Du som varit självmordsnära eller känt någon som varit det - hur tycker du att samhället borde agera för att få ned det höga dödstalet, 15000/år?

Tycker du att man borde prata mer/mindre om problemet? Det finns ju en "smittorisk" om massmedia tar upp självmordsfallen. Men hur kan man lösa ett tabubelagt samhällsproblem?

Hur tycker du psykiatrin borde fungera?

På senare tid har jag kämpat för att motverka en halvering av antalet slutenvårdsplatser inom mitt landsting, NU-sjukvården. Jag tycker att snabb sjukhusinläggning vid suicidrisk är en självklarhet, men det tycker alltså inte politikerna. Man kan lika gärna sitta ensam hemma och käka piller. I ett upptagningsområde på 280 000 invånare kommer det snart att finnas enbart 14 sängplatser kvar!!!

Vilka kommer då att prioriteras? Aspergare? Knappast. Kan vi över huvud taget förmedla den smärta vissa av oss kan känna på ett sätt som psykiatrikerna kan uppfatta allvaret i?

Tycker inte att aspergare eller annan grupp ska ha förtur. Och vad menar du; skulle vi ha svårare att formulera oss?
Det stämmer verkligen inte in på mig...jag är formuleringarnas Stålmannen!
När jag var nere i en depression för en del år sedan frågade de om jag var suicidbenägen. Ja, mer inlindat förstås. De skulle absolut ha uppfattat ett jakande svar om jag hade gett dem det.

När jag var nere i en depression för en del år sedan frågade de om jag var suicidbenägen. Ja, mer inlindat förstås.

Mig frågade de rakt ut. Flera gånger. "Har du tankar på att begå självmord?!"

Men vad man kan göra åt problemet. Svårt såklart. Vill man begå självmord lär man ju inte säga det till random läkare bara för att den frågar. Det är väl pengar som saknas antar jag. Hjälp innan det går så långt så att någon funderar på självmord.

Debbido skrev:Hur tycker du psykiatrin borde fungera?

Mer tid för varje patient så de har möjlighet att se individen. I mitt fall hade medicinering med bensodiazepiner kunnat förhindra mitt självmordsförsök 2000. En stor anledning till att jag gav upp och insåg att jag måste dö var att jag åkt fast för ringa narkotikabrott pga självmedicinering med bensodiazepiner. Mitt körkort var i fara och jag var ju tvungen att sluta självmedicinera för att lämna prover fria från bensodiazepiner.

Det första som måste göras nu är att se till att psykpatienter inte hamnar på vårdcentralen, det är käpprätt åt helvete, de har inte kompetens för psykpatienter. Jag vill ha tillbaka mentalsjukhusen.

Om man kunde minska stressen och utslagningen i samhället skulle det nog minska självmordsfrekvensen en del, och naturligtvis borde alla som behöver psykiatrisk hjälp få det på ett tidigt stadium.

För att minska självmorden bland aspergare borde alla NT bli toleranta och lägga av med att mobba aspergare, och då menar jag även odiagnosticerade aspergare.

Om någon talar om att han/hon vill begå självmord är det antingen 1) för att personen är för förtvivlad för att hålla tyst, 2) för att "be om lov", dvs för att få ett besked om huruvida man är så behövd att det vore ett svek mot någon annan att göra det, eller 3) i hopp om att få hjälp så att man inte längre behöver känna att självmord är det minst dåliga handlingsalternativet i ens hopplösa situation.

Lnovgo skrev:Om man kunde minska stressen och utslagningen i samhället skulle det nog minska självmordsfrekvensen en del, och naturligtvis borde alla som behöver psykiatrisk hjälp få det på ett tidigt stadium.

Absolut! Många av förändringarna ska ske innan folk behöver insjukna, kvar blir då de som faktiskt skulle insjukna ändå, oavsett miljö, stress etc. Då skulle antalet patienter minska drastiskt. Finns mycket som skulle kunna effektiviseras, omorganiseras med mera, utan att folk slits ut och stressas ihjäl på kuppen.

Göra det lättare för företag att anställa och ge sparken, bättre flöde, mer konsumtion eftersom fler jobbar. Till och med en sådan som jag skulle kunna få kortare anställningar tills de uppäckte vilken värdelös arbetskraft jag är, men då kunde de ge mig sparken hur lätt som helst och nästa på tur kunde anställas och jag skulle ha pengar att sätta sprätt på. Sådana saker minskar stress. Och shopping tenderar att göra mig glad.

Skolan måste ses över. Bort med flummet, strikt katederundervisning utan utrymme för mobbing och inga grupparbeten och ingen skolgympa för den som inte vill. Motion får gärna stå på schemat, men man ska kunna välja promenad eller styrketräning, kunna slippa bollsporter etc. Det hade räddat mig från mycket ångest, att slippa skolgympan. Jag hade nog varit mindre av ett psykfall om jag sluppit den.

