MittHjarta skrev:Att ingen förstår en.

Jag kan i någon mening hålla med om det.
Med mitt tillägg: att många väljer att så att säga inte vilja förstå en, alternativt inte försöka vilja förstå en och ens något annorlunda sätt att kommunicera, konversera och förmedla sig.

elle skrev:att bli utstött, mobbad , utfryst .

Sånt är väldigt jobbigt.

elle skrev:att bli utstött, mobbad , utfryst .

Jag skriver under på det. Speciellt tycker jag det kan vara besvärligt att hantera detta när de sker ifrån personer som man just har informerat och upplyst om att Aspergers syndrom föreligger, att asperger finns med i kontexten och påverkar det hela (vad än det nu gäller).
Att då ändå förpassas medels social utfrysning (begreppen är många) är åt fanders: det är absurt, dålig stil och närmast orättvist.

Det kan ju ibland vara lite jobbigt när man tycker att man hanterat en social situation riktigt bra, men sedan så ser man att maken är full av undertrycks skratt (vilket innebär att jag inte hanterat situationen så bra...).

Jag har ingen riktigt förmåga att bedöma mig själv.

Red and green skrev:Jag mår bra för det mesta men det jobbigaste är när någonting går snett så tenderar jag överdriva händelsen in i absurdum och mår skit & grubblar saken tvångsmässigt. Går inte skaka av utan psykofarmaka.
Det är det jobbigaste.

För mycket känslor är inte så bra heller.

Detta är det inlägg där jag känt ingen mig som bäst.

Jag fick min diagnos i början av tonåren. Jag klarade inte av den stigmatiserade känsla detta gav mig utan jag drog mig undan från andra. Allt sedan dess har skammen hört till mina största problem. Jag skäms fortfarande något oerhört över mig själv. Min religiösa bakgrund har också gjort att jag fått kämpa oerhört med skamkänslor och det har tagit mig många, många år att komma fram till vad som är min moral och min sanning. När jag gick i högstadiet i sjuan blev jag fråntagen mina klasskamrater och hamnade i en liten grupp på en annan skola. Det var innan jag fick någon diagnos. Jag förstod inte varför jag inte fick gå kvar. Det är sant att det var saker jag inte riktigt klarade av, att det var stressigt och att det ibland inte blev så bra. Blev bl.a. provocerad av niorna till att hitta på små hyss. Men på det stora hela var det den ljusaste perioden i mitt liv (men inte enligt omgivningen!). Jag var glad, jag var på en stor skola med mycket elever, det var spännande, framtiden låg framför mina fötter, jag trivdes. Kommer ihåg höstfärgerna och löven på marken. Detta var senaste gången jag var ute i samhället. Alltsedan dess har jag varit understimulerad, utanför och ensam. Det känns fortfarande ofta som att framtiden tillhör dåtiden. Det ironiska är att i sexan mådde jag piss och hade världens ångest och var ofta jätteledsen, men då var det minsann ingen som reagerade!! Jag har ju inte lärt mig att berätta hur jag känner det förrän de senaste åren. Jag gick ständigt omkring med världens ångest i social sammanhang, men hade inte den blekaste aning om att jag hade det. Det var ju ingen som berättat för mig att jag mådde dåligt!

Så skam, skuld, ångest, ensamhet, förtvivlan, hopplöshet, utanförskap, självmordstankar är beskrivningar som passar in på mitt liv de senaste 20 åren. Den känsla som jag inte hört någon annan nämna här är just skam och därför vill jag särskilt framhålla denna. Jag märker att jag har ett annorlunda sätt att se på mina svårigheter än de flesta här. Vad jag behöver lära mig är att lita på min egen sanning och inte bry mig så mycket på hur andra eventuellt skall reagera. Jag vet att jag inte har någonting att skämmas för. Och jag vägrar tro att det inte finns någon väg ut ur kretsloppet, att det går att uppnå nirvana till sist.

