Jag ska åka hem till mina föräldrar på tisdag. Jag har inget eget rum där längre och jag begriper inte riktigt hur jag ska kunna vara där i 16 dagar utan att bli fullständigt galen. Igår sa min mor: "Neutrino, jag ser verkligen fram emot att du kommer hem snart! Då ska jag pussa på dig och ge dig massor av kramar." Det fick mig att inte vilja åka dit. Missförstå mig inte. Jag älskar min familj och min pojkvän (som också kommer vara där) men jag orkar verkligen inte när folk "klänger" på mig och vill vara nära mig hela tiden. Jag tycker inte ens om när min pojkvän "klänger" på mig.

Jag är en person som behöver mycket personligt utrymme. Jag behöver mycket tid för mig själv. Jag behöver tid att tänka, analysera saker, prata med mig själv, ibland sitta i tystnad, sitta vid datorn, titta på dokumentärer om astronomi, lyssna på samma låt på repeat hundratals gånger, göra samma saker varje dag osv. Här, i mitt studentrum, kan jag göra det. Jag kan vara själv och jag kan göra saker på mitt sätt. Visst, de som bor i min studentkorridor klagar ibland på att jag inte är tillräckligt social men jag orkar verkligen inte bry mig om det längre. Men där, hos mina föräldrar, kan jag inte ens stänga in mig på mitt rum eftersom jag inte längre har ett eget rum där. Istället kommer min pojkvän och jag dela på min systers rum (hon är inte hemma) över jullovet. Jag kommer känna min pressad och tvingad till att vara social och till att "underhålla" pojkvännen.

På julafton kommer även min farmor, farfar, mormor, morfar, faster, farbror och kusin vara där. Jag kommer behöva öppna julklappar inför folk (vilket jag verkligen inte tycker om eftersom jag aldrig vet hur jag ska bete mig i de situationerna), det kommer vara mycket ljud och mycket som händer samtidigt och jag kommer behöva vara social och artig hela dagen (jag har en tendens till att bli trött, irriterad, tillbakadragen och ibland oartig när jag är "overloaded"). Är det verkligen "normalt" att känna så mycket oro över att åka hem och träffa sin familj (har inte träffat dem sedan i slutet av augusti) och sin pojkvän (har inte träffat honom sedan i början av oktober)?

Några tips på hur jag ska hantera det här? Jag har utvecklat lite olika strategier genom åren men det här är en situation jag inte vet hur jag ska hantera. Alla tips välkomnas.

Du verkar vara en yngre kopia av mig.

Jag har inte dock samma problem med klängiga släktingar. Min far har också AS vilket underlättar (?!) saken.

Jag tror inte du kommer bli klokare på mitt svar men jag löser den här typen av problem och bestämma hur jag själv vill att jag ska leva detta liv. Då e det inte mycket andra kan påverka.
Jag är medelålders och står stadigt på bägge ben och har friheten att bestämma själv allt angående mitt eget liv.

Jag söker mig inte till massiva släktfräff eller umgås inte i stora grupper för jag vet att jag kommer att bli utdränerad så in i helvetet och förbannad i slutet. Vill jag träffa folk då blir kortare träffar och färre människor inblandade.

Jag har lärt att hantera dessa problem med åren, det var svårare då jag var yngre & hade sämre självförtroende & jag inte förstod mina egna styrkor och svagheter.
Är nu klokare, mognare och mycket mera lyhörd för de intuitiva känslor och budskap som härstammar från mitt hjärta.

Det ovannämnda är mitt sätt att hantera livet och det går fint fint.

Samtidigt tycker jag att yngre åren var definitivt inte bortkastad tid för det är just genom av de åren jag har blivit den jag är i dag.

På ett kryptiskt sätt vill jag säga att man måste gå igenom det som du går just nu fast man inte kan se det just då. I alla svårigheter hur jävliga dom än är, finns faktiskt lärdomar att dra ut. Det finns möjlighet i varje helvete om man inte väljer att stoppa huvudet i sanden och behålla det där.