Finns mycket som behöver ses över. Effektiviseras. Man måste sluta plåga människor, sluta skrämma dem med skrämselpropagande i tv och tidningar. När jag har sett tv blir jag aggressiv och rädd. Fattar inte hur folk vågar se tv, de skräms ju med cancer, tandlossning, ekonomisk misär och så vidare, efter en tv-kväll är man ju skräckslagen och gråtfärdig. Nä alltså är jag bjuden på fika hemma hos någon som har tv, då trycker jag ner kakorna och kaffet fort som attan, sedan drar jag. För att slippa bli halvgalen och arg/rädd.

Jag tycker fler borde ta självmord.
Det är ologiskt att veta vad som finns, inte kunna få det, och acceptera. Ngt en munk möjligen klarar.

Om vi alla som var/upplevde oss förfördelade skulle ta masssjälvmord skulle de som var kvar förlora alla privilegiers! De som har. De som *kan* styra sitt liv skulle "få fixa själva".
O herre, sänd oss din vrede, dagen är kommen!

Mardröm skrev:Jag tycker fler borde ta självmord.

Håller tyvärr med. Smäller högre än hungerstrejker det.

Om den dagen kommer att jag måste begå självmord pga att jag förvägras mediciner eller får min ersättning indragen då kommer det att bli ett kollektivt självmord. Det vill säga, jag kommer att massmörda innan jag tar mitt liv. Troligtvis genom att förgifta livsmedel. Kommer även att efterlämna ett brev där jag förklarar varför jag gjorde det.

Sugrövmanövern skrev: "Göra det lättare för företag att anställa och ge sparken, bättre flöde, mer konsumtion eftersom fler jobbar. Till och med en sådan som jag skulle kunna få kortare anställningar tills de uppäckte vilken värdelös arbetskraft jag är, men då kunde de ge mig sparken hur lätt som helst och nästa på tur kunde anställas och jag skulle ha pengar att sätta sprätt på. Sådana saker minskar stress. Och shopping tenderar att göra mig glad."

Jag tror tvärt om att det ökar stressen att när som helst kunna bli av med jobbet. I stället skulle man införa ett system som gjorde att man inte måste vara hur effektiv som helst för att få jobb, och naturligtvis ta bort alla överdrivna krav på social kompetens. Man skulle införa sex timmars arbetsdag med bibehållen lön och anställa många fler som kunde dela på arbetsuppgifterna, och om företagarna vägrar så skulle det bara vara att nationalisera eländet.

Lnovgo skrev:Jag tror tvärt om att det ökar stressen att när som helst kunna bli av med jobbet.

Men om du lika lätt kan få ett nytt jobb för att arbetsgivarna vågar chansa? Skulle inte det kännas som att du hade mer kontroll då? Vem vill gå kvar på ett jobb där man är oönskad?

I stället skulle man införa ett system som gjorde att man inte måste vara hur effektiv som helst för att få jobb, och naturligtvis ta bort alla överdrivna krav på social kompetens. Man skulle införa sex timmars arbetsdag med bibehållen lön och anställa många fler som kunde dela på arbetsuppgifterna, och om företagarna vägrar så skulle det bara vara att nationalisera eländet.

*Vinkar farväl till företagarna som flyttar verksamheten utomlands*.

sugrövmanövern skrev:Skolan måste ses över. Bort med flummet, strikt katederundervisning utan utrymme för mobbing och inga grupparbeten och ingen skolgympa för den som inte vill. Motion får gärna stå på schemat, men man ska kunna välja promenad eller styrketräning, kunna slippa bollsporter etc. Det hade räddat mig från mycket ångest, att slippa skolgympan. Jag hade nog varit mindre av ett psykfall om jag sluppit den.

Right. Skolgympan sög, iaf när jag gick i skolan. Var nästan bara innebandy i skräniga lokaler.

Vet inte hur det är nu för tiden i skolan men jag tycker det skulle vara mer kunskap om hälsa, näringslära och motion.

Moggy skrev:

sugrövmanövern skrev:Skolan måste ses över. Bort med flummet, strikt katederundervisning utan utrymme för mobbing och inga grupparbeten och ingen skolgympa för den som inte vill. Motion får gärna stå på schemat, men man ska kunna välja promenad eller styrketräning, kunna slippa bollsporter etc. Det hade räddat mig från mycket ångest, att slippa skolgympan. Jag hade nog varit mindre av ett psykfall om jag sluppit den.

Right. Skolgympan sög, iaf när jag gick i skolan. Var nästan bara innebandy i skräniga lokaler.

