*Kram från mig också* Låter som en pärs!

Ja, det är våran Rdos som skrivit det där om neandertalare. Men det betyder inte att du är en. Man kan ha ett annorlunda nervsystem ändå.

Skulle inte heller oroa mig över skruvarna, de brukar vara av icke-allergiframkallande metall. Homeopater kan vara lite över-ängsliga ibland och har inte alltid rätt.

Jag har också haft skruv i foten. Lyckligtvis är jag inte överkänslig för smärta. Däremot för läkemedel o dyl. (Somnar av en värktablett, typ, och blir på örat av ett glas cider.) När jag opererades för två år sen så fick jag verkligen kämpa för att bli trodd när jag förklarade att jag troligen inte kommer behöva en bråkdel av det som krävs för att söva en vanlig människa och att jag ö h t inte fungerar som andra. Läkaren såg mycket skeptisk ut och försökte få mig att anlita ett annat sjukhus men jag gav mig inte förrän de lovat gå med på de undantag jag efterfrågat (eget rum, doftfria sköterskor mm).

INGER: nej, jag tror inte att jag är neandertalare men teorierna om olika sorters människor som smält samman och detta med vissa neandertalgener låter inte helt fel. Vi aspergare är ju annorlunda av vissa skäl och ordet "störning" låter inte så bra. "Annorlunda funktion" låter bättre.

Det är ju bra att du vet vad du tål och behöver i vårdsammanhang. Själv vet jag väl också en del, men det hjälper ju inte när man möter besserwissers som inte alls vill veta hur man vill ha det. Men jag ska skriva till Ansvarsnämnden (som vanligt) och kämpa för bättre operationsförutsättningar nästa gång.

Det tråkiga med ledgångsreumatism är att operationerna aldrig tycks ta slut, men det gör jag. Och så blir man trött på att sakna en hand eller fot allt som oftast för att den är paketerad några veckor och ur funktion några månader. Men det är mycket värre att sakna en hand än en fot, som jag ser det.

Många tror att reumatiker blir vana vid smärta, men faktum är att för vissa slits smärttrösklarna ner tills man blir utbränd och inte orkar mer smärta.

Om en vecka får jag en rullstol och då ska jag njuta av att bli utrullad i naturen då och då, få känna sig bortskämd, privilegierad och i centrum: dvs få SJUKDOMSVINST.

Låter hemskt att ha ont jämt!

Får jag ställa en fråga som du kanske är jättedum med tanke på att du verkar vara en hälsomedveten person? Du ser väl till att få i dig tillräckligt med essentiella fettsyror, D-vitamin o magnesium? Har du provat Q-10 och glukosamin?

Inger skrev:Låter hemskt att ha ont jämt!

Får jag ställa en fråga som du kanske är jättedum med tanke på att du verkar vara en hälsomedveten person? Du ser väl till att få i dig tillräckligt med essentiella fettsyror, D-vitamin o magnesium? Har du provat Q-10 och glukosamin?

Jag tar näringsdrycker varje dag som ska vara kompletta. Fast jag kompletterar ändå med vanlig mat, ofta fisk. Har multivitaminer. Tar extra D-vitamin och diverse annat, t ex Omega 3. Kalium om hjärtat hoppar. Krom om jag drabbas av sötsug. Alger för att få antioxidanter.

MEN, jag överlever dessvärre på cellgift och TNF-sprutor. Utan dessa insjuknar jag och dör väl efter ett par år, då jag har den mest aggressiva formen av RA, polyartritis.

Har förstås expermenterat under mina 32 sjukdomsår. Prövade vegan ett halvår, utan cellgift. Blev vrålsjuk.

Testade homeopatmedicin och mängder av antioxidanter och det som fanns i hälsokostaffären. Kostnad: ca 1500 kr/månad. Efter en månad, utan cellgift, satte värken igång, dvs alla leder svullnar, hettar, dunkar och man ligger totalförlamad i sängen.

Min sjukdom är som svår cancer. Man överlever inte på de där lindrande medlen från hälsokost.

Ursäkta att jag är så rakt på sak. Förstår att du menar väl. Det finns många som gett goda råd genom åren. Men jag tror att det här livet var till för just denna typ av erfarenhet, som jag sedan kan använda mig av i nästa existens. "Ett liv mer eller mindre..." som jag brukar säga.

Som sagt, jag misstänkte att det skulle vara en dum fråga. Jag ville bara fråga i alla fall då min moster blev helt botad från sin reumatism av just glukosamin (som även i studier visat sig effektiv) men då hade hon nog inte en så svår form som du.

