kullan skrev:Att man inte förstår ett skit.

För mig är det nog ett större problem att jag förstår en massa som andra inte verkar förstå, vilket gör att det är hopplöst att försöka använda det man förstår. Intellektuell begåvning är ett handikapp i dagens kultur!
Däremot att jag inte förstår det socioemotionella är nog det största problemet.
Jag minns första gången som jag minns att jag kände mig utfryst - använde faktiskt det ordet när jag tyst talade till mig själv då. Jag och kusiner hade kommit i puberteten samtidigt. Det kändes ödesmättat och det var det nog också för där nånstans började min avvikelse bli obehaglig - för mig själv. Förmodligen accepterades man som ett försigkommet barn fram till dess.
Jag mår så in i helsike mycket bättre i dag. Ja, faktiskt även just i dag fredag, tycker plötsligt att jag börjar tillämpa alla kunskaper om ångest systematiskt och det tar bort inte bara den omedelbara ångesten utan ångesten ända från början, kan plötsligt känna det där lugnet från barndomen betydligt oftare än jag gjort tidigare.
Det som återstår är att 'definitivt' etablera lugnet - och att få kvalificerad hjälp med att närma mig människor.

För min del är det nog det faktum att jag kan spela NT så pass bra att jag bara nästan passerar. Men jag faller på det sociala. Hur bra jag än spelar/imiterar så kan jag inte få kontakt med folk, prata avslappnat eller visa vem jag verkligen är. Jag blir aldrig en del av flocken. Nästan, bara nästan. Snubblar på det där sista som jag aldrig kan förstå vad det är.

Sedan ställer min impulsivitet till med en massa problem. Plus att jag blir dödstrött i huvudet av min NT-teater och får sova väldigt ofta och mycket för att ladda batterierna.

biologic skrev:För min del är det nog det faktum att jag kan spela NT så pass bra att jag bara nästan passerar. Men jag faller på det sociala. Hur bra jag än spelar/imiterar så kan jag inte få kontakt med folk, prata avslappnat eller visa vem jag verkligen är. Jag blir aldrig en del av flocken. Nästan, bara nästan. Snubblar på det där sista som jag aldrig kan förstå vad det är.

Sedan ställer min impulsivitet till med en massa problem. Plus att jag blir dödstrött i huvudet av min NT-teater och får sova väldigt ofta och mycket för att ladda batterierna.

Jupp, ingen jag känner, förutom min fru, kan ana att jag har Aspergers. Jag kanske säger konstiga saker ibland, och berörs inte av vad andra kallar obekväm tystnad. Men på det hela har jag så mycket inlärt beteende som kompenserar för mina sociala kortakommanden. 43 år ger sånt... Men jag lär mig ständigt mer om mig själv.

Och jag har alltid upplevt att alla enter har en hemlighet som jag inte får ta del av. Och när jag trodde jag var NT så var det jobbigt... Inte längre!

Att kunna känna sig ensam även när man är med andra människor

Jobbigast är nog att jag behöver sova när jag kommer hem efter en vanlig dag. Jag blir helt slut.

Kanske inte jobbigast, men att behöva i identifiera sig med odrägliga människor. Hatar även dem som begåvats med mina övriga defekter.

(Kom på jag även ogillar hyfsat många ur övriga mänskligheten.)

Att man är av en annan art än dom där Homo Sapiens Sapiens.

Jag är Homofilus Aspergus Sapiens.

Att inte tycka det är ett dugg roligt, trevligt, trivsamt med sociala sammankomster.
Det ser ju ut som att alla har jätteroligt och mår så gott av att vara tillsammans.
Hur Vad Varför

ElsaS skrev:Att inte tycka det är ett dugg roligt, trevligt, trivsamt med sociala sammankomster.
Det ser ju ut som att alla har jätteroligt och mår så gott av att vara tillsammans.
Hur Vad Varför

Precis. Och när jag gör precis som de - så har jag inte trevligt. Det känns snopet...

Lindansare skrev:

ElsaS skrev:Att inte tycka det är ett dugg roligt, trevligt, trivsamt med sociala sammankomster.
Det ser ju ut som att alla har jätteroligt och mår så gott av att vara tillsammans.
Hur Vad Varför

Precis. Och när jag gör precis som de - så har jag inte trevligt. Det känns snopet...

