tahlia skrev:Sedan finns ju de av oss som är helt talanglösa - dvs inte har någon talang på något område.

Det tror jag objektivt är fel. Alla kan bidra på nåt sätt. Plocka skräp på gator och trottoarer, tala om hur man hittar till olika ställen i Uppsala, plocka varor på snabbköp, rätta skrivningar, skura toaletter, vara testperson hos Läkemedelsverket, bära musikinstrument på UKK, kritisera utkast till ledare på UNT, särskilt om det handlar om neuropsykiatriska grejer och Krakow, osv.

Man behöver inte vara världsmästare, man är bara en länk i en lång kedja. Fast man är oundgänglig.

Lennart Frimodig

Vilken intressant tråd!
Mats - Ferdinands filosofi påminner mej väldigt mycket om några nunnor i Brösarp som på fullaste konkreta allvar ägnar dagarna åt positiv bön och hyllningssånger till livet för att vara en balans i den i dag så negativa värld. De klarar sitt dagliga behov på att gemensamt odla, på frivilliga bidrag samt en mycket enkel och liten "gäst"-verksamhet. Jag tycker personligen att det de gör är vackert och mycket meningsfullt.

Samma som Ferdinands filosofi, att det måste finnas någon som står för att blommor blir luktade på, människor blir iakttagna och naturen njuten av.
"Att göra rätt för sej", handlar (för mej ) inte alltid om att vara produktiv.
Jag, kan betala skatt, och på något märkligt vis gör det mej glad, för jag vill att barnen ska få bra mat i skolan och att alla ska få sjukvård och om jag fick bestämma även tandvård. Jag vill inte heller att t.ex "Pia"-cancersjuk,ska behöva jobba. Utan få läka i lugn och ro precis som alla med utbrändhetssyndrom o.dy.
Om man tittar på en del hemlösas situation så finns det de hemlösa som lever det livet för de inte orkar samhällets uppbyggnad, struktur och krav på produktivitet. De betalar sitt eget kaffe med frivilliga bidrag från folk passerandes på någon folktät plats, de vet var de kan sova utan att behöva begå brottet "inbrott" de kostar inte samhället en krona, de äter på frivilligorganisationernas soppkök och liknande, och vad jag vet så är det många välfungerande företag idag som också tar sej fram på frivilliga donationer och bidrag, så vad är skillnaden mellan företagen och tiggaren. Dessa hemlösa är också de som rensar alla städer efter folkfester på div.burkar folk slängt överallt och gör på det viset en enastående insatts. Det jag tycker är skrämmande är att folk trots detta ofta kallar dessa "parasiter" endast pga att de inte är produktiva ur samhällets syn på produktivitet.
Så vad betyder det då "att göra rätt för sej"?
Som jag ser det gör alla de jag skrivit om här "rätt för sej". Bara på olika sätt.

Det är bra att det går att gå runt som nunnorna i Brösarp.

"att göra rätt för sig" betyder till stor del att ta skit. När jag jobbade på Hall, utanför Södertälje, mellan 79 och 82, reste jag 5 timmar varje arbetsdag. Jag sov mesta tiden, eller läste böcker. Men det var 5 timmar waste.

Jag gissar att den existentiella frågan är något sånt här: Förtjänar du att vara här?

Sen jag var 16 har jag tänkt att det behövs en ursäkt för mig att vara här. Jag måste göra bra grejer för att ursäkta min existens. Normala människor behöver ingen ursäkt, de bara finns till. Men, eftersom jag är felkonstruerad så behöver jag en ursäkt. Det är en helt inre grej, det har ingenting att göra med vad nån annan tycker. En själv-grej. Man tittar i spegeln varje morgon.

Lennart Frimodig

Jag upplever det em en lite konstigt inställning. Personligen känner jag inget behov av att måsta ursäkta eller rättfärdiga min existens då jag själv inte ens fick ett val i frågan. Jag, precis som alla andra, finns här för att någon annan bestämde att jag skulle göra det - mina föräldrar ville ha barn.
Tanken på att jag då, på något vis, ska behöva rättfärdiga en påtvingad existens är absurd. Om någon skulle "stå till svars" i den frågan skulle det i sådana fall vara mina föräldrar.

tahlia skrev:Jag upplever det em en lite konstigt inställning. Personligen känner jag inget behov av att måsta ursäkta eller rättfärdiga min existens då jag själv inte ens fick ett val i frågan. Jag, precis som alla andra, finns här för att någon annan bestämde att jag skulle göra det - mina föräldrar ville ha barn.
Tanken på att jag då, på något vis, ska behöva rättfärdiga en påtvingad existens är absurd. Om någon skulle "stå till svars" i den frågan skulle det i sådana fall vara mina föräldrar.

