Lyssnade på konversationer på vägen hem. Jag är lite rädd för killar/män. De är ofta stökiga och våldsbenägna. De är ofta så brutala och burdusa i sitt sätt. För mig är de aliens. Det är inte det att jag inte kan förstå socialt vad de håller på med, utan det är jag som är så känslig. Jag vill ha samhörighetskänsla och närvaro, lite humor och lite leenden osv. Men män kommunicerar ofta på en så obegripligt flyktig nivå. Som om de vore ett slags rymdvarelser. En massa attityder och att de skall hävda sig, visa sig tuffa osv. Sen kan jag se en ensam man och undra: ”Tänker han ’Ja så här är livet, man får gå på.” Typ?

Kvinnor är mycket lättare att förstå generellt. De är mycket mer mänskliga, mycket lättare att nå, mera anpassningsbara och även mer öppna och sociala. Och inte minst ofta mycket känsligare. Men de lever på en annan planet i livet (klagar på att de behöver vara barnlediga osv.) och sen pratas det två och två även i grupp. Vem skall man då lyssna på? Jag vill så gärna vara med i alla samtal samtidigt!

Jag tycker också det är väldigt svårt att hänga med i konversationer med fler än en annan människa.

Otroligt störande att försöka ta in vad som sägs. Försvinner i min egen lilla värld när det är för mycket prat omkring mig!

Män har kukar och testosteron. Man blir lite kaxig typ. Det mesta är bara en show såklart. När jag var yngre småmuckade jag på fyllan med hundratals män av alla typer och aldrig har jag blivit utsatt för våld. När jag var yngre gillade jag att testa män för att se hur modiga dom var. Så jag körde lite olika experiment på dom, Asperger experiment hehe. Sen är man ute på puben så brukar det alltid vara nån j-vel som ska stödda sig så då kan an köra experiment på honom. Han började. De flesta män är väldigt rädda, otroligt rädda, även de som verkar kaxiga. Som sagt för de flesta män är den kaxiga attityden bara en show och under ytan är de livrädda små möss. Mitt forskningsresultat.


Om du kan lära dej att se deras rädsla och osäkerhet kommer du se hur små dom är och förstå att du inte har nåt att frukta från dom.

Många som verkar extra stöddiga och kaxiga döljer bara sin egen rädsla och osäkerhet.

Det finns enormt många män som inte är "butala och burdusa". Att hävda sig tycker jag inte har så mycket med kön att göra. Det finns urmånga kvinnliga bitches.

Det finns killar/män som är lugna och harmoniska

Ett tips: Vilken miljö man befinner sig i har stor betydelse..

adddd skrev:Jag tycker också det är väldigt svårt att hänga med i konversationer med fler än en annan människa.

Otroligt störande att försöka ta in vad som sägs. Försvinner i min egen lilla värld när det är för mycket prat omkring mig!

Ja, om jag inte vet var gränserna går riktigt för gemensamt prat och prat på två, tre eller fyra och flera olika ämnen dryftas samtidigt så upplever jag detta som väldigt stressande. Det är mest om man t.ex. sitter kanske 20 personer vid ett bord på en bröllopsfest eller liknande denna situation kan uppträda.

Gemensam konversation på tre, fyra eller fem kan ha sina sidor, men vad jag här talade om var alltså inte svårigheter att hänga med, utan om mitt stora känslomässiga behov utav att mänskligt utbyte - jag vill ibland vara överallt på samma gång. Man vill ju inte gå miste om något! Men vid sådana tillfällen kan jag överväldigas av en tyngande känsla av nedstämdhet . Jag reflekterar liksom över hur världen är beskaffad egentligen.

Palindromus skrev:Lyssnade på konversationer på vägen hem. Jag är lite rädd för killar/män. De är ofta stökiga och våldsbenägna. De är ofta så brutala och burdusa i sitt sätt. För mig är de aliens.

+1, jag är oxå rädd för killar.

treeman skrev:Män har kukar och testosteron. Man blir lite kaxig typ.

Så jag har inte kuk eller testosteron? jag är rätt säker på att jag har båda.

