Det här är nåt jag funderat på länge. Jag har alltid haft svårt att förstå vad folk säger om de pratar otydligt, har dialekt eller bryter. Det är som att jag bara hör på ett ungefär vad det låter som, men kan inte identifiera exakt vilka ord som sagts. Jag är rätt säker på att jag måste ha svårare för det här andra, för det har hänt hur många gånger som helst att andra i min närhet har fått översätta åt mig när jag inte lyckats uppfatta vad nån säger. (Men oftast ger jag bara upp och låtsas inte om att jag inte förstått, för jag har fått ta för mycket skit i det förflutna; om nån inte uppfattar vad jag säger så är det för att jag pratar otydligt, och om jag inte hör vad nån annan säger är det för att jag inte lyssnar...)

Jag funderar på om det kan vara nåt liknande ansiktsblindhet. Hjärnan använder normalt ett särskilt område av hjärnan för att känna igen ansikten, som är mycket snabbare och pålitligare än synsinnet, som man måste falla tillbaka på om man är ansiktsblind. Finns det nån motsvarighet med nåt särskilt språkcentrum i hjärnan som är snabbare och bättre på att uppfatta talat språk, och att om det inte funkar så bra att man då måste falla tillbaka på det vanliga hörselsinnet?

Är det fler som har samma problem?

Har aldrig läst nåt om röstblindhet. Mer än att det kan vara svårt att skilja ut samtal när det är mycket bakgrundsljud men det är ju inte riktigt det du pratar om.

Det är ju utan tvekan mer inblandat i talförståelse än att vi hör ljud och plockar ihop fonem till ord. Orden som nån säger dyker upp i medvetandet som hela ord och kanske även hela meningar utan att vi gjort nån medveten tolkning av ljudet. Det händer även fast de flesta inte uttalar orden helt och hållet och korrekt. Så nån slags likhet med ansiktsigenkänning finns ju. Antar att det mycket väl kan vara så att nån mekanism här brister.

Jag har samma problem som du, Kimmelie. När folk pratar med mycket brytning eller för fort så har jag svårt att hänga med.

Jag har också det problemet som Moggy beskriver, är det mycket ljud runtomkring så hör jag inte ett smack. Lagom kul... Jag har ofta sambon med mig när jag t.ex. är ute och handlar, han får vara mina öron.

Trodde det var ett vanligt förekommande symtom? Jag har det.

Jag har mycket svårt för utländsk brytning men klarar dialekter hyfsat. Om en engelsman försöker prata svenska kan jag med nöd och näppe ibland förstå men löser det genom att prata engelska istället.

Det jag och även andra upplever lite lustigt är att jag på vilket språk jag än talar tar efter dialekten på orten.

Hm. Min erfarenhet är att det är invandrare som inte har växt upp med språket som kan ha svårt med att exempelvis förstå invånare från de andra nordiska länderna.

Det finns få saker som irriterar mig så mycket som när man är i köpenhamn och ska handla något och den danska expediten byter till engelska. Jag förstod ju vad hon sa. Hade ingen aning om att man kunde ha den här typen av svårigheter med sitt eget språk och brukar bli ungefär lika irriterad på folk som inte förstår dialekter som på kassapersonal som inte kan skilja kålrot, rotselleri och palsternacka.

Bjäbbmonstret skrev:Hm. Min erfarenhet är att det är invandrare som inte har växt upp med språket som kan ha svårt med att exempelvis förstå invånare från de andra nordiska länderna.

Det finns få saker som irriterar mig så mycket som när man är i köpenhamn och ska handla något och den danska expediten byter till engelska. Jag förstod ju vad hon sa. Hade ingen aning om att man kunde ha den här typen av svårigheter med sitt eget språk och brukar bli ungefär lika irriterad på folk som inte förstår dialekter som på kassapersonal som inte kan skilja kålrot, rotselleri och palsternacka.