Å sen ligger jag utslagen i flera dagar för att jag behöver vila p g a att jag utsatt mig för ovanstående.. Det är väldigt sällan jag tvingar mig in i sociala sammankomster med fler än en person numera.

Stor fråga.

I sig är det inget som jag tycker är specifikt "det jobbigaste".

Det jag ändå helt klart finner, märker av, som något bland det mer jobbiga – det är (föga överraskande) de dagliga sociala kontakterna/mötena och allt tillhörande med det.
Detta går att utveckla och snacka om hur mycket som helst.

Samtidigt märker jag viss skillnad ju äldre jag blir rörande sociala relationer/kontakter. Det blir i någon mening mer hanterbart ju mer åren går.
Men jobbigt är det fortfarande många gånger.

(Som sagt: detta är en del av det jobbigaste.)

Att sakna/förlora energi när det är för mycket folk i närheten. Känns underbart att vara ensam hemma denna vecka!

Someone skrev:Att sakna/förlora energi när det är för mycket folk i närheten. Känns underbart att vara ensam hemma denna vecka!

+1

En av de jobbigaste sakerna med NPF i största allmänhet, är det faktum att det anses per definition vara så att personer som inte uttrycker sig så som NT tänkt, har fel i varje diskussion.

Det kan även utnyttjas på så sätt att om personen är tafatt, så PÅSTÅR man att den uttrycker sig på fel sätt, eller med fel tonfall, så får NT-personen rätt lik förbannat eftersom NPF:aren inte kan ta för sig.

Det ska gudarna veta att jag fått smaka på denna jul. Lite här och var.

Göre sig icke besvär, om man VERKAR ditten eller datten.

Bror Duktig skrev:En av de jobbigaste sakerna med NPF i största allmänhet, är det faktum att det anses per definition vara så att personer som inte uttrycker sig så som NT tänkt, har fel i varje diskussion.

Det kan även utnyttjas på så sätt att om personen är tafatt, så PÅSTÅR man att den uttrycker sig på fel sätt, eller med fel tonfall, så får NT-personen rätt lik förbannat eftersom NPF:aren inte kan ta för sig.

Det ska gudarna veta att jag fått smaka på denna jul. Lite här och var.

Göre sig icke besvär, om man VERKAR ditten eller datten.

Ja, lite så kan jag uppleva det. Att jag inte har tolkningsföreträde i situationer - utan att min sn på saken är fel. Vadå fel? Finns det en objektivt riktig åsikt? Min upplevelse bör ju rimligen vara lika viktig som alla andras även om den är mer unik.

Tycker inte heller om när det förutsätts att jag både kan och vill försöka övervinna mina problem med social interkation. Dels är det ju ingen snabbfix, jag kan inte medicinera bort alla delar och det tar väldigt långt tid för mig att lära in hur jag skall bete mig i olika situationer. Dels förutsätts det att jag vill ägna 24/7 åt att verkligen bli socialt anpassad ur alla betänkliga aspekter. Känns inte som min ambition i livet - mina problem med social interaktion är i det som i mina ögonär jobbigast med AS.

Pieohpah skrev:Jobbigast är nog att jag behöver sova när jag kommer hem efter en vanlig dag. Jag blir helt slut.

Känner igen mig helt! Fruktansvärt irriterande att inte kunna ha en fungerande fritid.

gadas skrev:

kullan skrev:Att man inte förstår ett skit.

För mig är det nog ett större problem att jag förstår en massa som andra inte verkar förstå, vilket gör att det är hopplöst att försöka använda det man förstår. Intellektuell begåvning är ett handikapp i dagens kultur!

Problemet är att man tänker i för många steg. Det gör inte de flesta människor, de verkar leva här och nu. De tänker inte på konsekvenser eller i långa, vindlande "alternativa banor" som alla har olika utfall.

Jag tror att pessimism är väldigt vanligt hos högbegåvade.

Vad utmärker dig som individ som just har aspergers?
Jag vet inte riktigt. Vad är aspergers? Vad är någon annan diagnos? Vad är inget av det? Vad är vad?
En sak som jag tror har med asperger att göra är min inställning att utföra ett gott arbete. Alltså att kunna utföra en uppgift snabbt och effektivt, att vara konsekvent och noggrann.

