den sista arbetaren cirkusen och låste dörren. Från läktaren hördes en suck av lättnad.
-------------------------------------------------------------------------------------
Lomar USA, Cirkus Anubisk Klockan 20.02

En efter en poppade huvuderna upp från hålet och efter en kort stund stod de sex på läktaren. Redo och klara för sitt kap. Jacob tände en cigarett och drog ett djupt bloss. Han kände att han behöde det här nu. Nicola sneglade på honom med höjda ögonbryn. Inte visste hon att Jacob rökte. Det där var definitivt något nytt.

- Det här är en en gångs företeelse. Jag röker inte annars, förklarade Jacob. Nicola kände på sig att det kanske inte var helt sant. Jacob var alldeles för stolt för att avslöja som det var. Han hade börjat röka för snart två år sedan och hade försökt sluta, men det hade inte fungerat. Han skämdes över sin last och ville inte berätta om det för Nicola.

- Boys and girls. The show has begun, deklarerade Hashel med sin mörka mystiska röst.

Robert började humma på Mission impossible temat och de sex började gå ner från läktaren. Pete och Robert gick direkt där pengarna fanns. Det var enkelt att få upp låset. Jacob hade lärt upp Pete hur han skulle gå till väga. Robert var snabb och slängde ner pengarna i den lilla säcken som Hashel haft med sig.

Pete passade på att ta en stor säck med pet flaskor och burkar som stod i närheten av kassa rummet. Han hade tänkt att panta dessa senare nästa dag. Det skramlade och knäppte lite från säcken. Robert tittade frågande på honom och suckade djupt. Problemet med Pete var att han var alldeles för hång. Han nöjde sig inte med vad han fick. Han skulle ha mer och mer.

Under tiden hade Hashel gått bort mot ingången till personal och djur utrymmerna. Järndörren in dit var öppen. Det brukade den oftast vara. De skulle bli tvungna att gå genom hela utrymmet eftersom de hade en vakt på ena sidan om ingången. Men det fanns ingen vakt på södra sidan. Hashel hade tidigare ställt sin bil där så sen var det bara att köra i väg.

- Det var omkring 60 000 i kassan, förkunnade Robert.
- Bra, jag hade räknat med en sådan stor summa, svarade Hashel.
- Får jag fråga, vad ska du göra med pengarna sen?, undrade Nicola
- Ni får en viss procent och resten ska jag ha till en privat sak, sade Hashel.
- Uh.Huh. Herr Boss är hemlighetsfull, retades Nicola. Hashel höjde inte ens ögonbrynen.

De närmade sig ingången och Nicola drog ett djupt andetag. Hon såg plötsligt rädd ut.

- Åh herregud! Den där porten.. Det är den jag målade i dag. Någon blev skadad i den på målningen.
- Tror jag säkert och du är såklart en sierska, hånade Hashel.
- Jag vågar inte gå igenom där, sade Nicola. Hennes hjärta bankade så hårt att hon trodde det skulle falla ur kroppen.
- Dumheter. Du, rädd för en järndörr?. Nu får du skärpa dig. Nämen se där. Där har vi ju berg och dal banan, Hashels ögon lyste upp.

Det var en berg och dal bana för barn men Hashel älskade att åka den. Den gick egentligen alldeles för fort. Flera mekaniker hade försökt fixa den genom årens lopp. Ingen av dem hade lyckats särskilt bra. Den hade en stark motor helt enkelt.

- Kolla killar. Ska vi åka en tur?, Frågade Hashel
- Det stod att den var trasig, svarade Robert
- Ser inte trasig ut i mina ögon, menade Hashel. Någon annan som vill åka, som sagt

Ingen av dem räckte upp handen

- Nähä, då får jag väl göra det själv då. Jacob, du kan starta den åt mig. Tryck bara på gröna knappen så startar du upp den. Gul knapp sätter fart på den och röd är för stopp. Du kan sköta det där. Jag litar på dig.

Jacob började gå mot knappsatsen som var till banan. Han tryckte in den gröna knappen. En skräll hördes och ett underligt surrande fyllde luften. Det verkade inte vara ett helt normalt läte. Hashel rynkade på pannan men började gå upp för det första trappsteget. Han smålog mot Jacob och gjorde thumb up. Men hans hand stelnade i rörelsen.

Hans fot var på trappsteget men något var mycket fel. Det såg ut som om hela han darrade och skakade. Robert kikade nyfiket på Hashel. Varför stannade han bara sådär och skakade? Hade han fått epilepsi eller vad var det frågan om. Det såg ut som om Hashels ansikte var förvridet i en kombination av smärta och glädje.

Det surrande lätet hördes högre nu och med fasa insåg Jacob vad som hände. Berg och dal banan var strömförande!
Han försökte stänga av den med röda knappen men inget hände. Pete kände en bränd lukt och såg hur det började ryka från Hashels karta samt från håret. Nicola började gå fram emot banan men Danny drog henne snabbt bakåt.

- Men människa vad gör du, fräste hon
- Räddar dig. Från att få ström genom kroppen.

Danny fick syn på en trä pinne. Han kastade den mot trappsteget. Den träffade steget med en yr av gnistor. Robert fick syn på gnistorna som yrde och startade snabbt upp sin videokamera. Tusan vilka häftiga effekter. Det här skulle folk tycka om att se. Han zoomade särskilt in på röken och gnistorna. Han var inte det minsta rädd över vad som hände. Så länge han stod med kameran i högsta hugg skulle ingenting kunna skada honom.

- Bryt strömmen någon, hojtade Nicola med panik i rösten.

Jacob tittade bakom sig och fick syn på ett äldre propp skåp. Han letade efter berg och dal bana. Det var ganska lätt att hitta det. Det satt två stycken bultar i stället för en vanlig propp. Hur i hela fridens namn skulle han kunna bryta strömmen nu? Jacob letade febrilt efter en strömbrytare. Till slut fann han den. Den satt bredvid väggen och bestod av ett stort grått handtag. På väggen stod det: Säkerhets Brytare. Jacob drog ner handtaget och allt blev kolsvart.

