Jag orkar inte mer. Seriöst. Förra veckan blev jag avstängd från min skola, främst pga att några personer hittat på de mest fantasifulla lögner om mig, som lärarna(eller i detta fall klassföreståndaren och rektorn)trodde på, men också för att jag haft en del problem, kan man säga. Ingenting jag nånsin gör blir bra. Inga 'viktigare' saker iallafall. Jag känner mig så himla misslyckad. Jag har ingen utbildning efter grundskolan. Jag har försökt gå olika utbildningar, varav två bara var s.k sabbatsår utan någon egentlig utbildning. Jag gick ett och ett halvt år på en utbildning som skulle ha gett mig ett yrke och möjlighet att studera vidare, men det klarade jag inte av. Ifjol, eller hösten 2011 fram till i sommar, bodde jag på ett LSS-boende, i en egen radhuslägenhet där det fanns en 'stödbostad' med personal ett tiotalmeter bort. Innan dess bodde jag ensam utan stöd, vilket inte funkade så bra.

Just nu känner jag bara för att ta livet av mig. Det är inget jag bara skriver nu, utan så känner jag. Jag kommer aldrig bli någonting. Mina föräldrar försöker stötta mig säger dem, men ändå trackar dem ner på mig hela tiden. Och jag kan inte ändra, även om jag försöker. JAG VILL KUNNA ORKA, JAG VILL KUNNA KÄMPA, JAG VILL JAG VILL JAG VILL!!! Ändå har jag stampat på samma ställe i flera år. Mamma har också påpekat det, att jag inte kommer nån vart. Jag vet att det bara är jag som kan ändra mig själv, men det är svårt! Nu har det gått så långt så min mamma funderar på att skicka mig på nån slags utredning, om det ens finns här, för att både hon och lärarna misstänker att det inte bara rör sig om Asperger, utan också om nåt annat psykiskt. Själv vill jag som sagt bara antingen dö, eller gå i ide. Vad tycker ni jag ska göra?

Hej och välkommen.

Jag tycker helt klart att du inte ska ge upp. Eller för mej låter det lite väll drastiskt.

Det klart viktigaste du kan göra är att acceptera att du har dom här problemen och att det inte är ditt fel. Du skulle inte ha fått dom här diagnoserna och du inte hade funktionsnedsättningar. Så du kan inte ställa samma krav som på gemene man på dej själv.

Du kan ju gå på sysselsättning eller arbetsverksamhet via kommunen för att komma ut och testa på lite olika saker och känna att du kommer ut och gör något. Men observera att det ska vara på dina vilkor och att du inte ska känna något tvång.

Men jag känner igen dina känslor om misslyckande och att slå på sej själv. Så med diagnos kan du få en förklaring till varför det är så. Så det gäller att acceptera det.

Vet inte om det är rätt väg att gå för dej men hoppas att det på något sätt kan hjälpa dej.

Välkommen hit Bambina.

+1 på det slackern sa.

Man behöver inte bli något för att bevisa något för andra. Alla har rätt att må bra, du också.

Never give up!

Vad finns det förutom stressen till att bli något som gör dig glad?

Du måste finna de bitarna som gör ditt liv meningsfullt och ha dem i din rygg så du slipper krossas under ångesten av otillräcklighet.

Det finns troligen inga enkla svar, man känner vad man känner... Men jag har i nästan 50 år utan diagnos och för mig har det inneburit ett liv av stress skapad av krav ställda av mig själv och min omgivning.
Nu med diagnosen i ryggen kan jag i alla fall sänka pressen på mig själv även om inte min omgivning gör det. Och förhoppningsvis ska detta på lite sikt göra att jag får ned stressnivån.