Försök och se det konstruktiva i problem. Det öppnar en hel ny värld för en.

Blir du trött, säg det till andra och ta en paus. Du behöver inte vara perfekt. Ingen är det. Inte ens NT.

Kramar och sånt. Jag brukar göra klart att jag gillar inte det (i förhållande gillar jag det). Förstår inte alls det där att gå runt och krama allihopa. Folk får krama hur mycket de vill bara de håller sig borta från mig

Lycka till.

Jag tycker det låter helt normalt. Jag får megaångest om jag har ett sådant läge framför mig. Min smärtgräns med föräldrarna ligger runt 3 timmar.

Mitt tips är att sova länge och mycket, långa promenader, ta med en tjock bok och spar inte på glöggen.

Känner starkt igen detta, ska själv ner till karlns underbara familj och vara där en vecka över jul. Har ångest över det och har haft det ett tag.
Pieohpah ovan har bra tips. Annars har någon hund så se till att du blir hundrastaren och gå långa promenader.

För mig brukar det "lösa" sig som så att jag faktiskt nästan jämt blir dyngsjuk efter någon dag när vi är där nere. Vet inte om det beror på exterm socialöverbelastning. Ger i allfall legetimt skäl att vara själv.

Normalt ja enligt mig är du och så många andra här på forumet ovanligt normal och jag har aldrig varit med om högre igenkänningsfaktor än i bland annat din trådstart här. Så ja jättebormalt om man utgår ifrån mig men jag har allktid upplevt det som att storken råkade lämna av mig på fel planet.

Hur man hanterar det? Försöker komma på anledningar till att komma undan. Sova så mycket det bara går. Frågar någon om du är trött eller kanske på väg att bli sjuk så kanske dom har rätt, du behöver nog i så fall vila lite.

Försök slappna av, vet att det snart går över. Det kan bli lättare med åren, försök att se det positiva, intala dig själv att du gillar det mer än du gör. Det kan funka lite ibland.

Klandra inte dig själv för hur du upplever situationen och reagerar på den. Du är du och inget fel med de bara annorlunda. Har själv när jag ibland försökt förklara för folk märkt att det oftast är lönlöst. Måste folk som är intresserade och kunniga till för att verkligen förstå. Men det kan nog variera. Din kille pratar du med han om detta?

Sedan så är 16 dagar verkligen jättelänge. Ett tips är att kanske träffa dem oftare men inte i så rysligt långa perioder? Jag gör allt för att korta ner våra besök när vi ska iväg till folk. Trist för andra kanske men en vecka på vintern, sommartid max 2 v där går min smärtgräns.

Ber om ursäkt för att jag spammar tråden men har tänkt så mycket på detta själv på sistone för egen del. Hur jag fungerar socialt i under liknande omständigheter och hur jag ska grejja det.

Jag hanterar dom inget bra alls. Jag blir irriterad och till slut exploderar jag i ett utbrott. Själv hade jag nog undvikit att åka hem in i det sista om det var dom förutsättningarna du beskriver. Eller om jag skulle åka skulle jag korta ner vistelsen rejält. Åka ner och kanske stanna 4 dagar.

Tack för tipsen!

Angerboda, du frågade om jag och min pojkvän pratar om dessa saker. Det är lite komplicerat. Han vet om att saker som AS, ADD, Depression och ångeststörningar misstänkts men jag upplever det inte som att han riktigt förstår allvaret i situationen. Vi pratar i princip aldrig om det och gör vi det så är det alltid jag som tar upp ämnet. Aldrig han. Han vet om att jag inte tycker om grupper av folk, att jag behöver få vara själv och att jag ibland inte tycker om när folk rör vid mig osv. Tror dock inte han inser hur mycket personligt utrymme jag behöver och att det att jag inte tycker om att folk är klängiga snarare är en regel än ett undantag. Ju sämre jag mår och ju mer stress jag upplever, desto mer tillbakadragen blir jag. Hur berättar man för sin pojkvän att man vill vara ifred och att man behöver tid för sig själv? Jag vill inte göra honom illa och det är ju inte så att jag inte vill vara med honom. Förstår du vad jag menar?