- Herre jävlar, vilka effekter. Det här ska in på Youtube!
- Youtube? Va fanken pratar han om nu?
- Äsch bara dator snack. Inget att bry sig om.
- Vad hände med lyset?

Det tog en stud för Jacob att hitta de två bultarna. Han drog ur dem från skåpet. De var väldigt varma. Sedan drog han upp handtaget på strömställaren och lamporna tändes igen. Det gnistrade inte längre från trä pinnen. Hashel låg alldeles livlös på trappsteget. Nicola skyndade fram och försökte göra konstgjord andning. Robert stod fortfarande och filmade. I sökaren såg han Hashels livlösa kropp och pinnen som gnistrat innan.

- Jag känner ingen puls. Kan någon hjälpa till här?
- Kommer. En...två..tre, sade Jacob.

De försökte både med konstgjord andning och tryck mot bröstet. Men det var för sent. Hashel var så död han kunde bli. Av kartan som Hashel haft återstod nu bara aska.Robert kom på sig själv vad han höll på med och stoppade kameran. Han hade filmat sammanlagt 5 minuter av olyckan. Han hoppades ingen skulle veta om det. Han hade fortfarande säcken med pengarna i högra handen. Nicola grät tyst för sig själv. Så här fick det ju inte gå. Vem skulle nu visa dem vägen genom utrymmerna?

Hon bestämde sig själv för att ge upp. Det fanns inget annat val. Lika bra att åka hem och glömma det här. Visserligen skulle de alla tas av polisen men det var det värt.

- Hörni. Jag tycker vi ska dra oss hem innan något annat händer, sade Danny
- Precis vad jag skulle säga, sade Nicola.
- Nej nej. Vi kan inte ge upp bara för att Hashel dör. Kom igen nu och visa lite tåga, menade Pete.
- Faktiskt så tror jag också det är en bra ide att sticka, sade Jacob.
- Pengarna då? ska vi bara slänga dem eller?. Jag vill ha en viss andel själv, sade Pete
- Du är bara hång efter pengarna, ansåg Nicola
- Om någon är hång så var det Hashel. Va fan skulle han ha så mycket pengar till?
- Ett nytt hjärta, svarade Nicola. Det var därför han slutade. Hans hjärta orkade inte mer och han var tvungen att ta en massa medicin.

Det blev alldeles döds tyst i rummet. Ingen av dem visste om det här. Varför hade inte Hashel berättat om hur det låg till?

- Han var alldeles för generad för att berätta om det, visste Nicola
- Så i stället ljög han och sade att han blivit kickad för att han retat aporna, sade Robert vresigt
- Han berättade det i förtroende att jag höll det hemligt. Det var hans mardröm om folk fick reda på det.
- Men som sagt, ska vi verkligen gå hela vägen utan karta eller någonting? Jag tycker att det är bättre att vi drar nu, sade Jacob.

De gjorde en kort omröstning och bestämde sig för att dra nu. Bättre fly än illa fäkta. Längre bort där djuren fanns hörde de ett himla rabalder. Det lät som om någon slog sönder något av glas. Jacob tyckte ljudet lät olycksbådande och han ryste till. De drog sig snabbt mot järndörren. Nicola var den som gick först. Hon vickade lätt på rumpan vilket fick Pete att rodna lätt. Nicola vände sig om och såg att Pete rodnade. Hon fnissade lätt vilket fick Petes ansikte bli ännu rödare. Robert kunde inte låta bli att humma "love is in the air"

Ett förfärligt skrikande och gnisslande ljud hördes och den tunga järndörren rasade ner. Rätt på Nicolas huvud. Pete försökte dra henne bakåt men det var försent. Nicola låg där på golvet med en av järnspetsarna rätt i huvudet. Blodet rann sakta från hennes huvud. Danny stod chockad och kunde inte röra sig en centimeter. Det här stället var rent ut sagt livsfarligt. Det rådde inget tvivel om att Nicola var död. Pete satte sig på golvet bredvid Nicolas kropp och vrålade NEJ!!!!!!!!!!.

Robert stod en bit därifrån. Utan att tänka på vad han gjorde tryckte han på "inspelning" på kameran och tog den i ett ganska handfast grepp. Han filmade Nicola som död låg där på golvet. Han sade inte ett ljud. Hennes blonda hår var som ett kontrast mot det röda blodet som rann bredvid henne.

Danny gick fram till dörren och försökte dra upp den. Men det var lönlöst. Den satt stenhårt fast.

- Robert och Jacob. Kom och hjälp till. Danny kallade på dem.

Jacob kom väldigt snabbt, men Robert verkade inte ha reagerat än. Tillsammans försökte Jacob, Pete och Danny dra upp dörren åtminstone en liten bit. Den rörde sig inte ens en tum.

- Fan också, vad gör vi nu, pustade Jacob
- Vi får helt enkelt gå den vägen som Hashel tänkt ut, menade Danny.
- Vi är ganska illa ute nu. Fattar ni inte. Vi kommer inte härifrån. Kartan brann ju upp, Pete började få panik nu.
- Vi kan ju alltid ropa så någon hör oss, tyckte Jacob.
- Skitbra ide, nöthjärna, fräste Pete.
- Ska du säga som alltid gör bort dig, sade Jacob.
- Jädra skit, skrek Pete och sparkade mot dörren. Inte mycket hände mer än att Pete fick ont i fötterna.
- Så så. Det ordnar sig nog ska du se, Lungnade Danny och lade handen på Petes axel för att lugna ner honom.
- Vi är riktigt i klistret nu. Vi kommer att bli.....

Pete vände sig häftigt om och fick syn på Robert som stod där med sin videokamera och filmade. Han verkade helt borta i sin egna värld. Jacob och Danny hade också fått syn på vad Robert gjorde.

- Pete, det är ingen ide. Låt det vara, sade Jacob.

Pete tänkte inte låta det här gå ohämnat. Han slet till sig Roberts laptop med kamera och allt och slängde den i golvet så delarna flög. Robert började skrika av vansinne: MIN LAPTOP MIN LAPTOP.!!! Du förstörde min laptop, din djävla.. Pete gav Robert en svidande örfil och stannade hotfullt framför honom.