Troligen är det även här så att det som funkar på andra inte alltid funkar på den som har ett annorlunda nervsystem. Då får man prova sig fram och ta det som funkar, precis som du tydligen gör. (Jag har liknande problem fast med dieten.)

Nej, frågan var alls inte dum! Vi har väldigt många olika sorters reumatism. Min form: Polyartritis, alla leder engagerade symetriskt, med RA-faktor i blodet och ett aggressivt, snabbt förlopp är bara en av några hundra former av reumatism och inom just min diagnos finns det lika många varianter som personer.

Det finns gott om milda former av reumatism där Glukosamin, fettsyror av olika sorter kan ge lindring. Jag söker inte lindring utan överlevnad.

De som övervunnit sin reumatism i början, med skol- eller alternativmedicin har ibland möjlighet att bli friska, men har det satt sig så har det. Numera är jag för det mesta mjuk och rörlig tack vare "biologiska stridsmedel", men har kvar ledskador från de gamla tiderna med ineffektiva mediciner, vilket gör ett förvirrande intryck på omgivningen. Men ett förvirrande intryck ger ju vi aspergare i alla fall, så...

SMÄRTSTATUS: två dagar efter avklippta, spikade tår: HANTERBAR (simmande i citadon)
MEN: Hur fan ska jag få ut spikarna ur tårna - och NÄR? Om någon hade sagt till mig: "Du vi tänker spika fast dina tår", då hade jag bara sagt: FUCK OFF!

Mina skruvar tog de ut efter några veckor (minns inte hur många) när tån läkt ihop som den skulle (hallux valgus). Om de tänkt göra detsamma med dig eller om de tänkt lämna dem där för att hålla tårna raka borde du nog fråga läkaren om. Fick du ingen information om det??

Inger skrev:Mina skruvar tog de ut efter några veckor (minns inte hur många) när tån läkt ihop som den skulle (hallux valgus). Om de tänkt göra detsamma med dig eller om de tänkt lämna dem där för att hålla tårna raka borde du nog fråga läkaren om. Fick du ingen information om det??

Nej, just det. Jag fick ingen information. Det var där det gick fel. Varför? Tja, jag stod i kö flera år för den här operationen, eftersom jag var så besvärlig att jag krävde narkos. Vad den "gamle" kirurgen sa var inte samma sak som den "nya" sedan gjorde. Goggles säger att KUNSKAP är en av flera smärtlindringsmetoder. Så sant!

Efter operationen (då jag var groggy efter narkosen) pratade kirurgen om vad han hade gjort: inte bara tagit bort mellanlederna utan också satt dit stålstift, genom tårna. Skruven inne stortåleden ska sitta kvar och spikarna ska bort. Och om jag får bedövning när spikarna dras ut det har jag inte kunnat få information om. Någon sköterska menade att minsta barn fixar att de drar ut spikarna utan bedövning.

Ja, det är ju så det är. Att vara smärttålig=hög moral. Att vara smärtkänslig=låg moral. Om jag är smärtkänslig p g a asperger så är det omoraliskt att ha ett neuropsykiatriskt handikapp?

Jag önskar någon superintelligent aspergare skulle läsa detta och förklara för mig varför hand eller fot inte låter sig bedövas vid perifera blockader, som läggs i armhålan eller låret? Vad är det som är så annorlunda med mina nervbanor? Att bedövningen inte fungerar är ju inte ett "psykiskt" utan neurologiskt-medicinskt problem.

Att jag var speciell visste jag väl men inte att det skulle behövas narkosläkare specialiserade på autism. I alla somatiiska vårdsammanhang där man utgår från att våra kroppar är normala kan det ju uppstå problem. Nästa gång ska jag snabbt informera om att jag är nära besläktad med neandertalarna - så de vet.

Jag har alltid haft känslan av att jag tål smärta sämre än andra. Säger de i förväg att det knappt känns, vet jag att jag kommer att känna det ordentligt. Säger de att det kommer att göra "lite ont" vet jag att det kommer att göra mycket ont.

Men jag har ju inte behövt lida som du, Debbido. Kan inte nån läkare börja forska på aspergare, smärta och narkos?

Debbido skrev:Efter operationen (då jag var groggy efter narkosen) pratade kirurgen om vad han hade gjort: inte bara tagit bort mellanlederna utan också satt dit stålstift, genom tårna. Skruven inne stortåleden ska sitta kvar och spikarna ska bort.