Fast jag bor i Skåne och jag förstår inte mycket av det som sägs de gånger jag varit på seminarier i Köpenhamn. Jag hade bara blivit glad om någon var förstående ibland och kunde tänka sig att byta till engelska då och då eller i alla fall ha förståelse för att halva svenska befolkningen faktiskt har svårt för att förstå danska och en stor del av resterande mot egen förmodan överskattar sina kunskaper i språket.

Källa: http://spraktidningen.se/blogg/danska-allt-svarare-svenskar-och-norrman

Till ämnet kom jag spontant att tänka på APD (se länk under "characteristics"

http://en.wikipedia.org/wiki/Auditory_Processing_Disorder

Borde det inte heta röstdövhet?

Jag tänkte att det handlade om svårigheten att skilja på olika röster, t ex att man inte känner igen folk på rösten i telefon. För min del hör jag aldrig vad folk svarar i telefon om de inte svarar det jag förväntat mig. Det är som jag måste ha en beredskap för att kunna avkoda ljuden.

Sedan är det svårt att höra vad folk säger om det är mycket brus runt omkring, dvs kan inte "stänga av" röster som s a s inte angår mig. Men det är väl mycket vanligt vid AS.

Sedan när det gäller dialekter och brytning är det väl samma sak där, man måste s a s vara beredd. Vistas man bland folk som pratar en viss dialekt så vänjer man sig, likaså om man vistas bland folk som bryter. Men allt "extra" blir ju en extra ansträngning. Svårast borde det bli om man vistas någonstans där det är mycket ljud i bakgrunden, och ska anpassa sig efter flera stycken som pratar, där de talar olika dialekter och bryter på olika språk. Man måste s a s ändra "mottagarinställningen" hela tiden.

Tigerklo skrev:Fast jag bor i Skåne och jag förstår inte mycket av det som sägs de gånger jag varit på seminarier i Köpenhamn. Jag hade bara blivit glad om någon var förstående ibland och kunde tänka sig att byta till engelska då och då eller i alla fall ha förståelse för att halva svenska befolkningen faktiskt har svårt för att förstå danska och en stor del av resterande mot egen förmodan överskattar sina kunskaper i språket.

Tycker inte att man ska begära av folk som talar ett nordiskt språk att de ska tala ett annat språk på hemmaplan bara för att det råkar befinna sig några svenskar där. Det är begränsande för danskarna och såpass likartat ordförråd så det bör kunna gå att förstå. Men visst. Det var svårt i början, det kan ta några gånger innan man greppar det mesta och vissa personer har knepiga dialekter. Ett undantag är räkneorden. Där har jag förståelse för att man byter till engelska.

Jag har ofta väldigt svårt att höra vad människor säger om jag inte kan se deras ansikten. Jag hör att de pratar men jag fattar inte.

Det kan vara jättejobbigt att se på svenska TV-program om kameran inte hela tiden visar ansiktet på den som talar. Då vill jag ha textremsa.

Tror inte att det handlar om att jag hör dåligt utan enbart ljudet räcker helt enkelt inte alltid för att jag ska få ihop vad folk säger. Då har jag ändå extremt lätt för språk, men det verkar inte hjälpa i detta avseendet.

Lustigt nog så tror jag att jag oftast har en fördel av detta eftersom jag gissningsvis uppfattas som en väldigt uppmärksam lyssnare iom att jag inte släpper den som talar med blicken...

Jag trodde tråden handlade om något annat när jag såg den, nämligen att känna igen röster. Jag minns sällan var jag sett folk, men mitt röstminne är super. Dessutom kan jag "läsa" folks tonfall mycket bättre än deras ansikten, på gott och ont. Det är bland annat därför jag alltid har hörlurar - jag hör för mycket ångest, elakhet och smärta när folk pratar.

