Hej!

Jag är ny här, och ska väl direkt påpeka att jag inte har någon diagnos.
Det har bara funnits en misstanke ett tag nu - som dock har blivit starkare nu när min kusin nyligen har fått sin diagnos, särskilt som vi är väldigt lika, jag och hon.
Jag har även fått höra av andra i min omgivning att de misstänker att jag kan ha Aspergers.

Jag ber om ursäkt i förväg för att det kan bli lite långt, och jag hoppas att någon ska orka läsa.

Nåväl. Jag är mamma till en sjuåring, och jag har länge nu känt att jag inte är som andra mammor. Och en tanke som slog mig ganska nyss är att det jag känner och gör kanske är pga eventuell Aspergers?

Det jag tänker på i första hand är att det inte kommer naturligt för mig att trösta mitt barn.
När hen exempelvis slår sig och gråter blir jag irriterad. Dels för att jag inte tål ljudet av barnskrik och gnäll och blir irriterad bara därför, men också för att jag liksom inte vet vad jag ska göra.

Jag inser ju att hen vill bli tröstad, och jag vet att kramar och några stöttande och tröstade ord brukar funka. Men det kommer liksom inte av sig självt, och det känns väldigt stelt och konstigt.

Jag har inga problem att krama mitt barn annars, jag gör det ofta och mer än gärna.
(Däremot tycker jag inte alls om vara nära andra, om det inte är på mitt eget initiativ.)
Men just när jag ska trösta känns det mer som att jag chansar på hur jag ska göra, och hoppas på att det ska bli rätt.

Och tröstande ord och sånt är inte min grej. Oftast säger jag bara att det blir bättre sen och att det inte hjälper att gråta. Jag inser ju själv att det inte är så värst tröstande, men ja, det ÄR ju så och jag kan liksom inte... ljuga.

Sen har jag aldrig haft särskilt starka moderskänslor, utan hen är mer som en kompis.
Jag älskar mitt barn mer än någon/något annat i hela världen, och självklart älskar jag mitt barn mer än vad jag älskar mina kompisar (inte för att jag har så många), men ändå är det som att det inte känns riktigt sådär... starkt som jag antar att det ska kännas?

Jag saknar inte mitt barn särskilt mycket när vi är ifrån varandra. Såklart känner jag saknad, men inte mer än jag saknar någon annan i min familj när vi är ifrån varandra, och det känns bara som att man borde ha starkare känslor för sitt eget barn än som för någon annan i familjen?

Vi bråkar ofta, särskilt nu när det är mycket trots, och jag säger saker som jag först efteråt kommer på är sårande - och då ber jag givetvis om ursäkt. Men då är ju skadan redan skedd och jag märker att hen blir väldigt ledsen och sårad.

Jag är helt värdelös på att beskriva saker, och särskilt hur jag känner och hur jag upplever saker, men kanske finns det någon som förstår?

Det jag undrar är om det finns andra som jag, och då specifikt hos föräldrar med Aspergers?
Eller är det något fel på mig när jag känner och gör som jag gör?

Väldigt tacksam för svar!

Moderator Alien: Kompletterade rubriken.

Det låter som det är min mamma som äntligen förklarar sitt beteende. Börja arbeta på en bra relation redan nu, snälla du.

jag har några sätt att strukturera barnens vardag, genom att ge dem regler, och förhållningssätt till deras omgivning. grunden är att de ska finna trygghet i dessa regler, och av frivilja följa dem.

bland det viktigaste, är att barnet, eller barnen, förstår sammanhangen och reglerna, genom att vi
pratar igenom dessa "ledstänger', och ger vår förståelse, till dem.

här följer en variant på hur man kan hantera ens egen, och barnens vardag. :

[color=#0040FF]nå nu tänkte jag skriva lite om barnuppfostran, regler och förmaningar, sånt som behövs.

det jag menar, är att man kan se detta i en liknelse som kanske kan ge, en viss förståelse.

okej.
se detta som ett hus med 2 plan, uppe å nedervåning.
och det finns en svängd trappa mellan uppe å nedreplan.

i denna trappa går barnen dagligen, och vi som föräldrar måste se till att barnen går i trappan på så vis att de inte faller å slår sig, eller nåt värre.

