svarabhaktivokal skrev:

Vincent skrev:Vad är det jobbigaste med Aspergers ?

Att jag inte hör och/eller förstår vad folk säger om mer än en pratar samtidigt, eller det är nåt annat ljud runtomkring.

Att jag bryter ihop i en förvirrad boll av handlingsförlamning och ångest om saker hastigt och plötsligt inte blir som jag föreställt mig (typ att det är slut på röd paprika i affären, just den dag då jag bestämt att jag ska köpa röd paprika).

Att jag blir så trött av att vistas i den vanliga världen.

fruktansvärt hög igenkänning.

Att bli helt slut efter ha träffat min sons flickvän som är Nt !
Hon pratar och gör olika miner så jag håller på att svimma av trötthet.
Min son har aspie kommunikation där är det ren avkopling att prata med honom.
Man slipper ögon kontakt och vi pratar bara intressanta fakta, tex vetenskap.

Hoppsan två lika inlägg ! Min i phone bråkade!

KrigarSjäl skrev:Omgivningens och samhällets oförståelse. Man är som en fisk motströms.

Fast du vet såklart att bara döda fiskar flyter medströms.

Jag mår bra för det mesta men det jobbigaste är när någonting går snett så tenderar jag överdriva händelsen in i absurdum och mår skit & grubblar saken tvångsmässigt. Går inte skaka av utan psykofarmaka.
Det är det jobbigaste.

För mycket känslor är inte så bra heller.

Bror Duktig skrev:

KrigarSjäl skrev:Omgivningens och samhällets oförståelse. Man är som en fisk motströms.

Fast du vet såklart att bara döda fiskar flyter medströms.

Att jag har så svårt i sociala situationer. Jag kan inte läsa av sonen. Kan inte läsa mellan raderna.

Vincent skrev:Vad utmärker dig som individ som just har Aspergers?
Hur kände du dig när du fick diagnosen? Bättre/Sämre ?
Har folk runtomkring dig, förändrats/beter sig annorlunda?

Undviker helst ögonkontakt. Pratar inte så mycket. Drar mig undan folksamlingar. Missförstår, tolkar fel.

Bättre! Nu finns det en förklaring till all mobbning jag varit utsatt för.

Inte vad jag märkt. Bara mina föräldrar som skäms. De har sagt att jag inte får berätta för släkten, men det har jag gjort ändå. De flesta vet nu. De tog det bra.

Vincent skrev:Vad utmärker dig som individ som just har Aspergers?
Hur kände du dig när du fick diagnosen? Bättre/Sämre ?
Har folk runtomkring dig, förändrats/beter sig annorlunda?

1) Jag har svårt med sociala koder och att kunna ta andras perspektiv. Jag fastnar lätt i aktiviteter som går ut över sömn, umgänge och mat. Jag är rigid i min vardag och kan bryta ihop när saker inte blir som jag tänkt - även små saker. Jag blir lätt utmattad av socialt umgänge, av att måsta ändra mina planer och tänka nytt och av ljud.

Det som är bra: Jag är mycket skicklig på att organisera, strukturera och planera och leda arbete. Jag kan jobba hårt och effektivt när jag är intresserad, och säga på mina arbetsplats göra tre personers arbete. Jag tar inte illa vid mig av sådant som jag upplever att människor generellt tar illa vid sig av och jag upplever sällan rädsla (förmodligen för att mitt konsekvenstänkande inte är så utvecklat)

2) Jag fick min diagnos för en vecka sedan och har inte tänkt att jag har AS mer än kanske två månader. Min utredning startade med en annan frågeställning. Jag är uppriktigt sagt en aning nedstämd. Det är mycket att ta in och plötsligt måste jag se mig själv på ett annat sätt. Det är på ett sätt en lättnad, men också en stor sorg. Jag fungerar annorlunda än andra - och jag kan inte alltid se det själv. På något sätt har jag ju fått min känsla av utanförskap bekräftad, men även fått bekräftat att det inte kommer att gå över.

3) Just nu är det väldigt tyst i mitt umgänge. Ingen är det minsta förvånad. Jag har alltid varit annorlunda. Min föräldrar är nog lite i chock och tänker - de är tystare än vanligt. Mina kollegor tog det med ro - ingen var förvånad. Jag och min make har lite att jobba på. Jag känner mig arg på honom för att han inte verkar så intresserad av utredningen och för att han inte riktigt förstår den. Jag önskar att han anpassade sig mer efter mig efter mina önskemål om hans stöd och inte efter sina egna, som om han hade tolkningsföreträde kring vilket stöd jag kan behöva. Det är nog faktiskt han som får mig att känna mig mest annorlunda, samtidigt som han är mitt största stöd. Knepigt.

