Blir ledsen när jag läser inläggen, har känt likadant

under väldigt lång tid(nästan hela mitt liv). Vändningen

för mig blev när jag inte ställde för höga krav på mig själv,

och i samband med medicinering mot depression och tvång.

Samt att acceptera att min hjärna inte är optimal pga. Skador på

nervsystemet och våga be om hjälp för det och stå på sig när man

nekas hjälp. Så izar till alla som måer dålit.

Med tillägget FET, eller Big time, beroende av generationstillhörighet...
Jag har stått på mig för att få hjälp i åtta år nu och allt har under dessa åtta år bara blivit värre....
Nu är det värre än någonsin....
Efter min diagnos för ett år sedan kändes det lite bättre ett tag eftersom jag efter dryga 30 år av hjälpsökande äntligen fått en förklaring...
Men sedan när alla myndigheter bara vill att man ska försvinna ur deras åsyn så de slipper ha med en att göra så stärker det ju inte direkt den nyvunna självkänslan...

Försörjningsstöd säger att jag inte har hos dem att göra och bör "välja" något annat sätt att försörja mig.
Min LSS-handläggare anser att personer med Asperger inte borde tillhöra LSS, det var det första hon sa till mig.
FK vill inte ha med mig att göra då jag saknar både SGI och kvalificerande inkomst för sjukersättning.
AF anser att de gjort vad de kan och avskrivit mig...

Så någon hjälp får jag inte... Men diagnoser har jag numera gått om... Så nu vet jag i alla fall varför livet suger....

Jag skulle spontant ha sagt "ja, livet suger", men nu när så många andra håller med vill jag av ren motsträvighet börja predika om allt som är bra med livet...

Själv har jag just insett att jag förmodligen varit deprimerad till och från (kanske konstant men i olika grad) i åtminstone femton år. Alltså är jag inte kvalificerad att ge en trovärdig beskrivning av varför livet suger. Jag ser ju allt genom depressionsfiltret.

Något som jag upptäckt är iaf att det kan kännas som om ens livssituation är den värsta möjliga trots att den ter sig som en dröm för andra. Den som är ensam tror att den som har familj måste vara överlycklig, medan den som har barn som den inte klarar att ta hand om tror att allt skulle vara bra bara man inte hade ett familjeliv att sköta. Den som har svårt att somna fattar inte vilket helvete det är att depressionssova 16 timmar om dygnet och vice versa.

Mitt bidrag till den hurtigt positiva stämningen blir alltså följande uppmuntrande uttalande: Det kunde förmodligen ha varit värre.

livet suger

barracuber skrev:Tvivlar starkt på att bitter o cynisk är rätt väg att gå

Hellre bitter och cynisk än blint naiv. Blind naivitet skadar mer än den hjälper.

Själv så är jag ett stort fan av ordspåket: "Livet är som en toalett, fullt av skit och folk som sätter sig på en."

Jag gick in i en depression när jag var åtta. 22 år senare försöker jag fortfarande ta mig ur den, så, JA, livet suger.

Jag tycker också att livet suger. Varenda dag känns som en stor kamp. Hur länge kommer man orka, egentligen? Det känns bara som man blir mer och mer sliten, för varje dag som går.

Ensamheten är också ett stort gissel, och det faktum att det är bara jag som kan ändra på det, men är så in i attans begränsad, att det känns som en omöjlighet. Det känns bara så frustrerande. Och att hela tiden vistas bland oförstående människor. Åhåjaja, men det är bara att ta nya tag... i morgon igen.

Apophis skrev:Jag gick in i en depression när jag var åtta. 22 år senare försöker jag fortfarande ta mig ur den, så, JA, livet suger.

Jag lämnade min efter ca 45 år! Visst har jag haft glada/"lyckliga" ögonblick på vägen men depressionen har legat under ytan sen någon gång i lågstadiet och släppte taget först för drygt sex veckor sedan så nu är jag tillbaka i livet!