och då finns det regelsystem, förmaningar och kärlek, som ger barnen en insikt i att de bör ta det lugnt i trappen.

man springer inte i trappen.
och i tanken, kan man föreställa sig, reglerna, som ledstänger som monteras där i trappen, och ledstängarna ger barnen trygghet, å hålla sig fast i, så de inte ramlar i trappen.

och tiden går, barnen går i trappen dagligen och är trygga för det finns ju ledstänger
men så en dag, kommer det onda andliga mörkret, med motorolja i näven.
å han går omkring där i trappan, å skvätter motorolja, både här å där.

då kanske barnen vaknar på morgonen, och går ner på undervåningen, och passerar oljan, kanske halkar lite, men klarar sig från å falla, för de har ju ledstängerna, som de håller fast sig i. och när de kommer ner till undervåningen så, säger de:

-pappa, pappa! (eller mamma, mamma!) det är jättehalt i trappen!

så pappan, eller mamman, städar bort all den där motoroljan, från trappen.
och satan fick inte stjäla de inre barnen, från barnen i trappen.

så var liknelsen, och symboliken i liknelsen är att,
trappan, är utsatta situationer, för barnen.

prövningar, som man tar sig igenom för det finns regelsystem, (ledstänger), som
hjälper barnen å gå i trappen även om det finns motorolja där,
det är situationer som barnen måste klara sig igenom,
då mamma eller pappa kanske inte alltid finns med, just då.

reglerna, och förmaningarna, är i symboliken, det som ger stöd och hjälp
att hantera problematiken i vardagen. motor olja eller ej,
så finns far och mor´s regler och trygghet.

och vad som är extremt viktigt i detta
är att barnen uppnår förståelse, för reglerna och förmaningarna.

då blir de fria att av egen frivilja, följa reglerna, även då de blir lite äldre
och kompisar och frestelser träder in i barnens värld, barnen blir tonåringar
och gängen bildas, och droger, och dåliga saker, träder in i ungdomarnas vardag.

då gäller det för tonåringarna, att minnas, och relatera gentemot det som de lärt sig,
att droger är problem, och det finns mycket svårigheter i barnens liv, när de blir
antastade av frestelserna, och kanske vacklar, kanske faller.

att falla, händer ibland, då hjälper Jesus hjälper en upp på fötterna.
när barnen blir tio år, så kan de få träda in i det kristna lärjungaskapet, om de vill det.
de kan få bli frälsta, döpas och börja det kristna livsstilen, med de kristna värderingarna.

då får barnen mycket trygghet, för de kan då, vända sig från världen, och sätts fria att
göra tjänst inför Gud.

att utbilda barnen, i Tron, och ge dem valmöjligheter att få säga ja till frälsaren,
Gud Herre Jesus Kristus, enligt ursprunget,
Jesu kärlek, den bär, och vi får gemenskap med Gud Herre Jesus Kristus.

att utbilda barnen i att man säger till det onda andliga mörkret;

- all ondska, lämna detta hem, i Jesu namn!

och all ondska som antastar så fort, och mycke som det kan,
far bort från oss, ty Jesus vill rädda oss, hela tiden.

och det gör han, och kanske man ger upp sitt gamla liv, för att i Tro på konungarnas Konung, döpas, och lämna den värdsliga människan, och komma till gemenskapen med kristna bröder och systrar, och efter dopet kommer Den Helige Ande till den döpte, och Gud Herre Jesus Kristus och Gud abba Fadern är med oss.

Frälsningen, Vuxendopet, Andedopet, att träda in på Vägen, möta Sanningen, och börja leva Livet, som kristen, det är den kristna livsstilen, det innebär att man håller sig till de kristna värderingarna, som Jesus inspirerar oss till. se bibel, årsutgåva 1981, nt, filipperbrevet kapitel 4, verserna 4 till 8.

minns alltid detta;

Gud är kärlek. han behöver er allesammans, alla församlingar, ty han inväntar bruden i symboliken, för det stundande äktenskapet.

Issa Jesus,
lärjungen magnus.

edit : komplettering & justering.
[/color]

Vi har en ganska bra relation oftast, särskilt då när allt går som jag vill...
Det låter barnsligt, jag vet, men jag kan ju inte hjälpa det.