- Du står fan inte och filmar min döda tjej bara sådär, Morrade Pete
- Du förstörde den din djävel, fräste Robert i sin tur mot Pete
- Hörni hörni. Snälla lugna ner er. Ni bara skadar varandra om ni fightas. Robert, varför filmade du det där? Smartare än så är du väl, Sade Jacob
- Videorna hade blivit visade på Youtube eller liknande om jag inte stoppat honom., sade Pete nu något lungnare.
- Jag tänkte mig inte för. Jag bara... bara.... g.. gjorde som jag brukar göra, småstammade Robert. Han hade blivit likblek i ansiktet. Robert kunde inte lämna Nicolas kropp med blicken. Han kände sig nästan illamående.

Danny kom fram till Pete och Robert. Han ville att de skulle skaka hand och glömma det här. Det sista de behövde var att attackera varandra. Det var absolut oförsvarligt det Robert gjort, men det var bättre att koncentrera sig på att komma ut i stället för att bråka. Efter en lång stund skakade de två hand.

- Bra grabbar. Nu glömmer vi det här och letar efter utgången. Överrens?

Alla nickade. Robert drog med darrande händer fram varsin öl. Han hade haft dem i sin kasse där också laptopen legat. Pete gick bort mot Nicolas döda kropp och ställde sin öl där och stängde hennes fortfarande öppna ögon.

- Vila i frid, sa han kort och stod där en stund.
- Amen, sade Jacob.

Robert sade inget men en tår rann sakta från hans ögon. Pete kom sakta fram till de andra och drog en djup suck. Han tittade bakåt en sista gång och sedan började gänget att gå mot djurutrymmet. Robert gav Pete en ny öl. Pete lämnade sopsäcken med pantburkarna i närheten av berg och dal banan. Han ville inte ha dem längre.

Ingen sade något på en lång stund men till slut sade Robert: Jag saknar henne också. Tro inget annat. Pete nickade tyst och Danny lade armen på Roberts axel.

- Vi saknar henne alla, sade Danny.
- Hon var min favorit tjej. Vi kunde fan ha gift oss, sade Pete.
- Att du aldrig gjorde som Danny. Göra slag i saken, menade Robert.
- Jag var rädd att hon skulle ogilla mig för att jag alltid gör bort mig, sade Pete dovt. Han ville inte tänka på det här just nu.

De passerade reptil avdelningen. Här fanns mamban som medverkat i showen. De såg det stora terratoriet på långt håll. Jacob kisade med ögonen. Det fanns ingen orm i terratoriet. En tung järnstång hade krossat glaset. Mamban hade smitit!. Med ens kände Jacob kalla kårar krypa över ryggraden. Det här var illa. Han visste hur giftig de här ormarna var. Ett bett och man dör en halvtimme senare. Om man nu kunde få antiserum på den tiden hade man tur. Om man nu inte var allergisk mot serumet vill säga.

- Grabbar. vi har en farlig orm på rymmen. En svart mamba för att vara exakt, upplyste han dem med skakade stämma. Han kunde inte låta bli att tänka på vad som stått i horoskopet.
- Jippie, mer goda nyheter, sade Robert med låtsat lugn.
- Svart Mamba? De är giftiga eller hur?, undrade Pete.
- Man dör inom en halvtimme om man blir biten, upplyste Jacob.
- Vi får se oss för var vi sätter fötterna, sade Danny.
- Vill du leta efter ormen, Robert?. Så slipper vi andra möta den, sade Pete.

Robert fnyste bara åt den här kommentaren. Helt onödigt säga så där. Danny gick fram till terratoriet och studerade det krossade glaset med rynkad panna. Ingen på cirkusen skulle vara så pass dum att de släppte en så här farlig orm fri. Alltså måste någon annan vara här. Någon som försökte lura dem i en fälla. Frågan var bara.... Vem.

Danny kisade i glaset och såg en reflektion av någon eller någonting. Han vände sig snabbt om och tittade neråt djur burarana. Det var något som rörde sig där borta. Han ropade; Hallå, vem där? Det enda som hördes efter ekot dött ut, var ett djurs fnysande. Det lät som ett stort djur. Danny koncentrerade sig på att se något i mörkret. Det VAR något som rört sig. Han hade inte sett i syne, eller hade han det?
Ju mer han tänkte på det, desto osäkrare blev han att han sett något.

Det här är illa. Jag håller på att bli precis som min pappa, tänkte Danny. Den tanken skrämde honom mer än det som hittils hade hänt i kväll. Danny kom med fasa i håg hur hans pappa varit strax innan han dog. Det enda som hans pappa gjort var att slå mot osynliga saker. Han såg saker som inte fanns och det aldrig att tala med honom. Den sista gången de träffades hade hans pappa suttit i en cell med mjuka mattor överallt. Han skulle ha slagit sig till döds annars.

Robert kom bakom Danny och såg frågande ut. Pete gick förbi dem två och tog täten. Jacob kom sist lunkande. Han verkade väldigt nerstämd. I verkligheten gick han och tänkte på horoskopet han läst tidigare på dagen. Han tvekade om han skulle berätta om det. Man vill ju inte framstå som en gnällis, tänkte han. Dessutom trodde han att de andra bara skulle skratta åt honom om han berättade om det. Nej, bättre hålla tyst om det, tyckte han.

De närmade sig de andra djurens burar. Det första djuret de såg var en elefant. Längre ner fanns aporna och något som såg ut som en panda. Pete var den första som lade märke till elefanten. Han gick ditåt med snabba steg.

Kapitel 4

Klockan 21.20.

De stod framför Elefantens bur. Elefanten verkade upprörd och trumpetade högt. Pete sträckte trevande in handen och klappade elefanten lätt. Det verkade inte som om den reagerade. Danny funderade på om elefanten kanske blivit biten av mamban, men det verkade inte så. Robert såg aporna längre fram. De verkade ganska trötta och reagerade knappt på deras närvaro.