Men om aspies är sämre på ansikten kan de säkert även vara både sämre och bättre på röster. Vad gäller dialekter tror jag har mycket med språkbegåvning att göra, ffa den musikaliska aspekten. Troligtvis har det nog att göra med ens förmåga att sortera inttyck också Men även om jag har lätt för de flesta brytningar och dialekter är ändå just danska helt omöjligt. Spotta ut potatisen!

Alien skrev:För min del hör jag aldrig vad folk svarar i telefon om de inte svarar det jag förväntat mig. Det är som jag måste ha en beredskap för att kunna avkoda ljuden.

Ja, precis sådär är det för mig också! (väldigt ofta får man känna sig väldigt dum.... )

Alien skrev:Sedan är det svårt att höra vad folk säger om det är mycket brus runt omkring, dvs kan inte "stänga av" röster som s a s inte angår mig. Men det är väl mycket vanligt vid AS.

Själv är jag tvärtom. Om jag inte fokuserar på ljud så hör jag dem ofta inte. Vilket är minst sagt opraktiskt ibland... Skulle vara intressant att få veta om det är fler som funkar som jag?

Ordet röstblind känns malplacerat på det beskrivna problemet som även jag lider av, jag trodde att det var ett problem som hörde ihop med min tinnitus, men det kanske är något annat med eftersom flera andra i tråden beskriver samma problem.

På psyk talade patienterna om det. Endel tyckte vissa utländska läkare talade obegripligt, medan jag (knappt iaf) aldrig haft svårt att förstå dem. Jag har en far från SVerige och mor från Norge, hörde nån gång att man har lättare att förstå - även språk/dialekter/brytningar man inte hört förut - när man är van att höra olika språk ofta, särskilt som liten, nån som har tankar kring det?

Kanske att "språkblind" skulle vara ett bättre uttryck för det jag menar.

Alien skrev:Sedan när det gäller dialekter och brytning är det väl samma sak där, man måste s a s vara beredd. Vistas man bland folk som pratar en viss dialekt så vänjer man sig, likaså om man vistas bland folk som bryter. Men allt "extra" blir ju en extra ansträngning. Svårast borde det bli om man vistas någonstans där det är mycket ljud i bakgrunden, och ska anpassa sig efter flera stycken som pratar, där de talar olika dialekter och bryter på olika språk. Man måste s a s ändra "mottagarinställningen" hela tiden.

Det är det jag inte kan. Det spelar t ex ingen roll hur mycket jag än lyssnar på en på mitt jobb, jag kan helt enkelt inte lära mig förstå vad han säger. Kombinationen av utländsk brytning, ganska snabbt och otydligt/lite sluddrigt uttal. Vi har jobbat på samma arbetsplats i 2 år. För mig är det ett mysterium hur andra kan förstå vad han säger.

Det här är ett problem jag skulle behöva hitta en lösning på. Min standardlösning att bara undvika personer jag inte förstår känns inte bra i det här fallet. Han är trevlig och jag skulle gärna prata med honom om jag bara kunde förstå vad han säger. Ibland behöver vi dessutom prata med varann om arbetsuppgifter. Ibland har det hänt att nån fått "översätta". Jag antar att det bästa skulle vara att säga rakt ut som det är, att jag inte kan förstå hans uttal. Men jag vill ju inte såra honom, och det skulle vara lättare om jag kunde hänvisa till en diagnos...

Först tänkte jag bara att det handlar om hörförståelsen, för det är bara där jag upplevt problem, men när jag tänker efter så har jag även svårt att förstå skriftligt om det är kraftigt grammatiskt felaktigt och även vissa felstavningar. Det händer rätt ofta att jag t ex läser inledningsinlägget i en tråd och inte förstår alls vad personen försöker säga. Jag blir i såna lägen förvånad när andra förstår, men genom deras svar kan jag sen förstå vad det första inlägget handlar om. Det händer både på svenska och engelska.