Jagers skrev:+1, jag är oxå rädd för killar.

treeman skrev:Män har kukar och testosteron. Man blir lite kaxig typ.

Så jag har inte kuk eller testosteron? jag är rätt säker på att jag har båda.

Skrev längre ner att det finns många män som inte är "brutala och kaxiga".

Jag borde skrivit. "Man kan bli kaxig typ." och inte "Man blir lite kaxig typ.".

Som apor så har vi rangordningsbetéende. Det finns undantag som sagt. Men jag tycker de flesta pysslar med någon slags självhävdelse och försöker gorma ut "jag är bättre än dig".

Mänskligheten är för övrigt en sorglig bunt med mest dumma idioter i. Att tillhöra denna art eller gyttja är inte det lättaste.

Palindromus skrev:

adddd skrev:Jag tycker också det är väldigt svårt att hänga med i konversationer med fler än en annan människa.

Otroligt störande att försöka ta in vad som sägs. Försvinner i min egen lilla värld när det är för mycket prat omkring mig!

Ja, om jag inte vet var gränserna går riktigt för gemensamt prat och prat på två, tre eller fyra och flera olika ämnen dryftas samtidigt så upplever jag detta som väldigt stressande. Det är mest om man t.ex. sitter kanske 20 personer vid ett bord på en bröllopsfest eller liknande denna situation kan uppträda.

Gemensam konversation på tre, fyra eller fem kan ha sina sidor, men vad jag här talade om var alltså inte svårigheter att hänga med, utan om mitt stora känslomässiga behov utav att mänskligt utbyte - jag vill ibland vara överallt på samma gång. Man vill ju inte gå miste om något! Men vid sådana tillfällen kan jag överväldigas av en tyngande känsla av nedstämdhet . Jag reflekterar liksom över hur världen är beskaffad egentligen.

Jag är lite likadan tror jag. Ibland kan jag också vilja ta del av sådana konversationer och vara överallt på samma gång som andra kan. Man vill men kan inte, liksom!

Har också ett känslomässigt behov av mänskligt utbyte, och det kan kännas deppigt att inte kunna ta del av ömsesidiga sociala utbyten. Jag kan dock gå extremt långa perioder ibland utan att varken vilja eller behöva mänsklig kontakt.

Behöver dessutom alltid återhämta mig och vara för mig själv och liksom komma i fas när jag varit på någon social tillställning eller så, även om jag haft roligt.

plåtmonster skrev:Det finns killar/män som är lugna och harmoniska

Ett tips: Vilken miljö man befinner sig i har stor betydelse..

Medhåll! Sedan tror jag att mycket av "attityden" växer bort med åldern. Det du Palindromus beskriver verkar vara mer typiskt hos tonårskillar än hos vuxna, anser jag.

Palindromus skrev:Lyssnade på konversationer på vägen hem. Jag är lite rädd för killar/män. De är ofta stökiga och våldsbenägna. De är ofta så brutala och burdusa i sitt sätt. För mig är de aliens. Det är inte det att jag inte kan förstå socialt vad de håller på med, utan det är jag som är så känslig. Jag vill ha samhörighetskänsla och närvaro, lite humor och lite leenden osv. Men män kommunicerar ofta på en så obegripligt flyktig nivå. Som om de vore ett slags rymdvarelser. En massa attityder och att de skall hävda sig, visa sig tuffa osv. Sen kan jag se en ensam man och undra: ”Tänker han ’Ja så här är livet, man får gå på.” Typ?

Kvinnor är mycket lättare att förstå generellt. De är mycket mer mänskliga, mycket lättare att nå, mera anpassningsbara och även mer öppna och sociala. Och inte minst ofta mycket känsligare.

Känner precis så som du skriver känner jag! Minus att kvinnor är från en annan planet och att jag inte kan hänga med om två kvinnor pratar samtidigt

Brukar undvika att möta grupper/gäng bestående av killar, framför allt om de är i gymnasieålder. Är nog rädd att de ska ge sig på mig antingen fysiskt eller psykiskt. Det är nog delvis eller nästan helt från då jag själv var i den åldern och då jag fick smaka på stöddigheten ibland.