Jag har väldigt strikta regler, och jag är medveten om att jag är lite väl hård ibland, men det är det enda som funkar för mig, och han verkar klara det bra.

Jag tycker det är jobbigt när han stökar ner och ändrar på min ordning, och det känns ju lite hemskt att tänka "mitt, mitt, mitt" när det faktiskt är VÅRT hem...

Men jag har förklarat att det är svårt för mig och varför, och att jag tycker att det är jobbigt att städa allt själv och att jag vill att vi ska hjälpas åt. Och han vet att jag menar allvar när jag säger att det han lämnar framme hamnar i soporna.
Jag står verkligen inte ut med att ha det stökigt och att hans saker sabbar min ordning...

Jag önskar ibland att jag kunde vara lite... slappare, eller vad man ska säga, och kunde släppa lite på reglerna ibland. Men det funkar inte, jag blir bara jättestressad och börjar må dåligt och då blir jag en dålig mamma
Känner mig rätt värdelös redan som det är.

Menar du verkligen att du slänger ditt eget barns saker bara för att han glömmer dem framme? Det är ju fullkomligt hjärtlöst?! Man kan definitivt inte kräva att ett barn i den åldern tar så stort ansvar för sådana saker! Barn har en annan tidsuppfattning. Det är naturligt att de blir upptagna av saker som dyker upp och glömmer saker. Gör du på det här viset riskerar du att skapa en rädsla och otrygghet hos honom som riskerar att skada honom i framtiden.

Jag har inte själv AS och det kan hända att jag inte har tillräckligt med förståelse för dina problem. Men ett barn är ett barn och det du utsätter honom för genom dina svagheter låter inte rimligt.

Jag tror att du måste försöka släppa lite på din egen rigiditet även om du inte mår bra av det (eller åtminstone komma på något mindre definitivt sätt att hantera det om han inte följer dina regler) för hans skull.

Nej, jag har aldrig slängt något.
Jag skulle aldrig göra det heller. Faktiskt.

Men han vet att jag menar allvar med det jag säger annars,
och jag har behövt gå så långt som att bevisa att jag faktiskt kan slänga något.

Jag vet att jag är alldeles för hård, men jag kan inte hjälpa det.

Och GLÖMMER han något framme har jag överseende med det,
det är jobbigt när han släpar fram en massa saker och inte plockar undan efter sig
och bara säger att han städar seeeen.

Då blir det kaos och jag blir stressad och säger att han måste plocka undan, annars kanske det hamnar i soporna.

Filosofie skrev:Jag vet att jag är alldeles för hård, men jag kan inte hjälpa det.

Även om du har väldigt svårt för det här så är du en vuxen människa. Det är du som har makt över honom och du har betydligt större förutsättningar att ändra på förutsättningarna än vad han har. Klarar du det inte själv så kan du exempelvis behöva söka hjälp eller avlastning.

Filosofie skrev:...
det är jobbigt när han släpar fram en massa saker och inte plockar undan efter sig
och bara säger att han städar seeeen.

Då blir det kaos och jag blir stressad och säger att han måste plocka undan, annars kanske det hamnar i soporna.

Okej jag förstår situationen. Men det är inte konstigt att jag missuppfattade dig som du beskrev det ovan.

Jag brukar inte döma folk såhär och speciellt inte gå på folk som är nya på forumet men jag blev lite tagen när jag faktiskt trodde att du slängde ungens grejer.

Men jag tror i alla fall att du behöver hjälp med det här på något sätt. Kanske att de på forumet som har barn har några mer tips på hur du kan göra för att börja bryta lite mönster.

Jag har en tvåårig dotter. Jag är nog lite annorlunda som mamma på vissa sätt till följd av AS; exempelvis hörde jag aldrig skillnad på min dotters skrik när hon var bebis. Många beskriver ju att de hör på barnets skrik om barnet är hungrigt eller behöver ny blöja eller om barnet bara vill vara i mammas/pappas famn, men jag lärde mig aldrig höra skillnad. Jag körde på uteslutningsmetoden varje gång alltså.

