Tack.

Jag jobbade i 3 år inom industrin. Sen byggde de en ny fabrik i Tjeckien. Ja då fick jag gå. 30 st fick gå.

Bara för att jag röstar på Moderaterna, jag gick ur facket o sånt typ...
Så blev jag sjukskriven. Sen har jag läst att ytterligare 50 fick gå. Allt skulle maskineras. De uppfann maskiner, som gjorde det trista arbetet.

Jag var den enda som hade kompetens inom alla grupper. Maskinteknik (det rent tekniska), Gruppchef (typ placera folk vid maskiner), Utbildare (Lära till ut nyanställda o sommarjobbare).

Maskintenik o utbildningkurserna var skoj.
Men som sagt rensades vi 30 mycket kompetenta. Jag skyller icke på företaget Men på facket...

Nu arbetstränar jag 4 timmar om dagen i färghandeln. Det är ta mig fan mycket roligare. Bättre social kontakt med folk o köra bil som jag tycker om!

Jag är heltidssjukskriven, men jobbar som sagt 4 timmar var dag. Det gör jag för skoj skull. Arbetsgivaren är nöjd och, jag är nöjd. Känner att jag gjort nått bra var dag!

Tharx skrev:FOA? Flygattacksimulering? Jag bör säkert känna till vad FOA är, eller åtminstone kunna lista ut det, men nu står det still.

Försvarets forskningsanstalt. FOI, nu för tiden. Tro mig när jag säger att det stället hade sin storhetstid på sextiotalet med svenska atombomber på dagordningen och de stora svenska hjärnorna på lönelistan. Nu räknar de få som blev kvar pinnar till muck eller sammanställer ufo-incidenter som försvaret rapporterar in, men fortfarande kan de hålla en kvantmekanikföreläsning om man vill eller spela lite klassiskt piano.

Tharx skrev:Det jag fokuserade på var till stor del Arthropoda (leddjur; dvs. insekter, spindeldjur, etc.), mollusker, arkéer, osv. Sådana simpla djur - invertebrater och dylikt. Nej, vad säger jag... Simpla - inte nödvändigtvis. Taxonomin framkom egentligen som en slags biprodukt ur mitt intresse för paleobiologi.
Sedan har jag läst en del fylogeni (och kladistik), jo. På egen hand dvs., inte "Systematisk biologi" som kurs. Men du har helt rätt; detta är mycket intressant.

Perfekt. Leddjur är intressant. Jag minns en biologitimme jag drog över något infernaliskt. Ämnet för föredraget var spindeldjur och kräftdjur. Hade mycket hellre läst/föreläst om paleobiologi. Synd att jag inte har drivkrafter av ditt mått. Orkar sällan följa upp ett intresse. Ganska futtig aspergare, jag.

Tharx skrev:Men vid vilken ålder beslöt du dig för att ta upp teckning?

Nå, det är inte ett beslut av den sorten som är hugget i sten. Men det började väl falla mig in när han dog, -98. 28 var jag, med andra ord.

Tharx skrev:Om det vore så väl... Men nej, jag tillhör nog mer den s.k. falangen inom konsten som arbetar med oljefärg, etc. Jag är närmast överförtjust i att återge färger och att betrakta dem som frekvenser, osv. Fast enormt produktiv är jag inte.
Eventuellt kanske jag kan tänkas påbörja illustration av naturalier, men då krävs det nog en del övning innan. Som är fallet nu kan jag inte heller återge människors ansikten på ett lämpligt sett, vilket jag finner aningen frustrerande. Vad gäller det senare - går du själv efter en inlärd symmetri eller ett inlärt mönster, eller har du helt enkelt bara en naturlig fallenhet för det?

Ritar du upp spektra eller ställer du komplementfärger mot varandra eller är det något annat du gör? Som om jag skulle kunna svara på den frågan själv. Jag är också barnsligt förtjust i färger. Aldrig att jag satt med färgkritor som liten. Och i så fall bara för att det förväntades av barn, sånt känner man ju rätt tydligt. Och inte så gärna nu heller, men i sublima stunder utan eftertanke och pappas feta oljekritor inom räckhåll har jag mer än kul. Det är på dödligt allvar. Nyansen jag tänker på skall återges. ''Om jag blandar i violett och kräksgrönt då...''

Ett hett tips för spända människor, ingen behöver känna sig träffad men forumet är ju nu en gång vänt till en trängre krets syndromiker som enligt ett av de möjliga ingående kriterierna skall ha lite vajsing på motoriken, är att rita med axeln och musklerna kring scapula, oj förlåt, skulderbladet. Rita absolut inte med handloven vilande på underlaget så att fingrarna är allt som rör sig. Handen skall bara vara en förlängning av armen och armen skall röra sig fritt från axeln, inga armbågar på bordet. Tänk piano eller fiol eller just målare vid staffli. Bara fingertopparna ska vara i kontakt. De tre mest ulnara, lill-, ring- och lång-, fingrarna är bra stöd mot papperet. För att lätta upp lite, armbågen och handloven får släpa mot underlaget men inte stödja så att de riktiga ritmusklerna i ryggen skärs av från ritandet. (Samma hemlis som gäller för att kunna skiva en gurka i kockfart. Bara slappna av i handen och armen, släpp lös skulderbladet.)

Tips nummer två är att rita stort först. Speciellt nödvändigt om det är första gången med ryggmusklerna, för nu kommer cirklarna och strecken att se fulare ut än på länge ett tag i början. Men motiven, är jag övertygad om, kommer att se mycket mer proportionerliga ut från första början.

Min metod för att rita ansikten? Nej, jag har ingen. Jag tror att jag minns hur många ögon det skall vara mellan ögonbryn och mun och lite sånt enligt reglerna för ett amerikanskt standardansikte som inte kan intressera någon men det tänker jag aldrig på, varken när jag ritar av någon eller när jag fantiserar, nej, jag tittar och känner efter huruvida man kan tro på det jag ritat.

Tips nummer tre, om tips nummer ett och två hindrar dig från att rita alls så glömmer vi dem.

linek skrev:Försvarets forskningsanstalt. FOI, nu för tiden. Tro mig när jag säger att det stället hade sin storhetstid på sextiotalet med svenska atombomber på dagordningen och de stora svenska hjärnorna på lönelistan. Nu räknar de få som blev kvar pinnar till muck eller sammanställer ufo-incidenter som försvaret rapporterar in, men fortfarande kan de hålla en kvantmekanikföreläsning om man vill eller spela lite klassiskt piano.

Då förstår jag.
Kvantmekanik och klassisk musik; det låter som en fulländad kombination det.

linek skrev:Perfekt. Leddjur är intressant. Jag minns en biologitimme jag drog över något infernaliskt. Ämnet för föredraget var spindeldjur och kräftdjur. Hade mycket hellre läst/föreläst om paleobiologi. Synd att jag inte har drivkrafter av ditt mått. Orkar sällan följa upp ett intresse. Ganska futtig aspergare, jag.

