Vad svarar man? Rent konkret på frågan "Vad gör du? Vad jobbar du med? Sökt nåt jobb då? Varför har du inte sökt nått jobb nyligen?" Jag vill vara så sanningsenlig som möjligt, men ändå utan att skrämma bort folk eller få en nedlåtande och/eller stackars-liten attityd därefter?


Sanningen vore:

- Hej jag heter Tibbs, är snart 24år. Jag har varit arbetslös i 1,5år efter misslyckade studier och mår dåligt och pallar inte folk. Jag vågar inte studera igen, för jag har massa studieskulder och tror dessutom inte jag skulle klara av studier bättre nu. Jag har fått AS och ADHD-diagnos för ett halvår sedan och försöker lära mig leva med det på bäst möjlig sätt, dock är jag såpass kraftlös/viljelös/initiativlös nu att jag inte klarar av att sköta vardagen med vakna, mat och tvätta/städa själv. Har nyligen tagit en överdos och även varit inlagd på psyket tre veckor. Jag har ingen aning om vad jag väntar på, hur lång tid det tar eller nått som helst annat. Jag saknar tidsuppfattning och livsgnista...

Men så får man ju inte svara. Sen orkar ju inte folk heller lyssna/hålla tyst/hålla fokus så länge...


Några svar jag provat, ingen av dem är riktigt bra:

- Jag tycker om att läsa, teckna, måla, skriva.... (jomen, vad JOBBAR du med? blir det envisa repeterade frågan)

- Tja, jag försöker pussla ihop mitt lev på ett väldigt grundläggande plan. (detta svar brukar folk bli überförvirrade av).

- Jag har just kommit ut från psyket, så jag klarar inte ge 100% än. (Chock och avståndstagande, alternativt ignorerar de att jag alls mår dåligt, alternativt tycker folk att "jamen då är du ju (helt) frisk igen nu när du är utsläppt därifrån och kan jobba på 1, 2 elelr 3", vilket jag inte alls är kapabel till i dagsläget. Att jag inte ens fixar äta, sova och städa själv verkar folk inte ens tro på.)

- Det går lite upp och ner. ("Jaha har du gjort slut med pojkvännen?" typ, sen frågar de garanterat igen, vad jag jobbar med, så jag kommer inte runt kärnfrågan...)

- Jo, jag har just diagnosticerats med Aspergers syndrom och ADHD och... (där brukar jag bli avbruten med; "nejmen det kan man inte! Dom två diagnoserna är ju motsatser till varann..." Alternativt någon "Oj STACKARS dig..." båda svaren med tillägget "Dessutom är inte du hyper!")

- Jo, jag söker jobb/studier. (Det vägrar jag svara, det är lögn och då förväntar sig folk snara framsteg och att jag bör "skärpa mig". dessutom vill de veta vad jag sökt för jobb/studier.)

- Jag är cykelreparatör. (Lagom tråkigt jobb, få följdfrågor vanligen, men fortfarande lögn och folk skulle nog känna sig kränkta om de fick reda på att det inte var sant).

- Jag är arbetslös. (Världens turn-off. Folk tar avstånd och behandlar en som "lat och arrogant" därefter. Sen får jag ju då följdfrågan vart jag sökt jobb, hur många, alternativt "du kan bli resande säljare i mitt företag!" vilket iofs vore kul, men är något jag inte skulle klara av med alla sociala kontakter, i synnerhet inte just nu...)

- Skit i det du! (Så känner jag, men det skulle göra alla ännu mer negativt inställda till mig och rykten når ju alla såsmåningom ändå...)

- ??

En variant kunde kanske vara: "Jag är anställd att gå runt på stan och spana efter folk som kan behöva tvångsomhändertas för att utredas på psyk.", och så tittar man på personen med en riktigt mönstrande blick.

När jag var arbetslös svarade jag kort 'ingenting' utan vidare kommentarer.

