Tänkte just socialt...Om jag fixar att arbeta på ett gruppboende så borde jag klara av att möta klienter...eller?

Det har fungerat bra för mig att jobba, blir bara väldigt trött efteråt och orkar inte så mycket. Brukar ha det lättare för att umgås med "utsatta" än med otroligt onaturligt "normala" människor. Jag utmärker mig ganska fort och har fått både ris och ros för det.

sussi83 skrev:Tänkte just socialt...Om jag fixar att arbeta på ett gruppboende så borde jag klara av att möta klienter...eller?


Det har fungerat bra för mig att jobba, blir bara väldigt trött efteråt och orkar inte så mycket. Brukar ha det lättare för att umgås med "utsatta" än med otroligt onaturligt "normala" människor. Jag utmärker mig ganska fort och har fått både ris och ros för det.

Vad var det för typ av boende? Det kan ju vara skillnad på att jobba med exempelvis personer med aruti och/eller personer med alkoholproblem, olika svårigheter ställer ju andra krav på dig som professionell. Är det nåt särskilt du tänker på eller oroar dig för angående det sociala? Jag harockså jobbat på gruppboenden och särskolor, tyckte det funkade jättebra i mötet med brukarna/eleverna, det var andra saker som var jobbiga, exempelvis stress, att sällan få pauser, skrik och hög ljudnivå, kollegor....

Känner verkligen igen mig i det du skriver. Trivs bättre med människor som är lite annorlunda / har mått eller mår dåligt än "perfekta" människor. Jag har också blivit väldigt trött på mina arbeten, slutade med sjukskrivning. Så i framtiden kommer jag söka mig till jobb som inte är så stressiga och kanske inte jobba heltid.

Hur brukar det funka för dig med kollegorna?

Hörde av en yrkesvägledare att de haft ett par socionomstuderande med AS där på deras institution iaf.

sussi83 skrev:Tänkte just socialt...Om jag fixar att arbeta på ett gruppboende så borde jag klara av att möta klienter...eller?

Det har fungerat bra för mig att jobba, blir bara väldigt trött efteråt och orkar inte så mycket. Brukar ha det lättare för att umgås med "utsatta" än med otroligt onaturligt "normala" människor. Jag utmärker mig ganska fort och har fått både ris och ros för det.

Min erfarenhet var att just klientkontakterna hade jag inga större problem med. Det var snarare samarbetet med kollegorna där mina svårigheter kom. I kontakten med klienter räknar man med att man ska föra samtalet och när jag kan hålla den kontrollen funkar allt mycket enklare.

Hatakallprat skrev:

sussi83 skrev:Tänkte just socialt...Om jag fixar att arbeta på ett gruppboende så borde jag klara av att möta klienter...eller?


Det har fungerat bra för mig att jobba, blir bara väldigt trött efteråt och orkar inte så mycket. Brukar ha det lättare för att umgås med "utsatta" än med otroligt onaturligt "normala" människor. Jag utmärker mig ganska fort och har fått både ris och ros för det.

Vad var det för typ av boende? Det kan ju vara skillnad på att jobba med exempelvis personer med aruti och/eller personer med alkoholproblem, olika svårigheter ställer ju andra krav på dig som professionell. Är det nåt särskilt du tänker på eller oroar dig för angående det sociala? Jag harockså jobbat på gruppboenden och särskolor, tyckte det funkade jättebra i mötet med brukarna/eleverna, det var andra saker som var jobbiga, exempelvis stress, att sällan få pauser, skrik och hög ljudnivå, kollegor....

Känner verkligen igen mig i det du skriver. Trivs bättre med människor som är lite annorlunda / har mått eller mår dåligt än "perfekta" människor. Jag har också blivit väldigt trött på mina arbeten, slutade med sjukskrivning. Så i framtiden kommer jag söka mig till jobb som inte är så stressiga och kanske inte jobba heltid.

Hur brukar det funka för dig med kollegorna?

Jag håller med...klart olika problematik ställer högre krav på mig. Men det anser jag inte handlar så mycket om socialkompetens uten mer kunskap inom det aktuella området. Hade inte jobbat med autister/utvecklingsstörda och inget utbildning hade jag från början...men det gick. Tycker det är mer komplicerat eftersom de saknar tal och kan inte uttrycka sin vilja, det blir bara gissningar som leder arbetet. Det går iofs att göra det lätt för sig och köra över sådana människor men det utgår inte jag ifrån.
Ett bra arbete brukar komma ur erfarenhet, allt är ju nästan svårt i början men tänker man på det hela tiden kan man ju inte göra nåt.

Jag har precis som er svårt med lunch snacket med kollegor. Där blir jag mer osäker på min person och förmåga att föra samtal som "det blir nåt av". När det gäller arbetet är det en helt annan sak, där vet jag för det mästa var jag står och brukar ha bestämda åsikter om vad jag tycker är rätt. Detta kan ibland uppfattas som lite provokativt i arbetsgruppen men i slutänden brukar jag bli omtyckt på grund av min arbetsförmåga. Arbetsförmågan kan i många sammanhang höja statusen på en person som inte kan föra sig så bra i "vanliga samtal". Märker i skaolan att jag får mycket respons då jag framför kunskap om studieämnen.