Men även lugnare män har jag svårt för, just för att även de ofta kan kännas väldigt "socialt förstörda" (som jag ser det, som stör mig på denna könsuppdelning). Jag anser att de egenskaper och sätt att vara som är tillskrivna killar och män inte är egenskaper och sätt att vara som tilltalar mig.


Edit: Började förresten nu att tänka på "tjatet" som jag upplever det om att aspies har "extrema manshjärnor" eller liknande. Överlag tycker jag att vi verkar väldigt olika om jag ser på oss som skriver här på forumet, men jag tycker ändå att det är lite "tvärtom" och att många killar med AS verkar väldigt mjuka och försiktiga. Hm?

plåtmonster skrev:Ett tips: Vilken miljö man befinner sig i har stor betydelse..

Aa... undvik Norrbotten


Edit: Men vilken miljö ska jag söka mig till då, för att hitta dessa bra män?

Exploitbat skrev:

plåtmonster skrev:Ett tips: Vilken miljö man befinner sig i har stor betydelse..

Aa... undvik Norrbotten

Norra Dalarna är oxå ett bra område att undvika. Där finns det både kaxiga maschoapor och bitschiga hyenor.

Exploitbat skrev:Edit: Började förresten nu att tänka på "tjatet" som jag upplever det om att aspies har "extrema manshjärnor" eller liknande. Överlag tycker jag att vi verkar väldigt olika om jag ser på oss som skriver här på forumet, men jag tycker ändå att det är lite "tvärtom" och att många killar med AS verkar väldigt mjuka och försiktiga. Hm?

Det där med extrema manshjärnor blir så missvisande, då det ju snarare är så att vi aspergare vanligen har mer balans mellan vår maskulina och feminina sida jämfört med dom flesta andra människor. Det är i vart fall min uppfattning.

Själv är jag så sensitiv att jag får välja umgänge med omsorg om jag ska kunna vara mig själv fullt ut.

Exploitbat skrev:Minus att kvinnor är från en annan planet och att jag inte kan hänga med om två kvinnor pratar samtidigt

Nej, du, det sa jag inte, hehe. Vad jag menade var att klaga på att andra (män som kvinnor) i min omgivning lever ett liv som är så oerhört olikt det liv jag själv lever. Detta är kanske den allra största orsaken till att jag så ofta upplever ett stort utanförskap – detta, jämte min stora sensibilitet. När jag passerat ifrågavarande kvinnohop tänkte jag ”Jag är inte tusen steg efter. Jag är en miljon steg efter!” och kände mig frustrerad, uppgiven och fullständigt nedslagen i skosulorna.

Exploitbat skrev:Men även lugnare män har jag svårt för, just för att även de ofta kan kännas väldigt "socialt förstörda" (som jag ser det, som stör mig på denna könsuppdelning). Jag anser att de egenskaper och sätt att vara som är tillskrivna killar och män inte är egenskaper och sätt att vara som tilltalar mig.

Ja, du, det har jag alltid gått och tänkt! ÄNTLIGEN!!

Exploitbat skrev:Edit: Började förresten nu att tänka på "tjatet" som jag upplever det om att aspies har "extrema manshjärnor" eller liknande. Överlag tycker jag att vi verkar väldigt olika om jag ser på oss som skriver här på forumet, men jag tycker ändå att det är lite "tvärtom" och att många killar med AS verkar väldigt mjuka och försiktiga. Hm?

Ja, du, det verkar kunna stämma. I varje fall tyder ju denna tråden på det och det stämmer ju på mig, enligt mig själv. Sen finns det ju såklart många jag inte tycker det stämmer på.