Så det var endast en enstaka föreläsning och ingen kurs? Eller tillhörde det en kurs i zoologi eller liknande?

Fast det är temporära drivkrafter, fluktuerande sådana. Även om intresset fortlever, så kan jag omöjligen studera det dagligen under en längre period, såvida drivkraften för det specifika intresset inte är konstant närvarande.
Sedan kan/bör det ju tolkas som en klar nackdel att ha sådana drivkrafter, då det avleder fokus ifrån de studier som jag "bör ägna mig åt". Med mina betyg skulle jag aldrig kunna studera medicin eller arkitektur exempelvis, såvida jag inte presterar 2,0 på högskoleprovet.

linek skrev:Nå, det är inte ett beslut av den sorten som är hugget i sten. Men det började väl falla mig in när han dog, -98. 28 var jag, med andra ord.

Jag förstår.

linek skrev:Ritar du upp spektra eller ställer du komplementfärger mot varandra eller är det något annat du gör? Som om jag skulle kunna svara på den frågan själv. Jag är också barnsligt förtjust i färger. Aldrig att jag satt med färgkritor som liten. Och i så fall bara för att det förväntades av barn, sånt känner man ju rätt tydligt. Och inte så gärna nu heller, men i sublima stunder utan eftertanke och pappas feta oljekritor inom räckhåll har jag mer än kul. Det är på dödligt allvar. Nyansen jag tänker på skall återges. ''Om jag blandar i violett och kräksgrönt då...''

Jag har nog utvecklat en egen teknik - en oraffinerad, basal sådan -, men hur hela förloppet lyder under målning kan jag inte svara på(!). Det ser nog hemskt ut, ur en utbildad konstnärs ögon.
Färgkritor var jag aldrig förtjust i heller och så här i efterhand finner jag att resultatet av dessa blir för övertydligt och för kontrastfullt. Det skall nog till 256 olika färgkritor i spektrat för synbara färger för att det skall bli någorlunda dugligt.
Oljekritor låter intressant, men sådana har jag aldrig bekantat mig med.

linek skrev:Ett hett tips för spända människor, ingen behöver känna sig träffad men forumet är ju nu en gång vänt till en trängre krets syndromiker som enligt ett av de möjliga ingående kriterierna skall ha lite vajsing på motoriken, är att rita med axeln och musklerna kring scapula, oj förlåt, skulderbladet. Rita absolut inte med handloven vilande på underlaget så att fingrarna är allt som rör sig. Handen skall bara vara en förlängning av armen och armen skall röra sig fritt från axeln, inga armbågar på bordet. Tänk piano eller fiol eller just målare vid staffli. Bara fingertopparna ska vara i kontakt. De tre mest ulnara, lill-, ring- och lång-, fingrarna är bra stöd mot papperet. För att lätta upp lite, armbågen och handloven får släpa mot underlaget men inte stödja så att de riktiga ritmusklerna i ryggen skärs av från ritandet. (Samma hemlis som gäller för att kunna skiva en gurka i kockfart. Bara slappna av i handen och armen, släpp lös skulderbladet.)

Tips nummer två är att rita stort först. Speciellt nödvändigt om det är första gången med ryggmusklerna, för nu kommer cirklarna och strecken att se fulare ut än på länge ett tag i början. Men motiven, är jag övertygad om, kommer att se mycket mer proportionerliga ut från första början.

Jag har själv inga problem med motorik och koordination, men du gav mig en del att tänka på där likväl. Tack.

linek skrev:Min metod för att rita ansikten? Nej, jag har ingen. Jag tror att jag minns hur många ögon det skall vara mellan ögonbryn och mun och lite sånt enligt reglerna för ett amerikanskt standardansikte som inte kan intressera någon men det tänker jag aldrig på, varken när jag ritar av någon eller när jag fantiserar, nej, jag tittar och känner efter huruvida man kan tro på det jag ritat.

Träffande svar på en illa formulerad fråga, antar jag. Jag förstår vad du menar; att gå efter utlärda tekniker tycker jag också för egen del mest hindrar ens framfart - för att inte bortse från att det inte vidare främjar originalitet.

Jag har ingen diagnos men min son har just fått det.
Jag har hittat det perfekta jobbet: eget rum , arkiv, eget ansvar, 95% dator

anna2 skrev:Jag har hittat det perfekta jobbet: eget rum , arkiv, eget ansvar, 95% dator

Vad har du för arbetsuppgifter?

florist.

Tharx skrev:

linek skrev:Perfekt. Leddjur är intressant. Jag minns en biologitimme jag drog över något infernaliskt. Ämnet för föredraget var spindeldjur och kräftdjur. Hade mycket hellre läst/föreläst om paleobiologi. Synd att jag inte har drivkrafter av ditt mått. Orkar sällan följa upp ett intresse. Ganska futtig aspergare, jag.

Så det var endast en enstaka föreläsning och ingen kurs? Eller tillhörde det en kurs i zoologi eller liknande?

Hå hå, en biologitimme på gymnasiet var det. Pedagogiken var dock samma ogenomtänkta som jag fortfarande tar till: att drämma till så hårt som möjligt med entusiasm och fakta i förhoppningen att någon skall trilla ner i gropen. *skönmålar aspiebabbel*

Du ska veta att biologer är mina hjältar, biologi min mest beklämmande kunskapslucka. Nu behöver jag ju en säker födkrok och ett ställe att spela allan på så därför valde jag den omständliga medicinen istället. Katten går kring det varma fatet och jag läser först data istället för fysik och sedan medicin istället för biologi. Sätter mitt hopp till extrakurser, MIT-föreläsningar på nätet och järnfysik snarare än tillnyktring.

Tharx skrev:Med mina betyg skulle jag aldrig kunna studera medicin eller arkitektur exempelvis, såvida jag inte presterar 2,0 på högskoleprovet.

Läkarlinjen i Bulgarien och intervjuantagning är ju inga klassiska aspergervägar så du får väl göra som jag som kom in på fem nödtorftigt ihopskrapade år arbetslivserfarenhet plus 2,0. Fast 2,2 räcker i den kvoten på mindre skolor som Uppsala.

Likadant inför KTH femton år tidigare, 1,9 räckte i ingenjörshaussens år. Mina ytterst medelmåttiga gymnasiebetyg hade inte räckt någonstans. Exempelvis gav mig min skäggiga svensklärare slutligen två treor i avgångsbetyg efter år av tvåor, bara för att han inte ville utestänga mig från universitetet.