Vet inte hur det är nu för tiden i skolan men jag tycker det skulle vara mer kunskap om hälsa, näringslära och motion.

på estet hade vi en lärare i 'idrott och hälsa A' som hade mycket teori och man fick lära sig nya saker (tex cirkus, testa yoga, gym etc)
hon tycker jag har varirt den bästa idrottsläraren jag har haft fast hon blev mobbad av NT:arna för det var inte nog lagsporter

Debbido skrev:Du som varit självmordsnära eller känt någon som varit det - hur tycker du att samhället borde agera för att få ned det höga dödstalet, 15000/år?

Öka personaltätheten kring barn på dagis o grundskola för att fånga upp fler tidigare. När jag gick på gymnasiet 97-01 kontrollerade skolsköterskan vikt o längd en gång, och så fick jag en Hepatit c-spruta...Många som är deprimerade är inte medvetna om det och/eller tvivlar på att hjälp finns och/eller vågar inte ta kontakt med sjukvården och/eller vet inte vart de ska vända sig etc etc.

Om jag fattat det rätt har många skolor idag (redan till max överbelastade) skolsköterskor som genom frågeformulär och/eller intervjuer kollar den psykiska hälsan också och det låter som ett litet steg i rätt riktning.

Jag skulle viljat att lärarna tog mig på allvar i högstadiet.

Jag skulle viljat att det fanns skolkurator minst, helst psykolog, på alla skolor, även ute på bygden.

Jag skulle viljat att psykologen jag träffade 2003 skulle tagit mig på allvar, istället för att skicka hem mig inom en halvtimma med orden att "det är inget fel på dig". Att bli hemskickad mådde jag ju inte bättre av.

Att det skulle vara kontinuitet i psykvården, (död åt stafettläkarna, även om jag inte vet hur man konkret skall lösa situationen)

Att folk skulle sluta säga "det är inte mitt bord/du hör inte hit" utan istället säga; jag tar hand om dig bäst jag kan, tills vi hittat rätt ställe för dig.

Att de skall lyssna på vad jag säger och inte tolka mina ansiktsuttryck, då jag sagt att de sällan speglar vad jag faktiskt känner.

Att de skall tro på mig, då jag säger att jag inte kan svara ja eller nej, eller 1-5, på 300 frågor och att de sedan hänvisar till de framtvingade svaren, när jag talar om något, även om de visat sig inte stämma.

Att läkaren själv skall ge fan i att ringa in egna siffror på MADR-S självskattning för depression, när tanken är att jag skall göra det...

Att Psykakuten skall ha mer tid, plats och utrymme för att kunna vara hyfsat trevliga i telefon, det har tagit mig mycket energi att tom ta valet att ringa dit, jag klarar inte att dessutom behöva argumentera mot någon som är kaxig och vill lägga på i det läget...

eller att man inte ska bli friskskriven för att man missar (tex är sjuk eller försoversig eller helt enkelt råkat glömma tiden) några möten så man måste söka hjälp från början igen

och att psykologen kanske kan ha nått exempel på hur man ska bli bättre och inte bara fråga "jaha, hur ska vi göra för att du ska bli bättre" jag menar om jag visste det skulle jag väl gjort det själv redan det är inte så att jag strävar efter att må dåligt

Bra punkter, Lnovgo! Och välkommen hit!

Till Debbidos och MsTibbs förslagslistor:
Om inget annat hjälper, så så mycket högre lön åt psykiatriker och annan psykpersonal att folk vill bli det. Vakanserna är helt otroliga och överbelastar dem som ändå jobbar så att de söker sig bort i en ond cirkel. Och politikerna gläds väl åt "spareffekten", gissar jag.

Rapchic påpekar också något viktigt, som alla har vetat i årtionden men ingen gjort något åt: ju värre däran man är, desto friskare måste man vara för att kunna ta sig någon hjälp. Det är vanligt som i ditt exempel, att hjälpen i praktiken dras undan just därför att man behöver den.

Det går väl fan ingen nöd på psykiaterna!?

Inte materiellt. Men de (och övrig psykpersonal; missbrukspersonal med, för den delen) är åt helvete för få och det är för få som vill bli det. Låg status inom professionen, tungt att sitta och göra ett skitdåligt jobb på t.ex. tre tjänster samtidigt plus inhopp...
förutom demoraliseringen av att jobba i ett så otillräckligt ramverk, där det därtill alltid helt plötsligt kan rivas ytterligare en bit.

