Jag har en snart 4-årig son, delad vårdnad. Jag älskar honom, förstås! Men att vara förälder tär något enormt på mig. I veckorna funkar det mesta bra, rutiner och dagis ger balans och stimulans. Men på helger, och nu när det är lov, så blir allt HELT ur balans. Jag behöver mycket ensamtid, samtidigt som jag mår bra av ett ganska späckat schema. Dock så har jag en del igångsättningssvårigheter så har jag inga måsten så blir det inte mycket gjort. Min son är, ja, ett barn och kräver aktivitet och stimulans men leker inte så bra själv. Han pockar på min uppmärksamhet mycket och behöver mycket fysisk kontakt. Han har garanterat också AS och kinkar med kläder extremt mycket. Det kliar här och där och ofta vägrar han att klä på sig.

Jag märker att alla dessa problem vi har ökar lavinartat under loven då dagarna avviker från det normala. Han blir otrygg, arg och rastlös. Antagligen märker han på mig att jag också har det tufft.

Någon som har några bra tips på hur man kan undvika att loven ska bli såhär? Vill ju kunna må bra och njuta av ledig tid tillsammans.

Har försökt att hitta på en sak varje dag, men det blir bara bråk och stök ändå.

Bildschema med planering? Så att både han och du vet vad som gäller. Lättare att skapa och tydliggöra tillfällig struktur och man kan se den, tänker jag.

Jag hatar när lov, semester och helger
kommer.
Jag fruktar semester. Det är bara
jobbigt och stökigt.
Semester i form av 2-3 dagar i stötten
går an.

Schmetterling skrev:Bildschema med planering? Så att både han och du vet vad som gäller. Lättare att skapa och tydliggöra tillfällig struktur och man kan se den, tänker jag.

Antagligen vore det en bra idé, men jag är tyvärr ganska ostrukturerad och ombytlig av mig och även om jag lyckats planera en dag så kan jag få idé hux flux och ändra på allt.

skrivare skrev:Jag hatar när lov, semester och helger
kommer.
Jag fruktar semester. Det är bara
jobbigt och stökigt.
Semester i form av 2-3 dagar i stötten
går an.

Skönt att höra någon säga det jag tänker, men inte vågar säga

Om jag bara vore själv vore semestern en dröm... Nu får jag närmast ångestkollaps vid semestern

Samma här , Har två barn o det är en pina varje gång man är ledig :/ Och min minsta son stämmer bra överens med TS son ang uppmärksammhet mm.. Det är så tråkigt att ha det så här ! Och så börjar man jämföra med andra och får ännu mera ångest för man känner sig misslyckad som föräldero sen kommer det dåliga sammvetet in sen är den onda spiralen i full gång ...
Vet inte hur man ska göra för att få det trivsamt !? Och likadant på helgerna . Tar emot tips tacksamt !
Mvh

Mår skit av lovet. Pga att min dotter är hos sin pappa i tio dagar, saknar henne så, blir nästan deprimerad.
Men min dotter är äldre, låter tufft med en 4åring. Kan ni inte dela upp lovet?

Själv klarar jag ledigheter bättre när jag har mina barn. Utan dem blir det lätt kaos... med barn behövs det mera struktur vad gäller måltider, aktiviteter, sömn osv och sånt mår även jag bra av.

Jag brukar ha som mål att vi ska gå ut på förmiddagen när vi är lediga. Det kan handla om allt ifrån att uträtta ärenden till att t.ex. gå till en lekplats eller till simhallen. Både jag och barnen är så rastlösa att jag vet att det blir ohållbart att vara inne hela förmiddagen.

Har man väl varit ute och "sprallat av sig" någon timme eller mera på förmiddagen så brukar resten av dagen bli bra.

För mina barn verkar det vara bra med lagom mycket framförhållning. Att berätta vad vi ska göra för långt i förväg verkar mest göra dem stressade, men man kan inte vänta för länge heller - då blir det en oväntat förändring och det funkar inte heller. Lagom är bäst. Att förbereda dem var för sig någon dag innan brukar vara det bästa sättet att få dem att klara av olika aktiviteter.

Varför skaffar man barn om man nu tycker det är så olidligt jobbigt?

KrigarSjäl skrev:Varför skaffar man barn om man nu tycker det är så olidligt jobbigt?

Egentligen är jag förmodligen fel person att svara på det här, för jag mår bättre ju fler jobbiga människor jag har omkring mig (de förhindrar att jag fastnar i min lilla autismbubbla). Men en kvalificerad gissning är väl att driften att fortplanta sig är större än insikten om ens tillkortakommanden som förälder?

Jag tror att väldigt få inser vad det egentligen innebär att vara förälder innan de blir det. Det som skiljer bra föräldrar från dåliga föräldrar är att bra föräldrar är kloka nog att se till barnens behov och ödmjuka nog att be om hjälp när det behövs.

Gafsan skrev:

KrigarSjäl skrev:Varför skaffar man barn om man nu tycker det är så olidligt jobbigt?

Egentligen är jag förmodligen fel person att svara på det här, för jag mår bättre ju fler jobbiga människor jag har omkring mig (de förhindrar att jag fastnar i min lilla autismbubbla). Men en kvalificerad gissning är väl att driften att fortplanta sig är större än insikten om ens tillkortakommanden som förälder?