Jag är oroad för att inte räcka, har alltid varit så självkritisk så det blir destruktivt ibland. Jag är oroad över om jag kommer bli bedömd och utsorterad på grund av att jag är anorlunda. Många tycker ju att anorlunda är samma sak som dåligt. Jag är inte snabb att dömma andra och gör jag det tänker jag en extra gång och bemöter rädslan istället.
Fick höra senast i lördags av en vikarie att hon tyckte jag hade ett sådant bra bemötande mot människor. Hon tyckte jag skulle bli mamma.

Jag antar att vi alla är olika och du måsta analysera dina styrkor och svårigheter.

Själv arbetar jag på en stor arbetsplats med ca 600 människor där jag har mååååånga relationer och fungerar som en "spindel i nätet" och förväntas ha "klienter", föreläsa, leda möten i olika formella sammanhang, handleda yrkesmänniskor av olika slag och bemöta människor i svårigheter av olika slag.

Det är ett jobb som passar mig perfekt. Och som jag är riktigt, riktigt skicklig på. Jag anses år efter år vara min arbetsplats mest värdefulla medarbetare.

I kontrast till detta står dock det privata planet:

Jag har inget större behov av att ungås med andra människor. Jag mår inte bra av att träffa andra människor mer än en eller två åt gången, jag går ytterst sällan på fester, jag tycker att det är svårt att bemöta kassörskan i affären och veta vad jag skall säga åt grannarna, jag kan gruva mig i veckor över att behöva ringa ett företag eller en myndighet första gången.

Min make har konstaterat att det finns en privat Lindansare och en Jobb- Lindansare och det finns inga likheter dem emellan.

Jag hoppas att jag är tillräcklig för jobbet, jag vet att min största svårighet är mitt usla självförtroende. Med ett gott sådant klarar man sig ganska bra. Dock är det farligt att för hög tilltro till sig själv, det ledet till inskränkthet. Jag jobbar dagligen på att uppskatta mig själv...att det ska vara så svårt.
Tror att en av mina styrkor är öppenhet...jag försöker inte dömma "katten efter håren".

sussi83 skrev:Jag hoppas att jag är tillräcklig för jobbet, jag vet att min största svårighet är mitt usla självförtroende. Med ett gott sådant klarar man sig ganska bra. Dock är det farligt att för hög tilltro till sig själv, det ledet till inskränkthet. Jag jobbar dagligen på att uppskatta mig själv...att det ska vara så svårt.
Tror att en av mina styrkor är öppenhet...jag försöker inte dömma "katten efter håren".

Var stolt över den du är. Det kommer nog att gå galant bra.

sussi83 skrev:Jag hoppas att jag är tillräcklig för jobbet, jag vet att min största svårighet är mitt usla självförtroende. Med ett gott sådant klarar man sig ganska bra. Dock är det farligt att för hög tilltro till sig själv, det ledet till inskränkthet. Jag jobbar dagligen på att uppskatta mig själv...att det ska vara så svårt.
Tror att en av mina styrkor är öppenhet...jag försöker inte dömma "katten efter håren".

Jag vet att du klarar allt. Det är rätt solklart.

Och du är ju superduktig, du kan vara urstolt över dej. Ärligt.

Du ser inte vad jag ser visst.

Jag hoppas att det är ok att en "självdiagnostiserad" Aspergare svarar i tråden?

Jag är socionom och arbetar som kurator inom Landstinget. För många socionomer tror jag att detta ses som ett bra jobb. Jobbar nu mestadels med enskilda samtal med patienter. Samtalsbiten fungerar bra, dock har jag mycket svårt för att göra sådant som inte intresserar mig så mycket. Däremot om något intresserar mig så är jag hur duktig som helst. Jag kan ibland ha igångsättningssvårigheter när det gäller arbetsuppgifter eftersom jag gärna fastnar i "annat" som jag för stunden finner intressant. Mitt jobb är ganska fritt vilket är skönt men ibland känns det som att jag skulle jobba på bättre med något rent administrativt jobb som liksom ska betas av under dagen.

Kan ju nämna något om den sociala biten som fungerar ok men det beror på dagsform. Ibland vill jag bara sitta på mitt rum för mig själv. Jag har liksom en känsla inom mig då som gör att jag känner mig osäker inför andra. Pratar helst med en eller två åt gången och när det är många som pratar runtomkring är det lätt att jag missar att någon t.ex. påkallar min uppmärksamhet.

Hoppas att ni förstod något av svamlet.

Välkommen till forumet hejhopp

Du verkar ha ett bra jobb. Och det funkar bra.

Jag har ADHD, AS. Och jag planerar att studera till socionom