Neutrino skrev:Trettontecken och Bjäbbmonstret, det är lite för sent tyvärr. Jag kan inte boka om mina biljetter och jag har inte råd att köpa nya.

Okej då får du väl gå promenader då. Många promenader och långt utav helvete. Vill de följa med så säg att du har behov av att vara ensam en stund. Det måste de väl för fan förstå. Eller söka upp andra lugna ställen där du kan vistas utan familjen.

Jag är tyärr dålig på att ge andra råd om deras liv...
Vet bara att jag nu efter nio år och tre barn ska separera från deras far.
Och tror att mycket beror på mitt behov av att få vara ifred vilket har varit för svårt att få till.
När jag bor mestadels själv och ska arbeta får han oftare ta hand om de stora barnens morgnar, att de kommer till skolan osv.
Det ger mig mycket mera tid för att tänka och känna.

Hitills har han sluppit nästan allt av detta medan jag har slitit ut mig totalt på det... Nu när jag ska arbeta så klarar jag inte mer.
Har dessutom inte ens en bil vilket han alltid har!

Ska bli skönt att slippa ta hand om alla hela tiden.. och gött att han nu får uppleva hur jobbigt det är.
Även fast han får det f-n så mycket smidigare ändå för jag kommer ha den lilla mest första året.

Man måste helt enkelt skapa utrymme för det man faktiskt behöver för att kunna må bra!
Annars blir man som jag; en urkramad gammal trasa.

Neutrino: jag känner med dig. Men tänk inte för mycket på finkänsligheten. Ingen har mer rätt till din tid än du. Deras behov av dig är säkert stort, men du kanske bygger upp det större än det är, på din bekostnad. Min erfarenhet säger att folk/släkt uppskattar en mer om man är sig själv och har ork att vara social. Dvs extremt korta tider för mig.

Neutrino skrev:Weasley, hur lär man sig att vara mindre finkänslig?

Man tar mer hänsyn till sina egna behov än andras när de andras behov vida överstiger ens eget.

Neutrino skrev:Angerboda, du frågade om jag och min pojkvän pratar om dessa saker. Det är lite komplicerat. Han vet om att saker som AS, ADD, Depression och ångeststörningar misstänkts men jag upplever det inte som att han riktigt förstår allvaret i situationen. Vi pratar i princip aldrig om det och gör vi det så är det alltid jag som tar upp ämnet. Aldrig han. Han vet om att jag inte tycker om grupper av folk, att jag behöver få vara själv och att jag ibland inte tycker om när folk rör vid mig osv. Tror dock inte han inser hur mycket personligt utrymme jag behöver och att det att jag inte tycker om att folk är klängiga snarare är en regel än ett undantag. Ju sämre jag mår och ju mer stress jag upplever, desto mer tillbakadragen blir jag. Hur berättar man för sin pojkvän att man vill vara ifred och att man behöver tid för sig själv? Jag vill inte göra honom illa och det är ju inte så att jag inte vill vara med honom. Förstår du vad jag menar?

Jo jag förstår och det där är otroligt svårt. Det tog faktiskt många år för mig innan jag orkade överförklara för min sambo hur jag fungerar. Nu förstår han nog väldigt bra men det har varit en process för mig. Har ju inte själv riktigt förstått mig själv.

Kan ju kanske även vara så att din kille när ni träffas sällan blir lite extra på?

Du verkar ha en väldigt god självinsikt, du förstår mekanismerna bakom ditt mående och beteende. Det är värdefullt sedan så kommer en del av erfarenhet.

Neutrino skrev:Apropå det där med att 16 dagar är väldigt lång tid. Det är det. Saken är den att jag bor ca 7 timmar (med buss) från min familj. Att åka hem är både dyrt och tar mycket tid (för att inte tala om energi). Därför åker jag inte dit oftare. Tror även de skulle bli väldigt besvikna och ledsna om jag inte stannade så länge nu när jag väl har ledigt och inte har träffat dem på länge. Förstår du?