Har du svårt med någon särskild del av Högskoleprovet eller är det hela upplägget? NOG-delen har stadigt sjunkit sedan KTH medan läsdelen lika stadigt stigit. ORD spikar jag alltid. Du också, väl? Utom den gången jag hade influensa och glömde göra baksidan. DTK är min gamle nemesis. Tiden vill aldrig räcka.

Ja, jag är provnörd och alldeles avgjort högskoleprovsnörd. Sätt er i cirkel så skall jag berätta.

Men, arkitektur? Tar de inte in på arbetsprov? Finns det förberedande folkhögskolor eller dylikt?

Tharx skrev:Jag har nog utvecklat en egen teknik - en oraffinerad, basal sådan -, men hur hela förloppet lyder under målning kan jag inte svara på(!). Det ser nog hemskt ut, ur en utbildad konstnärs ögon.
Färgkritor var jag aldrig förtjust i heller och så här i efterhand finner jag att resultatet av dessa blir för övertydligt och för kontrastfullt. Det skall nog till 256 olika färgkritor i spektrat för synbara färger för att det skall bli någorlunda dugligt.
Oljekritor låter intressant, men sådana har jag aldrig bekantat mig med.

Hurra för egna tekniker! Du gillar alltså steglösa gradienter? Och snarare ljusblandning än pigmentblandning. (Additiv vs. subtraktiv.) Gammal hederlig monitorkonst låter det som. Abstrakta skärmsläckare, numera nästan alltid rendrerade. Inga texturer. Gouraudgradienterna härskar oinskränkta. Spektrumvandringen runt ramen på en jukebox, typ.

Från det lilla, lilla jag har läst, är det inte precis lavalampor, glasfiberknippelampor och hemplanetarier som verkar så lugnande på aspergergossar och -flickor?

Skulle du gilla hyperrealism/fantasy/goth? Linda Bergkvist kan blanda färger:
http://enayla.cgsociety.org/gallery/
http://www.furiae.com/

Eller tysk ingenjörsbildkonst? - Sakralormar och korpuskelstormar.
http://www.flickr.com/photos/pergamon/

Ge mig gärna en adress om det finns någon som illustrerar din fäbless.

Tharx skrev:Jag har själv inga problem med motorik och koordination, men du gav mig en del att tänka på där likväl. Tack.

Var så god. Jag vill vara självgod och understryka för en biologistuderad hur nervsystemet lär sig ett rörelsemönster så vitt jag själv förstått. Först är rörelsen svag och långsam och kantig men efterhand differentieras de tidigare stora blocken av muskelimpulser och bara de nödvändiga musklerna ingår i den nu mycket starkare och mer välkontrollerade rörelsen.

Dålig motorik är kramp. Bra motorik är allt bättre avslappning i muskler som inte skall vara med.

Jojo, och den fulländade rörelsen skall stå så klar för ens inre blick som det bara är möjligt. En jonglör ser en kastparabel, en målare kanske en ellips, en pianist hör ett oklanderligt ritardando con dimenuendo. Nej platonister, sinnliga förebilder duger också som målfunktioner.

Tharx skrev:

linek skrev:Min metod för att rita ansikten? Nej, jag har ingen. Jag tror att jag minns hur många ögon det skall vara mellan ögonbryn och mun och lite sånt enligt reglerna för ett amerikanskt standardansikte som inte kan intressera någon men det tänker jag aldrig på, varken när jag ritar av någon eller när jag fantiserar, nej, jag tittar och känner efter huruvida man kan tro på det jag ritat.

Träffande svar på en illa formulerad fråga, antar jag. Jag förstår vad du menar; att gå efter utlärda tekniker tycker jag också för egen del mest hindrar ens framfart - för att inte bortse från att det inte vidare främjar originalitet.

Fick du inte det svar du ville ha? Har du inte frågan du vill ställa? Då orerar jag så länge.

"Stora kunskaper är nödvändiga. Bränsle måste finnas när den tändande gnistan kommer. Annars blir det ingen brasa." - ngn nobelpristagare i medicin. Från föreläsning i lateralt tänkande av cp-skadad läkare och forskare i Uppsala.

Originalitet och träning i vedertagna tekniker är verkligen inget motsatspar. Det sägs ju att ensamhet är geniets skola, men först har de i regel gått i den vanliga med bänkar, kateder och magister och där sugit upp allt fram till gränsen för vetenskapen. Genialiteten är väl att de känner igen och systematiskt kan leta upp benigna originaliteter.

På Hitlers tid lär originalitetsstressen ha varit på magsårsnivå. De små stolta sekelskiftessmännen med ambitioner var livrädda för att sätta sig in i ett tankesystem. De skulle komma på allt själva och det sägs att de just därför dömdes att inte komma på en enda originalitet. (*) Just Hitler, vår förhandenvarande typiske representant, lär ha pluggat in ett antal citatböcker för att ha tillhands vid diskussioner och tal, som en bonde full av ordspråk för alla tänkbara sidor av en diskussion. Att läsa hela boken citatet var taget från var ''onödigt.'' ''En annan människas tankegångar intresserar mig inte.''

Eh, ja. Konstigt med den där tvåan i svenska. Ser ju precis ut som en skoluppsats efter mall. Och inte ett dugg som Peter Englund, Alf Henriksson, Anneli Jordahl, Marie-Louise Samuelsson och alla de andra krönikörerna av mått. Kan det vara något med meningsbyggnaden?


* Moralen sticker i ögonen och svider i halsen. Den som inte kan sin historia är dömd att upprepa den och är man dum och elak som Hitler var så får man statuera exempel på antika maximer.

jag har alltid haft jobb där jag fått arbeta ensam å ta eget ansvar..

Även om det involverat andra människor som kommit å gått eller passerat liksom.

jag har jobbat som entrevakt, tågvärd( t-banan), butiksbiträde, hästskötare, städat folks villor å lägenheter, hotellrumsstäd å lite sånt..

Det är ju tror jag bra mkt bättre att jobba som tunneltågförare än bussförare..om inte annat är det tryggare...för inga passagerare befinner sig där man sitter å kör.

linek skrev:Hå hå, en biologitimme på gymnasiet var det. Pedagogiken var dock samma ogenomtänkta som jag fortfarande tar till: att drämma till så hårt som möjligt med entusiasm och fakta i förhoppningen att någon skall trilla ner i gropen. *skönmålar aspiebabbel*

Sådana föredrag saknar man! Pedagogik rimmar illa med AS; klingar de bägge samtidigt frambringar de dissonans - kakåfoni. I det gymnasiala - detta onödvändiga intermezzo - var detta allt för vanligt; till mitt förtret, då jag har en säregen, förlegad, romantisk syn på kunskap och förvärvandet av sådan. Det gymnasiala stadiet råder brist på entusiastiska lärare; individer vars yrkesmässiga existens bygger på information, fakta, data till större grad än det bygger på halvdana overheadprojiceringar och elev-ekvivalent attityd.

linek skrev:Du ska veta att biologer är mina hjältar, biologi min mest beklämmande kunskapslucka. Nu behöver jag ju en säker födkrok och ett ställe att spela allan på så därför valde jag den omständliga medicinen istället. Katten går kring det varma fatet och jag läser först data istället för fysik och sedan medicin istället för biologi. Sätter mitt hopp till extrakurser, MIT-föreläsningar på nätet och järnfysik snarare än tillnyktring.