Livet suger är ordet. Fattar inte vad för svacka jag ramlat ned i nu. Mår riktigt underligt och känner mig helt matt.

Miche skrev:

Apophis skrev:Jag gick in i en depression när jag var åtta. 22 år senare försöker jag fortfarande ta mig ur den, så, JA, livet suger.

Jag lämnade min efter ca 45 år! Visst har jag haft glada/"lyckliga" ögonblick på vägen men depressionen har legat under ytan sen någon gång i lågstadiet och släppte taget först för drygt sex veckor sedan så nu är jag tillbaka i livet!

Hur släppte den?

Livet är fullständigt värdelöst, ett enda långt lidande från början till slut. Jag HATAR att leva. HATAR, HATAR, HATAR att leva. Jag önskar att jag vågade göra slut på hela jävla skiten, för allt blir bara värre och värre och jag är så jävla rädd. Jag är rädd hela tiden och jag ORKAR inte vara rädd längre. Jag vill bara att den här jävla mardrömmen skall vara över någon gång!!!!

Jag hoppas att det händer något den 21:a

Deadly_Nightshade skrev:Jag hoppas att det händer något den 21:a

Det blir kalas, min yngsta fyller år

Bror Duktig skrev:

Miche skrev:Jag lämnade min [depression] efter ca 45 år! Visst har jag haft glada/"lyckliga" ögonblick på vägen men depressionen har legat under ytan sen någon gång i lågstadiet och släppte taget först för drygt sex veckor sedan så nu är jag tillbaka i livet!

Hur släppte den?

Se min signatur!

Therese (som tillika är trådskapare) gjorde en rejäl förändring med mitt liv och jag har nu fått tillbaka massor med ork, jag har inte märkt av min bipolaritet (typ II) det minsta sedan vi träffades!

Fattar egentligen inte hur det gick till, men det känns helt fantastiskt och nu jobbar jag med att hjälpa Therese att få sitt liv bättre, det har kommit en bit på väg.

Min Asperger har ju påverkat mig med att jag blivit drabbad av ensamhet och utanförskap. Det gör ju att livet suger rejält. Nu är min sociala situation på väg att rättas till på flera plan så nu känns det bättre än på flera år. Jag har både en partner och kompisar på G.

Oj det känns tråkigt att så många upplever att livet suger. Flera har skrivit att det varit jobbigt till 40-50 års ålder. Hjälp mig förstå! Vad är det i livet som är mest tungt? Vad är det som gjort att det blivit bättre? Vad kan jag tänka på i mitt jobb som studie- och yrkesvägledare på en gymnasieskola?

cickian skrev:Oj det känns tråkigt att så många upplever att livet suger. Flera har skrivit att det varit jobbigt till 40-50 års ålder. Hjälp mig förstå! Vad är det i livet som är mest tungt? Vad är det som gjort att det blivit bättre? Vad kan jag tänka på i mitt jobb som studie- och yrkesvägledare på en gymnasieskola?

Som en av representanterna för åldergruppen frågan riktar sig mot kan jag ju bara uttala mig för min personliga del.
När jag växte upp så fanns det inte någon kunskap angående NPF problematik. Än mindre någon som kunde ställa några diagnoser. Så antingen var man skolmogen eller inte när man fyllde sju.. Ansågs man det inte fick man börja ett år senare och ansågs man vara skolmogen var det bara att göra så gott man kunde. För mig innebar det att mitt minne av första klass är att jag sitter utslängd i korridoren och väntar på att det ska bli rast så det händer något... Eftersom min lärare inte ansåg mig vara skolmogen så blev jag skickad till skolpsykologen som ansåg att jag var skolmogen... Sen hände det inte så mycket mer än att min lärare skickade iväg mig på alla kliniker hon kunde för att bli av med mig ur klassrummet... Läsklinik, talklinik, räkneklinik och allt vad de nu hette...

