tahlia skrev:Just intrycken, ljuden, beröringen, kaoset runt omkring, känner jag igen väldigt mycket. Jag har samma problem och det är kopplat till min Aspergers - jag har helt enkelt en oförmåga att filtrera intryck så hjärnan tar in allt som händer, allt jag hör, allt jag ser, allt som känns - samtidigt vilket leder till "överbelastning".

För min del resulterar det i massiv trötthet samt att, om jag stannar i den miljön för länge, hjärnan stänger av, slutar lagra vilket leder till att jag senare inte kommer ihåg just något av vad som sagts varken av mig eller andra.
Att få ångest i en sådan situation är ju inte konstigt med tanke på hur bombarderad hjärnan blir. Själv har jag turen att inte dras med en ångestprolematik.

Känner igen mig mycket, fast det som händer när jag blir överbelastad av intryck är att jag "kopplar från". Det känns som jag försvinner ur min kropp och befinner mig lite vid sidan av, förlorar känsel i kroppen och känner mig som i en dimma. Overklighetskänslor.

Jag har haft social fobi så länge jag kan minnas men den är mycket lättare nu än den var när jag var liten. Den yttrar sig i rädsla för att andra människor ska titta på mig och tycka jag beter mig konstigt på något sätt.

tahlia skrev:Att känna det som om alla människor iakttar vad man gör/tittar på en är väldigt vanligt vid social fobi, dock också även vanligt vid dåligt självförtroende.

Just intrycken, ljuden, beröringen, kaoset runt omkring, känner jag igen väldigt mycket. Jag har samma problem och det är kopplat till min Aspergers - jag har helt enkelt en oförmåga att filtrera intryck så hjärnan tar in allt som händer, allt jag hör, allt jag ser, allt som känns - samtidigt - vilket leder till "överbelastning".

För min del resulterar det i massiv trötthet samt att, om jag stannar i den miljön för länge, hjärnan stänger av, slutar lagra vilket leder till att jag senare inte kommer ihåg just något av vad som sagts varken av mig eller andra.
Att få ångest i en sådan situation är ju inte konstigt med tanke på hur bombarderad hjärnan blir. Själv har jag turen att inte dras med en ångestprolematik.

Det resulterar i massiv trötthet för mig också. Det brukar börja med ångest och irritation/ilska men efter ett tag blir jag bara extremt trött och då känns det som att hjärnan ska "stänga av" helt. Brukar sluta med att jag sitter tyst någonstans, väldigt tillbakadragen (mer än vanligt), stirrar in i en vägg och är ganska "blank" i hjärnan. Är det så du känner när din hjärna "stänger av" också?

Neutrino skrev: Brukar sluta med att jag sitter tyst någonstans, väldigt tillbakadragen (mer än vanligt), stirrar in i en vägg och är ganska "blank" i hjärnan. Är det så du känner när din hjärna "stänger av" också?

Mer tillbakadragen blir jag och har ett enormt behov av att få vara ifred en stund och bara vila. När jag kommer hem slappnar jag av på riktigt, detta gör också att hjärnan börjar ta in saker igen, sakta men säkert. Nackdelen då är att om någon börjar prata med mig eller vrider på radion t.ex så känns det som om orden slår mot hjärnan - det gör rent ut fysiskt ont att höra ljud - främst samtalsljud av olika slag. Har full förståelse för de autister som slår händerna för öronen och skriker när det blir för mycket ljud omkring dem för det får jag också lust att göra i det läget.

Så, vanligtvis klarar jag av det jag ska hemma lite snabbt så jag sedan kan lägga mig ned, i lugn, ro och tystnad för att vila. Inte sällan händer det att jag somnar och sover ett par-tre timmar. När jag vaknar är det lite bättre men resten av dagen brukar i regel vara förstörd då jag fortsätter vara ljudkänslig.

"Blank" i hjärnan ja, där hamnar jag också periodvis. Jag brukar kalla det "slut i huvudet".

Det var väldans vad många bra svar på så kort tid.

Tahlia du skrev tidigare att det är vanligt för en person med as att granska t.ex gångstil, ansiktuttrycck hos sig själv m.m.

Men är inte det något som kan klassas även till social fobi?
Att man övergranskar sig själv i hopp om vad andra skall tycka.

Även att vara tyst under en längre period, att inte våga säga vad man tycker eller står för då man hellre nöjer sig med sanningen för sig själv, istället för att yttra sig inför andra och starta en debatt vilken som kommer kännas mer kritiserande än lönande.

Även om 5 personer sitter i ett rum och 1 utav dom frågar om någon vet svaret på en uppgift, ingen svarar inget vet, förutom en själv men man undviker att svara pga av skapa uppmärksamhet när man varit tyst dom senaste 2 timmarna.