Biologer hjältar? Ja, kanske det.
Besynnerligt - men några anledningar måste väl ha funnits bakom dina val och dina preferenser? Kanske söker du få en helhetsbild av omvärlden, innan du ägnar dig åt det som du attraheras mest till?

linek skrev:Läkarlinjen i Bulgarien och intervjuantagning är ju inga klassiska aspergervägar så du får väl göra som jag som kom in på fem nödtorftigt ihopskrapade år arbetslivserfarenhet plus 2,0. Fast 2,2 räcker i den kvoten på mindre skolor som Uppsala.

Nja, som är fallet nu hyser jag ingen önskan alls om att studera i Läkarprogrammet, även om jag har ett visst intresse för humanfysiologi och medicin i största allmänhet.
Emellertid - Karolinska institutet (?) anordnar väl separata prövningar, som baseras på begåvningstest + intervju + gymnasiepoäng/högskoleprovspoäng? Fast där är visserligen intervju ett delmoment...

linek skrev:Likadant inför KTH femton år tidigare, 1,9 räckte i ingenjörshaussens år. Mina ytterst medelmåttiga gymnasiebetyg hade inte räckt någonstans. Exempelvis gav mig min skäggiga svensklärare slutligen två treor i avgångsbetyg efter år av tvåor, bara för att han inte ville utestänga mig från universitetet.

Har du också mängder av anekdoter från den gymnasiala epoken?
Jag hade själv problem med min svenskalärare; en inskränkt individ med ett obehärskande av sitt ämne (dock utan skägg). I svenska B gavs jag ett G (likvärdigt 3?), pga. min lysande frånvaro och då jag i de nationella proven ignorerat alla anvisningar, som en slags (tyvärr oförstådd) ironisk gest mot lärarens oförmåga (barnsligt kan tyckas, men givande för stunden).
I efterhand blir problemet att förklara det hela för eventuella, sällan förstående arbetsgivare - inte sant?

linek skrev:Har du svårt med någon särskild del av Högskoleprovet eller är det hela upplägget? NOG-delen har stadigt sjunkit sedan KTH medan läsdelen lika stadigt stigit. ORD spikar jag alltid. Du också, väl? Utom den gången jag hade influensa och glömde göra baksidan. DTK är min gamle nemesis. Tiden vill aldrig räcka.

Ja, en högskoleprovsentusiast!
Vad gäller egna prestationer så varierar resultaten emellan de äldre prov jag utfört på egen hand, i övningssyfte. I synnerhet ORD, samt LÄS. Men på det senaste (även det första) egentliga högskoleprov som utförts, fick jag alla rätt på DTK respektive LÄS; på ELF och NOG fick jag ett fåtal fel vardera. Men dessa resultat sammanfördes med ett uselt resultat i ORD, som sänkte mina poäng och mitt goda humör (rättade ORD sist). Min nemesis hade jag förväntat mig snarare i LÄS, men tydligen bytte min rival skepnad med ens...
Men nog om mig - vad upplever du påfrestande med DTK? Du finner det svårt att hinna mäta alla tabeller/diagram/kartor precist och samtidigt undvara tid? Vad brukar du få i denna del ungefär (du behöver inte svara på detta)?
Du kanske är för minutiös i dina mätningar? DTK bygger nog till viss del på att man är bekantad och införstådd med hur provförfattarna har tänkt till att börja med. En slags kodex - finner man den, anländer resten av sig självt. Ett klart exempel för detta blir den obligatoriska areamätningen utefter en landsbygdskarta - vet man i förväg, av erfarenhet från tidigare prov, hur resultatet brukar avrundas, så slipper man kanske noggrannt kalkulera alla delareor. Fast nu spekulerar jag.

Studerade du ordböcker inför provtillfällena? Har du några råd kring ORD-delen annars? Själv kände jag av en tidspress på denna del, kanske lik den du känner av inom DTK, fast denna press kommer då jag ofta eller ibland (det varierar) stöter på ord som jag tvingas destrukturera och omtolka därefter. Alltså har jag inte lagrat dem i minnet.

linek skrev:Men, arkitektur? Tar de inte in på arbetsprov? Finns det förberedande folkhögskolor eller dylikt?

Det har du säkerligen rätt i. Vad gäller det senare, har jag ärligt talat ingen aning.

linek skrev:Hurra för egna tekniker! Du gillar alltså steglösa gradienter? Och snarare ljusblandning än pigmentblandning. (Additiv vs. subtraktiv.) Gammal hederlig monitorkonst låter det som. Abstrakta skärmsläckare, numera nästan alltid rendrerade. Inga texturer. Gouraudgradienterna härskar oinskränkta. Spektrumvandringen runt ramen på en jukebox, typ.

Vem gillar inte steglösa gradienter? Eller ja, det finns nog en del... Men jag är förtjust i tanken om att gestalta omgivning såsom omgivning ser ut, enligt mänsklig perception (i den strikta meningen, dvs. sinnenas verksamhet ++), även om jag samtidigt kanske aningen paradoxalt föredrar en mer estetisk, drömlik utformning utav själva motivet (så att det resulterar i en omöjlig-möjlig värld, en gränsvärld, om än fysiskt greppbar). Fast är man "skadad" av datorrelaterat resonerande och grafisk programmering, kommer man inte ifrån att det som tycks "steglöst" egentligen inte är så, även i naturen. Jag avundas därmed de eller den med Savant Syndrom som har förmåga till att återge naturens "pixlar" till punkt och pricka, så att säga.
Ljusblandning/pigmentblandning? Gouraudgradienter - får hoppas att jag tar mig dit så småningom.

linek skrev:Från det lilla, lilla jag har läst, är det inte precis lavalampor, glasfiberknippelampor och hemplanetarier som verkar så lugnande på aspergergossar och -flickor?