Jag håller med. Jag har en konstig inställning. Fast det är inget jag valt, det är hur jag fungerar. Man kan på nåt sätt förstå sig själv baklänges. (Jag kör en variant på en Kiekegaard-grej.)

Lennart Frimodig

Frimodig skrev: Jag gissar att den existentiella frågan är något sånt här: Förtjänar du att vara här?

Sen jag var 16 har jag tänkt att det behövs en ursäkt för mig att vara här. Jag måste göra bra grejer för att ursäkta min existens. Normala människor behöver ingen ursäkt, de bara finns till. Men, eftersom jag är felkonstruerad så behöver jag en ursäkt. Det är en helt inre grej, det har ingenting att göra med vad nån annan tycker.

Frimodig skrev:Jag har en konstig inställning. Fast det är inget jag valt, det är hur jag fungerar. Man kan på nåt sätt förstå sig själv baklänges. (Jag kör en variant på en Kiekegaard-grej.)

Möjligtvis kommer detta inlägg att hamna lite utanför den ursprungliga frågeställningen men jag tänkte i korthet kommentera Frimodigs resonemang ovan som möjligtvis kan uppfattas lite "konstigt" som thalia framför med tydlig motivering, men som samtidigt är mycket intressant, åtminstone i mina ögon, och då särskilt med kopplingen till Kierkegaard.

En tydlig centrering kring skuld och ångest framträder i Kierkegaards författarskap. Han skiljer ångesten från fruktan, vilken kan ses som en ”beskrivlig skräck” medan ångesten, kan beskrivas som en skräck som genomsyrar ”hela den mänskliga situationen”. Kierkegaards ångest är inte en rädsla för specifika situationer, utan hans ångest kännetecknas av den fruktansvärda tomhet, meningslösheten, inför själva livet och existensen. Det är denna skräck eller ångest inför intigheten som driver oss människor till att välja ett sätt att leva eller något att tro på. Individen måste således själv fatta livets avgörande beslut genom att ställa sig frågan: ”Vad bör jag göra med mitt liv?” Inför denna frågeställning har varje individ ett absolut ansvar enligt Kierkegaard.

När jag läser Frimodigs inlägg så väcks frågan i mitt inre, hur Kierkegaards tankar och resonemang kan kopplas till att förstå sig själv baklänges? Syftar du på synen av livet som en livslång bildningsuppgift om hur det är att leva som människa? Balansen mellan ett lidelsefullt engagemang i livet och en reflekterande distans? Hur sammanlänkar du din existentiella frågeställning mer konkret till ”att göra rätt för sig”?

GuteS skrev:

Frimodig skrev: Jag gissar att den existentiella frågan är något sånt här: Förtjänar du att vara här?

Sen jag var 16 har jag tänkt att det behövs en ursäkt för mig att vara här. Jag måste göra bra grejer för att ursäkta min existens. Normala människor behöver ingen ursäkt, de bara finns till. Men, eftersom jag är felkonstruerad så behöver jag en ursäkt. Det är en helt inre grej, det har ingenting att göra med vad nån annan tycker.

Frimodig skrev:Jag har en konstig inställning. Fast det är inget jag valt, det är hur jag fungerar. Man kan på nåt sätt förstå sig själv baklänges. (Jag kör en variant på en Kiekegaard-grej.)

Möjligtvis kommer detta inlägg att hamna lite utanför den ursprungliga frågeställningen men jag tänkte i korthet kommentera Frimodigs resonemang ovan som möjligtvis kan uppfattas lite "konstigt" som thalia framför med tydlig motivering, men som samtidigt är mycket intressant, åtminstone i mina ögon, och då särskilt med kopplingen till Kierkegaard.