Ja.Det blir nu kanske inte fullt så jobbigt som du befarar och oavsett så kan du till nästa gång så ta ett annat beslut. Förstår att du vill vara snäll men man måste tänka på sig själv. Du för säkert lida betydligt mer av så långa besök än de av kortare. Visst pluggar du? I så fall kanske du behöver plugga även under denna period. Jag ska absolut ta med mig skolarbete när vi åker ner till karlns familj.

"Jag ser inte dina inlägg som spam. Det är intressant att höra om dina (och andras) åsikter och erfarenheter."

Tack tur det, är lite osäker så där på forumsvett. Citatfunktionen tex inte något jag behärskar


Admin: lade in citatrutor i inlägget.

Angerboda skrev:Jo jag förstår och det där är otroligt svårt. Det tog faktiskt många år för mig innan jag orkade överförklara för min sambo hur jag fungerar. Nu förstår han nog väldigt bra men det har varit en process för mig. Har ju inte själv riktigt förstått mig själv.

Kan ju kanske även vara så att din kille när ni träffas sällan blir lite extra på?

Du verkar ha en väldigt god självinsikt, du förstår mekanismerna bakom ditt mående och beteende. Det är värdefullt sedan så kommer en del av erfarenhet.

Tog han det väl? Om jag får fråga. Jag känner nästan att min pojkvän tycker lite som mina föräldrar i den här situationen; att eftersom inget är officiellt bevisat än så finns det inget att prata om (han är dock lite mer förstående än mina föräldrar). Det är jobbigt.

Jag tror också jag har ganska god självinsikt. Jag har analyserat mig själv väldigt mycket (vilket har både för - och nackdelar).

Angerboda skrev:Ja.Det blir nu kanske inte fullt så jobbigt som du befarar och oavsett så kan du till nästa gång så ta ett annat beslut. Förstår att du vill vara snäll men man måste tänka på sig själv. Du för säkert lida betydligt mer av så långa besök än de av kortare. Visst pluggar du? I så fall kanske du behöver plugga även under denna period. Jag ska absolut ta med mig skolarbete när vi åker ner till karlns familj.

Ja, jag studerar och jag kommer definitivt behöva studera under lovet. Ganska mycket faktiskt.

Var går gränsen mellan att tänka på sig själv och tänka på sig själv för mycket?

Neutrino skrev:Tog han det väl? Om jag får fråga. Jag känner nästan att min pojkvän tycker lite som mina föräldrar i den här situationen; att eftersom inget är officiellt bevisat än så finns det inget att prata om (han är dock lite mer förstående än mina föräldrar). Det är jobbigt.

Jag tror också jag har ganska god självinsikt. Jag har analyserat mig själv väldigt mycket (vilket har både för - och nackdelar).

Nu har jag ännu inte blivit utredd men mycket av hur jag fungerar och är har jag nu på senare tid jämfört med och funnit många likheter med både Asperger och ADD.Tog en depression för mig att att puzzla ihop detta samt att förklara för honom. Först reagerade han med. Neeej inte kan du ha det osv, ( alla verkar se sheldon eller en lillebror till Rainman framför sig när de hör Aspergers syndrom, alternativt en seriemördare.) Jag förklarade en del saker för honom och pekade på vissa uppenbara saker med mig själv, samt öppnade upp. Jag berättar nu för han hur jag tänker och upplever situationer när det blir problematiskt.

Bland annat så byggs det en ny E:4 här. Jag får overklighetskänslor och ångest varje gång jag åker förbi bygget, men det har med tiden blivit bättre. En väldigt konstig och onormal reaktion som jag tidigare skulle försökt tigit ihjäl. Eller ja bara sönderkritiserat och tjatat på om, nu förklarade jag mina känslor, tankar och hur pass djupt min aversion mot förändringar går. Att jag ofta maniskt tjatar om och är negativ mot små förändringar visste han ju.