Fast förtjusning kan verka på olika nivåer, simultant. Jag har själv en kanske närmast patetisk lidelse för vatten, vilket nog inte är så utvecklat, sett ur de flesta perspektiv som finns tillhanda. Men det är en separat fascination, som kretsar kring ämnets egenskaper och egna omtolkningar, omvärderingar till och av detta ämne. Ett kännetecken för den autistiske blir för övrigt ofta fördjupanden i ofta gråa detaljer - så en lavalampa kan nog tillfredsställa åtminstone en del med AS. Det slående enkla utvecklas lätt till att bli svårgripbart.

linek skrev:Skulle du gilla hyperrealism/fantasy/goth? Linda Bergkvist kan blanda färger:
http://enayla.cgsociety.org/gallery/
http://www.furiae.com/

Eller tysk ingenjörsbildkonst? - Sakralormar och korpuskelstormar.
http://www.flickr.com/photos/pergamon/

Jag är ingen konstkännare, så är jag kräsen? Nej.
L. Bergkvists verk tilltalar mig mest. Dragelsen är störst till alster utförda med sådan eller liknande teknik, medan ingenjörsbildkonst och renodlad arkitektur talar till mig mer i geometri, formler, än estetiskt.

linek skrev:Ge mig gärna en adress om det finns någon som illustrerar din fäbless.

Just det är rimligen det nuvarande kruxet med mig - jag är inte svag för någon specifik konstart, pga. bristande kunskap om dem. Besviken?
Men allt detta tal, bland andra faktorer, har inspirerat mig i viss mån - så kanske beger jag mig ut från mitt begränsade galleri så småningom, för att ta del av andras verk.

linek skrev:Var så god. Jag vill vara självgod och understryka för en biologistuderad hur nervsystemet lär sig ett rörelsemönster så vitt jag själv förstått. Först är rörelsen svag och långsam och kantig men efterhand differentieras de tidigare stora blocken av muskelimpulser och bara de nödvändiga musklerna ingår i den nu mycket starkare och mer välkontrollerade rörelsen.

Dålig motorik är kramp. Bra motorik är allt bättre avslappning i muskler som inte skall vara med.

Jojo, och den fulländade rörelsen skall stå så klar för ens inre blick som det bara är möjligt. En jonglör ser en kastparabel, en målare kanske en ellips, en pianist hör ett oklanderligt ritardando con dimenuendo. Nej platonister, sinnliga förebilder duger också som målfunktioner.

Säg, angående det första - känner du till verk som behandlar just det nämnda? Dvs. hur nervsystemet "lär sig" rörelsemönster.
Intressanta anmärkningar i övrigt.

linek skrev:Fick du inte det svar du ville ha? Har du inte frågan du vill ställa? Då orerar jag så länge.

Jo, ditt svar räckte väl. Det jag syftade till var "jag tror att jag minns hur många ögon det skall vara mellan ögonbryn och mun och lite sånt", vilket jag tolkade som komiskt - alltså ett träffande svar, på en fråga som kanske borde ha formulerats bättre i första hand.

linek skrev:"Stora kunskaper är nödvändiga. Bränsle måste finnas när den tändande gnistan kommer. Annars blir det ingen brasa." - ngn nobelpristagare i medicin. Från föreläsning i lateralt tänkande av cp-skadad läkare och forskare i Uppsala.

Du menar att han faktiskt hade cerebral pares, eller brukade du den "urbana tolkningen"?

linek skrev:Originalitet och träning i vedertagna tekniker är verkligen inget motsatspar. Det sägs ju att ensamhet är geniets skola, men först har de i regel gått i den vanliga med bänkar, kateder och magister och där sugit upp allt fram till gränsen för vetenskapen. Genialiteten är väl att de känner igen och systematiskt kan leta upp benigna originaliteter.

Jo, det är visserligen korrekt. Men samtidigt har konstnärlig skolning en tendens till att likrikta människor, till att förmå dem endast utföra det som är trend för seklet. Kanske kvävs rentav ett antal genier via denna väg?
Men klassisk skolning borde överväga solitär skolning i nästintill alla fall, det stämmer (vad gäller konst).

linek skrev:På Hitlers tid lär originalitetsstressen ha varit på magsårsnivå. De små stolta sekelskiftessmännen med ambitioner var livrädda för att sätta sig in i ett tankesystem. De skulle komma på allt själva och det sägs att de just därför dömdes att inte komma på en enda originalitet. (*) Just Hitler, vår förhandenvarande typiske representant, lär ha pluggat in ett antal citatböcker för att ha tillhands vid diskussioner och tal, som en bonde full av ordspråk för alla tänkbara sidor av en diskussion. Att läsa hela boken citatet var taget från var ''onödigt.'' ''En annan människas tankegångar intresserar mig inte.''

Hitlerkuriosa råder det ingen brist på. Utöver det ovannämnda, var det en man som (enligt honom själv, i Mein Kampf) selektivt valde att endast betona vikten av att känna till enbart det ringa som vore till gagn för en själv under livets gång. Detta påstående gick kanske an i många öron - men då bortsågs det ifrån det faktum att ett liv utformas utefter förvärd kunskap i realtid och inte direkt fungerar utefter detta förvrängda perspektiv.
På frågan om A. Hitler tänkt skaffa barn, löd kommentaren (löst återgiven efter reminescens och efter tyska): "även intelligenta människor kan få kretiner till avkomma".
Slutsatsen blir att A. Hitler var ett politiskt geni, dvs. genial inom det snäva område som är politik och som har sin motsvarighet i få, om några andra ämnen.

Nåväl, off-topic.
Jag förstår dock din andemening, även om jag inte vidare anspelade på den ovan.

linek skrev:* Moralen sticker i ögonen och svider i halsen. Den som inte kan sin historia är dömd att upprepa den och är man dum och elak som Hitler var så får man statuera exempel på antika maximer.

A. Hitler = egocentriker, på högsta nivå.

Tharx skrev:

linek skrev:Likadant inför KTH femton år tidigare, 1,9 räckte i ingenjörshaussens år. Mina ytterst medelmåttiga gymnasiebetyg hade inte räckt någonstans. Exempelvis gav mig min skäggiga svensklärare slutligen två treor i avgångsbetyg efter år av tvåor, bara för att han inte ville utestänga mig från universitetet.

Har du också mängder av anekdoter från den gymnasiala epoken?
Jag hade själv problem med min svenskalärare; en inskränkt individ med ett obehärskande av sitt ämne (dock utan skägg). I svenska B gavs jag ett G (likvärdigt 3?), pga. min lysande frånvaro och då jag i de nationella proven ignorerat alla anvisningar, som en slags (tyvärr oförstådd) ironisk gest mot lärarens oförmåga (barnsligt kan tyckas, men givande för stunden).
I efterhand blir problemet att förklara det hela för eventuella, sällan förstående arbetsgivare - inte sant?

Mycket sant. Nu senast lade intervjuaren ned pennan på blocket lite uppgivet när han märkte att det inte kom många hårda fakta.

Den där barnsliga impulsen att protestera mot oklara instruktioner ledde till att jag satt med armarna i kors rakt igenom alla uppsatsskrivningar. Utom en där jag räknade upp en förfärlig massa ''platser som har ändrats sedan jag var liten.'' Rödskriften därpå löd ''Du kan omöjligen efter alla år i skolan ha fått uppfattningen att en uppsats kan se ut på det här viset.''