Jag tror att väldigt få inser vad det egentligen innebär att vara förälder innan de blir det. Det som skiljer bra föräldrar från dåliga föräldrar är att bra föräldrar är kloka nog att se till barnens behov och ödmjuka nog att be om hjälp när det behövs.

Så det är ni som vet bäst på detta forum och framför allt i barn frågor ! Era inlägg var bland det dummaste jag sett , Jag orkar inte ens lägga ner energi på o argumentera . Blir bara sjukt irriterad av folk som ska leka duktiga på andras bekostnad ! Men vissa har ju behov av att känna sig bättre o duktigare än andra för att själva hålla sig på banan ... Patetiskt säger jag bara ....

Jag kan inget i barnfrågor men det gör Gafsan, tveklöst.

mailstar skrev:

Gafsan skrev:

KrigarSjäl skrev:Varför skaffar man barn om man nu tycker det är så olidligt jobbigt?

Egentligen är jag förmodligen fel person att svara på det här, för jag mår bättre ju fler jobbiga människor jag har omkring mig (de förhindrar att jag fastnar i min lilla autismbubbla). Men en kvalificerad gissning är väl att driften att fortplanta sig är större än insikten om ens tillkortakommanden som förälder?

Jag tror att väldigt få inser vad det egentligen innebär att vara förälder innan de blir det. Det som skiljer bra föräldrar från dåliga föräldrar är att bra föräldrar är kloka nog att se till barnens behov och ödmjuka nog att be om hjälp när det behövs.

Så det är ni som vet bäst på detta forum och framför allt i barn frågor ! Era inlägg var bland det dummaste jag sett , Jag orkar inte ens lägga ner energi på o argumentera . Blir bara sjukt irriterad av folk som ska leka duktiga på andras bekostnad ! Men vissa har ju behov av att känna sig bättre o duktigare än andra för att själva hålla sig på banan ... Patetiskt säger jag bara ....

Men OJ! Jag hoppas verkligen inte att jag någonstans gett sken av att veta bäst eller att vara någon expert när det gäller barn. Själv är jag verkligen inte någon superförälder, men om jag någonsin känner mig stolt över min insats som förälder så är det till stor del för att jag faktiskt är ödmjuk nog att be om hjälp när det behövs. Den som tycker att det är patetiskt tycker jag borde tänka över sina egna värderingar.

Jag har inga problem med lov. Däremot har jag problem med vardagen, orka jobba osv.
Jag har dock inga barn som besvärar mig. Insåg tidigt att jag ska inte ha barn och tur med det. Tror inte det skulle ha funkat.
Jag är väldig nöjd att jag har följt mitt hjärta. Det var meningen att det skulle bli så här. Det här livet är för mig själv.
Amen

KrigarSjäl skrev:Varför skaffar man barn om man nu tycker det är så olidligt jobbigt?

Det är stor skillnad på barn och barn. Jag fick min diagnos efter att jag fått barn och hade därmed inga tankar på at jag hade något som kunde föras vidare. Men nu när jag vet det kommer jag nog inte skaffa fler barn, då det är mer troligt att jag får barn med diagnoser än utan.

Sen är det svårt att veta hur det är att ha barn innan man har det själv. Plus att det nog är lite som Gafsan säger, att vi har en drift att skaffa barn utan att egentligen ta reda på om det skulle gynna oss personligen.

MEN, jag vill understryka att jag INTE ångrar att jag skaffade barn. Är på många sätt glad att jag har honom. Men nu räcker det

Jag vill också tillägga att det har blivit bättre hemma hos oss sen jag skrev trådstarten. Jag mår bättre och det verkar min son också göra, tror det är nyckeln till det hela. Helgerna känns inte som en pina längre.

Jag visste inte heller att jag hade diagnos när jag fick mitt första barn när jag var 22. Nu när jag har barn och vet om att både jag och min son har diagnoser så funderar man ju mer såklart.

Jag tycker att lov och ledigheter går ganska bra. Men jag märker att min son med Autism blir mer grinig och stökig när man är ledig en längre period. Jag använder en aktivitetstavla som är elektrisk. Klockslagen lyser alltså och man ser hur tiden ändras när det är natt och dag. Där skriver jag kvällen före vad som ska hända och då går allt smidigt.

På sommarlovet har vi delat upp så vi har två veckor var jag och pappan.

Idag har vi en sån där svår lovdag här..
8åringen är världens goaste och leker med sina småsyskon så gott hen kan . Mellanbarnet studsar runt och busar varvat med envis tjurighet. 2åringen är mammig och kinkig med allt och hens röst liksom skär lite i öronen idag. Och själv har jag en sån där dag då jag sovit dåligt efter flera stressade dagar och hade behövt en jag-dag utan några som helst aktiviteter eller måsten eller någonting alls för att kunna komma ikapp inuti. Och eftersom jag mår som jag gör så brister jag och blir (stört-)arg för småsaker och jag vill inte vara arg på mina små som ju egentligen är det bästa som finns!

Min lösning är att låta dem se på teve. Eller spela tevespel (tillsammans!). Hm. Men vad gör man inte? Jag hade gärna släppt ut dem på gården en stund, men klarar själv inte att gå ut och 2åringen kommer få spader om hen blir kvar inne när de andra går ut. Jag hoppas på att kunna samla ihop lite av mig själv och gå ut i eftermiddag i alla fall..