Tror att han förstår. Bland annat så ger han mig nu ibland respons, tex som när jag tar upp det att jag på helger tycker det är jättejobbigt att hälsa på folk och umgås. Detta har blivit betydligt mer märkbart nu när jag går i skola och ibland dagligen är bland folk. Han som den sociala person han är vill ju hitta på saker och träffa folk med barnen och med mig.
Han sa det nu för några dagar sedan som respons på mitt "JAG VILL VARA HEMMA!" följt av en ursäkt och förklaring att han faktisk har märkt hur detta numer sociala/skol liv påverkar mig och oss.

Jag vet inte jag analyserar mycket och kanske överanalyserar ibland men jag vet att jag missar mycket som verkar komma spontant för många andra. Men jag tror att han lät lite ledsen, säkert för sin egen del. Det är nog inte lätt. Men nu är vi lite äldre än dig och har barn.
Samt så har jag alltid kämpat mig blå för att framstå som så normal, å andra sidan så har jag alltid varit öppen om min sociala ångest men eftersom att jag ändå oftast klarar av sociala situationer galant pga träning så är det svårt att förstå för andra.

Neutrino skrev:Ja, jag studerar och jag kommer definitivt behöva studera under lovet. Ganska mycket faktiskt.

Var går gränsen mellan att tänka på sig själv och tänka på sig själv för mycket?

Se där! Studier kräver egentid!

Din sista mening finns det inget absolut svar på. Det handlar om att kompromissa men inte för mycket. Var situation kräver sitt eget övervägande tror att många med denna problematik tänker för mycket och bygger på onödig ångest. Jag vet att det är så för min del men ändå är det svårt att inte göra det. Tänka, analysera, vilja göra rätt...


Admin: lade in citatrutor i inlägget.

Neutrino skrev:Var går gränsen mellan att tänka på sig själv och tänka på sig själv för mycket?

När du mår dåligt av att låta andra få göra som de vill.

Det krävs nog att man lyssnar på hur man känner sig och sätter gränser oavsett vad omgivningen tycker. Gilla mitt läge liksom..

Hur hanterar ni situationer då ni ej får vara ifred?

Ibland förklarar jag krig.

Man kan inte blanda ihop "vara otrevlig" och "ta hänsyn till sej själv". Många gör det. Du behöver inte vara otrevlig bara för att du markerar ett behov av att få vara ifred.
Och, du är inte otrevlig när du markerar ett behov.
Vilket du verkar tro att du är.
Lite glatt o trevligt säger du bara "jag går..(valfritt).. en stund, vi ses till..(valfritt).."
Detta kan du göra flera gånger på en dag. De flesta bryr sej inte ett dugg eftersom man är trevlig och lättsam på rösten när man säger det.

treeman skrev:Ibland förklarar jag krig.

Jag med

Mitt PRO tips är att ta med dig träningskläder och gå ut och jogga då och då. Vid den här tiden på året kommer förmodligen ingen vilja göra dig sällskap och så får du motion på köpet.

ElsaS skrev:

treeman skrev:Ibland förklarar jag krig.

Jag med

Så får du inte göra!! Det är oetiskt och omoraliskt och nåt.

Fjälltält och husvagn är underskattat ..

Jag blir tokig av att vara runt mina kära.
Tar min medicin alltför ofta när jag ska hem.
Flyttar väldigt snart.
Men några veckor känns som en evighet.

Trött att ha ont på många ställen.

Jag hoppas jag följer tråden.

För att återvända till rubriken:

Jag vet inte hur jag skulle hantera en situation då jag FÅR vara i fred, jag skulle nog bli chockad

Skratta åt dina förföljare
och be för dina efterföljare

är en skön inställning, hur mycket man sedan lyckas tillämpa den.

Humor är allvar för mig. Att skämta kan vara roligt när man är glad. Men något djupare och potentiellt mycket värdefullare är om man kan använda ett annat slags humor - eller ironi eller cynism eller vad man vill kalla det - när man har ångest för att man inte får vara i fred.