Hänger du med på vart jag vill komma

En fobi är väl per definition en irrationell rädsla, d.v.s. att man är rädd för en situation utan att det finns någon rationell orsak till det.

Som aspergare har man oftast en nedsatt förmåga till socialt samspel. Man tenderar att göra pinsamma misstag eller att bli fullständigt utmattad. Att då undvika vissa sociala situationer framstår ju då som synnerligen rationellt: om folk faktiskt tycker att man beter sig konstigt, eller man faktiskt mår jättedåligt av den sociala samvaron, så är det ju i hög grad logiskt att undvika sådana sammanhang.

Det borde vara fullt möjligt att ha både AS och social fobi (det verkar ju inte alls osannolikt att ens sociala tillkortakommanden skulle kunna leda till social fobi), så skillnaden ligger förmodligen i att man vid social fobi undviker saker "i onödan" (utan att kunna ange rationella skäl) medan man vid enbart asperger bara undviker situationer som man faktiskt vet att man har svårt att hantera.

Själv har jag asperger men ingen social fobi. Jag har inga problem med att ställa "dumma frågor", prata inför andra osv. Däremot finns det sociala sammanhang som jag undviker för att min sociala förmåga inte räcker till.

Jag har både AS och social fobi som diagnos. Knasigt, eftersom jag har ett väldigt socialt yrke. Diagnoserna räddade mig och jag mår idag oerhört mycket bättre än innan.
Tror det är väldigt vanligt med kombinationen AS och social fobi.

Anna med fyra skrev:Jag har både AS och social fobi som diagnos. Knasigt, eftersom jag har ett väldigt socialt yrke. Diagnoserna räddade mig och jag mår idag oerhört mycket bättre än innan.
Tror det är väldigt vanligt med kombinationen AS och social fobi.

Dels är social fobi ytterst sällan livslång, dels är den ofta situationsberoende. Ju säkrare man känner sig exempelvis genom att känna sig kompetent och duglig desto mindre behöver den sociala fobin märkas och vara nåt problem. Exempelvis en lärare som behärskar sitt ämne kan vara trygg inför klassen men vara totalt bortkommen på lärarnas julfest.

En annan aspekt är ens personlighet i förhållande till den roll (med tillhörande mask) man spelar i olika situationer. Ju längre från ens personlighet som rollen ligger desto mer energi krävs det och desto mer uttröttad blir man av rollspelandet. Ju bättre man känner sin personlighet desto mer kan man hitta rätt situationer, yrken och roller som passar för den man är.

barracuber skrev:

Anna med fyra skrev:Jag har både AS och social fobi som diagnos. Knasigt, eftersom jag har ett väldigt socialt yrke. Diagnoserna räddade mig och jag mår idag oerhört mycket bättre än innan.
Tror det är väldigt vanligt med kombinationen AS och social fobi.

Dels är social fobi ytterst sällan livslång, dels är den ofta situationsberoende. Ju säkrare man känner sig exempelvis genom att känna sig kompetent och duglig desto mindre behöver den sociala fobin märkas och vara nåt problem. Exempelvis en lärare som behärskar sitt ämne kan vara trygg inför klassen men vara totalt bortkommen på lärarnas julfest.

En annan aspekt är ens personlighet i förhållande till den roll (med tillhörande mask) man spelar i olika situationer. Ju längre från ens personlighet som rollen ligger desto mer energi krävs det och desto mer uttröttad blir man av rollspelandet. Ju bättre man känner sin personlighet desto mer kan man hitta rätt situationer, yrken och roller som passar för den man är.

Känner igen mig precis i det du skriver! Det förklarar varför min sociala fobi "försvann" efter att jag fått mina diagnoser...

Jag tror inte att du har asperger.

Schmetterling skrev:Jag tror inte att du har asperger.

Vem?

Anna med fyra skrev:

Schmetterling skrev:Jag tror inte att du har asperger.

Vem?

Trådstartaren. Jag svarar bara på trådstarten, annars citerar jag.

Defeat skrev:Det är ju inte så smidigt att ha en apsergers-diagnos registrerad på sig om man vill ha jobb i framtiden menar jag..

Det sista du säger är inte sant, det är det många utan aspergers kanske tror. Men tänk dig att du sitter på en anställningsintervju, inte fan frågar någon efter dina diagnoser. Det är inte diagnosen i som som är ett hinder i karriären, utan det är dina egenskaper som sätter begränsningar/möjligheterna. Däremot kan du få rätt till vissa hjälpmedel om du har en diagnos. Gå till vårdcentralen och fråga om du får göra en utredning om det är så att du känner igen dig i autistiska egenskaper, men för guds skull kan du läsa på lite mer innan du gör något annat.

Defeat skrev:Jag har gjort en del Aspergers-quiz och fått resultatet att jag inte har aspergers, men jag kanske ljuger för mig själv när jag svarar på frågorna,

Btw, om du ljuger för dig själv på ett internet test som bara du ser är det osannolikt att du är en aspergare.

