Är det någon mer än jag som upplever det som att man aldrig kommer i mål med att övervinna sina problem relaterade till AS?
Har själv mycket problem med stress och ilska, vilket jag jobbar stenhårt på att bemästra.
Men det tråkiga är att så fort jag klarar en viss nivå av problem eller motgångar utan att bli stressad eller arg så utsätts jag för ännu mer problem och hamnar ofrånkomligen i stress och ilska i alla fall.

Jag tar ett fingerat exempel så ni förstår.
Bussen är knökfull och jag blir jättestressad av alla människor.
Jag tränar på att övervinna den stressen.
Nästa gång bussen är knökfull så behåller jag lugnet, men då missar chauffören hållplatsen jag ska av på istället och jag hamnar i samma stressnivå i alla fall.
Jag tränar ännu hårdare på att minska stressen
Nästa gång bussen både är knökfull och chaffisen missar hållplatsen så är jag ändå lugn, men då när jag kommer fram dit jag ska så blir det strul på den aktiviteten och jag blir än en gång lika stressad som vid tidigare tillfällen.

Någon annan som har upplevt något liknande?
Vill veta vad det beror på att jag aldrig når mitt mål att övervinna stressen och ilskan!?
Fel fokus från mej? Fel metod? Fel synsätt?
Eller är det så enkelt att det inte är meningen att jag ska få känna triumfen av att ha överkommit ett asperger-relaterat problem som är ett stort hinder för mej att leva det liv jag vill?

Fel synsätt! Sista gången lyckas du behålla lugnet trots att bussen är packad, chauffören inte stannar och du måste gå av på fel hållplats. Att sedan aktiviteten misslyckas är knappast ditt fel och så mycket strul skulle nog göra vem som helst stressad.

Ställ inte så höga krav på dig själv. Jag vet att det är svårt, men tänk "jag fixade ditten och datten" istället för "jag fixkade inte det".

Ja det känner jag igen. För mig kan det kännas som att problemen står i kö.Har man löst ett problem så har man genast 10 nya att grubbla över. Jo men jag känner igen det.

Bästa herr Kostymhippie!
Har själv provat med att sätta in öron proppar för att stänga av ljud runt mig,detta har hjälpt men känns lite dumt i början.
Provade det i Indien första gången mitt i Dheli då jag inte visste något om detta med mig själv.Att ta reda på vad som händer rent allmänt med okända människor som delar på en begrännsad yta kan också hjälpa.Alla människor utsätts för stress i dessa sammanhang det är bara det att den mest vanliga reaktionen är att systemet går ner i dvala, så inte för dig ej heller för mig.
Var inte rädd för dina reaktioner utan upplev utan att låta dom ta form som en betraktare och var vän med dina reaktioner skulle jag vilja säga som råd från min egen erfarenhet.

Jag känner igen mig så väl i det du beskriver även om jag tycker du tog ett väldigt avancerat exempel. Jag ligger långt efter dig i min utvekling.
Jag blir stresad och irriterad när jag får skosnöret i skon när jag sätter på mig den. Nästa dag är jag inställd på att detta kan hända och klarar av det men då knövlar det så jag inte lyckas knyta en bra knut eller så får jag inte in nyckeln i låset eller, eller , eller ....och så är jag lika irriterad och stressad igen.
Jag har insett att jag inte har energi till att försöka klara av alla dessa saker utan ilska, stress och irritation. Bara av att hela tiden jobba med detta så tar all min energi slut. Numera så jobbar jag med de saker som upprepas ofta resten får helt enkelt humöret leva sitt eget liv med. Det är så mycket så det går inte. Igår tex så gick jag från köket ut i hallen med lunchlådan i handen. Helt plötsligt låg den upp och ner på golvet Jag har ingen aning om hur det gick till och hur det lät kan nog de flesta räkna ut. Jag kan helt enkelt inte förbereda mig på allt.
Mitt humör kommer en dag ta död på mig

Att bli stressad som f-n emellanåt är nog tyvärr en bieffekt av Asperger. Någon kanske lyckas bemästra det och aldrig bli stressad som f-n, men det måste vara undantagsfall.

