Min arbetsterapeut ger mig en trapiform vad som ger och tar energi.
jag är en tank som tankar på och gör av med energi.
Ska bli spännande hur mycket det blir över.
Hon har inte sagt vd utvärderingen går ut på så det ska bli spännande.
Hittills ligger jag på +

plåtmonster skrev:

jojomamma skrev:

Gå- och Stopp-signaler

Vad är det för signaler?

Här kommer ett utdrag från kursmaterialet. Det blir lite långt. Mycket är självklart. Även om jag kännt till allt det här har jag varit dålig på att läsa av andra, särskilt i lite större sociala sammanhang. Kursavsnittet har hjälpt mig i verkliga livet (som förståss är mycket mer komplext än exemplen nedan, de rollspel vi fått spela har varit mycket bra för mig).


Gå- och Stopp-signaler
Det är viktigt att kunna uppmärksamma om andra vill eller inte vill ha kontakt.
Genom att bli medveten om ”Gå-signaler” och ”Stopp-signaler” så kommer det att bli
lättare att avgöra om andra vill ha kontakt.
Gå-signaler talar om för dig att någon vill ha kontakt just nu.
Stopp-signaler talar om för dig att personen inte är intresserad för tillfället.
Du kommer också att lära dig hur du använder ord och kroppsspråk för att bli en uppmärksam lyssnare och en bättre samtalspartner. Om du lyssnar uppmärksamt och kan säga det du vill så blir det lättare att delta i ett samtal.

Här är en lista över Gå- och Stopp-signaler. Du får också tips på vilken röst,
vilka kroppsrörelser och gester du kan använda när du uttrycker dem.
Med kropps-riktning menas åt vilket håll man vänder sig.

Upptagen
Gester: Inga
(Stopp-signaler) Ögonkontakt: Ser bort
Kroppshållning: Riktad mot annan aktivitet
Kroppsriktning: Bortvänd
Ansiktsuttryck: Allvarligt
Röst: Tala lågt och långsamt

Vänlig
Gester: Livliga
(Gå-signaler) Ögonkontakt: Ser på den andra personen
Kroppshållning: Upprätt
Kroppsriktning: Vänd mot den andra personen
Ansiktsuttryck: Leende
Röst: Vänlig, normal volym och hastighet

Arg
Gester: Kanske knuten hand eller pekar.
(Stopp-signaler) Ögonkontakt: Se på personen, nästan stirrande.
Kroppshållning: Spänd
Kroppsriktning: Vänd mot den andra personen
Ansiktsuttryck: Bister, ogillande (rynkade ögonbryn)
Röst: Höjd volym, ganska snabbt tal

Nedstämd
Gester: Böjt huvud, pannan vilar i handen
(Kanske, Ögonkontakt: Ser ned
både Gå- och Kroppshållning: Hopsjunken
Stopp-signaler) Kroppsriktning: Vänd bort från andra
Ansiktsuttryck: Inget leende, kanske ganska uttryckslös
Röst: Talar tyst och långsamt

Uttråkad
Gester: Kanske gäspar
(Kanske Ögonkontakt: Ser bort
varken Gå- eller Kroppshållning: Hopsjunken
Stopp-signaler) Kroppsriktning: Bortvänd
Ansiktsuttryck: Nollställd
Röst: Långsam, entonig

mikael skrev:Vad för slags terapi får du?

Just nu har jag bara psykoterapi med mig själv, och det är jag nöjd med.
Men jag har gått i terapi hos fyra psykologer, av varierande sort och kvalitet. Det var mer bra än dåligt. Det som fungerat bäst för mig är en psykolog/psykoterapeut som är: begåvad, motiverad, positiv och vet att asperger har biologiska orsaker.

Behöver vi terapi?

Ja, jag tycker att fler med diagnos AS m.m. skulle ha nytta av bra psykoterapi, eller annan bra liknande hjälp. Många har fastnat och kan inte (iallafall inte hittills) ta sig vidare utan bra terapi. Hjälp utifrån ersätter dock inte egen arbetsinsats, utan bara kompletterar.

I så fall vilken?

KBT helt klar (i nästan alla fall) när huvudproblemet är depression eller ångest.
Vid mer existentiella frågeställningar eller om man har mer behov att prata, kan andra former fungera bättre. Men oavsett form måste terapeuten veta vad som skall accepteras och vad som kan ändras hos klienten, och det är svårt.