Hittade den här sidan igår och inser att den beskriver mitt liv...
http://www.stressforskning.su.se/stress ... /om-stress

Jag har aldrig upplevt tillvaron på annat sätt än som beskrivs där... Vilket gjort att jag haft det väldigt jobbigt att orka med.... Vilket har gett mig dåligt samvete, skapat mer stress tills dess kroppen slagit av under en period sen påt igen.... Med större och större svängningar och värre och värre dippar...

Med diagnosen förstår jag nu för första gången varför...

Jag måste försöka lära mig att sätta krav på mig själv utifrån min förmåga inte som tidigare utifrån den förmåga omvärlden har på mig... Det är sk..svårt, så fort jag startar något tar jag i för mycket och så rasar allt...

Men som sagt nu vet jag ju varför... Jag försöker bromsar tidigare, känna efter mer..
Och vare sig man har en Asperger diagnos eller inte så har ju alla olika bra förmåga inom olika områden. Alla är vi individer och olika, så därmed inte sagt att en skola eller aktivitet fungerar för att den är anpassad. Det gäller ju att den är anpassad för individen ifråga.
Någon gång i framtiden kanske jag kan känna med avkopplad igen även om det säkert var 20år sen sist...

Gör dig inte otjänsten att driva dig själv i sank som jag gjort, försök att hitta rätt ställe för dig att plugga på om det nu är det du vill göra. Försök inte tvinga dig själv att göra något som på sikt bara kommer att bryta ned dig.
Kan inte skolan du går på anpassas så den passar dig är det kanske inte rätt ställe? Eller så har de kanske inte fattat dina behov, vilket kan vara svårt för dem om du inte lyssnar på vad kroppen säger åt dig och förklarar det för skolan. (Här kan det behövas tolk åt båda håll, samt även i dialogen med sig själv...)

Sen är det kanske så att det inte finns den perfekta miljön för dig att tillgå där du finns, då finns det två vägar.
Antingen så klarar du den miljön du är i med att den anpassar sig så gått det går eller inte. Om inte så är det troligen bättre att du flyttar på dig än att du försöker ändra världen till något den aldrig kommer att bli.

En kurator sa en i mitt tycke väldigt enkel men bra sak till mig en gång.
Hon sa: "Skulle du kunna tänka dig att ha det så här resten av ditt liv?"
Är svaret nej, måste man se till att förutsättningarna ändrar sig.

Jag inbillar mig att det inte finns så många individer som har ett så extremt komplext behov så att de inte skulle kunna hitta en miljö att trivas i. Men det kräver ju att man får hjälp att ta sig dit eller orkar göra det för egen maskin...

För mig har det blivit att jag försökt så länge att jag till slut varit helt apatisk och gått på autopilot till någon sagt åt mig att försvinna eller jag inte orkat själv och bara sovit i månader......
Det gäller allt, förhållanden, skola, jobb, boende, kompisar...

Försök att använda din energi till att hamna mer rätt än att klara av något som inte är för dig...

Nu säger jag inte att din skola inte kan fungera, det beror ju som sagt på hur flexibla dom är. Hur mycket de eventuellt kan anpassa sig...

Tack för era svar!

Som ni ser lever jag än. Vi(jag och mina föräldrar)har funderat hur jag ska göra, och nu efter allt ledigt har vi tänkt kontakta nåt som typ är en blandning av Habiliteringen och LSS. Typ. För att ni ska fatta vad jag snackar om kopierade jag en text från företagets hemsida(nej, jag vill inte att ni googlar texten så att ni ser varifrån jag kommer)

erbjuder rådgivning, stöd och information till personer med utvecklings-störning och andra funktionshinder. Utgångspunkten för vårt arbete är individens och familjens önskemål och behov. Till omsorgsbyrån kan man vända sig för att diskutera skolgång och utbildning, arbete och daglig verksamhet, boende och fritid.


Personalen består av två socialkuratorer, en psykolog, en läkare, kanslist samt tre pedagogiska handledare med kunskap inom språkträning, autism och Karlstadmodellen.