Kan inte jag? Gosse, jag kan precis vad som helst. Bara inte formulera mina bekymmer med ditt ämne, skäggige man.

Tharx skrev:

linek skrev:Har du svårt med någon särskild del av Högskoleprovet eller är det hela upplägget? NOG-delen har stadigt sjunkit sedan KTH medan läsdelen lika stadigt stigit. ORD spikar jag alltid. Du också, väl? Utom den gången jag hade influensa och glömde göra baksidan. DTK är min gamle nemesis. Tiden vill aldrig räcka.

Ja, en högskoleprovsentusiast!
Vad gäller egna prestationer så varierar resultaten emellan de äldre prov jag utfört på egen hand, i övningssyfte. I synnerhet ORD, samt LÄS. Men på det senaste (även det första) egentliga högskoleprov som utförts, fick jag alla rätt på DTK respektive LÄS; på ELF och NOG fick jag ett fåtal fel vardera. Men dessa resultat sammanfördes med ett uselt resultat i ORD, som sänkte mina poäng och mitt goda humör (rättade ORD sist). Min nemesis hade jag förväntat mig snarare i LÄS, men tydligen bytte min rival skepnad med ens...
Men nog om mig - vad upplever du påfrestande med DTK? Du finner det svårt att hinna mäta alla tabeller/diagram/kartor precist och samtidigt undvara tid? Vad brukar du få i denna del ungefär (du behöver inte svara på detta)?
Du kanske är för minutiös i dina mätningar? DTK bygger nog till viss del på att man är bekantad och införstådd med hur provförfattarna har tänkt till att börja med. En slags kodex - finner man den, anländer resten av sig självt. Ett klart exempel för detta blir den obligatoriska areamätningen utefter en landsbygdskarta - vet man i förväg, av erfarenhet från tidigare prov, hur resultatet brukar avrundas, så slipper man kanske noggrannt kalkulera alla delareor. Fast nu spekulerar jag.

Studerade du ordböcker inför provtillfällena? Har du några råd kring ORD-delen annars? Själv kände jag av en tidspress på denna del, kanske lik den du känner av inom DTK, fast denna press kommer då jag ofta eller ibland (det varierar) stöter på ord som jag tvingas destrukturera och omtolka därefter. Alltså har jag inte lagrat dem i minnet.

ORD först. Inför mina första prov skrev jag upp alla ord jag stötte på i vardagen som jag inte kunde helt säkert. På den tiden hängde jag timvis över kulturdelen i Svenskan varje dag. Däremot har jag inget uttalat sug efter skönlitteratur. Nuförtiden snickrar jag på en latinsk ordbok med ordstammar och avledningar så fort jag stöter på något i engelskan. Mycket amatörmässig, kan jag försäkra.

Ja, orden är många, men de riktigt nya bygger ut min begreppsapparat och när så sker njuter jag stort. För att klara ORD bättre är det bästa nog att läsa samma sorts medelkulturella, svenska texter som provförfattarna har gjort. I brist på litterära magasin och skönlitteratur är nog kulturdelen det närmaste.

Eldprovet när det gäller ord är att skapa nya. Än är jag inte kommen längre än att jag tappar hakan när jag ser de som kan i verket.

Ett sista ord om ORD. Jag har gissat på ett eller annat genom åren när alla alternativ utom två strukits bort. Jag har till och med gissat fel en gång.

DTK ställer till det för mig genom sin överhopning av fakta. Approximera areor med enkla geometriska figurer och överslagsräkning är det enda jag går i land med utan ansträngning. Däremot att söka i tabeller och att förstå hur frågan relaterar till graferna tar enormt med tid. Men för all del, jag tränade bara på NOG nu senast och därför kan jag väl vänta mig att bli blåslagen varje gång jag vänder blad i DTK. Kan varmt föreställa mig att jag finner principen bakom DTK-provet om jag bara vågar försöka.

Verkar som jag brukar ha 15 av 20 på DTK. Tur för mig att orden är fler.

Tharx skrev:

linek skrev:Ge mig gärna en adress om det finns någon som illustrerar din fäbless.

Just det är rimligen det nuvarande kruxet med mig - jag är inte svag för någon specifik konstart, pga. bristande kunskap om dem. Besviken?
Men allt detta tal, bland andra faktorer, har inspirerat mig i viss mån - så kanske beger jag mig ut från mitt begränsade galleri så småningom, för att ta del av andras verk.

Definitivt inte besviken. Den känslan är förbehållen mitt eget uppförande i vått och torrt. Leta på du, skatten kanske finns därute.

Grafisk konst är i stort sett det enda jag har sekundsnabba åsikter om. Kläder, stadsmannakonst, min lön sväljer jag liknöjt vad som än serveras. Jag kan till och med rationalisera bort orättvisor jag ser, men min bästa ledtråd till att jag har en viss konstnärlig begåvning är mitt mycket starka ogillande av en mycket stor mängd fula målningar. Med fula menas fega.

Tharx skrev:Säg, angående det första - känner du till verk som behandlar just det nämnda? Dvs. hur nervsystemet "lär sig" rörelsemönster.
Intressanta anmärkningar i övrigt.

På det hala. Igen. Jag tror det är muntlig tradition för min del. Men borde vara allmängods i neuropsykologin och kognitionspsykologin. Återkommer kanske i december när de inte allt för framstående lärarna här på plugget kommer fram till nervsystemet.

Tharx skrev:

linek skrev:"Stora kunskaper är nödvändiga. Bränsle måste finnas när den tändande gnistan kommer. Annars blir det ingen brasa." - ngn nobelpristagare i medicin. Från föreläsning i lateralt tänkande av cp-skadad läkare och forskare i Uppsala.

Du menar att han faktiskt hade cerebral pares, eller brukade du den "urbana tolkningen"?

Nervskadan. Han kunde knappt gå i trappan och hoppade av läkarlinjen när överläkaren på kirurgen skickade hem honom för att han inte klarade att stå i åtta timmar. Men efter doktorsexamen i biokemi hoppade han på igen och åkte runt i rullstol och gjorde ronden till de ofta rullstolsbundna patienternas glädje.

Tharx skrev:Hitlerkuriosa råder det ingen brist på. Utöver det ovannämnda, var det en man som (enligt honom själv, i Mein Kampf) selektivt valde att endast betona vikten av att känna till enbart det ringa som vore till gagn för en själv under livets gång. Detta påstående gick kanske an i många öron - men då bortsågs det ifrån det faktum att ett liv utformas utefter förvärd kunskap i realtid och inte direkt fungerar utefter detta förvrängda perspektiv.
På frågan om A. Hitler tänkt skaffa barn, löd kommentaren (löst återgiven efter reminescens och efter tyska): "även intelligenta människor kan få kretiner till avkomma".
Slutsatsen blir att A. Hitler var ett politiskt geni, dvs. genial inom det snäva område som är politik och som har sin motsvarighet i få, om några andra ämnen.