Jojomamma, låter bra att du har hittat en ambitiös terapeut. Ja, Hab har nog rätt begränsade resurser. Man får initiera mycket själv där och tala om vad man vill ha och inte alltid få det. Vardagssamtal och gå/stopp signaler låter intressant. Intressant information i dina inlägg!

TORatANDET skrev:Men oavsett form måste terapeuten veta vad som skall accepteras och vad som kan ändras hos klienten, och det är svårt.

Det här är den avgörande punkten ifall insatsen blir bra eller dålig.

Eget arbete, motivation förstås och förtroende för terapeuten. Om förtroende och fungerande kommunikation inte är möjlig att bygga upp kan man lika gärna vara utan terapeuten.

Det jag gillar bäst med min psykolog på hab är att hon är flexibel i sitt sätt att angripa det jag tar upp och vill ha hjälp med. Mycket är hämtat från KBT och kognitiv terapi, men framför allt förstår hon hur jag tänker och hjälper mig att förstå andra människor lite bättre. Det är ingen regelrätt terapi, mer att bolla frågor och funderingar. Nu glesar vi ut kontakten.

mikael skrev:Vad för slags terapi får du?
Behöver vi terapi?
I så fall vilken?

Jag blev erbjuden efter att ha gått på bedömningssamtal hos en kbt-psykolg att fortsätta gå hos henne.
Beviljades via vårdcentralen gav mig inget förutom obehag och irritation. Så jag slutade.
Senare hos min läkare på vårdcentralen när jag var kallad för samtal inför npf-remsiss berättade jag detta och läkaren sa då att jag kanske skulle få ut mer av att vid behov i framtiden gå i annan form av terapi. Men vi bestämde inget.

För mig handlar det om min ångestproblematik som uppstår då jag måste göra sociala vanliga grejjer och lämna hemmet. Ja och så vill jag ha hjälp med mitt hudslitande. Men jag verkar vara terapiresistent.

kullan skrev:Nä jag har inget behov av nån flummig terapi.

inte jag heller. jag klarar mig utan terapi.

Terapi kan vara att prata med en vän.
Den måste förstå lite och veta bakgrunden.
Alla behöver prata av sig.

skrivare skrev:Terapi kan vara att prata med en vän.
Den måste förstå lite och veta bakgrunden.
Alla behöver prata av sig.

nej TERAPI KAN BARA EN PSYKOLOG GE, RESTEN ÄR GOD MEDMÄNSKLIGHET,
Som även det är bra.

Nej. Det behövs inte vara en utbildad terapeut för att man ska få terapi av personen. För mig är umgänget med min pojkvän terapi. Han har ingen psykologisk utbildning men jag känner av terapin ändå. Det är enbart fördomsmässigt att döma ut vänskap som terapi.

kullan skrev:Nej. Det behövs inte vara en utbildad terapeut för att man ska få terapi av personen. För mig är umgänget med min pojkvän terapi. Han har ingen psykologisk utbildning men jag känner av terapin ändå. Det är enbart fördomsmässigt att döma ut vänskap som terapi.

Jag har haft flickvän ,familj och kan garantera att det inte hjälper!
Eller ersätta terapi, i så fall skulle jag aldrig blivit sjuk!
Terapi är terapi!
Vänskap vänskap.
parterapi!

Det kanske inte hjälpte dig mikael men det hjälper mig och döm inte ut det bara för att du inte blivit hjälpt.

Jag tror oxå att kunskapen om as behövs inom psykiatrin, lika på habiliteringen oxå, där tycker jag de är väldigt fyrkantiga och ramstyrda, fick ingen hjälp av arbetsterapeuten som hänvisade tillbaka till psykiatrin och vanlig samtalskontakt. Tycker att en kurator på hab eller någon annan där borde vara mer insatta om as och sånt. Det är ju de som ska komma med hjälp och tips och råd. Står på kö till en kbt på hab nu, får se om de ger något mer. Men var visst lång kö, så här finns det mycket att jobba på. Vad har ni fått för hjälp av kommunen? några tips där mottages tacksamt.

Blashyrkh skrev:

Palindromus skrev:Det är du som bestämmer vad ni gör på terapisessionerna. Det är du som betalar för dem.