'Här står jag och får inte vara i fred. Varför det? Jo, för att jag är betydelsefull. Annars hade de bara lämnat mig i fred. Och är jag så betydelsefull så kommer det att betyda skillnad när jag gör något åt det. Och om de hotar mig så är det för att de är rädda för mig. Annars hade de inte behövt hota utan likviderat mig på en gång.'

Mobilen är ett bra redskap för att hålla folk på avstånd, sudoku eller nåt

De gånger man måste gå på nåt socialt, och det står en upp i halsen. Gå på muggen och plocka fram mobilen.

Fungerar dåligt när folk börjar prata med en och inte förstår att det tar tid att koppla om..
Sen lär det väl komma en kommentar om när man är färdig på dass..

Inte så insatt. Men håll tiden kort och gör det du vill.

Ta den tiden du klarar av. Tvinga dig inte att underhålla
andra. Det tar för mycket energi.

Ge dem din korta kvalitetstid. Det ger dem mer och
bättre för dig.

Neutrino skrev:
Jag känner nästan att min pojkvän tycker lite som mina föräldrar i den här situationen; att eftersom inget är officiellt bevisat än så finns det inget att prata om (han är dock lite mer förstående än mina föräldrar). Det är jobbigt.

Det där känner jag igen mig i. Att lägga hela "bevisbördan" på mig själv. Att jag liksom måste bevisa att jag har de behov jag har, innan jag har rätt att ta hänsyn till dem. Men jag försöker att sluta med de dumheterna Jag är ju som jag är, och varför skulle jag inte ha rätt att vara det? Jag har alltså också väldigt stort ensamhetsbehov...

Jag blir inspirerad av den här föreläsningen av Susan Cain, som handlar om introverta personer, den stärker mig:
http://www.youtube.com/watch?v=c0KYU2j0TM4

Kanske nåt att visa för släkten?

Jag har Susan Cains bok om introverta. Den är bra och hjälper en del, men har man kunskap/erfarenhet av Asperger så känns den lite klen och oseriös. För mig handlar det inte bara om introverthet... Jag kan vara social ibland. Att vara introvert eller blyg är något helt annat!

Minni,

Ja, det är jobbigt. Igår, till exempel, så satt jag och spelade ett brädspel med min mor och far. Jag är väldigt noga med att spelpjäser och sådant står exakt i mitten av rutan (eller vad spelpjäserna nu står på) och att korthögar ligger väldigt raka osv. Jag tycker det är väldigt jobbigt om de inte ligger "rätt" och jag måste då fixa till det. Annars stör det mig och jag kan då inte koncentrera mig på spelet. Mina föräldrar sa, innan vi ens hade börjat, att "Neutrino, nu låter du bli att fixa med alla kort och spelpjäser. Det är löjligt." Då sa jag att det störde mig osv varpå min far sa "sluta nu. Dumheter. Du får lära dig att leva med det." Jag blev arg och tillbakadragen och pratade knappt mer den kvällen.

Vad ska man göra åt sådana saker?

Pieohpah skrev:Jag har Susan Cains bok om introverta. Den är bra och hjälper en del, men har man kunskap/erfarenhet av Asperger så känns den lite klen och oseriös. För mig handlar det inte bara om introverthet... Jag kan vara social ibland. Att vara introvert eller blyg är något helt annat!

Asperger är naturligtvis inte samma sak som att vara introvert. Det är mycket mer komplext än så, och man måste heller inte vara introvert bara för att man har asperger. Men jag tolkade det som att Neutrino har en del introverta drag, liksom jag själv har, och därför tipsade jag om den föreläsningen. För övrigt är inte heller introvert och blyg samma sak!

Neutrino skrev:
Vad ska man göra åt sådana saker?

Önskar att jag hade ett enkelt svar på det. För min del har det handlat om att bli mer trygg i mig själv, att värdera mig själv högre, få bättre självkänsla. Då blir man bättre på att stå upp för sig själv. Jag tycker det hjälper med förebilder, att t ex se någon annan stå upp för sig själv i en liknande situation. Men även att resonera, med sig själv och med andra, om vad som är rimligt och vad som inte är rimligt.