I verksamheten vill vi:
• hjälpa personer med funktionshinder att hitta sina resurser

• bidra till att avlägsna hinder i den fysiska, psykiska och sociala miljön, så att handikappen blir så små som möjligt

• medverka till att människor trots funktionshinder kan uppnå en god livskvalitet samt själva styra sina liv så långt som möjligt

Jag behöver ju inte hjälp med allt detta, men tycker ändå det är bra att sån här hjälp finns. Jag har aldrig riktigt velat acceptera att jag har AS, och sprungit undan hjälp då den erbjudits. Först nu på senare år har jag accepterat att jag behöver hjälp, vad jag har för funktionshinder, och just nu försöker jag inse vad jag har svårt med. Vilket inte är så lätt. Mitt slutgiltiga mål i livet är att på något outgrunligt sätt utbilda mig till Drömyrket. Det är kanske inget 'fancy' jobb, men jag har jobbat med det innan på sommaren, samt varit på praktik inom området nu då jag hade senaste sabbatsåret ifjol. Och jag trivs med det. Min kära mor sade också att man säkert kan få läxhjälp(typ hjälp med hur man ska plugga, koncentrera sig bättre, få ett långt prov uppdelade i två korta etc), och det tycker jag skulle vara bra för mig. Men först måste jag som sagt jobba lite med mig själv. Så så har jag tänkt nu.

Låter som en bra väg att gå

Skriv gärna om hur det går och vad som händer framöver.

Lycka till!

Många borde gå i ide, seriöst alltså, vilket inte som många tror är det samma som att lägga sig ner och dö. Det första är livgivande, det andra dödsbringande...

Sociala lögner, i mitt fall var det inte bara sociala personer utan sociala förvaltningen som hittade på bisarra lögner om mig för att slippa betala ut ekonomiskt bistånd längre. Det värsta var inte pengarna utan att det var som upplagt för att alla skulle tro på, det var helt enkelt för otroliga lögner för att en myndighet skulle ha hittat på dem. Jag kallar det för "Linköpingssyndromet". Och även granskande myndigheter som länsrätten tog för givet att sociala förvaltningen talade sanning och konstaterade bara att man måste stå till arbetsmarknadens förfogande för att ha rätt till ekonomiskt bistånd - vilket kommunen alltså ljugit om att jag inte gjorde! Nog om detta, men jag blir fortfarande upprörd.

Andra diagnoser, ja, jag bara tänker; du är inte möjligen bipolär, vanligt vid AS. Och väldigt, väldigt ofta förbisett och avfärdat om det är typ 2 dvs utan manier.

Och det som är så svårt att tro på, i all synnerhet under en depression, att det ska bli bra igen och till och med bättre än innan - har jag bland många andra fått uppleva!

I veckan slank jag in till Arbetsförmedlingen och pratade med en tant där. Förklarade min situation, berättade vad jag har för funktionshinder och frågade om hon har nåt förslag på vad jag ska göra. Jag fick en tid till en psykolog/arbets och studievägledare som finns där, och ska dit på måndag. Får se vad som händer sen efter det då.

Sen är det också det problemet att jag inte vet om jag kommer orka bo med mina föräldrar. Jag har bott ensam flera år, och bara varit hemma typ varannan helg och på loven. Nu på hösten valde jag att bo så mycket som möjligt själv, så då var jag bara hemma max tre gånger tror jag. Och så ska jag nu då plötsligt bo med dem på heltid. De kan vara väldigt jobbiga ibland, även om jag förstås älskar dem. Och jag behöver min egen tid, trots att jag förstås har eget rum här. Det känns bra för mig att få ha nåt 'eget' att fly iväg till när det känns för jobbigt. Det har jag inte nu. Föräldrarna funderar på att åka utomlands på semester nångång i vår, vilket jag uppmuntrar dem att göra. Då får jag ju huset för mig själv. Men det ska väl gå så här också. På nåt sätt...