Så ska det vara men inom landstinget fungerar det dåligt med den saken. Deras psykologer verkar inte veta vad AS är och deras uppfattning om KBT fungerar bara om de kan ge skolungdom stöd i skolan, det verkar inte finnas något för vuxna. Jag funderar på om inte kurator med kunskap om diagnosen vore bättre.

Jag tror inte så mycket på kunskap om diagnosen, av den enkla anledningen att ingen egentligen verkar riktigt veta vad det är. De enda som verkligen vet är vi själva. Det erkänner faktiskt även experterna. De behöver oss. Men det krävs mycket arbete, möda och livserfarenhet för att förstå sig själv på djupet. Det kräver djupsinnig analysförmåga, att kunna se saker ur olika synvinklar, ständigt sträva efter inre utveckling, söka efter svaren inom sig. Jag tror det är först när man kommer dithän att man har en egen teori om hur man fungerar som terapi har den fulla potentialen att ge någonting på djupet.

Jag har inte den erfarenheten att en psykolog på vårdcentralen inte är öppen, anpassningsbar och lyssnar. Tvärtom har jag med ett enda undantag endast positiva erfarenheter av detta. De ar aldrig ifrågasatt vad jag ville prata om eller ha hjälp med, utan alltid lyssnat uppmärksamt och tålmodigt.

mikael skrev:

skrivare skrev:Terapi kan vara att prata med en vän.
Den måste förstå lite och veta bakgrunden.
Alla behöver prata av sig.

nej TERAPI KAN BAR5A EN PSYKOLOG GE, RESTEN ÄR GOD MEDMÄNSKLIGHET,
Som även det är bra.

kullan skrev:Nej. Det behövs inte vara en utbildad terapeut för att man ska få terapi av personen. För mig är umgänget med min pojkvän terapi. Han har ingen psykologisk utbildning men jag känner av terapin ändå. Det är enbart fördomsmässigt att döma ut vänskap som terapi.

Jag tror ni har rätt båda två. När jag var yngre sa jag också som du, kullan. Någon som lyssnar och bemöter en behöver inte vara en terapeut. Men vänner orkar inte i längden. De har sina egna liv. Och de vill vara privatpersoner, inte proffs. Låter tufft, men det är ju bara man själva som får lida en himmelens massa om man lastar på sina vänner alla sina personliga problem. Men du kanske inte är i behov av så mycket känslomässigt stöd som jag? Dessutom har jag massvis med saker jag behöver gå på djupet med och reda ut. Varför jag får skamkänslor i vissa situationer, varför vissa saker känns så oerhört pinsamma osv. Varför behöver jag reda ut det? Jo, för att det är ju dessa känslomässiga svårigheter som hela livet hindrat mig från att ta del i sociala och samhällsliga aktiviteter och vara den jag är.

Jag tror mest på privata terapeuter som driver sitt eget. De har många gånger stor erfarenhet av att lyssna på människor och har samlat på sig kunskaper och insikter genom åren. Men de kan aldrig ersätta riktig vänskap. Och det är nog framför allt denna bekräftelse många av oss behöver.

Familjen kan aldrig ersätta vänner. Det är två olika saker. För mig kan däremot nära vänskap fungera som substitut för parförhållandet.

En privatperson har varken tid, tålamod, kunskap eller ork för att klara av att stötta mig i vardagen. De kan inte hjälpa mig att få ordning på mitt liv och struktur i vardagen. (Boendestöd/stöd i hemmet har över huvud tagit inte alls fungerat för mig och jag överger det nu. Tvärtom känner jag mig bara pressad, presaad, pressad, pressad. Problemen sitter på djupet och tyvärr finns det ingen anpassningsbarhet från deras sida. De går efter en given mall och så är det så, punkt slut.) Har jag vänner är det bättre att jag lär mig att vara till stöd för dem. Men på internet funkar det inte, eftersom det bara är alltför lätt att bara vräka ur sig vad som helst när man inte mår bra. Mina social svårigheter är mycket större på internet än öga mot öga. Ville säga det, eftersom flera stycken här har sagt att det för dem är tvärtom.