Jag har ju "fördelen" att inte stå som arbetslös utan som sjukpensionär. Grejen är ju då att mina problem inte syns på utsidan (såvida jag inte håller på att spy tarmarna ur mig av ångest) vilket leder till att folk (nu för tiden) betraktar en skeptiskt och tror man är en "sådan däringa fuskare di kalla 'et".

Om någon dristar sig till att se sådär misstänksam ut så säger jag helt sonika att jag brände ut mig till följd av att jag försökte leva som alla andra men detta inte var möjligt p.g.a min Asperger.
Sen slipper jag förhoppningsvis se personen igen

MIg själv....

"Utvecklar en ny dialekt av programmeringsspråket Lisp".

Ett perfekt svar om man vill få ett slut på konversationen.

/Barracuber

På att bli en bra människa....

MsTibbs skrev:Sanningen vore:

- Hej jag heter Tibbs, är snart 24år. Jag har varit arbetslös i 1,5år efter misslyckade studier och mår dåligt och pallar inte folk. Jag vågar inte studera igen, för jag har massa studieskulder och tror dessutom inte jag skulle klara av studier bättre nu. Jag har fått AS och ADHD-diagnos för ett halvår sedan och försöker lära mig leva med det på bäst möjlig sätt, dock är jag såpass kraftlös/viljelös/initiativlös nu att jag inte klarar av att sköta vardagen med vakna, mat och tvätta/städa själv. Har nyligen tagit en överdos och även varit inlagd på psyket tre veckor. Jag har ingen aning om vad jag väntar på, hur lång tid det tar eller nått som helst annat. Jag saknar tidsuppfattning och livsgnista...

Kör sanningen, men ta den lite kortare. Ingen vill nog höra en hel monolog som svar på den frågan.

Sanningen vore:

- Hej jag heter Tibbs, är snart 24år. Jag har varit arbetslös i 1,5år efter misslyckade studier.

Frågan gällde ju bara vad (om?) du jobbar med?

Mardröm skrev:MIg själv....

Ah! Bra svar! Me like! Det är ett kort konkret och sanningsenligt och positivt samtidigt

Mardröm skrev:MIg själv....

Japp, jag med. Dygnet runt. Och sen går jag ju också genom LHS, Lärarhögskolan, eller nej, jag menar Livets Hårda Skola.

Flinta skrev:

Mardröm skrev:MIg själv....

Japp, jag med. Dygnet runt. Och sen går jag ju också genom LHS, Lärarhögskolan, eller nej, jag menar Livets Hårda Skola.

Fast mig själv låter som någon som en tant på hab. skulle säga...

Vem har sagt att man måste vara ärlig? Om man tjänar på att ljuga, varför då tala sanning? Finns det ngt vackert i att alltid tala sanning, även om man är självutplånande? Är det ngt i stil med den rosenkindade, renhjärtade pojken som ger sig ut i världen? Eller vilka myter & begreppsvärldar lutar ni er mot när ni värderar sanningen så högt?
En del här förefaller otroligt naiva...!

"Jaha, vad jobbar du med då?"
"Skit i det du."
Funkar också. Man behöver inte alltid vara artig mot folk, be dem att ta sig någonstans om de har en taskig attityd.

Ge folk de svar de förtjänar. Ge folk svar de är kapabla att förstå. Och viktigast: håll dumskallarna kort. Det är ingen idé att försöka upplysa en idiot om vad AS innebär.

Kristofer skrev:- Hej jag heter Tibbs, är snart 24år. Jag har varit arbetslös i 1,5år efter misslyckade studier.

Frågan gällde ju bara vad (om?) du jobbar med?

Njaej, jo, men innehållet i deras fråga är ju att de är nyfiken på generellt vad jag gör; dock är ju folks jobb det de brukar vilja prata om, vilket ju inte jag kan nu. Säger jag att jag är arbetslös, så är 99% säkert att de börjar förrsöka lösa mina livsproblem utifrån det och mailbomba mig med jobbförslag eller liknande.