Visst finns det positiva sidor av mig. Jag är oerhört musikalisk. Kan spela piano, sjunga och har tagit privatlektioner i komposition. Jag kan en hel del om språk och har planer på att lära mig flera språk flytande. Jag är väldigt verbal och har lätt för att uttrycka mig. Jag är väldigt känslig och vill väldigt väl. Har lätt för att bli berörd av saker. Jag är omtänksam, har lätt för att tänka utanför ramarna och kan se saker ur massvis med olika synvinklar. Min livssyn är holistisk och atomistisk på samma gång. Jag börjar med helheten, sen går jag tillbaka och frossar i detaljerna för att därefter bygga upp helheten på nytt. Jag är ständigt intresserad och nyfiken på såväl människor som på hur världen är beskaffad. Jag har många intressen och är begåvad på många områden. Jag har en humor som kan vara alltifrån barnslig till mycket avancerad. Mår jag bra och är tillräckligt stimulerad är jag kreativ. Jag har lätt för att bli omtyckt, både i grupp och en och en och har lätt för att knyta nya kontakter. Min analytiska förmåga har kommit till användning när jag ibland träffat kvinnor som sagt att jag lyckats sätta ord på deras känslor. Detta hör till de allra största bekräftelserna jag fått i livet hittills och det är sådant som gör att jag trots allt inte ger upp, utan kämpar vidare och ständigt söker efter nya möjligheter.

Till slut: Jag tror att vi alla vill göra skillnad i livet. Låt oss alla se till att vi inte lämnar världen förrän vi känner att vi på ett eller annat sätt bidragit till en värld som är drägligare att leva i för många människor. Låt oss ta ställning!

De negativa sidorna med AS jag kan komma på så långt (om jag går från mig själv) är:
Att folk inte förstår eller knappt hört talas om AS och tror att man är handikappat bara för att man fått en diagnos.

Att man som AS oftast har en grund till både ångest och depression.

Svårigheter med att förstå en del "uppenbarliga" saker som är uppenbart för nevrotyper och det blir inte mycket bättre av att så höga krav ställs på en heller.

Stresskänsligheten och det blir ju absolut inte bättre av det kravfyllda och stressfulla samhället vi har idag.

Detta är allt så långt men sen också i min åsikt, oftast finns det en annan grund och bra orsak till svårigheter. T ex en kän grej som sociala svårigheter, kanske inte är så konstigt när man inte får vara sig själ, folk är så himla uppkäftiga och iskalla och ska mobba och hålla på! Inte konstigt man blir blyg eller får social fobi, i min personliga åsikt.

Red and green skrev:Går inte skaka av utan psykofarmaka.
Det är det jobbigaste.

Men vänta lite! Kanske du kan hjälpa mig lite med detta? Hjälper verkligen psykofarmaka? Finns det på riktigt? Ursäkta min ironi, men alla säger ju att mina svårigheter inte är av den arten. Enligt doktorerna är jag ju bara ensam och mår bra även när jag själv tycker att jag inte mår så bra. Jo, suck, jag kan nog förstå hur det förhåller sig, men är detta en lösning? För jag känner samma sak som du att det ibland kvittar det var jag gör. Det hjälper inte hur mycket jag än intalar mig att det inte är någon fara, att allt skall gå bra, jag oroar mig i alla fall och börjar älta saker och sen kommer ångest, dåligt samvete och till slut klarar jag inte göra någonting. Och jag har ingen aning om hur jag skall bryta det här mönstret. Det är detta som gjort att jag aldrig jobbat, aldrig gått gymnasiet färdigt, aldrig fått ordning på dygnet, aldrig fått ordning och rutiner hemma osv. Oron finns i bakgrunden även när jag gör något annat som t.ex. spelar piano. Även om jag tänker på helt andra saker medan jag spelar finns den gnagande oron i bakgrunden där likväl.

Hildurrr skrev:Att jag har jättesvårt att småprata och läsa av folk, både när det kommer till dolda budskap och kroppsspråk, mimik m.m. Jag tycker att det är det svåraste som finns.

Att jag har svårt att relatera till andra människor och upplevelser som jag själv inte varit med om. Jag har aldrig kunnat relatera till typiskt "tjejsnack" osv.

Dessa två ovan nämnda saker har sin sin tur bidragit till har jag har få vänner och svårt att behålla de vänner jag har haft.

Känner igen mig så väl i det du skriver!

Oförstånd från resten..typ

Bror Duktig skrev:@Lindansare: Ja, håller med om det övriga du skrev också. Det är ju få som tycker att en CP-skadad ska ägna livet åt att ta på sig strumpor (först 24/7 för att lära sig, sedan 24/7 för att genomföra varje dag). Nä, den personen skulle få en assistent och man skulle inse det orimliga i att den skulle ägna livet åt strumpor eller annat som är precis inom handikappets största svårigheter. Bättre att assistenten tar på strumporna på en minut så att personen kan jobba eller få ett värdefullt liv på annat sätt!