- Se där. De har trevliga djur här, sade Pete med glad röst.
- Vi har inte passerat alla än, påminde Jacob.
- Värst vad du är glad nu då, retades Pete
- En annan är orolig över den där Mamban, sade Jacob och blängde på Pete.
- Ja just det ja. Monsterormen, Pete kunde inte hålla igen längre utan skrattade högt. Spänningen han känt sedan Nicola och Hashel dog släppte med ens. Aporna tjattrade ilsket på hans skratt.

Jacob tittade tjurigt på Pete men kunde inte heller hålla sig. Till slut stod de där alla fyra och skrattade åt det knasiga i situationen. Det var inte roligt men de kände alla hur spänningen släppte. Att aporna bankade på sina burar gjorde dem mer fnissiga.

Längre bort satt en panda och åt bambu. Robert tittade nyfiket på den. Den hade inte varit med i showen. Dess päls såg ut att vara ingrodd med smuts och avföring. Robert tyckte synd om pandan. Om han bara haft videokameran kvar och kunnat filma pandans misär. Då kunde han ståta med att ha gjort något bra på cirkusen. De andra tittade också på pandan och Pete gick fram och klappade den precis som han gjort med elefanten.

Pandan nös och Pete hoppade förskräckt tillbaka. Danny sade Prosit och log mot Pete. Pete gick fram en bit igen och verkade stelna till. Det gjorde ont i hans fot. Han flyttade på sin fot och tittade ner på golvet.

Pete böjde sig ner på marken. Det dröjde en stund, så reste han sig igen. Han öppnade långsamt sin stängda hand. I den låg en finslipad grön smaragd. Den var inte särskilt stor men den var väldigt iögofallande för färgen och formen.

- Den som letar den finner, myste han förnöjt. Han gick tillbaka till pandan och klappade den ihärdigt.

I tystnaden som följde hörde de på nytt ett djur som fnyste. Det lät som om djuret var närmare nu. Pete tittade frågande på Jacob. Knappast att en mamba låter så där. Robert och Danny verkade också lyssna efter det mystiska djuret. Pandan käkade vidare på sin bambu och verkade inte bry sig om de andra.

- Låter som en björn eller nåt, kommenterade Robert.
- Björn? De har de väl ingen?, undrade Danny
- En panda är en sorts björn, påpekade Robert.
- Det var inte den som fnös nyss i alla fall, sade Danny syrligt.
- Kan ha varit isbjörnen kanske, sade Robert
- De har de väl ingen. Jag har inte sett någon isbjörn. Bara pandan här, Sade Danny och tittade fundersamt på Robert.
- I showen hade en isbjörn. Den hade en stor munkorg och åkte rutch kana. Jag filmade den till och med, sade Robert och flinade mot Danny.

Nu när han nämnde det kom Danny ihåg att jo, han hade sett en isbjörn i showen. Tränaren hade slagit den med en piska och den hade en munkorg. Jo just det, så var det. Pete lämnade pandan och gjorde ett tecken som betydde att han var imponerad över pratet om isbjörnen. Den där stora nallen ville han träffa. Bättre än en livsfarlig orm.

Rätt som det var så såg de något stort och vitaktigt komma emot dem. De insåg snabbt att det var isbjörnen. Dannys hjärta slog över ett slag när han såg... Isbjörnen hade ingen munkorg på sig. Den kom överraskande fort mot dem. Flera meter på bara några sekunder. Björnen var helt tyst. Bara dess andetag hördes och Danny kände kalla kårar krypa över ryggen.

- Det är lungt. En anfallande isbjörn fnyser ilsket och har huvudet nere. Den här vaggar med huvudet. Den är bara nyfiken, sade Robert med fasination i rösten. Det här djuret var ståtligt. Synd bara att pälsen var så smutsig. Han sträckte sig efter djuret för att klappa det.
- Och hur vet du allt om isbjörnar, frågade Danny och gick bakåt.
- Enkelt. Allt står på nätet. Man lär sig mycket genom google, svarade Robert stolt. För en gångs skull kunde han skryta om vad han visste.
- Jag hoppas verkligen att du har rätt. Det här börjar kännas obehagligt, sade Danny med rädsla i rösten.

Robert skulle just svara när han såg att Danny var inträngd i ett hörn med isbjörnen framför sig. Danny kunde inte röra sig ens en millimeter. Isbjörnens nos vibrerade hela tiden när den sniffade nyfiket på Danny. Jacob stod en bit därifrån, helt handlings förlamad. Han var rädd att minsta rörelse skulle orsaka en attack. Robert fick plötsligt syn på piskan som tränaren använt i showen. Han funderade en liten stund och slog piskan över björnens rygg.

Effekten var omedelbar. Isbjörnen gick till attack. Men inte mot Robert utan mot Danny. Den slet i hans kropp och bet av hans skalp med ett krasande ljud. Pete skrek och sparkade mot björnen, men den anföll bara Danny med mer frenesi. Med stigande fasa insåg Robert varför. Danny var extremt lik tränaren som tidigare slagit den med piskan.
Nu fick björnen sin hämnd, eller rättare sagt, den trodde det.

Jacob stod bara några meter från björnen och Danny och kunde lätt ha distraherat björnen. Han var dock fastfrusen i marken av chock. Attacken var så våldsam och han kände sin världs omfattning falla sönder. Han började må illa där han stod och kämpade emot spyorna.

Robert slog med piskan igen och björnen röt ilsket. Danny hade ramlat i en hop på golvet och rörde sig inte mera. Trots det fortsatte björnen rasande sin attack. Björnen rev upp Dannys mage och brummade dovt och attacken slutade. Björnen tittade ner på Danny och nosade intensivt på honom. Jacob kräktes rätt på isbjörnen. Den brummade ilsket till och ruskade på sig. Alla blev nerstänkta av blodet och spyorna. Björnen backade sedan från den illa tilltygade kroppen och gick samma väg som den kommit. Kvar låg Dannys nerblodade kropp. Tarmarna låg utanför kroppen och blodet hade stänkt högt upp på väggen bakom.