Vad utmärker dig som individ som just har Aspergers?
Att jag är extremt stresskänslig.
Att jag har svårt att ta tag i saker och är de ointressanta så blir det i det närmaste omöjligt.
Att jag känner mig totalt bortkommen om vad för kläder som är konvenance vid olika tillfällen.
Att jag har svårt för att prata om ointresanta saker. Tack och lov så är väder väldigt intressant för min hobby och de flesta av mina vänner håller på med samma hobby så jag klarar mig rätt ok
Hur kände du dig när du fick diagnosen? Bättre/Sämre ?
Först rasade jag fullständigt sen blev det en lättnad för jag kan numera säga "förlåt" till mig själv. Stundtals ifrågasätter jag om jag verkligen är Asperger eller ändå bara är lat. Jag vet ju dock att jag är annorlunda och alltid har varit det. På årets julfest med jobbet blev det mycket tydligt men jag gjorde ändå succe och det blev mycket glad stämning runt bordet (alla asgarvade, jag med).
Eftersom jag numera känner mig nöjdare med mig själv så har jag lyckats få fler vänner än jag någonsin haft tidigare (totalt 3 st). Det är en stor vinst med diagnosen. Två av vännerna tycker nog jag är lite skum men de har överseende med det
Har folk runtomkring dig, förändrats/beter sig annorlunda?
Nej det är bara en av mina vänner som vet något om det hela. Vi har fått en djupare vänskap av detta och kan skratta åt det hela och alla tokerier som blir. Den vännen kan jag lita obetingat på och hon litar på mig på samma sätt. Endel andra blir störda av att hon kan säga till dem att "ja men Jakaranda är sån". Det har vi skrattat åt många gånger det med. Det är underbart att ha en så ärlig vänskap
I familjen så var det lite jobbigt första tiden men numera så är allt som vanligt.
Mitt stora problem här i livet för tillfället är att jag numera drömmer om att ha familj men jag inser också att det nog inte kommer bli så . Jag är för trasig sen skoltiden för att klara av att inleda ett förhållande och åren har gått och nu är det snart för sent

Att andra inte respekterar mig som jag är, utan envetet försöker få mig till något jag aldrig varit intresserad av och aldrig kommer inlåta mig i.

Oavsett vad min F.D. käring påstår, så bestämmer jag själv vad jag gör. Även om vissa knäppgökar inbillar sig att dom vet allt om gener.

Vincent skrev:Vad utmärker dig som individ som just har Aspergers?
Hur kände du dig när du fick diagnosen? Bättre/Sämre ?
Har folk runtomkring dig, förändrats/beter sig annorlunda?

1)
Överkänslig för sociala/emotionella signaler så jag "stänger av"
Okänslig för sociala signaler så jag fattar ofta inte vad som händer
Nej, detta är faktiskt inte två sidor av samma mynt utan två olika aspekter av mig.

2)
Har inte kliniskt genomförd/fastställd utredning/diagnos utan är "självdiagnosticerad" Inte så svårt i mitt fall..
Kändes mycket bättre med den självinsikten! Speciellt att jag kan ge akt på effekterna av 1), dels att jag kan tycka om att jag är så grymt nördig

3)
I den utsträckning jag berättat har omgivningen inte reagerat så mycket öht.
Men jag säger mycket sällan att jag är Aspig utan beskriver mer en del konsekvenser i relevanta sammanhang. Som t.ex. att jag har sååå svårt att fatta ironi från andra samtidigt som jag (tydligen) kan vara oerhört ironisk själv (utan att inse det!)

Att ingen förstår mig och inte tror att jag har AS, precis alla säger att jag bara har en liten släng av det, låter som om jag skulle ha en liten släng av årets influensa

Att jag inte har några vänner alls.

Att jag inte kan städa utan bara lommar runt och petar på något där och sedan på något annat där och sedan undrar efter en timme varför det inte är rent...

Att jag har svårt för stressade situationer och inte kan fokusera på en sak och samtidigt ha ljud runt omkring mig utan att bli arg och galen.

