Fick min asperger diagnos för 2 år sedan när jag var 23. Jag hade inte hört talas om asperger och fick lite information av läkaren och har även kollat lite på egen hand.

Men som jag förstår det så föds man med asperger och som jag och mina föräldrar har förklarat för personen som höll i utredningen så började jag inte visa symptom av asperger fören jag kom in i tonåren. Jag hade en känsla av att utredaren inte var seriös och ville få ut mig så fort som möjligt.

Så till min fråga. Är det möjligt att utveckla aspergersymptom senare i livet?

(jag är lite dyslektisk, så va inte så hårda =D)

Ja.

Min psykolog ansåg att min aspergerproblematik tog en enorm vändning när jag fyllde 18 år och kraven på mig ökades. Jobb, flickvän, ut på krogen, nya vänner osv - att bli vuxen.

Jag visade givetvis tecken på en annorlunda personlighet (om man ska "tala fint") väldigt tidigt, men det var inget jättestort problem innan omständigheterna gjorde det till ett problem. Jag åkte in i mig själv och gömde mig bland mina neuroner och studsade runt mellan synapserna. Med andra ord sjönk jag in i mig själv.

Kanske är det så att en ibland har sin AS lite slumrande under många år, som för earlydayminer, och det triggas. Fenomenet finns för schizofrena, att en har det under ytan men att det kanske inte manifesteras alls eller rätt långt upp i åldern även om den vanliga åldern är 15-19 år.

För mig är det lite som för earlydayminer men jag hade en hel del symptom tidigt. Dock inte tillräckligt för att någon skulle börja utreda det.. ansågs bara vara ovanlig(!) och kufisk och blev ju förstås mobbad för det (och mina glasögon och tandställning..)

Är lyckligt lottad iaf. Kan jobba och klara mitt liv utan myndigheters/vårdens inblandning. Vetskapen om mig själv ger mig de verktyg jag behöver. (Än så länea iaf, glad så länge det fungerar.)

För mig så följer diagnosen min stressgrad. När jag blir stressad får jag mer och tydligare symptom.

I stressfyllda delar av livet kan jag nog uppfattas som att jag fått Asperger då, men att jag alltid haft de personlighetsdragen.

Tack för svaren

Angående stress så njuter jag nästan ut av att vara stressad. Det är som att hjärnan börjar gå på autopilot. Man bara fokuserar på att göra sitt jobb och man har inga tankar på hur folk uppfattar en och allt det där som man tänker på annars. Jag har nästan gjort det till en vana att stressa upp mig för inget, för att inte känna annat än fokus på arbetet.

Många saknar kunskap och därför kan det vara svårt att "bli upptäckt" i ung ålder.

Sen är det så att ju äldre man blir desto svårare blir det att hantera sociala situationer och det blir större press på att vara på ett visst sätt när man blir vuxen än när man är ett barn.

Ja, du kan ha Asperger om du upptäcks sent i livet.

Nu låter det ju dock som om att du inte tror på diagnosen och du bör därför be att få en förklaring från de som satt den. Om du inte blir nöjd med deras förklaring så kan du be om en second opinion.

Utredningen är en bedömning, inte ovedersäglig fakta.