En tydlig centrering kring skuld och ångest framträder i Kierkegaards författarskap. Han skiljer ångesten från fruktan, vilken kan ses som en ”beskrivlig skräck” medan ångesten, kan beskrivas som en skräck som genomsyrar ”hela den mänskliga situationen”. Kierkegaards ångest är inte en rädsla för specifika situationer, utan hans ångest kännetecknas av den fruktansvärda tomhet, meningslösheten, inför själva livet och existensen. Det är denna skräck eller ångest inför intigheten som driver oss människor till att välja ett sätt att leva eller något att tro på. Individen måste således själv fatta livets avgörande beslut genom att ställa sig frågan: ”Vad bör jag göra med mitt liv?” Inför denna frågeställning har varje individ ett absolut ansvar enligt Kierkegaard.

När jag läser Frimodigs inlägg så väcks frågan i mitt inre, hur Kierkegaards tankar och resonemang kan kopplas till att förstå sig själv baklänges? Syftar du på synen av livet som en livslång bildningsuppgift om hur det är att leva som människa? Balansen mellan ett lidelsefullt engagemang i livet och en reflekterande distans? Hur sammanlänkar du din existentiella frågeställning mer konkret till ”att göra rätt för sig”?

Det var ett tänkvärt inlägg. Jag kan bara delvis relatera till Kierkegaard. Jag är t.ex. inte drabbad av ångest. Fast han är osedvanligt skärpt, man känner sig upplyft när man läser honom, det är som Naipaul och Coetzee. Och Platon.

Vad jag syftade på med K var att han ungefär sagt att man lever sitt liv framlänges men förstår det baklänges. Man tänker tillbaka för att förstå. Den egna erfarenheten är referenspunkten för att förstå sig själv.

När jag var 12-13 började jag bli irriterad över att fungera annorlunda än kompisarna. Den första riktiga revelation var Colin Wilson, Outsidern. Han beskriver en massa litterära figurer som är annorlunda. Plötsligt fanns det en massa andra knäppskallar som jag.

Sen, när jag förstod att jag inte fungerar som normala människor ("normal" är ett mkt positivt attribud i min värld) så tänkte jag mig att man måste skaffa en mission in life. Först prövade jag psykoanalysen, Freud och Horney. För att verkligen förstå hur människor fungerar, och hjälpa dem utifrån den kunskapen. Det fungerade inte, det var mestadels falskspel. Sen, när jag kommit till Uppsala, prövade jag politik. Marxism och maoism. 10 bortkastade år. (Jag jobbade för en dålig sak, fast det var lärorikt. I backspegeln har jag lärt mig en mängd saker från den tiden.) Sen dess har jag ägnat mig åt att försöka hjälpa människor som det objektivt är synd om. Ulleråker, vuxen- och barnpsyk på Akademiska. Lokalanstalten i Uppsala, Mariefredsfängelset och Hall. Bärby Ungdomshem och flyktingförläggningarna i Österbybruk och Tierp. Sen 95 har jag ett företag med en normal iranier och en normal chilenare. Vi jobbar med integration och att hjälpa långtidsarbetslösa och långtidssjukrivna.

Jag är övertygad om att olika individer gör rätt för sig på olika sätt, det är ett personligt val. Sen har jag det här axiomet att alla kan bidra.

Lennart Frimodig

Hej, lite sorgligt att se att folk här av alla ställen börjar prata om att det är fel på grundinställningen osv. Om man har en supertalang, fine då kanske man kan göra något av den. Men om man som jag inte har det, vad skall man göra då? Ja,ja, allt ansvar på individen, föds man med en funktionsnedsättning o ångestproblematik får man skylla sig själv. Sorry, lite extra bitter idag, men jagar vidare.

Diskbråck+asperger/ångest är världens sämsta kombo på dagens arbetsmarknad. Men så länge man blir avvisad för att man har svårt för stress eller är lite fumlig så sitter offerkoftan där. Gud vad jag önskar att jag blev frisk nu!

Men i den bästa av världar skulle ju även jag kunna bidra med något, det håller jag med om.

Kattpappa skrev:Hej, lite sorgligt att se att folk här av alla ställen börjar prata om att det är fel på grundinställningen osv. Om man har en supertalang, fine då kanske man kan göra något av den. Men om man som jag inte har det, vad skall man göra då? Ja,ja, allt ansvar på individen, föds man med en funktionsnedsättning o ångestproblematik får man skylla sig själv. Sorry, lite extra bitter idag, men jagar vidare.

Jag håller helt med dig Kattpappa!
Jag har ingen särskild talang eller specialintresse som går att använda i arbetslivet! Ska jag bara lägga mig ner och dö då eller?
Fan vad förbannad jag blir!!

