Jag har blivit erbjuden av kuratorn som varit med under min utredning att hon ska följa med på ett möte hos arbetsförmedlingen när jag ska anmäla mig som arbetslös om några veckor när min psykologikurs slutar.

Jag har väldigt dubbla känslor inför det här och vet inte om jag ska tacka ja till det eller inte. Här är lite av mina tankar om jag ska vara öppen med min diagnos inför dem eller inte

Argumenten emot:
- Rädd att bli placerat i ett stereotypt fack, stämplas som inkompetent, bli inskyfflad i någon sorts verksamhet och fastna där så jag inte skulle kunna gå tillbaka till ett vanligt jobb igen.
- Rädd för att inte kunna få jobb om jag är öppen med diagnosen inför eventuella arbetsgivare.
- Eftersom jag tidigare kunnat få jobb på egen hand borde det förhoppningsvis gå nu också (men då har jag ignorerat och kompenserat för mina svårigheter)
- Rädd att göra mig själv till ett "offer" och utnyttja diagnosen för att slippa undan saker jag egentligen skulle klara av


Argument för:
Att kunna rättfärdiga att vissa saker på en arbetsplats skulle underlätta enormt för mig och få mig att inte köra slut på mig. Tex:
- Hyfsat regelbundna arbetstider
- Att verkligen kunna ta så långa raster som man är schemalagd till på en relativt lugn plats
- Gärna få tydlig information om vad som förväntas av mig och vilka befogenheter jag har (allra helst skriftlig).
- tror ej jag skulle klara rena säljarjobb (typ telefonförsäljare), men typ receptionsjobb/ica-kassa eller liknande skulle nog funka


Vad har ni andra för erfarenheter av att berätta om sin diagnos på AF eller inte? (jag är diagnosticerad med AS, dock väl kompenserad)


Admin: rättade stavningen i rubriken

Gryningsflickan skrev:Jag har blivit erbjuden av kuratorn som varit med under min utredning att hon ska följa med på ett möte hos arbetsförmedlingen när jag ska anmäla mig som arbetslös om några veckor när min psykologikurs slutar.

Jag har väldigt dubbla känslor inför det här och vet inte om jag ska tacka ja till det eller inte. Här är lite av mina tankar om jag ska vara öppen med min diagnos inför dem eller inte

Argumenten emot:
- Rädd att bli placerat i ett stereotypt fack, stämplas som inkompetent, bli inskyfflad i någon sorts verksamhet och fastna där så jag inte skulle kunna gå tillbaka till ett vanligt jobb igen.
- Rädd för att inte kunna få jobb om jag är öppen med diagnosen inför eventuella arbetsgivare.
- Eftersom jag tidigare kunnat få jobb på egen hand borde det förhoppningsvis gå nu också (men då har jag ignorerat och kompenserat för mina svårigheter)
- Rädd att göra mig själv till ett "offer" och utnyttja diagnosen för att slippa undan saker jag egentligen skulle klara av


Argument för:
Att kunna rättfärdiga att vissa saker på en arbetsplats skulle underlätta enormt för mig och få mig att inte köra slut på mig. Tex:
- Hyfsat regelbundna arbetstider
- Att verkligen kunna ta så långa raster som man är schemalagd till på en relativt lugn plats
- Gärna få tydlig information om vad som förväntas av mig och vilka befogenheter jag har (allra helst skriftlig).
- tror ej jag skulle klara rena säljarjobb (typ telefonförsäljare), men typ receptionsjobb/ica-kassa eller liknande skulle nog funka


Vad har ni andra för erfarenheter av att berätta om sin diagnos på AF eller inte? (jag är diagnosticerad med AS, dock väl kompenserad)

Tyvärr är det nog bara du själv som kan besvara frågorna. Det är bara du som vet vad du klarar eller inte.
Jag skulle nog försöka tänka långsiktigt. Om du nu klarar dig på den "öppna arbetsmarknaden" hur länge skulle det fungera? Om du tror att du kan klara det resten av livet är det ju bara att testa. Om du däremot ser det som jag klarar nog några år till... Så kanske det är bättre att försöka få en anpassad miljö nu istället för att braka ihop helt om x-antal år...

Det finns inget generellt rätt eller fel enligt vad jag tror.

AF är dock den enda myndighet jag har haft kontakt med som behandlat mig respekt, inte för att de har kunnat hjälpa mig med något. Men de har i alla fall inte varit otrevliga som andra myndigheter jag har/ har haft kontakt med. Men jag kanske bara haft tur?


Själv körde jag på tills det inte gick längre.... Vilket gjorde att jag hamnade utanför sjukförsäkringssystemet och andra möjligheter till hjälp... Och i det läget jag är nu känns en eventuell väg tillbaka oändlig. Så för min del hade jag behövs en anpassad tillvaro för en 20-30 år sen... Men det går ju inte att säga vad detta i så fall hade inneburit i nuläget...
Jag har ju sökt hjälp i 35 år utan att ha fått någon...

Så utifrån mitt perspektiv skulle jag fokusera på att hitta en lösning som håller i längden. Men vad den är för dig är svårt för mig att ens gissa.

Det hela handlar ju "bara" om att hitta rätt. Lösningar som fungera för dig kanske finns både på den "öppna arbetsmarknaden" och i mer anpassade miljöer.


Så det enda konkreta rådet jag egentligen kan ge, utifrån min egen erfarenhet, är:

Försök inte för mycket för länge.

Tack för att du svarade!

Gersa skrev:Jag skulle nog försöka tänka långsiktigt. Om du nu klarar dig på den "öppna arbetsmarknaden" hur länge skulle det fungera? Om du tror att du kan klara det resten av livet är det ju bara att testa. Om du däremot ser det som jag klarar nog några år till... Så kanske det är bättre att försöka få en anpassad miljö nu istället för att braka ihop helt om x-antal år...