Unib12 skrev:

Defeat skrev:Jag har gjort en del Aspergers-quiz och fått resultatet att jag inte har aspergers, men jag kanske ljuger för mig själv när jag svarar på frågorna,

Btw, om du ljuger för dig själv på ett internet test som bara du ser är det osannolikt att du är en aspergare.

Hen menar nog sig vara 'kanske dålig på självskattning'tt

Jag sökte psykolog för vad jag trodde var social fobi. Men inget stämde. Jag är inte det minsta rädd för att tala inför folk, jag ser fram mot att träffa folk osv. Men då terapeuten märkte vad jag hade problem, att jag Alltid blir stressad av sociala sammanhang, inte orkar sitta och småprata eller vara trevlig, att min sociala ork är ytterst kort i tiden så fick hon in mig på rätt spår. Sjukt skönt! Långt ifrån diagnostiserad Asperger tydligen, men alla de rent sociala varaiflockenbitarna i diagnosen stämde. Subklinisk.

Skönt för mej och för min familj att fatta. Jag har fru och tonåriga barn, mycket har blivit enklare av att alla fattar. Ingen fobi, jag är inte rädd för det, bara förbannad på det. Jag funkar inte, helt enkelt, i flock.

Hallo alla. Jag skulle vilja ha er syn på en sak. Har ett tag gått och funderat på om jag kan ha AS light, men slog bort de tankarna för en vecka sen ungefär.

Social fobi eller asperger? : Till och med när jag är berusad känns det som jag är socialt awkward, jag vet inte riktigt var man ska stå när man pratar med folk och har väldigt svårt för att ta kontakt med människor, trots alkohol. Kan liksom inte bara babbla på, och det är inte för att jag är blyg (alkoholen skulle ju hjälpa det i så fall).

Jag är som vanligt inte så socialt hämmad. Man kan ha både AS och social fobi. Jag känner mer att vissa människor har jag svårt att tala med, det beror på att de inte kan driva ett samtal framåt. Och då får jag problem eftersom jag mer hänger på det de säger. Jag har svårt att fråga saker eller ta upp nya ämnen. Tycker själv många saker andra säger är väldigt fula och opassande. Påträngande liksom. Och det är "normalt"...

Jag kan bli rätt tyst, beror lite på, ibland så tar andra saker mitt fokus och jag orkar inte med folk. Det är inte så populärt och de kan undra om man mår bra.

När jag dricker alkohol blir jag väldigt tyst. Nu menar jag inte redlös utan bara berusad. Jag blir mycket tystare än vanligt och känner att jag inte kan släppa loss som jag ibland gör annars. Det är bakvänt men jag har aldrig fattat mig på sådana som är tysta först och sedan ändrar personlighet och släpper alla hämningar och blir som galna när de dricker. Jag antar att de vill vara hämningslösa i vardagen men inte vågar och alkohol är en bra förevändning att bli förvildad.

Askorbin skrev:Kan liksom inte bara babbla på

till vilken nytta ska man "babbla på"?

Parvlon skrev:

Askorbin skrev:Kan liksom inte bara babbla på

till vilken nytta ska man "babbla på"?

Var lite otydlig, menar att jag har väldigt svårt för att komma på något att säga/starta en konversation, så ifall den jag ska prata med inte har något att säga blir det bara dum tystnad. (svårt att uppskatta den sortens tystnad när man försöker prata med någon man inte känner).

Det låter som social fobi och/eller social OVANA. Har man social fobi, och därför inte utsatt sig för många sociala situationer så kommer det kännas märkligt. Dessutom kanske man umgås med personer som inte är särskilt intressanta? Om jag börjar prata med någon som jag inte har något gemensamt med så har jag ingen aning om vad jag ska prata om, det är väl inte så konstigt? Om det är däremot nån som jag delar intresse med, t ex musik eller film så kan jag prata helt ohämmat.

Undrar också om det inte är så att social fobi är lite pinsammare än asperger, eftersom en fobi betyder att man är "rädd" och därför "svag" medans om man var asperger så kan man inte rå för det, man är skuldfri. Därför är asperger mer "attraktivt".

Så ser inte jag det, tycker folk i allmänhet har en konstig syn på aspergers så pinsamheten på aspergers är högre. Har man social fobi så är man iaf normal i grunden. En del människor verkar tro att aspergare antingen är utvecklingsstörda eller våldsamma. Fick höra ett och annat när de byggde ett autismboende, då kom det fram vad folk trodde...

Man kan ju ha aspergerdrag utan att ha aspergers. Konstigt vore det annars. Och då kanske vissa saker som att kallprata blir extra svårt.

Läkaren skrev att jag "kan reagera med social fobi".