...jag känner mig bara lite annorlunda som människa. Jag har helt enkelt inte något större socialt behov och trivs i stället med att sysselsätta mig med mina intressen.

På min skola finns det hjälp för elever med funktionshinder. Jag och tre killar som har en diagnos inom autismspektrat får hjälp genom att vi har ett tyst rum med egna platser, dit vi kan dra oss undan när vi känner att det blir för jobbigt i klassen under till exempel egna arbeten och raster. Vi fyra där inne verkar vara helt olika när det kommer till intressen och det sociala.

En kille pratar inte så mycket, men verkar social och trevlig när han väl gör det (som visserligen är ganska likt mig). En annan pratar ganska mycket, och den tredje är nästan alltid tyst och verkar nästan rädd för det som finns omkring honom. Jag gillar kreativt skapande, en kille gillar sport, en datorer och en filmer.

Vad vi har gemensamt är att vi tar in saker lite annorlunda och tycker att det är riktigt jobbigt när något låter under arbeten. Detta får mig att tänka att det i själva verket handlar om unika personligheter som tar in saker på lite annorlunda sätt, och därför har svårare för att umgås med andra. Personligen ser jag det så här...



...där det gula till exempel kan stå för det sociala, och det blåa och röda för till exempel kreativitet och logik.

Någon som har tänkt i liknande banor? Jag är förresten medveten om att det finns personer med AS som vill umgås med andra, men som inte kan, så det lär bli lite olika sätt att se på detta...

Det är väl rätt vanligt att omgivningen har liten förståelse för att man har litet socialt behov.

Jo jag känner igen det där, främst att man förväntas gå jättebra ihop med andra aspies. Men jag som t.ex. är väldigt pratig, fixar vardagsliv, studier och troligen också jobb skitbra, gillar kläder o.s.v. har mindre gemensamt med en extremt introvert aspie som inte fixar vardagsliv och studier/jobb än vad jag har med många NT vilket gör att man ibland känner sej som en väldigt ensam individ. Så även om jag vill umgås med både aspies och nt så finner jag det sällan meningsfullt då jag inte har något gemensamt med dessa människor. Tråkigt när både vilja och energi finns att umgås med andra.

Ok då ska jag skriva något som kan vara stötande men det är inget illa menat alls.

Jag har Asperger och jag är socialt utåtriktad men jag trivs inte på krogen. Jag är pratig av mig och jag har lätt att förstå skämt av typen ironi tex. Detta innebär rätt ofta att vid skämtfulla sammanhang kan en Aspie misstolka mina skämt. Jag känner att det är rätt jobbigt.

Därför trivs jag bäst bland NT - folket då jag inte bemötts med samma misstolkningar. Egentligen anser jag att det i sak spelar väldigt liten roll om individen har någon diagnos eller inte men den breda allmänheten tar det för givet att man passar bäst med folk som har samma diagnos som en själv. Saken är ju den att trots att vi på papperet har samma diagnos så är det ju inte samma ändå. Det jag har svårt för tycker en annan är busenkelt medan jag kan ta en annan sak med klackspark och då tycker någon att det är bara ångest med den detaljen.

Det är nog svårt för andra att se oss som individer och inte som en klump likaformade. Det är nog det som är det största problemet.

Jag menade att våra sociala problem nog i många fall bara kan handla om en skillnad i vilka behov vi har, jämfört med majoriteten. Inte att vi förväntas fungera bra tillsammans med andra med samma diagnos.

Hmm. Jag som fick min diagnos för fem dagar sedan reflektera ju genast över att jag aldrig funderat över vilka funktionsnedsättningar mina vänner har. Det är inte av vikt. Jag är själv en komplex blandning av sociala färdigheter i vissa sammanhang och sociala svårigheter i många sammanhang. Eftersom jag är relativt gammal (40) har jag och min omgivning lärt oss att anpassa oss till varandra.

Det är nog mer personkemin som avgöra vilka vänner/samtalspartners jag väljer. Jag har personer med ADHD som jag tycker mycket om, liksom någon enstaka som jag tror har AS liksom jag. Liksom att det finns personer med AS och ADHD som jag verkligen inte står ut med.

Det finns uppenbart fler dimensioner än bokstavsdiagnoser som avgör personlig kompabilitet

Sen kan man ju alltid fråga sig vilka det är som tar sig tolkningsföreträde hurvida något är en svårighet.

Jag har sociala svårigheter. Mitt sociala behov är större än min ork att utsätta mig för umgänge.

Schmetterling skrev:Jag har sociala svårigheter. Mitt sociala behov är större än min ork att utsätta mig för umgänge.

Det skriver jag under på. Det är något som gör mig sorgsen emellanåt. Jag önskar att jag orkade med socialt umgänge på samma sätt som många av mina vänner, att jag orkade njuta av middagar, fester, tät kontakt. Men jag blir helt slut. Kan vara trött i dagar efter en dag med restaurangbesök och fika med grannar.

Jag har medelstort socialt behov men bara för mig och en annan åt gången.

Jag älskar att tävla mot andra dock. Så på det sättet har jag enormt behov, men det sker bara via Internet nuförtiden. Jag är extremt tävlingsinriktad.

Sociala svårigheter har jag helt klart och de blir större med grupper.

Lindansare skrev:

Schmetterling skrev:Jag har sociala svårigheter. Mitt sociala behov är större än min ork att utsätta mig för umgänge.

Det skriver jag under på. Det är något som gör mig sorgsen emellanåt. Jag önskar att jag orkade med socialt umgänge på samma sätt som många av mina vänner, att jag orkade njuta av middagar, fester, tät kontakt. Men jag blir helt slut. Kan vara trött i dagar efter en dag med restaurangbesök och fika med grannar.

Det är väl just att det krävs att vara konstant observant inte bara på vad som sägs utan även på kroppspråk, sitt eget och andras. På dessa krävs det i tillägg snabb respons. Och det skall förstås följa ett protokoll som inte finns förklarat.
Därefter skall eventuell negativ återkoppling på misstag hanteras.

.. och sedan är det konstigt om det inte känns jobbigt?

plåtmonster skrev:

Lindansare skrev:

Schmetterling skrev:Jag har sociala svårigheter. Mitt sociala behov är större än min ork att utsätta mig för umgänge.

Det skriver jag under på. Det är något som gör mig sorgsen emellanåt. Jag önskar att jag orkade med socialt umgänge på samma sätt som många av mina vänner, att jag orkade njuta av middagar, fester, tät kontakt. Men jag blir helt slut. Kan vara trött i dagar efter en dag med restaurangbesök och fika med grannar.

Det är väl just att det krävs att vara konstant observant inte bara på vad som sägs utan även på kroppspråk, sitt eget och andras. På dessa krävs det i tillägg snabb respons. Och det skall förstås följa ett protokoll som inte finns förklarat.
Därefter skall eventuell negativ återkoppling på misstag hanteras.

.. och sedan är det konstigt om det inte känns jobbigt?

Ja naturligtvis. Jag förstod inte detta förrän i helgen då jag fick min diagnos. Att förklaringen till min ständiga trötthet är att jag måste anstränga mig så oerhört mkt för att tolka det sociala umgänget. Inte att jag har för många aktiviteter, eller att jag har ett för stort umgänge. För tröttheten tycks finnas där efter social umgänge oavsett frekvens.