Jaha, det var ju ett 'lämpligt' tillfälle att informera!

Och om jag får bedövning när spikarna dras ut det har jag inte kunnat få information om. Någon sköterska menade att minsta barn fixar att de drar ut spikarna utan bedövning.

Va? Minsta barn? OK, nu har jag inte haft 'spik i foten' utan det var skruvar som satt rätt hårt men även jag som har extra hög smärttröskel och knappt märker om jag slår mig minns att jag skrek och grät för att det gjorde så ont när de skulle ta bort dem. (Vilket de blev lite skärrade av; tydligen är det ovanligt att vuxna människor gör så. "Ojdå, ska vi sluta?" undrade de oroligt. "Nänä, fortsätt ni," sa jag, "det bara känns bättre om jag får låta lite.") Men som sagt, det kanske är lättare att ta bort spikar.

Ja, det är ju så det är. Att vara smärttålig=hög moral. Att vara smärtkänslig=låg moral. Om jag är smärtkänslig p g a asperger så är det omoraliskt att ha ett neuropsykiatriskt handikapp?

Jamen det är klart! Komma här och ha känsliga nerver och ställa till problem för sjukvårdpersonalen! Det är ju patienten som ska anpassa sig efter dem och inte tvärtom, har du inte förstått det?

Tror det sitter i från det gamla bondesamhället där man skulle jobba på utan knot om man så var döende, och aldrig nånsin tala om hur man mår. Att vara sjuk eller känslig var nästan lika omoraliskt som att vara morgontrött.

Mormor var ett bra exempel på tidigare generationers tänkande. Hon hade både reumatism, osteoporos, diskbråck och skelettcancer och torde rimligen ha lidit obeskrivliga plågor åren innan hon dog men tror nån att hon sa nåt? Icke! Tror nån att hon lät hemtjänst komma och hjälpa till? Nix, (hon tyckte det var för pinsamt att främmande människor skulle komma in och se att det var ostädat).

Jag önskar någon superintelligent aspergare skulle läsa detta och förklara för mig varför hand eller fot inte låter sig bedövas vid perifera blockader, som läggs i armhålan eller låret? Vad är det som är så annorlunda med mina nervbanor? Att bedövningen inte fungerar är ju inte ett "psykiskt" utan neurologiskt-medicinskt problem.

Jag vet inte om någon kan svara på det. Det är därför jag skulle vilja se forskning på detta. Tror inte att det finns.

Att jag var speciell visste jag väl men inte att det skulle behövas narkosläkare specialiserade på autism.

Såna skulle verkligen behövas! Du är inte den enda som har problem med just bedövning, jag har läst/hört om flera; antingen att den tar för bra (dvs man får för hög dos i förhållande till vad man tål) så att det tar flera timmar längre för en att vakna, eller så tar den inte alls, eller så får man konstiga reaktioner, vissa t o m anafylaktisk chock.

Själv reagerar jag på tandläkarbedövning med adrenalin i och får tillfälliga parkinsondarrningar i händerna. Första gången det hände blev jag lite orolig eftersom jag inte visste vad det var och när det skulle gå över men tandläkaren bara ignorerade det och verkade tycka att jag var besvärlig som inte kunde ligga still. Nyligen läste jag att just det bedövningsmedlet kanske ska dras in eftersom det kan orsaka biverkningar på just känsliga personer.

I alla somatiska vårdsammanhang där man utgår från att våra kroppar är normala kan det ju uppstå problem. Nästa gång ska jag snabbt informera om att jag är nära besläktad med neandertalarna - så de vet.

Det hjälper säkert!

Inger skrev:

Ja, det är ju så det är. Att vara smärttålig=hög moral. Att vara smärtkänslig=låg moral. Om jag är smärtkänslig p g a asperger så är det omoraliskt att ha ett neuropsykiatriskt handikapp?

Jamen det är klart! Komma här och ha känsliga nerver och ställa till problem för sjukvårdpersonalen! Det är ju patienten som ska anpassa sig efter dem och inte tvärtom, har du inte förstått det?

Tror det sitter i från det gamla bondesamhället där man skulle jobba på utan knot om man så var döende, och aldrig nånsin tala om hur man mår. Att vara sjuk eller känslig var nästan lika omoraliskt som att vara morgontrött.

Mormor var ett bra exempel på tidigare generationers tänkande. Hon hade både reumatism, osteoporos, diskbråck och skelettcancer och torde rimligen ha lidit obeskrivliga plågor åren innan hon dog men tror nån att hon sa nåt? Icke! Tror nån att hon lät hemtjänst komma och hjälpa till? Nix, (hon tyckte det var för pinsamt att främmande människor skulle komma in och se att det var ostädat).