Bambina skrev:I veckan slank jag in till Arbetsförmedlingen och pratade med en tant där. Förklarade min situation, berättade vad jag har för funktionshinder och frågade om hon har nåt förslag på vad jag ska göra. Jag fick en tid till en psykolog/arbets och studievägledare som finns där, och ska dit på måndag. Får se vad som händer sen efter det då.

Sen är det också det problemet att jag inte vet om jag kommer orka bo med mina föräldrar. Jag har bott ensam flera år, och bara varit hemma typ varannan helg och på loven. Nu på hösten valde jag att bo så mycket som möjligt själv, så då var jag bara hemma max tre gånger tror jag. Och så ska jag nu då plötsligt bo med dem på heltid. De kan vara väldigt jobbiga ibland, även om jag förstås älskar dem. Och jag behöver min egen tid, trots att jag förstås har eget rum här. Det känns bra för mig att få ha nåt 'eget' att fly iväg till när det känns för jobbigt. Det har jag inte nu. Föräldrarna funderar på att åka utomlands på semester nångång i vår, vilket jag uppmuntrar dem att göra. Då får jag ju huset för mig själv. Men det ska väl gå så här också. På nåt sätt...

Det verkar som du har en hyfsad bra kontakt med dina föräldrar. Försök förklara hur du känner, det går ju att bo under samma tak utan att trampa på varandra.
Om du försöker förklara hur du känner så gott det går så kanske det kan fungera bättre att bo tillsammans...
Föräldrar vill vanligen hjälpa till och kolla att allt är ok lite väl mycket. Om man på något snällt sätt försöker förklara att detta kan skapa mer stress än trygghetskänsla, om det nu är så.
Då kanske de tänker efter innan de frågar om man vill ha fika eller vad det nu kan vara....
Kanske du kan säga att du säger till när du vill ha sällskap eller vad det nu kan vara.
Om dina föräldrar kan förstå detta kanske det kan ge dig lite mer "frihet/ utrymme" fast ni bor under samma tak.
Men det beror ju iofs vad i problemen med att bo hemma består i...

Generellt är det svårt att få något att fungera bättre om man inte försöker och beskriva hur man skulle vilja ha det. Men det är lätt att glömma bort de enkla lösningarna...
Känns det jobbigt att ta snacket med dina föräldrar borde du kunna få hjälp med detta genom någon kurator eller liknande kontakt..

När du har kontakt med arbetspsykologen på AF tänk på att informera om de "problem" du har som inte märks i den direkta kontakten... Själv ansågs jag ha full arbetsförmåga efter min första kontakt med en arbetspsykolog. Att jag sen sov flera dygn i sträck efteråt var ju inget han märkte av.... Men jag ville ju som vanligt göra mitt allra bästa och inte visa mina brister... Vilket jag sen blev bestraffad för i tio år...
Detta var ju innan jag hade fått några diagnoser vilket gjorde att jag antog att tröttheten var lathet och fick därmed ännu mer dåligt samvete.............

Så det är lätt att försöka vara "för duktig" på att dölja sina begränsningar och problem....

Försök ställa rimliga krav på dig själv. Be om hjälp med detta från någon samtalskontakt om du tycker det är svårt att hitta rätt... Titeln på denna spelar mindre roll, det viktiga är att ni förstår varandra. Någon form av samtalskontakt som du har förtroende för kan vara till stor hjälp i en massa andra sammanhang också... Så var inte rädd för att be om hjälp, även om detta kan vara dj.. jobbigt om man hamnar "fel" gång på gång... Men ge inte upp, sök vidare om du inte får det stöd och hjälp du känner att du behöver. Tyvärr är det så att den "rätta" hjälpen kan komma från en massa olika myndigheter, institutioner mm, det hamnar mer om att hitta rätt person.
Detta är i alla fall min erfarenhet.

Lycka till!

Det finns ingen intressant yrkesutbildning du kan hoppa in på?