Dock har ju mina känslomässiga problem med ångest och skam och stigmatiseringen kring min diagnos gjort att jag många gånger varit raka motsatsen. Ensamhet, ångest, skam och en inre press på mig att ingenting får bli fel (då tror jag genast att allt är mitt fel och får superdåligt samvete) ställer lätt till med problem i kommunikationen och gör att jag uppfattas som egocentrisk. Inre heller försöker jag vara försiktig med att ta initiativ, för det anser jag att jag måste göra. Det är det dummaste man kan göra att dra sig från att ta initiativ. Man lever ju bara en gång och livet går ju ut på att dela med andra! Drar mig dock ofta från att ta olika initiativ pga. negativa känslor och tankar kring mig själv. Tyvärr. Men jag brukar tänka att med mina svårigheter så borde jag ju egentligen ha socialt umgänge 16 timmar om dygnet i flera års tid så att jag fick tillräckligt med social träning.

Jagers skrev:Så jag har inte kuk eller testosteron? jag är rätt säker på att jag har båda.

Haha! Tänkte detsamma. Förklaringar finns ovan.

Micke skrev:

Exploitbat skrev:Edit: Började förresten nu att tänka på "tjatet" som jag upplever det om att aspies har "extrema manshjärnor" eller liknande. Överlag tycker jag att vi verkar väldigt olika om jag ser på oss som skriver här på forumet, men jag tycker ändå att det är lite "tvärtom" och att många killar med AS verkar väldigt mjuka och försiktiga. Hm?

Det där med extrema manshjärnor blir så missvisande, då det ju snarare är så att vi aspergare vanligen har mer balans mellan vår maskulina och feminina sida jämfört med dom flesta andra människor. Det är i vart fall min uppfattning.

Själv är jag så sensitiv att jag får välja umgänge med omsorg om jag ska kunna vara mig själv fullt ut.

MYCEKT intressant! Det är lite det jag vill åt här. ... :

adddd skrev:Jag är lite likadan tror jag. Ibland kan jag också vilja ta del av sådana konversationer och vara överallt på samma gång som andra kan. Man vill men kan inte, liksom!

Visst kan jag väl vara dåligt utvecklad när det gäller att delta i konversationer med flera inblandade ibland, men det är inte det jag försöker beskriver här. I de allra flesta fall förstår jag mycket väl vad som försiggår socialt runt omkring mig och även om jag behöver träna mycket på att agera och reagera så fungerar jag ändå oftast ganska bra totalt sett i sådana sammanhang. Det är istället mina känslomässiga problem, i synnerhet skam, som är det stora problemet i sådana situationer. Jag skäms över mina känslor och sedan tar ångesten överhanden och förblir därför tyst. Får en människa känna som jag? Får en man känna som jag? Eller förtjänar jag att få en syl insprängd i hjärnan?

Det är den känslomässiga aspekten utav annorlundaskap jag försöker beskriva. I det här fallet syftade jag på min känslor - att jag ibland vill välja alla samtalspartnerna på samma gång i sådana gruppsammanhang pga. mitt stora behov av att dela - medan de i min omgivning mycket lättare tycks ha förmågan att välja en samtalsparter eller undergrupp av samtalspartners, utan att ha samma behov av att vilja flikna in överallt, även om de kanske har ett halvt öra annorstädes. Jag däremot känner mig utanför av känslomässiga skäl - inte för att jag har svårt att delta i samtalen.

Jag tycker tvärtom; att killar är de enda man kan lita på och umgås med. I varje fall om man bortser från de extremt "maskulina". Mina bästa kompisar genom åren har varit just killar; de har alla varit känslosamma till sin natur, och antingen aspiga (mer eller mindre), haft ADHD-drag eller varit homosexuella/bisexuella. De är de enda jag förstår mig på.

Jag förstår mig inte alls på NT-tjejer. Sådana som rör sig flockvis; på jakt efter nya jeans och smink. Skvaller, skitsnack och backstabbing verkar alltid förekomma i dessa kretsar, och det är främst det som gör att jag inte litar på tjejer. Falska leenden och forcerade kramar. Är nog lite misogyn när det kommer till kritan. Det kan ha att göra med att jag till sist alltid (utom i tre fall) har blivit sårad av mina kvinnliga bekantskaper.

Trots detta, jag har tre tjejkompisar som jag umgås med i större eller mindre utsträckning. Gemensamt för dessa är att de alla har olika psykiatriska diagnoser (AS, bipolaritet och personlighetsstörningar). Jag förstår dem, och de förstår mig.