O ja! Nog var det så alltid! *känner igen*
Och lunginflammerade rekryter som "simulerade", läkare och sjuksköterskor som fick karriärerna klippta för att de behövde ett liv som lediga också, you name it... Det diskuteras inte och hänger därför kvar under ytan (förenklat). Fast inte så under heller, i nuvarande samhällsklimat.

Inger skrev:

Debbido skrev:I alla somatiska vårdsammanhang där man utgår från att våra kroppar är normala kan det ju uppstå problem. Nästa gång ska jag snabbt informera om att jag är nära besläktad med neandertalarna - så de vet.

Det hjälper säkert!

Håller och känner ju med i det övriga också...

INGER - du kanske har rätt i att det saknas forskning, men jag är inte säker. Kirurgen (en skärpt typ förstås) grubblade några sekunder över min fråga om AS och icke-fungerande smärtblockad. Han tycktes lägga ihop ett och ett och komma framt till två. Mina nervbanor är förstås kopplade till en annorlunda hjärna så svaret är givet: Jag måste ju reagera annorlunda.

Men fortfarande kan jag inte smälta att foten aldrig blev bedövad. VARFÖR? tänker jag hela tiden. Har jag för många nerver? Annorlunda nervbanor, omkopplingsstationer, vad? Bedövningsmedlet gick aldrig från låret ned till foten? Så vart gick det?

Ni vet hur det är att känna sig annorlunda, men det här är så himla påtagligt. Jag känner mig som ett UFO, en tvåhövdad kalv.

Att uppleva smärta på ett intensivare sätt än andra: det är ett problem i sig. Men att en normal bedövning inte alls får någon effekt - det är ett mer avancerat problem.

Man försöker ju ändå alltid intala sig att: tja, någonstans, på något sätt är du ju ändå lite normal, en människa. Men nu tvivlar jag faktiskt ÄRLIGT på att jag är en Homo Sapiens. Har jag blivit psykotisk?

Psykotisk tror jag inte. Att bedövningen inte tar är ju en hyfsat tydlig indikation på att du har ett annorlunda nervsystem. Men för det behöver man nog inte vara en annan art, det rymms säkert så pass stor variation inom Hss att även udda typer som vi får plats.

Fast det är ju inte utan att man själv undrar ibland...

*en till pusselbit för någon som kan??*

Jag vet en del som reagerar "bakvänt" på diverse ångestdämpande, sömnpiller och dylikt. Både med NPF-diagnos och som jag tror skulle kunna få det. Ingen jag tror inte skulle kunna få det. Men så värst många känner jag inte.

Min aspergianska nyfikenhet vann över rädslan idag: Jag slet av bandaget! MÅSTE FÅ SE hur det är möjligt att sätta grova spikar/stift GENOM tårna, de stackars små tårna.

Jag skymtade stålet som slutade med en krok. Sedan såg jag mina små tår, genomborrade av stålet. Det var verkligen möjligt! HERRE GUD!

Jesus blev fastspikad på ett kors för att vi ska slippa lida - tja, det påstår många kristna. Själv har jag aldrig tänkt så. Jesus blev fastspikad och tusentals andra människor blev det. Goda människor som Martin Luther King fick lida och dö. Lidandet fortgår på planeten hela tiden trots att Jesus blev korsfäst.

Så, jag är verkligen korsfäst. Jag tittar på spikarna som tränger igenom tårna, jag hälsar på tårna: Hej, hej! Jag ser er allt! Jag känner med er ska ni veta! Ni är så gulliga, jag älskar er! Puss, puss från huvudet till tårna! Jag ska se till att ingen går på er trots att ni inte syns under den blå sjukhusmockasinen med klack!

Nu VET jag. Det känns bättre så. Kunskap förklarar smärtan och förklaringen lindrar...lite grann.

Min "skyddsängel" ringde igår. Hon har tagit hand om en massa föräldralösa rumänska barn, så hon är bra på empati. Hon lovade att stå vid min sida och kämpa för narkos, när spikarna ska dras ut. Tack gode Gud, för att jag har en livs levande skyddsängel. De osynliga är så.....osynliga. Hennes handikappade adoptivson har hon lyckats utverka narkos till, vid varje operationstillfälle. Hennes något utvecklingsstörde son KAN INTE HANTERA SMÄRTA han heller! Då är vi minst två som inte klarar det där med att bli fastspikade särskilt bra.