Säcken som pengarna låg i var också rödfärgad av allt blod. Robert muttrade till och öppnade säcken. Pengarna var förstörda. De hade blivit illröda av blodet och han slängde ilsket säcken på golvet. Pete tittade upp med fundersam min. Så tittade han också i säcken och suckade djupt.

- Hur ska vi kunna... berätta... att han är död? Vem vill ringa och säga att han är borta. Ni vet att han skulle gifta sig i övermorgon. Eli kommer att bli helt förstörd. Pengarna är också helt förstörda. Ingen kommer att vilja ha nerblodade pengar.
- Det är ditt jävla fel med ditt förbannade internet och skit, fräste Jacob åt Robert. Illamåendet hade gått över och ersatts med ilska.
- Jag hade inte fel. Jag vet inte varför den anföll, sade Robert.

Jacob gick hetsigt fram till Robert och knuffade till honom hårt. Robert halkade i blodet. Han föll och slog huvudet i en tom bur som stod bakom honom.

- Det var ditt fel. Du slog den med piskan, vrålade Jacob.
- Jag försökte bara hjälpa honom, skrek Robert.
- Du såg vad som hände i showen. Den försökte bita tränaren. Du visste!, skrek Jacob och slog gång på gång Robert huvud mot buren. Ilskan över vad som hänt gjorde honom argare och argare.
- Låt bli. Du dödar honom, skrek Pete i ren hysteri.

Jacob dunkade Roberts huvud stenhårt mot buren. Robert försökte slå tillbaka men han kände sin egen styrka försvagas bit för bit. Ett otäckt krasande ljud hördes och Roberts kropp blev alldeles livlös. Pete började gråta och trots att Robert var livlös så fortsatte Jacob dunka hans huvud mot buren. Till slut så reste sig Jacob och måttade en spark mot huvudet. Sedan så stod han stilla och blängde ilsket på Robert som låg där på golvet.

- Upp med dig din skit. Du lurar ingen, fräste han.
- Han är död jacob, snyftade Pete
- Fan heller att han är. Jag var inte så hårdhänt, sade Jacob och tittade ilsket på Pete.
- Jag är hemskt ledsen men.... du dödade honom, sade Pete och gick ner på knä bredvid Roberts kropp. Pete kände efter puls, men det fanns ingen.
- Omöjligt. Han MÅSTE fejka. Jag kan inte ha.... Nej, helt omöjligt, sade Jacob, men den här gången var han längre inte lika säker på sin sak. Sedan kom han på en sak.
- Du var skitarg på honom innan när han filmade. Du kunde ha skadat honom också, sade Jacob med trots i rösten.
- Jag kunde ha gjort det, men nu gjorde jag inte det, svarade Pete så sanningsenligt han kunde.
- Jävla fegis är vad du är. Du får skada Robert men inte jag, fräste Jacob.
- Det är skillnad på skada och på att döda, svarade Pete
- Jag dö..., började Jacob men tystnade snabbt. Han insåg med fasa vad han gjort. Hur skulle han någonsin förlåta sig själv. Pete tittade upp på honom med sorgsna ögon. Jag...menade.. det...inte, stammade Jacob med gråten i halsen.

Pete stängde Roberts ögon. Han placerade den gröna smaragden bredvid Roberts huvud. Robert var värd den.

- Farväl min vän. Vi ses kanske någon annan gång och plats. Vila i frid.

Han reste sig sakta upp och tittade på Jacob. Jacob stod och grät för sig själv. Pete gick fram till honom och lade handen på hans axel.

- Kom nu så går vi. Det är nog inte många meter kvar till utgången. Jacob bara snyftade till svar.

Sedan började de gå sakta förbi några tomma burar. Längre bort verkade clownernas och artisternas garderob vara. Pete styrde sina steg ditåt. Jacob följde sakta efter. Han tittade ideligen på golvet för att upptäcka någon eventuell Svart Mamba. Ju mer tiden gick desto säkrare blev han att ingen skulle överleva kvällen. Han hoppades innerligt att han hade fel.

Klockan 22.00

Pete hittade en gammal peruk som han tog på sig, men Jacob bara fnös åt honom. Det här var inte kul längre. Allt Jacob ville var att komma ut någon gång och glömma allt det här. Han tittade på klockan och kom i håg Whill. Han hoppades att Berry inte skulle bli arg om han kom senare än beräknat.

De gick förbi garderoberna och till slut hittade Pete ett badrum. Han tittade in för att kolla om det fanns något fönster där så man kunde sticka den vägen. Allra längst bort mot väggen satt ett fönster som var halvöppet. Det satt inte särskilt högt så man kunde lätt komma ut genom det. Det såg ut som om någon nyligen använt fönstret, eftersom det fanns jord och smuts på golvet just där.

- Ha ha. Se där. Den vägen kan vi komma ut, sade Pete triumferande.
- Det är värt ett försök, sade Jacob. Han började känna sig lättad. Det skulle fixa sig.

Av ren reflex tittade Jacob under toa båsen för att se om de var tomma. Han fick sitt livs chock när han såg ett par fötter under det näst sista båset. Det låg även en påse på golvet. Han vinkade tyst till sig Pete och pekade på fötterna. Pete tittade intensivt på fötterna och påsen. Vem i herrans namn var det här? De hade hela tiden trott att de var ensamma på cirkusen. Hade kanske Hashel skickat en extra man för att vara säker på att lyckas?

- Hallå, vem där?, hojtade Pete.

De väntade en lång stund men fick inget svar. Det enda som hördes var ett lågt prasslande ljud. Jacob gick fram och kände på dörren. Den var låst. Han knackade försiktigt en gång på dörren. Så en gång till, den här gången hårdare. Men den okände främlingen bakom dörren sade inte ett knyst.

Till slut fick Jacob nog och sparkade in dörren. Det var inte en så kraftig dörr så den brast i flera bitar. Där på toastolen satt en medel ålders man. Han verkade hålla i ändan av påsen. Jacob tog tag i mannens hand för att få honom att reagera. Mannens hand var iskall!. Jacob släppte handen och ryggade tillbaka. Han tyckte det här var otäckt.