De flesta läkare har ett väldigt tungt jobb i dagsläget, inte minst för all idiotisk administration socialstyrelsen har lastat på dem. De är räddare för att glömma ett administrativt krav än för att felbehandla en patient, eftersom de upplever socialstyrelsen som mindre förlåtande i förstnämnda fallet. Inom psyk är det dessutom ofta stor läkarbrist. Under en tid hade jag en läkare som var ST och var den enda läkare på en mottagning som hade tre läkartjänster. Inte nog med att man saknade två läkare och inte hade någon överläkare, man hade inte ens en färdig specialist. Däremot var det en duktig och ambitiös kille som tog sig vatten över huvudet och lurade sig själv att han skulle ha tid och ork att dra igång en fördjupad utredning i mitt fall, vilket förstås rann ut i sanden. Tyvärr stack han till ett annat sjukhus så fort han blev klar med sin ST, men det var knappast förvånande.

Debbido skrev:Du som varit självmordsnära eller känt någon som varit det - hur tycker du att samhället borde agera för att få ned det höga dödstalet, 15000/år?

Självmord är ett allvarligt ämne att ta upp till debatt. Det är en väldigt känd och mycket allvarlig biverkning till depression. Förslagen på vad man kan göra för att motverka det är många.

Men siffrorna är inte fullt så illavarslande som det verkar i det här inlägget. Enligt KI var antalet självmord totalt 1387 stycken i hela befolkningen, alla åldrar, år 2004.

WHO uppskattar antalet självmord till ungefär en miljon personer per år, alla deltagande länder, alla åldrar, hela befolkningen.

sugrövmanövern skrev:

Lnovgo skrev:Jag tror tvärt om att det ökar stressen att när som helst kunna bli av med jobbet.

Men om du lika lätt kan få ett nytt jobb för att arbetsgivarna vågar chansa? Skulle inte det kännas som att du hade mer kontroll då? Vem vill gå kvar på ett jobb där man är oönskad?

I stället skulle man införa ett system som gjorde att man inte måste vara hur effektiv som helst för att få jobb, och naturligtvis ta bort alla överdrivna krav på social kompetens. Man skulle införa sex timmars arbetsdag med bibehållen lön och anställa många fler som kunde dela på arbetsuppgifterna, och om företagarna vägrar så skulle det bara vara att nationalisera eländet.

*Vinkar farväl till företagarna som flyttar verksamheten utomlands*.

Men fattar du inte att vi skulle ha nationaliserat verksamheten så att de inte kunde flytta den utomlands?! Vi skulle bara byta till andra och förhoppningsvis bättre chefer när kapitalistsvinen flyttade!

För övrigt skulle jag må minst lika dåligt av att ständigt behöva byta jobb för att jag blev avskedad och veta att jag förmodligen blir oönskad och avskedad igen, som av att helt enkelt jobba på ett ställe där det fungerade allmänt kasst.

weasley skrev:

Debbido skrev:Du som varit självmordsnära eller känt någon som varit det - hur tycker du att samhället borde agera för att få ned det höga dödstalet, 15000/år?

Självmord är ett allvarligt ämne att ta upp till debatt. Det är en väldigt känd och mycket allvarlig biverkning till depression. Förslagen på vad man kan göra för att motverka det är många.

Men siffrorna är inte fullt så illavarslande som det verkar i det här inlägget. Enligt KI var antalet självmord totalt 1387 stycken i hela befolkningen, alla åldrar, år 2004.

WHO uppskattar antalet självmord till ungefär en miljon personer per år, alla deltagande länder, alla åldrar, hela befolkningen.

Det är svårt att beräkna antalet självmord. 1387 är inte någon exakt siffra.

Ett okänt antal självmord räknas som trafikolyckor, drogöverdoser etc.

Personbilar som frontalkrockar med lastbilar kan vara självmord. Drunkning kan vara både mord och självmord men klassas ofta som olyckshändelse. Människor som "råkar" blanda läkemedel och alkohol.
Det finns många exempel. Har ni andra fler exempel.

Vid självmord gäller inga livförsäkringar. om självmordet klassas som en olyckshändelse betalas pengarna ut.

junkandshit skrev:Det är svårt att beräkna antalet självmord. 1387 är inte någon exakt siffra.

Sant. Detta står att läsa i länkarna jag bifogade.

Mardröm skrev:Jag tycker fler borde ta självmord.
Det är ologiskt att veta vad som finns, inte kunna få det, och acceptera. Ngt en munk möjligen klarar.

Om vi alla som var/upplevde oss förfördelade skulle ta masssjälvmord skulle de som var kvar förlora alla privilegiers! De som har. De som *kan* styra sitt liv skulle "få fixa själva".
O herre, sänd oss din vrede, dagen är kommen!

Det skulle krävas en del viljestyrka och organisationsförmåga för det, och den skulle lika gärna kunna användas till att göra revolution. Det är väl inte rättvist att man skall behöva dö för att någon annan förtrycker en? Och om det är hela arbetarklassen så desperat som du antyder, så vore det faktiskt ganska goda förutsättningar att lyckas.