Hmmmmmmmm, Debbido.... var det inte du som just häromveckan önskade att du fick leva som Jesus?

Du råkar inte ha hört det där om att man ska vara försiktig med vad man önskar sig....?

Doktorn rekomenderar solsken och morfin. Kram.

Isse skrev:Doktorn rekomenderar solsken och morfin. Kram.

Jo tack! Kan du skicka morfinet på posten eller så? Det är nämligen svårt att få tag på. Citadon t ex är ju kusin till morfin men inte "the real thing."

SMÄRTOLYMPIADEN: Idag gällde det att hoppa 40 meter med hiss (inte häck). PÅ ett ben. Kryckorna fixade jag inte. Högerhanden blev förlamad. Den är på fallrepet liksom. Rullstol? Nej, vem skulle köra den? Har ingen assisten och inga fungerande armar.

Efter 40 meter hiss, testade jag 30 meter Madeira, betydligt trevligare.
Från mopeden, in genom dörrarna, första hyllan rakt fram: Madeira. Närmaste kassan och till mopeden: I MÅÅÅÅÅÅL!

Efter dessa framgångar ett stort nederlag: 8 meter vitsippsbacke: misslyckades helt, vrickade foten. (En mockasin med klack. En plastsula med kardborreband utanpå. Allt gled iväg.) Åkte till Reumatologen, skitskraj för att spikarna hamnat snett och jag måste opereras om.

20 meter reumatologen lyckades med glans! Kolliderade nämligen med MIN läkare och han tog sig tid!!! Foten blev omlagd. En sköterska som sårat mig djupt tvingades av läkaren att tvätta rent mina sår! Finliret skötte läkaren som också skrev ut en hel del värktabletter. Jag fick se tårna. De liknade prinskorv på grillspett eller snarare köttfärs på grillspett.

Med mopeden fullstoppad med värktabletter och med spikraka tår åkte jag hem som en segrare, trots allt, inte guld kanske men eventuellt brons.

SMÄRTVINST 1: Japp, det måste finnas. Jag har nu tappat aptiten helt och hållet, gått in på näringsdrycker och har goda förutsättningar för att GÅ NED I VIKT!!! Yes! Ett fantastiskt bantningsmedel.

SMÄRTVINST 2: Min hjärna är seg som kola. Problemmänniskorna runt omkring mig rabblar problem medan det ser ut som om jag lyssnar. Det gör jag garanterat INTE! Hjärnan är partiellt avstängd p g a smärta, så jag tar inte in lidandet runt omkring mig. Folk kan säga vad de vill och jag "lyssnar" med en ängels tålamod. Alla intryck är starkt filtrerade.
Jag släpper in det jag vill: t ex vackra vitsippor.

SMÄRTVINST 3. Jag kan inte gå = Jag BEHÖVER INTE gå. Dvs det perfekta alibit för att vara lat.

Inger skrev:Hmmmmmmmm, Debbido.... var det inte du som just häromveckan önskade att du fick leva som Jesus?

Du råkar inte ha hört det där om att man ska vara försiktig med vad man önskar sig....?

Jo, jag ÄR MEDVETEN. Men det var så många år sedan jag bad den där bönen att bli lik Jesus och sedan blev jag sjuk och det går ju inte att ändra sig då, det rullar på.

Jag tog in sta´ns värsta uteliggare för rehabilitering. Vem gör något sånt? Förmodligen någon som vet vad lidande är. Förmodligen någon som inte fattar vad folk tänker om ett sådant beteende, nämligen en aspergare. Erfarenheten av lidande är enormt värdefull. Men jag hatar smärtan när den misshandlar mig som värst. Efteråt kan man ofta märka att man har lärt sig något på det och kanske kan hjälpa någon annan p g a det.

Efteråt.

Ibland lååångt efteråt.

Ibland i nästa liv....
eller nästa....
eller nästa..
eller?

Smärtan kan göra en människa väldigt självcentreread så länge hon är mitt inne i den. Jag ber om ursäkt för att jag nog blivit det, för mycket inne i mig själv och mitt tänkande!

Har nu p g a operationen inte tagit några bromsmediciner på drygt tre veckor och jag håller på att falla i småbitar. Axlarna, ryggen och högerhanden strejkar och avger starka smärtsignaler plus den opererade foten förstås.