Apropå det där med att 16 dagar är väldigt lång tid. Det är det. Saken är den att jag bor ca 7 timmar (med buss) från min familj. Att åka hem är både dyrt och tar mycket tid (för att inte tala om energi). Därför åker jag inte dit oftare. Tror även de skulle bli väldigt besvikna och ledsna om jag inte stannade så länge nu när jag väl har ledigt och inte har träffat dem på länge. Förstår du?

Jag ser inte dina inlägg som spam. Det är intressant att höra om dina (och andras) åsikter och erfarenheter.

Slackern, hur kortar man ner besöken utan att såra folk? Jag bryr mig mycket om vad min familj tycker och tänker (säkert mer än jag borde).

Neutrino skrev:Slackern, hur kortar man ner besöken utan att såra folk? Jag bryr mig mycket om vad min familj tycker och tänker (säkert mer än jag borde).

Du förklarar precis hur du känner. Eller att det skapar ångest, stress och oro att du inte kommer att må bra under dom förhållanden. Eller det är så jag gör och dom får bli besvikna men dom kommer att fatta och lära sej till slut.

slackern skrev:Du förklarar precis hur du känner. Eller att det skapar ångest, stress och oro att du inte kommer att må bra under dom förhållanden. Eller det är så jag gör och dom får bli besvikna men dom kommer att fatta och lära sej till slut.

Jag vet inte om jag vågar det. De är väldigt oförstående när det gäller min mentala hälsa. Alla de gånger jag försökt förklara för dem hur jag mår och hur jag känner för saker och ting så slutar diskussionerna alltid med att jag blir så arg att jag vill gråta och slå sönder saker (på grund av att de inte förstår). De är inte elaka överhuvudtaget och de bryr sig verkligen om mig, men de kommer aldrig tro på att jag har det jobbigt om jag inte har en officiell diagnos av något slag. Förstår inte riktigt varför. Det verkar som att jag, enligt dem, inte har något legitimt skäl till att inte vara bland folk. De tycker att jag är "för isolerad".

Jag fattar inte varför du ska vara där så länge då? Du kan väll komma dagen före jul, fira julafton o sen åka hem på juldagen. Blir ju inte lika länge men ändå en lagom tid för att din familj/pojkvän skall få träffa dig.

Linda,

För att vara snäll mot dem. Efter jul kommer jag antagligen inte träffa dem förrän i maj eller juni (om de inte kommer hit och hälsar på mig) så jag tänkte jag kunde vara snäll och vara hos dem ett tag. Jag vet att jag på sätt och vis försatt mig i den här situationen själv eftersom jag gick med på att vara där så länge. De vill träffa mig och jag vill egentligen träffa dem också. Jag önskar bara jag kunde få mer utrymme, mer förståelse och mindre "kläng".

Neutrino skrev:

slackern skrev:Du förklarar precis hur du känner. Eller att det skapar ångest, stress och oro att du inte kommer att må bra under dom förhållanden. Eller det är så jag gör och dom får bli besvikna men dom kommer att fatta och lära sej till slut.

Jag vet inte om jag vågar det. De är väldigt oförstående när det gäller min mentala hälsa. Alla de gånger jag försökt förklara för dem hur jag mår och hur jag känner för saker och ting så slutar diskussionerna alltid med att jag blir så arg att jag vill gråta och slå sönder saker (på grund av att de inte förstår). De är inte elaka överhuvudtaget och de bryr sig verkligen om mig, men de kommer aldrig tro på att jag har det jobbigt om jag inte har en officiell diagnos av något slag. Förstår inte riktigt varför. Det verkar som att jag, enligt dem, inte har något legitimt skäl till att inte vara bland folk. De tycker att jag är "för isolerad".

Hmm svårt kanske säga att du blir stressad och att du måste ha lite eget utrymme. Kanske säga att du var lite impulsiv och överilade ditt beslut att stanna där i 16 dagar. Att du har tänkt igenom det noga att du inte kommer att fixa det utan eget rum.