Kattpappa skrev:Hej, lite sorgligt att se att folk här av alla ställen börjar prata om att det är fel på grundinställningen osv. Om man har en supertalang, fine då kanske man kan göra något av den. Men om man som jag inte har det, vad skall man göra då? Ja,ja, allt ansvar på individen, föds man med en funktionsnedsättning o ångestproblematik får man skylla sig själv. Sorry, lite extra bitter idag, men jagar vidare.

Diskbråck+asperger/ångest är världens sämsta kombo på dagens arbetsmarknad. Men så länge man blir avvisad för att man har svårt för stress eller är lite fumlig så sitter offerkoftan där. Gud vad jag önskar att jag blev frisk nu!

Men i den bästa av världar skulle ju även jag kunna bidra med något, det håller jag med om.

Jag tror du behöver nån som talar för dig. Som förstår hur du ser ut, dina begränsningar och dina möjligheter.

Tyvärr är inte arbetsförmedlare och socialsekreterar människor som kan tala för dig, de känner dig inte. Och inte försäkringskassehandläggare heller. De saknar väsentligen tid. De träffar dig för sällan.

Du undervärderar dig själv, det är normalt.

Du kan bidra, fast nån från myndighetssfären måste förstå vad du kan bidra med.

Det gäller att hitta nån som kan hjälpa just dig.

Lennart Frimodig

KalleKus skrev:Jag håller helt med dig Kattpappa!
Jag har ingen särskild talang eller specialintresse som går att använda i arbetslivet! Ska jag bara lägga mig ner och dö då eller?
Fan vad förbannad jag blir!!

Det är klart att du har en talang.

Jag skall försöka förklara. Jag jobbade som vik vårdare på Ulleråkers Sinnessjukhus i Uppsala 1963. Jag började i juni efter studenten, de sparkade ut mig i november eftersom några andra vikarier var knarkare. Jag kom tillbaka i februari 64 och bestämde mig för att de skulle gilla mig. Så jag började varje dag på avdelningen med att skura toaletter. Varje dag i 3 månaders tid. Efter det var jag nr 2 på avdelningen, eftersom jag förstod hur de som bestämde tänkte. Jag jobbade på 17, det var en kronikeravdelning.

Alla har en talang, det gäller att förstå behov.

Lennart Frimodig

"LiR" är säkert Left is Right i det här sammanhanget.

Exploitbat skrev:Ni som i den här tråden klagar på DV: vad ska vi som går dit göra istället tänker ni?

Skaffa ett jobb och försöj er själva. Eller svält om det passar bättre.

Moderator: Flyttat härifrån: sluta-se-ned-pa-oss-som-har-daglig-verksamhet-t8842-192.html

nallen skrev:

Exploitbat skrev:Ni som i den här tråden klagar på DV: vad ska vi som går dit göra istället tänker ni?

Skaffa ett jobb och försöj er själva. Eller svält om det passar bättre.

Det där uttalandet är inte okej. Det finns massor av folk här som inte har alternativet att skaffa ett jobb och det vet du mycket väl.

Bjäbbmonstret skrev:Det där uttalandet är inte okej.

Men det är OK att de förväntar sig att bli försörjda av mig (och övriga skattebetalare)?

Bjäbbmonstret skrev:Det finns massor av folk här som inte har alternativet att skaffa ett jobb och det vet du mycket väl.

Jag är helt övertygad om att de allra flesta hellre jobbar - även om det är jobbigt - än svälter.

nallen skrev:Jag är helt övertygad om att de allra flesta hellre jobbar - även om det är jobbigt - än svälter.

Det kvittar för mig. Jag kommer ändå tillbaka som sjukskriven på samma punkt jag befinner mig idag. Det går helt enkelt inte. och det är inte " bara" jobbigt. Det är omöjligt för mig.

nallen skrev:

Bjäbbmonstret skrev:Det där uttalandet är inte okej.

Men det är OK att de förväntar sig att bli försörjda av mig (och övriga skattebetalare)?

Ja eftersom du kan jobba är det din förbannade plikt att försörja dem som inte kan! Dvs de sjuka eller funktionshindrade mfl.

Dessutom är det inte okej att lägga sten på börda för dem som på grund av diskriminering inte kommer in på dagens arbetsmarknad. Av vilka det finns ett flertal här på forumet.

