Hej, hur ser just Du på detta med att ta risker, att "våga falla", vad har detta betytt i just ditt liv ?

Har mestadels gjort väl övervägda val.

I några få fall har jag tagit risker. Det har antingen slutat käpprätt åt helvete, eller resulterat i något ganska fantastiskt.

Jag gillar inte att ta risker men ibland har det hänt att jag ansett mig göra det. För mig gäller det då att tex börja ett jobb, plugga, inleda en relation. Nej jag är ingen våghals.
Fast visst ibland orkar jag inte med att vara så ambivalent som jag är och då kan jag plötsligt göra ett drastiskt val. Det är kanske individuellt vad som räknas som risk.

Jag hatar att falla gillar det trygga och förutsägbara. Allt utanför det vardagliga och för mig normala upplever jag lite som risker.

Att ta risker innebär alltid en osäkerhet, en oro hur det skall gå, en ångest över vad som kan hända. Beroende på hur stora dessa farhågor är så innebär de ett mindre eller större problem eller hinder i ens liv. Är problemet tillräckligt stort kan det medföra att man undviker risktagandet och stannar i det trygga, välbekanta tillståndet och aldrig tar de risker man kanske egentligen vill ta, men inte riktigt vågar.

Att stanna kvar alltför länge i tryggheten och stabiliteten kan också medföra att man blir uttråkad och längtar efter förnyelse, utmaning. I det läget kan risktagande innebära en positiv inspiration i en trist tillvaro. Ingen mår bra av att stagnera i en alltmer händelselös tillvaro - det sänker meningsfullheten i livet vilket är en fråga av existentiell dignitet.

Det hela blir en balansgång mellan två eftersträvansvärda tillstånd: dels tryggheten i tillvaron, dels känslan av att man vågar mer saker, att man utmanas och vågar anta utmaningarna i ett tempo som passar en själv.

Ok, tack för era svar. Jag tog en risk när jag träffa en "okänd" man senast, vi hade chattat och jag tänkte, äh värt att träffa honom, han verkar ok.

Sen får man ju skilja på "risk" och "chans" också...

Jag älskar att ta risker om det känns "rätt". Det ger mig bara en kick. Alla former av risker men det måste liksom känns rätt just då. Konstigt att jag ens lever fortfarande hehe. LOL

Är nog en trygghetsnarkoman men TS fall låter inte som nån större risk.

barracuber skrev:Att ta risker innebär alltid en osäkerhet, en oro hur det skall gå, en ångest över vad som kan hända. Beroende på hur stora dessa farhågor är så innebär de ett mindre eller större problem eller hinder i ens liv. Är problemet tillräckligt stort kan det medföra att man undviker risktagandet och stannar i det trygga, välbekanta tillståndet och aldrig tar de risker man kanske egentligen vill ta, men inte riktigt vågar.

Att stanna kvar alltför länge i tryggheten och stabiliteten kan också medföra att man blir uttråkad och längtar efter förnyelse, utmaning. I det läget kan risktagande innebära en positiv inspiration i en trist tillvaro. Ingen mår bra av att stagnera i en alltmer händelselös tillvaro - det sänker meningsfullheten i livet vilket är en fråga av existentiell dignitet.

Det hela blir en balansgång mellan två eftersträvansvärda tillstånd: dels tryggheten i tillvaron, dels känslan av att man vågar mer saker, att man utmanas och vågar anta utmaningarna i ett tempo som passar en själv.

Känner du igen dig i detta?

Jag anser att jag tog en risk när jag började på medieprogrammet på gymnasiet för att försöka jobba bort min blyghet.

Jag lyckades inte, men jag hade kanske inte fått min AS-diagnos(och allt annat bra som jag upplevt sen dess, för att inte glömma allt dåligt som jag förhoppningsvis lärt mig något av) om jag inte tagit den risken.

Hela livet är ju risker... Att inte utmana dem är också en risk.

Det finns olika risknivåer och framförallt konsekvenser. Kan man leva med ett negativt utfall är risken ofta värd att ta.

plåtmonster skrev:Det finns olika risknivåer och framförallt konsekvenser. Kan man leva med ett negativt utfall är risken ofta värd att ta.

Mycket klokt. En viktig analys att göra innan.

Jag tar många risker i vardagen (och nej - jag menar inte att hoppa från höga höjder och så) i form av att delta i socialt otrygga situationer, att ta på mig arbetsuppgifter som jag vet ligger lite ovanför min kompetens, att knyta olika former av relationer som jag inte vet om jag kommer att ro iland mm.

Men jag är alltid beredd att ta alla möjliga konsekvenser (de jag kan tänka ut). Så mitt risktagande är på inget sätt obetänkt - jag tror att jag gör det för att lära mig om mig själv och för att utvecklas. Det är värt att det gör ont på vägen.

Kanske tänker mer på om man t.ex tar ett lån för att investera i ett projekt. Har man kapacitet att klara av det ekonomiskt om det går åt pipan? Sen finns det också de som ej tar betalt om det går åt pipan, men kräver 20% eller så om det går bra.

Jag både gillar, respektive ogillar, att ta risker; det är väldigt situationsbetonat. Men jag är nog lite mer av en våghals än många andra jag känner. Eller var, kanske jag skall säga, för just nu är mitt liv inte vidare händelserikt.

Det har betytt väldigt mycket för mig att kunna ha friheten att våga ta risker. Ibland kan jag bli oerhört trött på alla olyckskorpar som har kraxat runt en i det förflutna. Efter att jag nu har brutit med dem, så mår jag oerhört mycket bättre!

Har vi ngn och/eller ngt "bakom ryggen" t ex familj/vänner och/eller lite pengar att leva av är det ofta lättare att våga, chansa, göra drömmar till verklighet.. Stort som smått.

Orättvist.