Hur kände du dig när du fick diagnosen? Bättre/sämre?
Bättre. Kände lättnad.

Har folk runtomkring dig, förändrats/beter sig annorlunda?
Nej, det tycker jag inte. Mina föräldrar och min kompis ifrågasatte min asperger-diagnos dock, vilket får mig osäker på den men också lite ledsen/besviken på deras reaktion.
Vet inte hur många ur min familj och släkt som känner till den, men min mamma är rätt bra på att "skvallra", så de flesta lär väl veta vid det här laget.


Vad som är jobbigast... svårt att svara på. Kanske att jag är så ambivalent. Jag trivs bäst när jag är ensam, men samtidigt vill jag inte vara ensam. Jag vill helst vara hemma i mitt eget hem där jag mår som bäst, men ändå gå ut och kunna göra saker utan problem. Såna saker är jobbigast.
Annars är ju också de tillfällen då jag "måste" försöka bete mig mer NT-aktigt för att de inte ska se alltför snett på mig och för att undvika en dålig stämning rätt jobbiga.

Att man tänker och reagerar så annorlunda. Samt att det är svårt att förstå vissa komplexa saker.

@Lindansare: Ja, håller med om det övriga du skrev också. Det är ju få som tycker att en CP-skadad ska ägna livet åt att ta på sig strumpor (först 24/7 för att lära sig, sedan 24/7 för att genomföra varje dag). Nä, den personen skulle få en assistent och man skulle inse det orimliga i att den skulle ägna livet åt strumpor eller annat som är precis inom handikappets största svårigheter. Bättre att assistenten tar på strumporna på en minut så att personen kan jobba eller få ett värdefullt liv på annat sätt!

Men så resoneras det absolut inte om aspergare (eller ADHD:are, tror alla NPF kan inkluderas). Vi ska öva, ägna vårt liv åt att "fungera".

Ihop med utvecklingsstörda har vi ett annat men närbesläktat problem som ALDRIG skulle drabba rullstornburna: Vi kan nekas jobb p.g.a handikappet, oavsett kompetens. När blev det ett ramaskri för att en Downis inte fick lönebidrag när den kunde jobba på halvfart sjäklvständigt? Hur många aspergare har man inte bara kunnat avskeda för att den är "för lite social"? Vad händer om en rullstolsburen blir avskedad för att "vi har faktiskt trappor här"? Då ska det byggas hissar m.m. Men minsta anpassning för aspergare går det att utan påföljder skita i. Och som sagt, utvecklingsstörda må vara hur självständiga som helst, de är lätta att utnyttja som DV:are i stället för att behöva betala halv lön.

I dagarna, under julhelgen, och i diskussioner om mina senaste problem, så har det varit OTROLIGT tydligt att MITT SÄTT att diskutera, per automatik räknar mina åsikter eller att jag blivit dåligt behandlad som av noll värde i beräkningarna.

Jag är så ofta utsatt också, p.g.a. min AS (jag lockar inte till omhändertagande så som normala AS-tjejer, har aldrig gjort - kanske p.g.a. min storlek eller att jag vart lite av utåtriktad "outgoing oddball"). Därför har jag svårt att följa råd som "låt det vara så att vi inte förstör stämningen". Nej, då får jag låta allt vara hela tiden, eftersom jag är så utsatt. Visst kan jag skita i EN och ANNAN sak, men att hela tiden skita i allt som riktas mot mig?

Att känna sig som ett UFO i precis alla kretsar och sammanhang.

Jag har alltid varit välkommen överallt, rent av eftertraktad, men aldrig kunnat förstå varför alla dessa öppna armar och sociala förmåner inte intresserat mig. Jag har bara deltagit för att alla verkat så "åhh och ahh" och "får du?!" Och sen väntat på att gå hem.

Tackat nej till möjligheter och erbjudanden andra skulle offra en arm för att få.Har nog setts som extremt snobbig eller bara konstig och oåtkomlig.

Och snobbig låter jag i det här inlägget också inser jag nu. Men det är sanningen.

Att ingen förstår en.

att bli utstött, mobbad , utfryst .