Ja för mig förändras målet konstant.
Om någon skulle sända mig i väg i en manöverbar rymdraket till utforskning av Mars så skulle sannolikheten vara ytterst stor att jag skulle irra runt i Andromeda galaxen om turbon funkade
Det skulle tyvärr inte Nasa tillåta och sikta en kärn laddad misil i bakstycket på min farkost, det troligaste senariot skulle vara att töma avlopps tanken fylld med diverse jox för att avleda katastrofen.
Men efter som dom inte skulle anta mig från första början har jag byggt ett tefat i min trädgård med ett gäng riktiga "ufon" så att man har ett konstant bevis av att det finns liv på andra planeter och inte behöver irra runt i rymden.
Behöver inte äns starta utan vi sitter där inne och nickar till varandra och konstatera rellativitets teori efter rellativitets teori helt telepatisk utan missförstånd

Den bästa metoden är väl att försöka bemästra stressen i sig istället för den företeelse som orsakar den. Samt när saker går fel försöka fundera på vad kan jag göra nu istället för att tillåta känslor störa intellektet. Alla situationer innebär att vissa val är möjliga och andra inte även om det kan verka som man har andra val än man faktiskt har. De val som faktiskt inte finns kan man släppa alla känslor för eftersom de är irrelevanta.

Så om bussen är knökfull:
Göra nu:
* Ta en tidigare eller senare buss
* Är aktiviteten nödvändlig att gå till övh? kan den ersättas med annan ekvalient eller bättre?
* Tänka igenom vad man kan..
Ändra till nästa gång (och lägga på minnet):
* Åk bil
* Sammåk med någon annan.
* Cykla
* Använd öronproppar
* Skyddande klädsel
* Gasmask (kanske någon misstycker.. synd!)
osv..

Om chaffören missar hållplatsen:
Göra nu:
* Beräkna vilken förbindelse man skall ta för att korrigera.
* Skälla ut chauffören - det känns kanske bra och gör att man själv kanske mår bättre. Fast det ändrar inget.
Ändra till nästa gång:
* Kunde jag tryckt tidigare?
* Kontrollerat att bussen visade "stannar" och annars tryckt på en annan stopknapp?
* Välj annat färdmedel nästa gång?

Om aktiviteten strular:
Göra nu:
* Kan jag ändra något på plats?
* Lämna och göra något annat som kanske är minst lika givande?
Ändra till nästa gång:
* Se om annan aktivitet ger bättre resultat.

Om lunchlådan åker i golvet:
* Måste jag torka upp det nu eller kan det vänta?
* Hinner jag göra en ny?
* Kan jag köpa en ersättare dit jag ska eller på vägen dit? (kostnad-tid-tillfälle)
* Finns det någon ersättare som kan lindra t.ex en banan?
* Orkar jag hoppa över maten?

När man blir stressad:
* Blir något bättre av att känna sig stressad? annars betrakta den som irrationell och släpp den.
* Tänk på vad du kommer att ändra till nästa gång för att undvika detta.
* Använd stressen för att pressa igenom saker. Kanske tränga sig ut på bussen. Springa fort osv.
* Tänk på något trevligt.
* Planera in någon aktivitet som kanske lindrar den.
* Kvitta dig med aktiviteter som tar energi. Om t.ex någon kollega kräver din uppmärksamhet, ge den inte. Detta ger mer ork att hantera stress.

En effektiv metod generellt är att skära ner på sådant som inte ger något samt ha en reservplan att ta till när det strular. Missar man gymmets intensivpass kanske skivstångspasset fungerar som ersättare osv. Eller betala för att gå på ett annat gym enstaka gång för att hålla sitt träningsschema.

Tack för alla bra tips, känns bra att veta att man inte är ensam om problemet och att det finns andra sätt att se på saker.

En grej bara, då jag ser väldigt dåligt funkar det inte att skärma av stressiga ljudmiljöer med öronproppar, är ofta beroende av hörseln för att orientera mej på buss eller tåg. Att gå blir för mej lika ansträngande som för en seende att köra bil.