Dessutom är det så att en stor anledning till att folk inte har jobb är att det är en medveten politik att ha en stor arbetslöshet för att hålla ner lönerna. Det spelar ingen roll om de sänks. Man kommer att vilja ha en hög arbetslöshet ändå. Arbetslösheten är politiskt skapad och har inget med folks arbetsvilja att göra

nallen skrev:

Bjäbbmonstret skrev:Det finns massor av folk här som inte har alternativet att skaffa ett jobb och det vet du mycket väl.

Jag är helt övertygad om att de allra flesta hellre jobbar - även om det är jobbigt - än svälter.

Man kan också dö i förtid av att arbeta mer än vad man klarar av fysiskt eller psykiskt. Och du vill inte leva i ett samhälle där flera svälter. Det blir ett hårdare samhälle med ännu mera våld och kriminalitet och det drabbar dig.

Bjäbbmonstret skrev:[...] eftersom du kan jobba är det din förbannade plikt att försörja dem som inte kan!

Verkligen inte!
Mitt ansvar är mig själv och min familj.

Bjäbbmonstret skrev:Dessutom är det så att en stor anledning till att folk inte har jobb är att det är en medveten politik att ha en stor arbetslöshet för att hålla ner lönerna.

Svenska löner är uppenbarligen för höga, eftersom vår tillverkningsindustri inte kan hävda sig längre. Men, det är väl strängt taget en helt annan diskussion.

Tidigare jobbade jag. Men inte längre. Nu är jag sjuk.

LordNelson skrev:Tidigare jobbade jag. Men inte längre. Nu är jag sjuk.

Och så skall det förbli? Du har liksom valt det?

Lennart Frimodig

Frimodig skrev:Alla har en talang, det gäller att förstå behov.

Hur ska detta tolkas? Jag kan komma på tre möjliga tolkningar:

1. "Jag måste förstå andras behov för att kunna utnyttja min talang."
2. "Jag måste förstå mina behov för för att kunna utnyttja min talang."
3. "Andra måste förstå mina behov för att min talang ska kunna utnyttjas."

Är någon av mina tolkningar rätt? Vilken i så fall? Eller är det någon annan, fjärde tolkning som avses?

Citatet är ryckt ur sitt sammanhang. Här är posten det är hämtat ifrån.

/Mats

Frimodig skrev:Och så skall det förbli? Du har liksom valt det?

Man " väljer " inte att vara sjuk. Det är så att vissa mår dåligt av att jobba. Ja det är sant. För vissa är det inte hälsosamt att utföra ett jobb.

Eller att miljöbyte, opålitlig tranport, tider, kaffesnack, babbelförorening, ljudmiljö, iskalla lysrör, steril miljö, olämplig arbetsställning, chefers kontrollmani, granskande, kollegor som får dig att undra om din hund inte är mer klyftig, dubbelstandarder osv. Allt annat än de egentliga arbetsuppgifterna gör situationen omöjlig. Det kan t.ex göra så att all "fri-tid" går åt till återhämtning som gör att du inte får tillfälle till sådant som ger energi och därmed är det något som är dömt att fallera.

plåtmonster skrev:Eller att miljöbyte, opålitlig tranport, tider, kaffesnack, babbelförorening, ljudmiljö, iskalla lysrör, steril miljö, olämplig arbetsställning, chefers kontrollmani, granskande, kollegor som får dig att undra om din hund inte är mer klyftig, dubbelstandarder osv. Allt annat än de egentliga arbetsuppgifterna gör situationen omöjlig. Det kan t.ex göra så att all "fri-tid" går åt till återhämtning som gör att du inte får tillfälle till sådant som ger energi och därmed är det något som är dömt att fallera.

Väldigt bra sammanfattat kring det som stört mig nåt oerhört på samtliga skolor och arbetsplatser. Men arbete är det enda rätta i min värld, hur dåligt jag än mår av det. Jag kan kapitulera för alla brister i mig, samhälle och andra människor, det är inte svårt alls. Men jag vägrar göra det. Det är för lätt och jag lär mig inget av att göra det.
Också lever jag för att lära, inte för att leva. När jag vill leva ett liv så är det bara att kapitulera för bristerna.

imperativ skrev:Men arbete är det enda rätta i min värld, hur dåligt jag än mår av det.

Även om du mår så dåligt av det att du dör av att fortsätta arbeta?