- Inget, sen universitetet gick åt skogen för 1,5år sedan. Jag letar efter min väg i livet nu, det är spännande!

...låter det okej? Altså sanningsenligt + inte negativ-reaktionskapande på det sätt som "jag är arbetslös" ger som effekt?

Kristofer skrev:

Flinta skrev:

Mardröm skrev:MIg själv....

Japp, jag med. Dygnet runt. Och sen går jag ju också genom LHS, Lärarhögskolan, eller nej, jag menar Livets Hårda Skola.

Fast mig själv låter som någon som en tant på hab. skulle säga...

Möjligt. Men jag är en ambitiös tjej, med hyfsat lyckade universitetsstudier och enbart misslyckade arbetsförsök bakom mig.

KrigarSjäl skrev:Vem har sagt att man måste vara ärlig?

"Jaha, vad jobbar du med då?"
"Skit i det du."

Ge folk de svar de förtjänar. Ge folk svar de är kapabla att förstå. Och viktigast: håll dumskallarna kort. Det är ingen idé att försöka upplysa en idiot om vad AS innebär.

1. Jag själv har ett betydligt starkare behov att vara sanningsenlig, än vad folk normalt kräver av mig. Tvärtom brukar jag vara "för ärlig" säger folk. Jag talar dock hellre sanning och tar konsekvensen oftast, än att må dåligt av att jag varit ond och ljugit

2. "Skit i det du" säger jag till de som frågat på ett kaxigt sätt. Dock ställer de flesta frågan med ett gott syfte, utan nån baktanke, då vill jag svara tydligt men inte vara den som kastar första stenen och sårar DERAS känslor i min tur. Exempelvis mina halvsyskon, som ställer frågan i hopp om att jag har det bättre nu...

3. Datanörd slash ensamvarg. Det brukar de flesta dumskallar begripa. Annars byter jag ämne eller säger "orka förklara för nån som ändå inte begriper" och sticka därifrån. Den som får höra mig säga så face-2-face brukar dock oftast inte ens begripa att de just blivit dissade, det gör däremot omgivningen, moahaha...

Ja, då vet du ju hur du ska göra. Tycker du på fullt allvar att man är ond om man ljuger!?

Jag brukar inte behöva svara på såna frågor eftersom skammen av att vara ett psykfall som inte klarar av att försörja mig och att alla ser ner på mig är tillräckligt stor för att få mig att undvika alla sociala sammanhang.

Men det har ju hänt att man får frågan vad man jobbar med. Då brukar jag svara att jag är sjukskriven. Om dom undrar varför så säger jag att jag är galen eller pekar lite diskret på mitt huvud och viftar runt med fingret.

KrigarSjäl skrev:Ja, då vet du ju hur du ska göra. Tycker du på fullt allvar att man är ond om man ljuger!?

Jag tycker inte att "man" är det. Däremot tycker jag att JAG är det.
Samma så tycker jag det är upprörande om andra skadar sig, men inte om jag gör det; jag förtjänar ju ändå inte annat. Jag måste tänka på mig i andre person för att kunna resonera hälsosamt och generellt, annars så sätter jag mycket högre krav och fördömmer mycket hårdare, migsjälv än andra.

KrigarSjäl skrev:Ge folk de svar de förtjänar. Ge folk svar de är kapabla att förstå. Och viktigast: håll dumskallarna kort. Det är ingen idé att försöka upplysa en idiot om vad AS innebär.

Hmm, ja typ så gör jag.

- Vad jobbar du med?
- Jag jobbar inte.

- Varför då?
- Jag är sjukpensionär.

- Varför då?
- Aspergers syndrom och mår dåligt.

- Jaha, Arselbärgers, vad är det då?
- Svårt att förklara.