LÄRDOM: När man har otroligt stark smärta i kroppen så har man inga andra problem!!! Jag är så totalt inställd på att bara överleva en sekund till att jag inte kan oroa mig för någonting. Smärtan gör mig medvetet närvarande i NUET.

Det kanske är allmängiltigt: att man inte kan ha existentiell ångest samtidigt som kroppen befinner sig i stark smärta?

Har en vän som lugnande och liknande inte funkar på, ska dom utföra något på henne måste hon sövas annars skiter sig allt. Hon har AS.

Jag däremot blir nästan knockad av vanlig lokalbedövning för att inte tala om bedövningen man får hos tandläkaren, jag klarar inte av den vanliga bedövningen dom kör med, sist dom gav mig det rasa mitt socker ner i botten och jag spydde ner mig rätt rejält =/ så dom fixa fram någon annan typ av bedövning som funkar bättre.

Jag ska väl va tacksam att mediciner överlag funkar som det är tänkt på mig, kan bara tycka synd om er som lugnande, bedövning och liknande inte funkar som det ska.

*brrr*

Levde i 17 år med psykosomatisk värk, som jag trodde var något annat då, men fick spelet efter de åren och gick i akupunktur till bubblan sprack och all värk blev ångest och känslor. Men hellre känslor än värk och efter några års handterande och bearbetning så utmynnar det i att jag är så gott som helt smärtfri men med en känslomässig skörhet, och blir jag för stressad kan det sätta sig i ett par dagar som smärta men jag har blivit bra på att få ut känslorna till ord eller andra känslouttryck.

Men dom dagarna när det slår ett par gånger fram och tillbaka är dom som är jobbigast och då tar det ett par dagar så har det lugnat sig, kopplar av med film så går tiden och jag blir lugn.

Under värkåren var jag jättekänslig men nu går det hur bra som helst med allt men det efter akupunktur sju eller fem dagar varannan veckan i två år för att bli fri ifrån denna smärta och känslighet.

Nålfobin fick jag bort med hypnos och numera är jag bara skärrad men jag gör det. Många tårar och mycket tid för att få det att bli bättre, ja, men värt det.

BobbaSmed skrev:Jag däremot blir nästan knockad av vanlig lokalbedövning för att inte tala om bedövningen man får hos tandläkaren, jag klarar inte av den vanliga bedövningen dom kör med, sist dom gav mig det rasa mitt socker ner i botten och jag spydde ner mig rätt rejält =/ så dom fixa fram någon annan typ av bedövning som funkar bättre.

Intressant! Du är en statistisk avvikelse. Du reagerar inte som de flesta på tandläkarbedövning därför att din hjärna inte är som på de flesta.

Vi aspergare borde ha en varningsetikett på alla sorters journalanteckningar: "Varning, denna patient har AS och kan förväntas reagera onormalt på normala bedövningar och mediciner!"

Jag ska dra ut de enormt tjocka spikarna ur det som är kvar av mina små tår den 29:e. "Bara barn får narkos" sa de. "Men du kan väl få lite bedövning i tårna". Jag vågade inte säga: "Ja, men jag ÄR ett barn, på många sätt, neurologiskt sett".

Blockad i låret fungerade ju inte på mig p g a annorlunda nervbanor . Bedövning i foten (vid större ingrepp) gör för ont, sa de. Den kan bara ges under narkos. Men nu ska jag ju få bedövning i foten??? Och??? Hjälp! Jag klarar inte det här. Måste ha med mig en "försvarsadvokat".

Jag kan inte få narkos p g a AS efterom vår överkänslighet inte är erkänd ännu.

En månad utan cellgift och immunförsvarssänkande sprutor (TNF). Jag är på väg att krascha redan. Har mycket dålig sömnkvalitet p g a värken, kan knappt klä på mig, föna håret eller annat avancerat, givetvis inte gå.
Först den 29 får jag medicinera igen. Min axelprotes värker som mest, men med den skulle jag bri värkfri i axeln. Värk kan ibland vara symptom på avstötning.

Min första problem var hypofysen och gissade att det var amalgamförgiftning. En homeopat sa nyss att jag är tungmetallförgiftad och att jag inte får bära t ex örhängen. Nej, öronsnibbarna blir inflammerade efter en dag, sa jag. Det går inte. Men, SHIT, jag glömde att jag har en axelled i stål och tar jag bort den så tar jag bort hela armen. Jag tål kanske inte ens kirurgiskt stål och tänk om också denna reaktion har med AS att göra. Ja, men ALLA tål ju kirurgiskt stål. Va? ALLA? Jag tillhör inte gruppen ALLA.