Jag tror också att ni har rätt både kullan och Mikael. Det kan komma en punkt när ens problematik både arten och den sammanlagda bördan av den blir större än vad ens vänner både kan och kan förväntas klara av. Det gäller även de närmaste. Och de kan också ha problem som gör att de inte kan stötta en även om de vill. Däremot kan ju en person som själv har livserfarenhet och förmåga att lyssna hjälpa en väldigt långt. Men ibland kan det vara så att både och behövs. Framför allt är terapi inte "flummigt". Det är ett arbete och en läroprocess där man måste vara med hela tiden för att få resultat eller säga ifrån och ta vara på sig om det är något som går snett i processen. Och en terapi som utförs på fel sätt kan i stället bli ett allvarligt övergrepp mot den som utsätts.

Mitt dåliga mående har berott på att jag varit ensam. Nu är jag inte ensam längre och jag mår idag bättre än jag gjort på flera år. Det räcker för mig för att jag ska förstå vinken.

Ja jag kan förstå att vissa måste ha en psykolog eller annan form av terapi. Även ibland att kombinera det med mediciner vid behov. Men Det innebär ju inte att alla som mår dåligt måste ha medicin eller terapi. Vänskapsband kan räcka väldigt långt för vissa.

Jag kom ut och träffade folk (syftar ej på jobbet) och det räckte som terapi för mig .

Tidigare år har sånglektioner varit bra terapi för mig.

Zirre skrev:Tidigare år har sånglektioner varit bra terapi för mig.

Absolut. Man måste jobba på många plan, så att säga. Jag tar själv sånglektioner. Och får pianolektion med start nu i januari. Teater ligger har inte kommit igång, men jag tänker prova. Starta egna samtalsgrupper är en sak jag ofta funderat på. Finns mycket man kan göra. Men lätt att man blir passiv när man är ensam eller att man fastnar. Ensamheten är som kullan säger det stora problemet.

jo. mkt mkt börja nuuuuuuuuu. sovgott^^

Självklart behöver inte alla terapi! Behovet och förmåga att ta till sig terapi kan ju ändras med tiden, man vet aldrig. Två gånger har jag fått träffa psykolog för bedömningssamtal. Bägge gångerna "dömde" de ut mig. Det var mer än tio år sedan.


Sen blev jag aktiv i 12-stegsrörelsen (AA, NA,ACOA, Al-Anon och allt vad de heter). Där finns rätt mycket terapi, kognitiv sådan. Jag lärde mig att först och främst titta på min egen del i alla händelser som jag upplevde som negativa. Den insikten hjälpte mig bort från att tro att jag var ett hopplöst offer och har en helt annan möjlighet att ta till mig terapi idag jämfört med tio år sedan.

Jag hörde en tjej prata på radion, jag tror att programmet heter Tankar för dagen. Hon berättade att hon bad sinnesro-bönen varje morgon, något hon börjat med för ca 10 år sedan.

GE MIG SINNESRO
ATT ACCEPTERA DET JAG INTE KAN FÖRÄNDRA,
MOD ATT FÖRÄNDRA DET JAG KAN
OCH FÖRSTÅND ATT INSE SKILLNADEN

Men först de senaste åren ser hon modet att förändra är att våga förändra sig själv. Det är det svåraste: Att ändra sig själv. Dessa tankar tog jag med mig när jag började på min KBT-terapi.

Palindromus skrev:

Zirre skrev:Tidigare år har sånglektioner varit bra terapi för mig.

Absolut. Man måste jobba på många plan, så att säga. Jag tar själv sånglektioner. Och får pianolektion med start nu i januari. Teater ligger har inte kommit igång, men jag tänker prova. Starta egna samtalsgrupper är en sak jag ofta funderat på. Finns mycket man kan göra. Men lätt att man blir passiv när man är ensam eller att man fastnar. Ensamheten är som kullan säger det stora problemet.

Har även gått i kör vilket funkat bra som terapi.

mikael skrev:Vad för slags terapi får du?
Behöver vi terapi?
I så fall vilken?

Jag tror mer på mer på lydnads- och arbetsträning än samtalsterapi vid tillstånd som autism/Aspergers. Har fungerat utmärkt både för mig och min lilla evveb-tik.

Vad vi behöver är individuellt, i mitt fall så ska jag just börja få hjälp med just vad jag BEHÖVER hjälp med, har inte fått lära mig så mycket om kroppsspråk och sånt där konstigt andra kan naturligt, men ja, tänkte väl lära mig det som behövs helt enkelt för att kunna förstå saker bättre.

Framförallt det där med att ta första steget, att kunna ta initiativ till fler grejer >.> att lyckas fatta viktiga beslut utan att få ångest knappt innan jag börjat...