Har ett väldigt lågt arbetsminne i förhållande till min icke-verbala intelligens vilket skapar fullkomlig kaos i huvudet och jag får inte fram några tankar över huvudtaget, det är helt tomt.

Blir trött väldigt snabbt.

Det jobbigaste av allt är nog när jag är som mest sällskapssjuk och inte har någon mer att umgås med än min vägg, då blir det sociala istället till hetsätande och alldeles för mycket sömn.

Anna med fyra skrev:Att jag inte har några vänner alls.

Vad med din AS är det som gör att du inte har några vänner?

Jag har själv vänner - mest beroende på att de är oerhört toleranta, tror jag. En hel del har ju försvunnit på vägen. Och en hel del har jag själv, helt uppriktigt, glömt bort eftersom min uppmärksamhet ofta sviktar i långa perioder och att höra av sig inte riktigt finns på min agenda.

Lindansare skrev:

Anna med fyra skrev:Att jag inte har några vänner alls.

Vad med din AS är det som gör att du inte har några vänner?

Jag har själv vänner - mest beroende på att de är oerhört toleranta, tror jag. En hel del har ju försvunnit på vägen. Och en hel del har jag själv, helt uppriktigt, glömt bort eftersom min uppmärksamhet ofta sviktar i långa perioder och att höra av sig inte riktigt finns på min agenda.

Jag har för det första inte kunnat behålla dem efter gymnasium och universitet, jag klarar inte att hålla kontakten. Jag har senare försökt få kontakt med andra men har aldrig lyckats, det blir inget. Jag kan ha en relation med en annan människa till en viss gräns sen är det stopp och det är då jag uppfattas som reserverad och som att jag inte är intresserad. Sen kan jag säga konstiga saker, tror jag, och har också svårt att kallprata så det blir en besvärande stämning. Sen har jag ett väldigt behov att vara ensam med min familj, jag har inte "tid" att träffa någon annan, blir väldigt stressad då.

Jag har däremot många bekanta som jag trivs mycket bra med, kollegor, tex. Men vi träffas aldrig utanför arbetet.

Så jag har kommit till en punkt då jag accepterat mig själv och inte tänker att det är fel på mig för att jag inte har några vänner. Jag har som sagt min familj och min kära lilla mamma.

Att jag har jättesvårt att småprata och läsa av folk, både när det kommer till dolda budskap och kroppsspråk, mimik m.m. Jag tycker att det är det svåraste som finns.

Att jag har svårt att relatera till andra människor och upplevelser som jag själv inte varit med om. Jag har aldrig kunnat relatera till typiskt "tjejsnack" osv.

Dessa två ovan nämnda saker har sin sin tur bidragit till har jag har få vänner och svårt att behålla de vänner jag har haft.

ALLT...

Jag har knappt några vänner. Folk kan inte umgås med mig. NT - världen kräver att man ska höra av sig och att man ska hänga med på allt. Gör man inte det så är man död i deras ögon.

Anna med fyra skrev:Att jag inte har några vänner alls.

Att jag inte kan städa utan bara lommar runt och petar på något där och sedan på något annat där och sedan undrar efter en timme varför det inte är rent...

Att jag har svårt för stressade situationer och inte kan fokusera på en sak och samtidigt ha ljud runt omkring mig utan att bli arg och galen.

Har ett väldigt lågt arbetsminne i förhållande till min icke-verbala intelligens vilket skapar fullkomlig kaos i huvudet och jag får inte fram några tankar över huvudtaget, det är helt tomt.

Blir trött väldigt snabbt.

Håller verkligen med dig - det är jag i ett nötskal

Anna med fyra, beskriver rätt mycket mig med.

Jobbigast är nog att hela tiden behöva tänka på vad som är rätt beteende och hur man ska svara på frågor, framförallt i fikarumssituationer. Passar jag som undersköterska eller är jag för osocial?

MsTibbs skrev:Passar jag som undersköterska eller är jag för osocial?

Jag tycker faktiskt inte att den sociala samvaron på raster har att göra med om man är lämplig för ett yrke eller inte. Jag är lagomt social med de som i mitt yrke är klienterna eftersom jag inser att det är ett medel för att kunna arbeta med dem på annat sätt. Och då är den sociala konversationen meningsfull för mig, även om jag är rätt torftig. Jag småpratar sällan med andra om sådant som inte rör arbetsuppgifter. Tack och lov jobbar jag inom en branch där mycket rastsamvaro ägnas åt att tala om arbetsuppgifter, vilket intresserar mig.