Sedan fortgår konversationen om detta på olika sätt beroende på personens intelligensnivå och hur intresserad den är av att veta mer om vad som gör att jag inte kan förvärvsarbeta. Orkeslöshet, dålig social kompetens, psykproblem, tål inte stress, sömnproblem och så vidare.

antikropp skrev:Jag brukar inte behöva svara på såna frågor eftersom skammen av att vara ett psykfall som inte klarar av att försörja mig och att alla ser ner på mig är tillräckligt stor för att få mig att undvika alla sociala sammanhang.

Men det har ju hänt att man får frågan vad man jobbar med. Då brukar jag svara att jag är sjukskriven. Om dom undrar varför så säger jag att jag är galen eller pekar lite diskret på mitt huvud och viftar runt med fingret.

Ja! Det är ju också bra! Då är ju du självironisk innan nån annan hinner vara rolig på din bekostnad! Självironi=humor tycker alla om! Garanterat lyckat samtal, om man tom inom första halvminuten får sin samtalspartner att skratta!

KrigarSjäl skrev:Vem har sagt att man måste vara ärlig? Om man tjänar på att ljuga, varför då tala sanning? Finns det ngt vackert i att alltid tala sanning, även om man är självutplånande? Är det ngt i stil med den rosenkindade, renhjärtade pojken som ger sig ut i världen? Eller vilka myter & begreppsvärldar lutar ni er mot när ni värderar sanningen så högt?
En del här förefaller otroligt naiva...!

"Jaha, vad jobbar du med då?"
"Skit i det du."
Funkar också. Man behöver inte alltid vara artig mot folk, be dem att ta sig någonstans om de har en taskig attityd.

Ge folk de svar de förtjänar. Ge folk svar de är kapabla att förstå. Och viktigast: håll dumskallarna kort. Det är ingen idé att försöka upplysa en idiot om vad AS innebär.

Wow, då kan du säga att du jobbat med ekonomi i New York, när du i självaste verket suttit i kassan i snabbköpet där, eller säga att du gått igenom Socialhögskolan, när du eg. bara GÅTT IGENOM (byggnaderna)!

MsTibbs skrev:- Tja, jag försöker pussla ihop mitt lev på ett väldigt grundläggande plan.

Den använder jag. Om någon blir förvirrad så är det deras problem, inte mitt. Om någon tjatar så säger jag att jag försöker leva med hjälp av en ny strategi, för mitt liv funkade inte som det var tidigare.

Edit: Jag är åtminstonde ärlig, för det är ju det jag gör.

Flinta skrev:Wow, då kan du säga att du jobbat med ekonomi i New York, när du i självaste verket suttit i kassan i snabbköpet där, eller säga att du gått igenom Socialhögskolan, när du eg. bara GÅTT IGENOM (byggnaderna)!

Nu är det inte så att jag förespråkar mytomani, det jag menade är att man inte behöver vara ärlig intill självutplåning när folk nosar på en. Vill de veta mer om mitt liv måste de först vinna min respekt & mitt förtroende. Tills den dagen kommer håller jag dem kort.

antikropp skrev:Jag brukar inte behöva svara på såna frågor eftersom skammen av att vara ett psykfall som inte klarar av att försörja mig och att alla ser ner på mig är tillräckligt stor för att få mig att undvika alla sociala sammanhang.

Usch ja....

antikropp skrev:Men det har ju hänt att man får frågan vad man jobbar med. Då brukar jag svara att jag är sjukskriven. Om dom undrar varför så säger jag att jag är galen eller pekar lite diskret på mitt huvud och viftar runt med fingret.

Hahahaha!

Jag vet inte om du skojade, men jag har faktiskt gjort precis sådär på riktigt! Det är egentligen det bästa svaret tycker JAG, för då får man tyst på folk, samtidigt som man faktiskt talar sanning. :-D

Inte för att jag är galen på ett dåligt sätt, men lite småknasig är jag nog! :-D