Nåväl, off-topic.
Jag förstår dock din andemening, även om jag inte vidare anspelade på den ovan.

Här håller jag på och sticker, vilken var din eleganta benämning, hitlerkuriosa till en läsare av Mein Kampf. Vad kan jag säga? Jag lyssnar istället.

Tharx skrev:A. Hitler = egocentriker, på högsta nivå.

Schumann = egocentriker, på lite familjeprivat nivå sådär.

Är du kännare av hans verk? Beundrare kanske till och med?

linek skrev:Mycket sant. Nu senast lade intervjuaren ned pennan på blocket lite uppgivet när han märkte att det inte kom många hårda fakta.

Den där barnsliga impulsen att protestera mot oklara instruktioner ledde till att jag satt med armarna i kors rakt igenom alla uppsatsskrivningar. Utom en där jag räknade upp en förfärlig massa ''platser som har ändrats sedan jag var liten.'' Rödskriften därpå löd ''Du kan omöjligen efter alla år i skolan ha fått uppfattningen att en uppsats kan se ut på det här viset.''

Kan inte jag? Gosse, jag kan precis vad som helst. Bara inte formulera mina bekymmer med ditt ämne, skäggige man.

Hur såg din uppsats ut? En rak, informationsspäckad uppradning av det du beskrev? Önskar för övrigt att jag kunde ha fått liknande lustiga kommenterar på mina skrivningar; även ifall de nog endast ter sig så i efterhand. Nej, för min del fick jag endast erfara kommentarer likt "du skriver ju jävligt bra, men du har inte följt anvisningarna alls. Det högsta jag kan ge dig är ett G och då är jag snäll.". Ja, en svenskalärare som brukade svordomar ganska frekvent. För övrigt uppvisade han ofta grammatiska fel i det han producerade.

linek skrev:ORD först. Inför mina första prov skrev jag upp alla ord jag stötte på i vardagen som jag inte kunde helt säkert. På den tiden hängde jag timvis över kulturdelen i Svenskan varje dag. Däremot har jag inget uttalat sug efter skönlitteratur. Nuförtiden snickrar jag på en latinsk ordbok med ordstammar och avledningar så fort jag stöter på något i engelskan. Mycket amatörmässig, kan jag försäkra.

"Svenskan" = kollokvialt (från "colloquial", ens ett ord?) uttryck för Svenska Dagbladet?
Visserligen hade jag innan HP vid ett tillfälle skapat ett dokument för svenska ord deriverade från latin, men detta var uppenbarligen inte till stor hjälp. Kurbits kände jag inte till; ej heller changera, gått i stå, eller ens våd.
Så din taktik är nog lämpligast. De ord som upplagts för mina små studier var inte triviala, vilket nog är vad som prioriteras. Eller rättare sagt; det de söker är väl främst rariteterna bland de alldagliga orden.

Intressant med ditt ordboksprojekt. Hur långt skriden är den? Ingen tanke på publicering? Publicering på internet syftar jag till isåfall (eller antar vore mest aktuellt).

linek skrev:Eldprovet när det gäller ord är att skapa nya. Än är jag inte kommen längre än att jag tappar hakan när jag ser de som kan i verket.

Vad? Har du bevittnat en ordfabrik? Eller individer som fabricerar ord för sitt eget höga nöjes skull?
Om man inte själv förmår skapa ord i enlighet med det svenska språket, kvarstår ju alltid alternativet att forma sitt eget språk; då garanteras man minimalt med svårigheter. Nackdelen blir att ingen begriper sig på ens utmälen, men har man få kontakter (som jag) får detta ringa betydelse. Ett intressant projekt vore att utröna möjligheterna till ett språk som tillät en effektivisering av ens allmänna tankegång.

linek skrev:DTK ställer till det för mig genom sin överhopning av fakta. Approximera areor med enkla geometriska figurer och överslagsräkning är det enda jag går i land med utan ansträngning. Däremot att söka i tabeller och att förstå hur frågan relaterar till graferna tar enormt med tid. Men för all del, jag tränade bara på NOG nu senast och därför kan jag väl vänta mig att bli blåslagen varje gång jag vänder blad i DTK. Kan varmt föreställa mig att jag finner principen bakom DTK-provet om jag bara vågar försöka.

Det är just det som får mig att fröjdas när DTK ligger som aktuellt delprov; mängden av information! Och mer ett näringsrikt informationskoncentrat, än utspädd information likt texterna i LÄS. Men nåväl - ifall du redan har presterat 2,0 eller någonstans där intill, så är väl ett avdrag av fem poäng inte så mycket att vara förbittrad över, i vilket fall. Eller satsar du aktivt på att få 122/122?

linek skrev:Grafisk konst är i stort sett det enda jag har sekundsnabba åsikter om. Kläder, stadsmannakonst, min lön sväljer jag liknöjt vad som än serveras. Jag kan till och med rationalisera bort orättvisor jag ser, men min bästa ledtråd till att jag har en viss konstnärlig begåvning är mitt mycket starka ogillande av en mycket stor mängd fula målningar. Med fula menas fega.

Med feghet menas att målaren limiterat sitt verk, i rädsla för något? Vad isåfall?

linek skrev:På det hala. Igen. Jag tror det är muntlig tradition för min del. Men borde vara allmängods i neuropsykologin och kognitionspsykologin. Återkommer kanske i december när de inte allt för framstående lärarna här på plugget kommer fram till nervsystemet.

Visst, om du får tid och lust. Möjligen söker jag litegrann själv.

linek skrev:Nervskadan. Han kunde knappt gå i trappan och hoppade av läkarlinjen när överläkaren på kirurgen skickade hem honom för att han inte klarade att stå i åtta timmar. Men efter doktorsexamen i biokemi hoppade han på igen och åkte runt i rullstol och gjorde ronden till de ofta rullstolsbundna patienternas glädje.

En sådan människa borde man ha hört talas om. Han har inga talsvårigheter? Hur går det till när han håller föredrag?

linek skrev:Här håller jag på och sticker, vilken var din eleganta benämning, hitlerkuriosa till en läsare av Mein Kampf. Vad kan jag säga? Jag lyssnar istället.

Det kliar i mina daktyler (inte alls korrekt, eller hur? Tänker på "pentadactyle limb". Skall det kallas falanger istället?), men jag skall nog inte börja framlägga fakta (som du nog redan känner till) och spekulera hit och dit här. Det finns en äldre tråd som behandlar A. Hitler och dennes ideologi, inrymmandes en del spekulationer och teoribildningar i övrigt, om du är intresserad dvs.

linek skrev:Schumann = egocentriker, på lite familjeprivat nivå sådär.