Jag är man och inte någon vekling till flickpojke.
Det för bland annat med sig att jag avskyr shoppingrundor, velande människor, flams och allt som är 'pluttenuttigt'.
Enkelspårig. Beslutsam. Effektiv. Analyserande. Säkert rigid också, som en del uttrycker det.
Ibland blir jag odräglig.

Jag hatar att dansa och jag hatar allsång.

Kamp, försvar, våld, revir är naturliga instinkter.

Jag gör en sak i taget.

Om folk tjatar eller distraherar mig tillräckligt mycket ryter jag åt dem. Och varför det?
-För att de bokstavligt talat _attackerar_ min sinnesfrid och ger mig huvudvärk om de är för ihärdiga i sin allmänna frenesi i babbel & fladdriga rörelser.
Hönsen får helt enkelt hålla sig borta och ska ge fan i att rubba mina cirklar.
Jag är mer laddande raket än spattig ekorre.

Jag gillar porter, singelmalt, Motörhead, havet, tatuering, Schopenhauer, rökt kött, snus, piptobak och lukten av tjära, bensin och krut.

Framförallt trivs jag med att vara ensam. Dels för att man slipper tjat & jidder men också för att jag hatar kompromisser.

Jag gillar inte krusiduller oavsett bildligt eller bokstavligt.
Jag gillar inte det förfalskade, det låtsade, det sockersöta, det lismande inställsamma eller det kletiga.
Jag gillar salt, svartpeppar och starköl.
Jag gillar inte halvmesyrer - det ska vara riktiga gedigna grejer eller inget alls.

Jag är inte rädd för nåt, vare sig man eller best.
Det finns inga gränder som är mörka nog för att skrämma mig på allvar. Snarare trivs jag där eftersom jag upplever att sinnena skärps och att instinkterna vaknar.

Jag hatar småprat, mingel och att göra saker i grupp.

Jag är en strikt solospelare och jag hatar att leva som Svensson lever, ett liv ordnat efter almanackan, villaamorteringarna, bilbesiktningarna och de rådande normerna.
Hellre Döden än svenssonlivet.

Jag är intuitiv men inte vidskeplig.

Jag hatar kafésittande men älskar stökiga sunkhak fulla av drägg, slampor, kriminella och dårar.

Jag älskar det som är ärligt, levande och oförfalskat.

Micke skrev:

Exploitbat skrev:Edit: Började förresten nu att tänka på "tjatet" som jag upplever det om att aspies har "extrema manshjärnor" eller liknande. Överlag tycker jag att vi verkar väldigt olika om jag ser på oss som skriver här på forumet, men jag tycker ändå att det är lite "tvärtom" och att många killar med AS verkar väldigt mjuka och försiktiga. Hm?

Det där med extrema manshjärnor blir så missvisande, då det ju snarare är så att vi aspergare vanligen har mer balans mellan vår maskulina och feminina sida jämfört med dom flesta andra människor. Det är i vart fall min uppfattning.

-Tala för er själva.

Såna som jag eller nallen känner knappast igen oss i era beskrivningar och vi finns som bekant också.

Jag tycker inte att män är svårare att förstå sig på (eller mer skrämmande, annat än rent fysiskt) än kvinnor.

Okej. Jag gillar inte att generalisera. Men av de människor jag stöter på är män mer raka i sin kommunikation är kvinnor. Jag har lättare att kommunicerar med människor som är män eftersom de är mer "genomskinliga" - man får det man ser. Generellt är det vanligare att kvinnor i min närhet har mer outtalat som jag förväntas förstå.

Lindansare skrev:Okej. Jag gillar inte att generalisera. Men av de människor jag stöter på är män mer raka i sin kommunikation är kvinnor. Jag har lättare att kommunicerar med människor som är män eftersom de är mer "genomskinliga" - man får det man ser. Generellt är det vanligare att kvinnor i min närhet har mer outtalat som jag förväntas förstå.

Håller med om detta. Män är inte precis trevligare, men man kan åtminstone förutse eventuella otrevligheter.