Det är som att jag förstår inte om det inte är exakt, och jag kan inte pussla ihop delarna och förstå vad det borde stå. Typ "hur kan man veta vad det borde stå, när det inte står det?" Men alla andra förstår ju... Jag är ju rätt extrem när det gäller att ta saker bokstavligt och haka upp mig på detaljer. Ser inte helheten pga alla detaljer...

Kimmelie skrev:Det är som att jag förstår inte om det inte är exakt, och jag kan inte pussla ihop delarna och förstå vad det borde stå. Typ "hur kan man veta vad det borde stå, när det inte står det?" Men alla andra förstår ju... Jag är ju rätt extrem när det gäller att ta saker bokstavligt och haka upp mig på detaljer. Ser inte helheten pga alla detaljer...

Jag tycker att det här låter som ett skolboksexempel på de svårigheter som vi med AS ofta har. Vi förstår orden men inte sammanhanget, och då blir det så oerhört viktigt att vi kan uppfatta orden. Är de då konstigt uttalade eller stavade eller om saker lämnas outtalade, ja då är man ohjälpligt förvirrad. När jag var yngre så tyckte jag ofta att det var pinsamt och jobbigt att inte förstå (särskilt som jag hade så otroligt lätt för mig i andra sammanhang och förväntades vara intelligent). Men nu drar jag mig inte för att fråga. "Näe, nu hörde jag inte. Säg det där igen!", och fattar jag ändå inte så säger jag det. Det händer väl att folk tycker att jag är mer än lovligt trög men de allra flesta verkar tycka att det är bra att jag verkligen VILL förstå vad de säger....

Igenkänning på det Gafsan!

Du kan prata svenska men pratar du med brytning så är det kört. Mamma får översätta åt mig om det skulle vara så att det dyker upp en person i TV rutan med till exempel norsk brytning.
Jag kan inte förstå det som sägs, det låter bara som ett osammanhängande babbel till trots att det faktiskt är svenska.

Kimmelie skrev:Det här är nåt jag funderat på länge. Jag har alltid haft svårt att förstå vad folk säger om de pratar otydligt, har dialekt eller bryter. Det är som att jag bara hör på ett ungefär vad det låter som, men kan inte identifiera exakt vilka ord som sagts. Jag är rätt säker på att jag måste ha svårare för det här andra, för det har hänt hur många gånger som helst att andra i min närhet har fått översätta åt mig när jag inte lyckats uppfatta vad nån säger. (Men oftast ger jag bara upp och låtsas inte om att jag inte förstått, för jag har fått ta för mycket skit i det förflutna; om nån inte uppfattar vad jag säger så är det för att jag pratar otydligt, och om jag inte hör vad nån annan säger är det för att jag inte lyssnar...)

Jag funderar på om det kan vara nåt liknande ansiktsblindhet. Hjärnan använder normalt ett särskilt område av hjärnan för att känna igen ansikten, som är mycket snabbare och pålitligare än synsinnet, som man måste falla tillbaka på om man är ansiktsblind. Finns det nån motsvarighet med nåt särskilt språkcentrum i hjärnan som är snabbare och bättre på att uppfatta talat språk, och att om det inte funkar så bra att man då måste falla tillbaka på det vanliga hörselsinnet?

Är det fler som har samma problem?

Det finns mkt o säga om detta.

Ansiktsminne har alla av nån biologisk anledning utrustats med, roligt är tycker jag, att vänder man upp o ned på ansiktet kommer inte hjärnan ihåg det alls lika lätt.

En av orsakerna till att kanske AS:are har svårare "höra" vad som ibland sägs, kan väl ha o göra med att ett av kriterierna till AS-diagnos kan vara "svårighet med ögonkontakt".