Det är det som är så svårt, att veta redan nu om jag klarar av den vanliga arbetsmarknaden i längden. Jag har säsongsjobbat inom reception/bokning i fjällen i ca 4 år och utåt sett klarat det väldigt bra och tyckt det varit roligt, har goda omdömen från arbetsgivare.

Så ett vanligt jobb i sig tror jag att jag klarar av. Det är mer saker runt omkring som jag tror kör slut på mig, oregelbundna arbetstider, för stressigt för att hinna ta ordentliga raster, inget eget lunchrum för personalen, aldrig en anställning längre än några månader åt gången, otydlighet om vad man förväntas göra och vilka befogenheter man har, hur jag ska göra när kollegor slarvar/gör fel utan att de blir sura. Själva arbetet i sig kan vara stressigt om jag bara vet vad jag ska göra och får mina pauser.

Jag har tänkt flytta och börja plugga till biomedicinsk analytiker till hösten och tror det är något som kan passa mig bra. Jag tycker det verkar intressant och kul och hoppas det är ett yrke jag fixar med i längden! Mitt dilemma är hur jag ska göra fram till hösten. Om två veckor slutar min kurs så jag blir arbetslös.

Jag har blivit erbjuden att förutom få hjälp i första kontakten med AF bli sjukskriven på deltid för att kunna "hinna ikapp" mig själv och landa i hur jag ska förhålla mig till diagnosen. Det har varit väldigt mycket det senaste året med slutenvård, dagvård för anorexia, panikångest, AS-utredning...

Jag tror absolut att det skulle vara bra för mig i längden, både att ta emot sjukskrivningen och vara öppen när jag söker jobb med att jag nog behöver vissa saker för att klara av arbetslivet i längden.

Men det är så svårt att rättfärdiga att jag skulle ha rätt till det, både för mig själv och andra. Eftersom jag utåt sett klarar det saker så bra vet jag inte hur jag ska förhålla mig om jag blir ifrågasatt - det kanske ändå är jag som överdriver och försöker få fördelar för att jag är slö? Och har man någon chans att få jobb över huvud taget om jag faktiskt är öppen med de här sakerna?

Psykologen pratade om att jag skulle kunna kolla om det går att få praktik på sjukhuslabbet under våren för att se hur det är. Någon som vet om det kan fungera? Är det via AF man går? Kan man få någon sorts inkomst? Och om det ens är tillåtet att vara på ett sjukhuslabb utan utbildning även om det bara är som praktikant?

Gryningsflickan skrev:Jag har blivit erbjuden att förutom få hjälp i första kontakten med AF bli sjukskriven på deltid för att kunna "hinna ikapp" mig själv och landa i hur jag ska förhålla mig till diagnosen. Det har varit väldigt mycket det senaste året med slutenvård, dagvård för anorexia, panikångest, AS-utredning...

Jag tror absolut att det skulle vara bra för mig i längden, både att ta emot sjukskrivningen och vara öppen när jag söker jobb med att jag nog behöver vissa saker för att klara av arbetslivet i längden.

Men det är så svårt att rättfärdiga att jag skulle ha rätt till det, både för mig själv och andra. Eftersom jag utåt sett klarar det saker så bra vet jag inte hur jag ska förhålla mig om jag blir ifrågasatt - det kanske ändå är jag som överdriver och försöker få fördelar för att jag är slö? Och har man någon chans att få jobb över huvud taget om jag faktiskt är öppen med de här sakerna?

Enligt mina erfarenheter skulle du inte få erbjudandet om det inte var legitimt.
Så du ska enligt mig inte ta någon som helst hänsyn till "det dåliga samvetet" för att acceptera en kortare sjukskrivningsperiod.
Det kanske gör att du sen orkar med dina framtida studier som du planerar. I stället för att du ska känna dig tvingad att kanske överprestera och gå in i studierna helt slut...

Det första jag fick höra när jag fått min ADHD diagnos, några år innan AS diagnosen, var att den som gjort utredningen sa: "Vet du vad nästan alla som jag diagnostiserar säger att de hört under hela sitt liv?". Jag svarade givetvis nej!. "Jo det är. Tänk om du bara ansträngde dig lite vad bra det skulle gå för dig, du kan ju bara du vill!"

Det sätter sig i själen när man får höra det från man är några år gammal och uppåt, så det är lätt att börja tro på det själv.....
Men det finns ju en orsak, det är inget man väljer......

Men som sagt det kan du ju bara känna själv.

Men skit i vad omgivningen förväntar och kraven du ställer på dig själv. Försök känna efter vart energi nivån egentligen ligger istället...

Hade jag någon gång under de första 40 åren fått chansen att återhämta mig någon gång kanske jag inte befunnit mig i den situation jag gör... Så jag med min historik inte tvekat en sekund att ta chansen att få återhämta mig... Sen om det i långa loppet gjort någon skillnad kan jag ju inte veta.
Det enda jag vet är att allt blivit fel, från tidiga tonåren fram till nu, för mig...

Men som sagt alla är vi olika individer med olika behov, därav att det är omöjligt att säga vad som är rätt eller fel...

Vad det gäller sysselsättning så kan du få Aktivitetsersättning om du inte fyllt 29. Administreras av AF men betalas ut av FK om jag förstått det hela rätt....
Tror nog AF är rätt plats att börja på i alla fall. De ska ha specialhandläggare för personer med t.ex AS. Försök få kontakt med en sådan. Av de tre jag har haft kontakt med var två jättebra och en ok... De vanliga handläggarna jag haft kontakt med har gjort mer skada än nytta...

Lycka till!