När jag sedan mellanstadiet aktivt sökt hjälp för att jag var trött och mådde dåligt har jag fått en klapp på axeln och svaret "alla är lite trötta och/ eller mår lite dåligt ibland. Det är bara att bita ihop."
Varje gång jag fått detta svar dröjde det längre och längre innan jag orkade söka hjälp igen...
Så jag har haft perioder på ett antal år som jag i princip inte minns något av. Det har varit äta, sova, överleva... I perioder har jag orkat försörja mig och under andra inte... Men jag har aldrig fått något hjälp, utan bara samma svar som ovan...
Tills dess jag efter sju års kontakt med psykvården fick först ADHD samt en div andra diagnoser sedan för ett år sedan en Asperger diagnos...
Men jag får fortfarande ingen hjälp att försörja mig, annat än försörjningsstöd, vilket jag inte klarat av att göra sedan 2004.
Det beror till stor del av att det tagit så lång tid för vården att diagnostisera mig och under tiden har jag halkat ur sjukförsäkringssystemet...
Mycket av det som hänt mig ska förhoppningsvis inte behöva hända idag då kunskapen är mer utbredd och chansen att "råka" hamna någonstans där man kan få adekvat hjälp ökar hela tiden...
Så för min del har en stor del av helvetet bestått i att jag hela tiden skämts för att inte orka med. Och all energi har gått till att försöka dölja att det är så eftersom jag trott på läkarna och trott att alla andra har det likadant och det bara jag som är för vek att klara av det alla andra klarar av...
Så skammen, ångesten och här kroppen inte orkat längre depressionerna har styrt hela mitt liv och jag har då känt ännu mer skam osv.....
Nu vet jag i alla fall varför...
Nu hoppas jag bara att samhället kan vara lika förstående mot mig som mina läkare säger att jag ska vara mot mig själv... Men jag har inte märkt något av detta än....

Jag hoppas och tror att chansen för att någon som växer upp idag med de problem jag har/ har haft får någon form av hjälp på vägen...

Obehandlade depressioner sliter på hjärna och kropp på ett extremt sätt och detta kombinerat med mina andra problem gör att kroppen helt enkelt inte orkar längre...

Förhoppningsvis så får man idag som sagt någon form av adekvat hjälp och kan därmed hålla belastningen på en hanterbar nivå... Hade jag fått denna möjlighet någon gång innan jag fyllt 40 kanske jag skulle orka med betydligt mer än vad jag orkar idag..
Hade jag haft denna hjälp sedan ungdomen antar jag att jag skulle, under omständigheterna, må ganska ok...

Jag är övertygad om att en NPF diagnos inte behöver leda till att man får ett dåligt liv. Förutsättningen tror jag är att man får lära sig ställa rimliga krav på sig själv. Och givetvis att omgivningens krav motsvarar vad man klarar av att leverera...
Nivån för vad varje individ klarar är ju individuell så det är allt från ingenting till vad f.. som helst...


Så för att besvara frågan:

Individuell anpassning av krav nivån. Det finns inget rätt eller fel. För mig personligen har detta också varierat våldsamt upp och ned i perioder.
Att individen och omgivningen är beredd och uppmärksam på att krav nivån är rätt, tror jag är viktigt. Att det löpande på något vis stäms av, innan det är försent och att faller ihop.
Vet dock inte riktigt vem som ska göra detta, men det måste ju vara någon som har löpande kontakt med personen ifråga...
Jag tror de flesta vill klara allt och kanske därmed inte förstår att de ställer för höga krav på sig själva...
Men jag tror också att många måste få upptäcka detta själva till viss utsträckning för att inse det...
Så jag tror inte det finns ett facit. Utan tyvärr blir det nog ofta lite trial and error.
Men en bra utförd utredning bör ge en hyfsad vägledning...