Men så resoneras det absolut inte om aspergare (eller ADHD:are, tror alla NPF kan inkluderas). Vi ska öva, ägna vårt liv åt att "fungera".

Ihop med utvecklingsstörda har vi ett annat men närbesläktat problem som ALDRIG skulle drabba rullstornburna: Vi kan nekas jobb p.g.a handikappet, oavsett kompetens. När blev det ett ramaskri för att en Downis inte fick lönebidrag när den kunde jobba på halvfart sjäklvständigt? Hur många aspergare har man inte bara kunnat avskeda för att den är "för lite social"? Vad händer om en rullstolsburen blir avskedad för att "vi har faktiskt trappor här"? Då ska det byggas hissar m.m. Men minsta anpassning för aspergare går det att utan påföljder skita i. Och som sagt, utvecklingsstörda må vara hur självständiga som helst, de är lätta att utnyttja som DV:are i stället för att behöva betala halv lön.

I dagarna, under julhelgen, och i diskussioner om mina senaste problem, så har det varit OTROLIGT tydligt att MITT SÄTT att diskutera, per automatik räknar mina åsikter eller att jag blivit dåligt behandlad som av noll värde i beräkningarna.

Jag är så ofta utsatt också, p.g.a. min AS (jag lockar inte till omhändertagande så som normala AS-tjejer, har aldrig gjort - kanske p.g.a. min storlek eller att jag vart lite av utåtriktad "outgoing oddball"). Därför har jag svårt att följa råd som "låt det vara så att vi inte förstör stämningen". Nej, då får jag låta allt vara hela tiden, eftersom jag är så utsatt. Visst kan jag skita i EN och ANNAN sak, men att hela tiden skita i allt som riktas mot mig?

Klockrent. Tror inte heller någon AS direkt "lockar" till omhändertagande. Problemen syns ju inte så då finns dom inte det är bara för oss att skärpa oss så ska vi se att det funkar bättre...... SUCK .....

Att vara socialt utanför. Idag fikade jag med två gamla kompisar från skoltiden, och fick reda på att alla hade varit på fest hos en gammal klasskompis (min dåvarande bästa kompis) på juldagen. Därefter hade de gått ut på krogen. Hela det gamla kompisgänget från gymnasiet närvarade, utom jag, som inte var bjuden. Tydligen hade de gjort samma sak redan förra året.

Jag förstår ingenting. Känner mig så ledsen, även om jag inte gillar att festa så blev jag helt utfryst.
Den ena som jag fikade var min bästa vän i många år. Visste inte ens att han var hemma nu i jul. Fick reda på det via den andra kompisen som bjöd in oss båda på fika.

biologic skrev:Att vara socialt utanför. Idag fikade jag med två gamla kompisar från skoltiden, och fick reda på att alla hade varit på fest hos en gammal klasskompis (min dåvarande bästa kompis) på juldagen. Därefter hade de gått ut på krogen. Hela det gamla kompisgänget från gymnasiet närvarade, utom jag, som inte var bjuden. Tydligen hade de gjort samma sak redan förra året.

Jag förstår ingenting. Känner mig så ledsen, även om jag inte gillar att festa så blev jag helt utfryst.
Den ena som jag fikade var min bästa vän i många år. Visste inte ens att han var hemma nu i jul. Fick reda på det via den andra kompisen som bjöd in oss båda på fika.

Om du vill kan du kanske ta dej tillbaka socialt i den gruppen.

Man blir ju stämplad som en jobbig krånglit och obekväm person som är omöjlig att ha att göra med. Många misstag blir det.. mobbning och utfrysning är mycket vanligt. Vi med as borde vara en guldgruva för olika företag, eftersom vi är så skötsamma. Det gäller att ta fram det positiva från en person med AS.

Jag missar en massa pusselbitar i det sociala samspelet och därför måste jag vara så fruktansvärt duktig i att jaga rätt på de pusselbitarna som saknas och i värsta fall ta fram verktygslådan... jag jobbar dubbelt så hårt som de flesta andra och lyckas hälften så bra, och det är irriterande.