Känner du dej trött så gå och ta en tupplur i nån sängkammare. Man behöver inte underhålla nån, det är en myt.

Tro mej, du är myndig nu och har rätt att sätta dina egna gränser.

Själv är jag väldigt rättfram vid sådana här tillfällen och säger som det är. "Nä nu orkar jag inte längre, nu ska jag se på TV en stund." Vill någon se på TV med mej får denne hålla käften. Om denne inte klarar av det så påpekar jag att jag håller på att bli galen av allt pladder så jag sätter mej med hörlurar + dator.

Det gäller att inte vara så finkänslig. Folk får faktiskt tåla att man är lite olika. En del gillar kläng och andra hatar det. En artighetskram kan jag sträcka mej till om det kniper. Sen får det vara nog. Då säger jag till att jag inte är den kramiga typen men jag tar gärna i hand.

treeman skrev:Känner du dej trött så gå och ta en tupplur i nån sängkammare. Man behöver inte underhålla nån, det är en myt.

Perfekt!

Man får både vara i fred, förhoppningsvis, vila och rensa hjärnana från alltför mycket sinnesintryck.

Neutrino skrev:Jag vet inte om jag vågar det. De är väldigt oförstående när det gäller min mentala hälsa. Alla de gånger jag försökt förklara för dem hur jag mår och hur jag känner för saker och ting så slutar diskussionerna alltid med att jag blir så arg att jag vill gråta och slå sönder saker (på grund av att de inte förstår). De är inte elaka överhuvudtaget och de bryr sig verkligen om mig, men de kommer aldrig tro på att jag har det jobbigt om jag inte har en officiell diagnos av något slag. Förstår inte riktigt varför. Det verkar som att jag, enligt dem, inte har något legitimt skäl till att inte vara bland folk. De tycker att jag är "för isolerad".

Personligen förstår jag inte varför man överhuvudtaget vill umgås med oförstående människor. Visst, man kan vara snäll och ha tålamod, men inte till den grad att man nästan hamnar på gränsen till självutplåning. Jag skulle aldrig ha stannat i två veckor, om jag kände så som du gör. Jag tycker att du ska ringa och boka om julträffen till några dagar istället bara, eller kanske max en vecka. Markera inte bara med ord, utan också med handling hur du känner. Om de inte respekterar det, så behöver du inte heller respektera dem.

Ta med fjälltält och sätt upp i närheten

Tycker också 16 timmar låter extremt länge. Skulle du inte kunna korta ner det till hälften?

Neutrino skrev:16 dagar

Inte timmar mao

plåtmonster skrev:

Neutrino skrev:16 dagar

Inte timmar mao

Förlåt. Jag skrev fel!

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag vet att ni alla har rätt. Jag borde ha sagt nej till att stanna så länge. Jag borde vara mindre finkänslig. Jag borde säga åt dem exakt vad jag tycker, tänker och känner. Men det är svårt. Jag vet inte riktigt hur man uttrycker sådant. Dessutom är jag ofta väldigt rädd för att göra fel och att av någon anledning få folk att bli arga/besvikna på mig. Jag försöker alltid vara folk "till lags" trots att jag ofta inte känner för det.

Weasley, hur lär man sig att vara mindre finkänslig?

Trettontecken och Bjäbbmonstret, det är lite för sent tyvärr. Jag kan inte boka om mina biljetter och jag har inte råd att köpa nya.

Du får väl fejka öroninflammation så att du kan säga att du inte tål så mycket prat och stoj

Alltså, du ska inte försöka vara till lags om det sliter och tär på dig. Din familj måste faktiskt fatta att alla inte är likadana och har obegränsat socialt behov och sedan måste de respektera att du vill vara ifred.

Själv går jag helt sonika iväg om det sociala tjafset känns alltför kompakt. Att prata om en cheesecake i 20 minuter och sånt, jag tål inte det.
Jag vägrar dra på mig migrän i artighetssyfte.