Är du kännare av hans verk? Beundrare kanske till och med?

Egocentriker, verkligen? Det låter visserligen inte osannolikt, men på vilket sätt? Inte såsom Satie antar jag, om du känner till denne?

Det tar tid att lära känna kompositörer och deras verk, så detta skede är under utveckling. Annars ja, jag beundrar denna genialitet; men skall jag förklara min beundran utförligt i ord, blir jag nog emellertid överexalterad eller rentav tårögd. Övergången skedde från Liszt till Schumann och även Brahms, vilka alltså uppgör en övervägande del av mina musikaliska studier, för stunden.
Att du kände igen denne kompositör tyder på att du själv har kännedom om de högsta formerna av musik (om man får vara aningen djärv och uttrycka sig som så). Stämmer det? Vilka kompositörer ligger dig varmast om hjärtat isåfall?

Tharx skrev:Önskar för övrigt att jag kunde ha fått liknande lustiga kommenterar på mina skrivningar; även ifall de nog endast ter sig så i efterhand.

Får notera att jag med användandet av "lustiga" inte insinuerar någonting. Det bygger på mitt egna självironiska tänkande, i relation till min egna skolgång - så ifall du inte delar detta förhållandesätt, ta alltså inte illa vid.

För egen del så känns det som att jag vill hålla på mer teoretiskt än praktiskt. Jag är inte så himla bra på praktiska grejer och blir nervös första gångarerna vilket inte är så bra.

Något jag skulle kunna tänka mig skulle vara översättning från/till engelska och svenska då jag är bra på det. Speciellt om jag har tillgång till program som word finder då jag kör fast ibland. Tolk skulle nog inte gå så bra då det blir stressigt att översätta i realtid. Jag märkte det förra vintern när jag stod och skottade för då kom det fram en person i bil som frågade om vägen till något och det tog ett tag för grammatiken att komma fram.

Jag har tidigare sökt mig till mer tekniska yrken då jag har ett enormt teknikintresse och gillar Lego. Men det har oftast känts fel eller inte funkat så bra. Jag har kommit fram till ett mitt teknikintresse är just det och inget som jag lär kunna jobba inom. Så då har jag funderat över vad mer jag kan och kommit fram till att jag är bra på språk iaf engelska. Men jag ska fundera vidare på det där.

Aspergareär ju ofta väldigt noggranna så det talar ju för översättning som måste göras noggrant eller kanske korrekturläsning men det låter som det kan bli tråkigt till slut.

Eyesonly skrev:Något jag skulle kunna tänka mig skulle vara översättning från/till engelska och svenska då jag är bra på det. Speciellt om jag har tillgång till program som word finder då jag kör fast ibland. Tolk skulle nog inte gå så bra då det blir stressigt att översätta i realtid. Jag märkte det förra vintern när jag stod och skottade för då kom det fram en person i bil som frågade om vägen till något och det tog ett tag för grammatiken att komma fram.

Jag har tidigare sökt mig till mer tekniska yrken då jag har ett enormt teknikintresse och gillar Lego. Men det har oftast känts fel eller inte funkat så bra. Jag har kommit fram till ett mitt teknikintresse är just det och inget som jag lär kunna jobba inom. Så då har jag funderat över vad mer jag kan och kommit fram till att jag är bra på språk iaf engelska. Men jag ska fundera vidare på det där.

Aspergareär ju ofta väldigt noggranna så det talar ju för översättning som måste göras noggrant eller kanske korrekturläsning men det låter som det kan bli tråkigt till slut.

Det bör ju vara ett ganska framtidssäket yrke att satsa på, inom överskådligt tid kommer ju oerhörda mängder EU-dokument att behöva översättas, liksom det kommer att köpas in utländsk TV som skall textas, et.c. et.c.

Just när det gäller översättning av TV så skulle företaget som översätter programmen på Discovery Channel behöva några nya översättare som har någon form av teknisk koll. De gör skrämmande dåliga översättningar i vart och varannat program, jag brukar för det mesta stänga av textningen om inte farsan är med.

*bockar av ännu en käpphäst på listan*

Jag kan inte beklaga, angående mitt arbete. Jag har jobbat flera år i ett ämbetsverk där finns så många tjänstemän att man hinner inte hålla koll på alla. Dessutom har vi så mycket att göra att folk hinner inte skvallra så värst mycket. Och om man inte ids komma till kaffebordet, väcker det inget uppståndelse. Men ändringar i arbetsplatsklimatet sker hela tiden. Jus nu är de ok, men man vet inte hur länge.

Mitt råd är: som aspie ska man söka hellre till en STOR firma/ämbetsverk. Då får man vara i fred, och om man har tur, hittar man i en stor population även andra aspies.

-naomi

Jo översättare lär alltid behövas. Jag har bara tänkt tanken sedan förra veckan men den kommer bearbetas mer. Det var då jag fick tipset om att inte titta för mycket på mina intressen när det gäller jobb. Det var ett tag sen jag såg på discovery men vad jag minns av deras textning är att den är intressant i brist på bättre ord.

För att inte tala om alla filmer speciellt för barn där de ibland översätter så jag vet inte vad som menas. Allt för att det ska stämma in på talet eller sången.

Yrke som inte rekommenderas: affärsbiträde.

[img]http://www.freesmileys.org/emo/chores028.gif[/img]

Jo tack jag vet, även om det bara var praktik.

Inger skrev:Yrke som inte rekommenderas: affärsbiträde.

[img]http://www.freesmileys.org/emo/chores028.gif[/img]

För mycket mycket längesen har jag stått ett par månader vid kassan i John Wall järnaffären vid Hötorget. Inte var det så farligt, det tråkigaste var när det inte var klienter och chefen bad mig torka damm från hyllorna. Själva kassajobbet var helt ok, det var enkelt och man kunde tänka på annat medan man knackade på maskinen. Det skulle nog ha blivit långtråkigt i längden, jag bytte jobb ganska ofta på den tiden. Men inte var det alls något värsta ställe som jag har haft.

- naomi

Arbetade i kassan på en lunchservering. Väldefinerade roller och mycket glada pensionärer och lunchare i övrigt.

nassepuh skrev:Arbetade i kassan på en lunchservering. Väldefinerade roller och mycket glada pensionärer och lunchare i övrigt.

Det vad just vad jag kommer ihåg från min korta kassaerfarenhet. Roligast var det när det var en lång kö med (mestadels) glada människor, som man ändå hann lite skämta med. Rollen var ytterst väldefinerad, man behövde inte paketera etc. I en mindre affär skulle det bli tråkigare.

- naomi

Långa köer vet jag inte om jag hade några men jag är med. Skulle vara alldeles utmärkt om alla man kände ställde sig på kö och snällt väntade på sin tur.

"Tjena. Haha. Nääästa!"