Plötsligt så såg Pete hur mannens kläder verkade röra sig. Han gick fram emot mannen och drog honom mot sig. Kanske han kunde räddas. Pete lade mannen på rygg och började knäppa upp hans jacka. Rörelsen han sett innan hade slutat nu. kanke det bara varit inbillning. Mannen hade något konstigt litet bitmärke på handen. Pete undrade om mannen kanske blivit biten av den svarta mamban. Men var fanns i så fall ormen? Inte i påsen i alla fall.

Just då ringde Jacobs mobil telefon. Han drog upp den ur fickan men eftersom hans händer var så kladdiga av Roberts blod så tappade han den. Mobilen landade med en tung duns mot mannens bröstkorg. Pete hoppade tillbaka och vevade till mobilen. Jacob drog sina blodiga smutsiga händer mot jeansen och böjde sig ner för att ta mobilen.

I ögonvrån såg han något som snabbt rörde sig mot hans hand. Jacob hann inte reagera förrän mamban redan hade huggit honom tre gånger. Den väste aggresivt och hade halsen som en arg kobra. Den högg på nytt. Det gjorde inte särskilt ont, tyckte Jacob. Han såg munnens svarta insida. Det var för den svarta insidan av munnen, som mamban fått sitt namn. Annars var den ljusgrå på ovansidan och nästan vit på buken. Den liknade faktiskt en ofarlig snok.

Pete rusade fram och skulle försöka ta ormen. Då tog Jacob ett fast grepp om mamban och den högg på nytt. Pete hoppade tillbaka flera meter och slog i ryggen i ett av toabåsen. Han gnällde till av smärtan. Ormen högg gång på gång men Jacob släppte inte taget om den. Han kramade den långsamt till döds. Mamban sprattlade vilt och dess högljudda väsande lät spökligt i det stora badrummet. Jacob blev förvånad över att ormen var så torr och varm. Efter en stund var den död och Jacob slängde ner den på golvet och spottade föraktfullt på dess fjäll.
Pete stod en bit därifrån, helt dödsblek i ansiktet.

- Tack för att du.....räddade mitt liv, flämtade Pete.
- Du har varit ett trevligt sällskap kamrat. Jag hoppas vi ses senare i himlen, sade Jacob tungt och tittade blankt mot väggen.
- Säg inte sådär. Du kan överleva. Jag vet att du kan det.
- Jag blev biten av mamban. Det är försent. Jag kommer att dö. Lova mig en sak. Säg till Eli att det var mitt fel att Danny dog. Jag stod närmast isbjörnen, men jag vågade inte göra något. Det enda jag gjorde var att spy på den och det hjälpte nog inte mycket, sade Jacob
- Kom igen. Du kommer att bli bra. Vi letar efter serumet och du blir frisk igen. Det lär finnas vid reptil avdelningen, sade Pete upphetsat till Jacob.

Jacob stod och tittade i golvet en stund. Så sjönk han ner och satte sig bredvid mannen. Han hade gjort sitt beslut. Det var så här det skulle sluta och han accepterade stilla sitt öde. Han kände redan hur giftet påverkade honom, det skulle inte hjälpa med något serum nu. Han gissade på att han fått omkring tjugo bett av ormen. Fanns ingen chans att överleva.

- Jag är hemskt ledsen, men den här gången var det inte våran tur att lyckas. Det ingår i det kriminella yrket. Vi klarade det inte den här gången.

Pete sade ingenting utan började gråta tyst för sig själv. Han gick sakta fram emot Jacob och försökte dra upp honom men det gick inte. Jacob åkte ner på golvet igen. Pete försökte återigen dra upp Jacob, men det var lönlöst. Pete hörde hur Jacobs andetag blev sämre och sämre för varje minut som gick. Efter en stund andades inte Jacob längre. Pete skrek av ilska och slog sönder en öl flaska som låg vid handfaten. Han sparkade till ormen också så den for in i ett hörn i badrummet. Så gick han ut ur badrummet och lämnade dörren öppen.

Just när han kommit ut från badrummet hörde Pete sirener på avstånd. Det verkade som om de kom närmare. Han orkade inte bry sig längre. Pete gick åt vänster och fick syn på flera dörrar som verkade vara utgångar. Han sprang fram till dem och prövade den första han såg. Den var låst. Han provade de andra men alla verkade vara låsta. Pete sparkade till en av dem och sjönk ihop i en hög på golvet. Det fanns ingenting mer att göra. Han såg Jacobs kropp där i badrummet och kände sig svimfärdig.

Man kan likaväl invänta polisen, tänkte han. Det verkade vara det mest logiska beslutet i dag. Sirenerna kom närmare och nu såg han de blinkande blåljusen. De lyste in under den ena dörren. Pete reste sig mödosamt och knuffade till dörren. Till sin stora överraskning flög den upp på vid gavel. Snacka om ironi. Dörren hade inte varit låst. Pete skrattade till. Det lät som en galnings skratt. Där ute stod sex polisbilar och en stor polisman kom nu ut ur en av bilarna. Det fanns en ambulans där ute också. Det var på tiden, tänkte Pete förvirrat.

- Kom ut med händerna över huvudet, ropade den stora polismannen.

Pete gick sakta ut med händerna över huvudet. En annan polis sprang fram och tog på honom hand bojor.

- Du har rätt att vara tyst. Allt du säger kan användas mot dig, sade polismannen.

Pete nickade tyst och följde snällt med till polisbilen. De öppnade dörren och han sjönk i hop i baksätet.

- Var är dina kompanjoner?, frågade polismannen nu. Pete bara skakade på huvudet. Polismannen stängde dörren och suckade djupt. På radion hörde pete att man pratade om förstärkning. Fler poliser var på väg.

Fyra poliser närmade sig byggnaden med höjda vapen. De gick in och började leta efter Petes kompanjoner. I bilen satt Pete tyst och tittade rakt framför sig. Han varken såg eller hörde den annalkande lastbilen. Ej heller hörde han ropen från de skrämda polismännen. Sekunden innan bilen träffades tittade Pete upp och såg lastbilen. Det såg ut som om han log.