Innan jag fick min dotter var jag extremt noggrann med ordning och sånt Det är nog rätt vanligt vid AS. Jag kan dock säga att det var ett beteende/tvång som jag fick göra mig av med illa kvickt så snart dottern började ta sig fram för egen maskin...! Hade jag inte gjort det skulle jag blivit galen och det skulle gått ut över dottern. I ärlighetens namn bör du ändra din inställning också. Det är inte fel att vilja ha hyfsat städat men du bör definitvt bli mer flexibel för ditt barns skull. Annars blir det ett rent helvete för er båda. Det måste vara ok att leksaker ligger lite huller om buller tycker jag. Ditt barn måste få vara barn.

Det med att inte känna empati/inte veta vad du ska göra när ditt barn slår sig kan jag inte relatera till personligen men jag är övertygad om att du bör göra som andra gör, det vill säga trösta, även om du inte känner ett instinktivt behov av att göra det.

Edit: Jag behöver nog förtydliga att jag inte menar att ditt barn inte ska behöva plocka upp efter sig alls. Det är helt rimligt att plocka upp sina leksaker efter sig när man är sju år men jag fick intrycket av din trådstart att du möjligen är lite för hård med det. Kan ni inte införa en regel som säger att barnet ska plocka iordning sina leksaker varje kväll innan läggdags, eller en bestämd tid varje eftermiddag/kväll?

Jag känner delvis igen mig speciellt i barnens stökiga natur det påverkar mig men jag arbetar på att omprogrammera mig själv. Ja de stökar de rubbar mina cirklar brukar tänka att jag är en fyrkantig boll. Fråga inte varför vet ej själv.

Jag tänker som så att ungarna är min största lycka när de är som jobbigast jag får putta undan det jobbiga och acceptera barnen för vad de är och njuta och fokusera på det positiva.

Jo när jag hade det som värst så hotade jag med att slänga grejjer, gjorde det en gång. Inget jag är stolt och inget jag kommer att göra igen. Som förälder gör man misstag gäller att förstå det och arbeta med sina brister. Hur som helst så hotade jag med att slänga och dottern sa gör det då mamma släng! Vilket jag då gjorde och vi blev sedan båda olyckliga över det.

Stöket kan vara så jobbigt men det gör barnen lyckliga och lyckliga barn är det bästa. Sedan så kan man ibland med gott humör, manipulation och eller mutor göra städning till en gemensam lek eller ett roligt uppdrag för barnen.

Tex barnet vill se på tv. Ja det får du så gärna men först måste vi/du plocka undan. Ingen tv innan det är städat. Sedan får man vara tacksam över det lilla och uppmuntra och tacka även för halvdan städning.
Det går att kompromissa och belöna tex du har planerat för att göra en viss måltid. Det är stökigt som bara fan och barnet är på dåligt humör pga tjat samt att den inte vill äta maten som ska serveras till middag. Kompromiss, om barnet städar får hen välja maträtt.

Innan jag hade familj hade jag listor för allt. Veckolistor dagslistor osv det funkar inte längre men jag försöker nu för egen del att göra dagshema för mig själv. I perioder ruckar barnen på ens vardagsrutiner gäller att hitta kompromisser, se det positiva och arbeta med sig själv.

PS du är inte värdelös du försöker och är medveten om hur du är och fungerar det ger utrymme för självutveckling och gott föräldraskap. Finns så många som inte alls reflekterar över hur de är som föräldrar. "normala" som bara kör på och gör så många saker man kan se som misstag utan att bry sig över det.

Är du ensamstående? Kan tänka mg att det i så fall blir extra tufft. Du skriver att du ibland säger saker som gör ditt barn ledsen och sårar hen. Sker det vid liknande tillfällen så kan du kanske om du är medveten om vart det leder tänka till och avbryta.
Ord kan sätta så djupa sår. Tror man kan vinna mycket om man tänker på och lär sig känna igen de situationer som tar fram det värsta i en.

Angående brist på moderskänslor och empati så vet du när det förväntas ge uttryck. Vid tröst och när barnet behöver det, ge då bara närhet och kärlek. Tänk till bara och var närvarande.

Jag har svårt att sätta mig in i den biten men förstår att det måste vara jobbigt att känna så eller uppleva brist av de känslorna.