Eftersom tolkning av annan människas tal inte bara består av ljudspråk utan även av ansiktsuttryck/mimik-språk kopplade till varandra kan det ju då bli problem, man har bara ena benet o stå på liksom, eller som du skriver "falla tillbaka på det vanliga hörselsinnet"

Sen tror jag det kanske är lika ovanligt med "ansiktsblindhet" som med "tondövhet" och "absolut gehör" m.m, 0,1 till 1 promille av befolkningen.

arbogaerik skrev:En av orsakerna till att kanske AS:are har svårare "höra" vad som ibland sägs, kan väl ha o göra med att ett av kriterierna till AS-diagnos kan vara "svårighet med ögonkontakt".

Eftersom tolkning av annan människas tal inte bara består av ljudspråk utan även av ansiktsuttryck/mimik-språk kopplade till varandra kan det ju då bli problem, man har bara ena benet o stå på liksom, eller som du skriver "falla tillbaka på det vanliga hörselsinnet"

Det här tror jag absolut kan spela in.

Men för min del så är det ju nästan tvärtom - om jag inte ser en person så fattar jag inte vad hen säger, så problemet kan ju inte gärna vara att jag inte uppfattar mimik och ansiktsuttryck (för då skulle det ju inte hjälpa att se personen).

Jag tror snarare att jag kanske är rätt dålig på att koppla ihop människors tonläge med deras känslor och avsikter, och svårt att pussla ihop den informationen med vad de säger i ord. Så jag behöver verkligen den visuella förstärkningen som ansiktsuttrycket innebär. Tror jag.

Angelic Fruitcake skrev:Men om aspies är sämre på ansikten kan de säkert även vara både sämre och bättre på röster. Vad gäller dialekter tror jag har mycket med språkbegåvning att göra, ffa den musikaliska aspekten.

Visst borde det vara så? Det verkar ju så himla logiskt, att musikalitet och språkbegåvning borde innebära att man har lättare att fatta vad folk säger?

Men jag är (utan att skryta) mycket språkbegåvad och även om jag inte musicerar nu längre så har jag spelat musik och sjungit när jag var yngre, och min lärare påstod att jag hade mycket bra gehör. Och ändå fattar jag alltså inte vad folk säger om jag inte ser deras ansikten! Hur skumt är inte det?

Jag funderar på om det kan ha att göra med att ha svårt att "sammankoppla" hjärnhalvorna. Att vara bra på språk borde väl handla om den vänstra -logiska - hjärnhalvan, alltså att vara bra på grammatik, stavning, ordförråd, osv. Men att förstå vad folk säger, när de uttalar orden slarvigt, det borde mer vara den högra hjärnhalvan?

För att dra en jämförelse med musik (piano/synth) så kan jag improvisera (höger hjärnhalva), men har bara koll på ena handen. Jag kan inte koncentrera mig på båda händerna samtidigt. Jag har många gånger försökt att lära mig spela efter noter, men då tappar jag all inspiration, och jag kan helt enkelt inte lära mig att läsa noterna och spela samtidigt. Och varje gång jag försökt skriva ner noter till det jag spelat så tappar jag också all inspiration när jag kopplar på det logiska tänkandet. Det verkar som att jag bara kan använda en hjärnhalva i taget...

Jag har ofta jättesvårt att förstå t ex när någon uttalar ett ord på ett sätt jag inte är van vid. Själv har jag alltid trott att det beror på detaljsinnet. För mig handlar det ofta om att jag har svårt att sätta ihop enskilda fonem till ord, som sedan ska sättas ihop till meningar. Om ett fonem blir fel så går inte ordet och meningen ihop alls.

Jag läser på samma sätt, men läsningen går utan problem eftersom den är visuell och inte förväntas ske i realtid. Därför har jag inte så stora problem med stavfel som med uttalsvariationer. Så när jag lyssnar läser jag på läpparna för att få någon slags visuell input på det jag hör, så att jag kan koppla ihop fonemen till ord etc. Det förlänger mitt arbetsminne.

Fast när det gäller dialekter och accenter har jag lärt mig förstå det mesta, genom övning. Men de gånger jag inte fattar är det hopplöst.