Sekunden senare krossades polisbilen av den ton tunga lastbilen. Både Pete och föraren omkom omedelbart. Fordonen exploderade i en väldig eld kastad och poliserna fick fly in i cirkusen. Några hann inte undan utan dog. Det var ett stort skådespel. Fåglarna i träden i närheten, kraxade ilsket över att bli störda på det här viset. Några nattvandrare tittade nyfiket på skådespelet.
-------------------------------------------------------------------------------------

Kapitel 5

Lomar,USA Klockan 22.40

En telefon ringde i ett släckt rum. Efter en lång stund gick en telefonsvarare i gång.

- Hej, ni har kommit till Hashel. Tyvärr kan jag inte svara just nu, men lämna ett meddelande efter pipet så ringer jag upp. Det pep till
- Hej Hashel. Lambert här. vi har kollat lite grann och det verkar som om du kan göra hjärt ingreppet alldeles gratis. Ring mig när du kommer hem. Piiiiip.
-------------------------------------------------------------------------------------

Pino, USA 1 mil från Lomar Klockan 23.00.

Eli satt i köket och försökte lösa ett korsord. Ibland tittade hon upp på klockan. Hon hade varit orolig hela dagen. Danny skulle kommit hem vid 22 tiden hade han sagt. Även om det bara gått en timme från utsatt tid kunde hon inte koppla av. Hon satte på kaffebryggaren och bryggde sin sjätte kopp kaffe. Normalt drack hon högst tre koppar per dag.

Hon tyckte hon hörde ett fordon närma sig. Här där de bodde fanns det inte så mycket folk. Med ens blev hon uppspelt och tänkte att, äntligen kommer han. Men det var inte Dannys bil. I stället stod det en polisbil där. Eli fick en otäck klump i halsen som förvärrades när det ringde på dörrklockan.

Normalt var det en trevlig ton från dörrklockan. Nu lät den ödslig och ensam. Eli gick fram till dörren och försökte gardera sig mentalt för polisens olycksbådande besök. Hon öppnade dörren och försökte le mot poliserna. De tittade ner i marken och en av dem tog av sig hatten.

Från huset hördes nu hejdlös gråt. En reporters bil stod på parkeringen en stund. Han stod där inte länge. Fram på småtimmarna körde polisbilen i väg.
-------------------------------------------------------------------------------------

Kielpoa, USA 2 km från Lomar Klockan 23.33

För trettionde gången på kvällen plingade Roberts dator till. Det var ett nytt meddelande. De handlade alla om samma sak. Varför bröts förbindelsen av videon? Vem var personen som låg livlös under dörren? Det hade också kommit meddelande om att polisen var på väg.

Frampå småtimmarna stormade en polistrupp byggnaden och konfiskerade bland annat Roberts dator samt ett antal stulna datorer. Längre fram nästa dag var videorna bortplockade av polisen.
-------------------------------------------------------------------------------------

Despo USA 0,5 km från Lomar Klockan 00.10

Berry fnyste högt för sig själv. Jo, visst gillade hon att vara hundvakt men hon ville gå och lägga sig nu. Hon funderade på om hon hört fel . Nej, det var 22 tiden han sagt. Hon anade att Jacob var orolig över det här med klockan. Ju mer Berry tänkte på det, insåg hon att hon inte kunde lita på sin granne.

Det var en hemskt tanke. Hon hade bott i huset i snart femtio år. Förr i tiden låste hon inte ens dörren. Han kanske inte vågar visa sig igen, tänkte hon och såg fundersamt på Jacobs dörr genom sitt kikhål. Det kunde bli ett bra misslyckande för honom, tyckte hon.

Telefonen ringde. Det var en polis som ringde. Berry nickade några gånger och sade jaha. Jacob hade tydligen dött på en cirkus. Biten av en mamba, sade polisen. Berry lade på luren. Jacob skulle inte komma tillbaka. Berry bestämde sig för att behålla hunden.

Efter en kort stund gick hon och lade sig. Hon drömde om att Jacob lyckades ta den gamla klockan och två gånger vaknade hon och gick ut i tamburen bara för att kolla att den var kvar. Så småningom somnade hon.

-------------------------------------------------------------------------------------

Bossi USA 5 KM från Lomar. Klockan 00.30

Det var fullt av folk på den lilla puben. Tv,n stod på och visade nyheter. Rupert tyckte att det var helkul med så här mycket folk. Det var hög stämning och drinkarna gick verkligen åt. Snart skulle de visa fotboll på tv,n. Direkt från Sverige. Rupert var exalterad eftersom han visste att fotboll och pub betydde mycket pengar i kassan.

Det betydde också fight och slagsmål, men det var så god stämning i kväll så han hoppades på det bästa.

Nu visade de en cirkus på tv.n. På en liten infälld bild såg han sju personer. Ibland dem kände han igen Petes ansikte. Bilden ändrades och nu såg man en brinnade lastbil och polisbil. Alla sju dog, stod det med stora bokstäver över rutan. Sedan såg man hur kroppar inlindade i tyg bitar bars ut.

Rupert insåg vad det betydde och kände sig svimfärdig. Han kände att det var hans fel att det här hände. Om han övertalat Pete att stanna hade det aldrig hänt. Rupert drog en djup suck och fortsatte med sina sysslor.

Han skulle sakna Pete och kanske till och med gråta lite grann. Men inte nu. Nu fanns det kunder att sköta om.
-------------------------------------------------------------------------------------

Liom USA 3 Mil Från Lomar Klockan 01.00

En telefon ringde. Det var ingen som svarade. En kort stund senare slog en inbrotts tjuv sönder den bräckliga dörren. Han tyckte han var smart genom att ringa till de han skulle stjäla hos. Han hoppades att det fanns något av värde att ta hos den här personen.