Gafsan skrev:Jag missar en massa pusselbitar i det sociala samspelet och därför måste jag vara så fruktansvärt duktig i att jaga rätt på de pusselbitarna som saknas och i värsta fall ta fram verktygslådan... jag jobbar dubbelt så hårt som de flesta andra och lyckas hälften så bra, och det är irriterande.

DET är frustrerande: Att jobba dubbelt så hårt och hälften så bra. Så känns det ofta. Och ännu värre blir det när NT tycks tro att jag bara inte anstränger mig tillräckligt. Gaaah!

Lindansare skrev:Och ännu värre blir det när NT tycks tro att jag bara inte anstränger mig tillräckligt. Gaaah!

Jo, fast det allra värsta är när NT ifrågasätter ens motiv.... d.v.s när ens tillkortakommanden inte ses som bevis för bristande förmåga utan på bristande empati/godhet/förståelse etc etc etc... Då kan man verkligen känna sig missförstådd och arg!

blasmurfens skrev:Man blir ju stämplad som en jobbig krånglit och obekväm person som är omöjlig att ha att göra med. Många misstag blir det.. mobbning och utfrysning är mycket vanligt. Vi med as borde vara en guldgruva för olika företag, eftersom vi är så skötsamma. Det gäller att ta fram det positiva från en person med AS.

Helt rätt.
Och den stämpeln kan tas i bruk till och med bara någon får vetskap om eller också hör direkt från en AS-person – när densamma upplyser (för att underlätta för kommunikation, bland annat!) att man just är AS-diagnostiserad. Som en stämpel likt tomtens i Kalle Anka på julafton på SVT åker den stämpeln fram i all sin (missriktade) godtycklighet.

Misstag, som du säger det, ja.

blasmurfens skrev:Vi med as borde vara en guldgruva för olika företag, eftersom vi är så skötsamma. Det gäller att ta fram det positiva från en person med AS.

Joo, fast problemet är ju att det som en person uppfattar som skötsamhet kan uppfattas som envishet eller bristande flexibilitet från en annan synvinkel.

Jag håller med om att det är viktigt att AS-personers goda egenskaper behöver föras fram, men samtidigt är det viktigt att man inte blundar för de nackdelar som AS kan innebära.

Gafsan skrev:Joo, fast problemet är ju att det som en person uppfattar som skötsamhet kan uppfattas som envishet eller bristande flexibilitet från en annan synvinkel.

Jag håller med om att det är viktigt att AS-personers goda egenskaper behöver föras fram, men samtidigt är det viktigt att man inte blundar för de nackdelar som AS kan innebära.

Men måste man tala i termer av AS? NT har ju också fördelar och nackdelar - precis som vi. Jag kan inte se att jag är sämre eller bättre genomsnittligt jämfört med dem att på att utföra mitt jobb. ( Nu ljög jag - jag är oerhört mkt bätte ).

En fördel vi har är ju dock att vi är noggrant testate och utredda och förmodligen kan ge en utförligare beskrivning av våra styrkor och svagheter än NT kan. Det är en fördel.

Lindansare skrev:En fördel vi har är ju dock att vi är noggrant testate och utredda och förmodligen kan ge en utförligare beskrivning av våra styrkor och svagheter än NT kan. Det är en fördel.

Det har jag alltid velat. Hur och var testar man detta???

Jag menade nog mer min utredning. Den ger mig en jätteklar bild av vad som är lätt och svårt för mig och vilka mina styrkor och svagheter är.

Livet i sig.

Lindansare skrev:Men måste man tala i termer av AS? NT har ju också fördelar och nackdelar - precis som vi. Jag kan inte se att jag är sämre eller bättre genomsnittligt jämfört med dem att på att utföra mitt jobb.

Nej, det är ju svårt. Jag har sannolikt rejält högre intelligens än de flesta av mina kollegor, men å andra sidan har jag också svårigheter som de inte har. Det är väldigt svårt att bedöma vem sm gör jobbet bäst.

Gafsan skrev:Nej, det är ju svårt. Jag har sannolikt rejält högre intelligens än de flesta av mina kollegor, men å andra sidan har jag också svårigheter som de inte har. Det är väldigt svårt att bedöma vem sm gör jobbet bäst.

Precis min poäng.