Så utifrån ditt perspektiv, samordna med behandlande enhet. Se till att det i rekommenderad utbildning och yrkesval, finns utrymme för flexibilitet. Jag har uppfattat det som relativt vanligt att högfungerande NPF individer mår bättre när de kan styra över sin egen tid, för mig är det definitivt på det sättet. För mig är det ända sättet att få tillvarin att fungera någorlunda. Tänker också på det som Tempel Grandin säger att det fungerar bra för många att arbeta i projekt form självständigt.
Men så finns de ju dem som vill ha ett helt fixerat schema också.
Som sagt individuell anpassning och flexibilitet...

Individer med NPF diagnoser är generellt mer stresskänsliga än andra. Men annars är det som populationen i övrigt alla är olika med olika stor kapacitet inom olika områden...

Det är i alla fall min, som sagt personliga, syn på det hela.

För mig var diagnoserna positiva ur det perspektivet att jag äntligen fick en förklaring på varför... Så nu väntar jag bara på att samhället ska hinna ikapp....

Leva är en kamp, en kamp för varje dag.
Det gör ont av glädje, sorg och av ilska.

Jag ger inte upp. Vill inte höra att ni inte
heller gör det.

mjo, det är så i mycket av det vi har i vår vardag.

lyssna på sån här musik så mår ni kanske bättre?

http://www.youtube.com/watch?NR=1&v=dRE3D1B7ll8

Jag känner likadant, livet suger just nu och jag vet inte vad jag ska göra SUCK!!

minimaugurl skrev:Jag känner likadant, livet suger just nu och jag vet inte vad jag ska göra SUCK!!

Varför suger ditt liv nu?

Tänk om vi skulle starta ett hämndupplopp mot våra gamla lärare - hyra en karavan bussar, åka Sverige runt och ge igen! Nej, jag vill inte uppmana någon till brott, men föreställ er att det ringer på er lågstadiefrökens dörr, hon öppnar och där står en mobb på 400 arga aspergare, beväpnade med informationsfoldrar. Vi tvingar henne att höra på när vi berättar allt vi vet inom våra specialintresseområden, en åt gången, medan övriga 399 håller fast henne. Allt om tåg, frimärken, Star wars, traktorer, groddjur, brasiliansk folkdans, språktypologi och några hundra ämnen till ska hon höra, innan det stora förhöret!

Livet är helt fruktansvärt. Varje gång jag tänker "nu kan det inte BLI värre", blir det värre. Jag önskar att jag aldrig hade fötts.

Jag är lite besviken över att jorden inte har gått under än. Ett snabbt och samtidigt slut vore nog bäst för alla. Sedan funnes inget lidande mer. "Men då skulle ju ingen kunna vara lycklig!" eller "Det vore ju orättvist mot dem som är lyckliga" säger en del. Nej, det vore det inte. Om man inte existerar längre, vet man ju inte att man går miste om något, så man kan ju inte känna negativa känslor över det. I så fall ska vi tycka synd om alla som aldrig har blivit till för att de inte kan vara lyckliga, men de behöver ju ingen lycka eftersom de inte har blivit till. På samma sätt behöver vi ingen lycka när vi inte längre är.

Tallerger skrev:Tänk om vi skulle starta ett hämndupplopp mot våra gamla lärare - hyra en karavan bussar, åka Sverige runt och ge igen! Nej, jag vill inte uppmana någon till brott, men föreställ er att det ringer på er lågstadiefrökens dörr, hon öppnar och där står en mobb på 400 arga aspergare, beväpnade med informationsfoldrar. Vi tvingar henne att höra på när vi berättar allt vi vet inom våra specialintresseområden, en åt gången, medan övriga 399 håller fast henne. Allt om tåg, frimärken, Star wars, traktorer, groddjur, brasiliansk folkdans, språktypologi och några hundra ämnen till ska hon höra, innan det stora förhöret!

Antar att det är försent för min del. Min lärarinna jag hade i ettan var ungefär 122 år då, i början av sjuttiotalet. Vilket skulle göra henne till någonstans runt 160 nu då...