Han hade blivit tipsad om att personen i fråga var död, men man kunde aldrig veta. Det var visst en blond tjej. Nicola eller något liknande. Efter ett tags sökande hittade han 50 kronor i kontanter samt ett antal målningar som kanske kunde säljas för en billig peng.

Han lämnade dörren öppen efter sig och visslade förnöjt och bar ut grejerna i sin bil. Däcken tjöt när han axade i väg därifrån
-------------------------------------------------------------------------------------

Saxat Från Internet Tidningen.

Söndag morgon.

Sju döda på cirkus
Exklusiva bilder

Ett inbrott urartade sent i går kväll på Cirkus Anubisk och de sju inblandade har funnits döda. Polisen har funnit vissa spår som visar
att sex av tjuvarna hade gömt sig i ett dolt gömställe på läktaren.
Den sjunde hade kommit in genom ett olåst fönster i ett badrum.
Skulle gift sig
En av de avlidna skulle ha gift sig övermorgon. Vi har sökt efter
den avlidnes hustru för kommentarer men har inte lyckats. En
anställd på cirkusen berättar att en av tjuvarna hade jobbat på
cirkusen förut men slutade på grund av hjärtfel. Det är en tragedi
att det skulle sluta så här, säger han till våra reportrar
Som ett slagfält. Massor av blod.
En av poliserna berättar exklusivt för oss om de avlidna och synen
som mötte poliserna: "Det hela såg ut som ett slagfält. kropparna
var illa tilltygade och det var blod överallt på golvet. Blodet har stänkt
flera meter och flera polismän mådde mycket illa av synen. Det var
mest blod vid isbjörnens bur. Isbjörnen har avlivats av en veterinär. Den
var sjuk och extremt aggresiv. Två av personerna blev enligt en tidig
undersökning bitna av en Svart Mamba, en av de giftigaste ormarna
i världen.
Våran reporter tog exklusiva bilder på offren. Se dem HÄR
Vi vill varna känsliga personer för starka bilder


Söndag eftermiddag/kväll.

Ett av dödsfallen berodde på elfel. Cirkus skadestånds skyldiga

Vid en undersökning tidigare i dag uppdagades det att ett av döds-
fallen berodde på en strömförande Berg och dal bana. En elektriker
hade tidigare på dagen försökt laga banan men misslyckats. Man valde
då att sätta upp ett flygblad om att banan var trasig. Enligt en advokat
till den avlidne var dock inte detta tillräckligt. Vidare visar undesökningen
att någon dragit sönder en sladd på banan och lagt den mot metallen.
Därför anses det inte längre som en olycka utan dråp. Advokaten
säger att cirkusen kan bli skadestånds skyldiga på grund av det här.
Cirkus chefen har sökts för en kommentar men har ej kunnat nås.


En Månad Senare

Döds-Cirkus måste stänga

Cirkus Anubisk som var inblandat i att sju personer dog, har nu fått
sin nådastöt. En undersökning visar att cirkusen har grava ekonomiska
bekymmer och har officiellt gått i konkurs. inofficiellt har de dock
shower på sen eftermiddag. Polisen kommer tillsammans med skatte
verket stänga cirkusen. Också har de blivit anmälda av PETA efter det
visat att djurens burar ej håller standarden för cirkus djur. Förmodligen
kommer cirkusen att rivas och redan pratas det om att bygga ett köpcenter där cirkusen är nu.
-------------------------------------------------------------------------------------

Tack till: Det är några personer som jag skulle vilja tacka. Främst är det mamma för en bra kommentar angående filmning/foto och räsla. Jag vill också tacka Pierre L samt Hans P för upplysningar om den svarta mambans gift. Jag vill även tacka lilla "skurken" Egon, som vet mycket om inbrott o dyl. Sist men inte minst, Min flickvän, Wanda, för hennes kritik och tips.

Avslutningsvis kan jag nämna att jag använde ishallen/vämöhallen som inspiration som cirkusen.
-----------------------------------------------------------------------------

Hoppas ni gillade historien

Fredriksam

Jag beundrar människor som törs/vill/kan skriva och uppmuntrar alltid sådant!

Har inte tid att komma med en djupare analys just nu, eftersom jag har fullt upp och bara hunnit skumma igenom. Har ett litet råd såhär med en gång dock (språkpolis som jag är) och det är: se upp med särskrivningar!

Men fortsätt skriva!

Hade du inte kunnat länkat till texten istället för att skapa massa stora inlägg?

Precis.

Men lägg av va!

Däremot hade den platsat under Fiktion bland Artiklar.

Återkommer med mer givande kommentarer när historien är läst. Har inget annat läsvärt hemma så det kan nog bli ikväll.

Du har en härlig svada!
Berättelsen är glad och intressant, det är lätt att leva sig in i det mesta och dem flesta – tyvärr, mot slutet. Det blir riktigt obehagligt. Jag gillar inte såna slut.


Vad gäller kritik så är språket det enda jag vågar mig på. Jag blir aldrig riktigt välvilligt inställd till huvudpersonerna men jag tror inte att det är meningen heller.

Språkligt, alltså:
Särskrivning, som sagt får gärna undvikas. Jag ska ta ett klassiskt exempel, ett som jag själv också skulle ha problem med men det visar väl varför man ska använda bindestreck hellre än att särskriva (och varför man helst alltid ska skippa bindestrecken också).

Tyvärr är Barnens berg och dal bana ur funktion

Egentligen betyder den satsen att Barnens berg och dal tyvärr är bana ur funktion.

Ett till, ett som jag inte fattar varför du gjorde. Det är ett rätt ovanligt ord och om du kunde det så borde du också veta att det inte är särskrivet.

tillrätta talade

Här däremot blev det faktiskt snyggt med särskrivning. Det blev närmast ett lekande med orden.

blå nekande

Ord jag aldrig sett för; trevlig överraskning

hång

Jag har ännu några språkliga kommentarer men dem får du be om per pm om du vill ha dem.

/ J

Det är tydligt att språket är imiterat, jag gissar på att du läst Stephen King. Meningsbyggnaden haltar, du kan inte stava eller styckeindela, så det är överlag en jobbig läsning. Skit helt enkelt.