Alltså där man dels kan räkna ut hur det stavas när man hör ordet och hur det uttalas när man läser ordet.

I Språktidningen (november 2012) står det om tre stavningsprinciper:

- Fonematisk: ett tecken - ett ljud
- Morfematisk: ett tecken (eller en teckenkombination) = en betydelse
- Traditionell: som det alltid har varit
- Estetisk: snyggaste eller trendigaste stavningen

Spontant föredrar jag "traditionell". Har man än gång lärt sig hur det stavas vill man inte se någon ändring. Fast även den traditionella bygger ju på en princip. Det osm en gång var fonematiskt ämdras ju när uttalet ändras.

Morfematisk är väl som det kinesiska skriftspråket. Och det finns tecken som vi använder utan att fundera över uttalet, t ex det latinska %&. Ska väl egentligen uttalas "et" men i t ex "Andersson & Co." säger vi ju "och". Ordet "och" förresten, där verkar stavningen vara estetetisk. Ljudenlig skulle vara "åkk/åck/ock" el bara "å".

Den fonematiska principen kan tillämpas på två sätt:
Den idealtistiska: Vi stavar som vi tror att vi uttalar ordet
Den realistiska: Vi stavar som vi verkligen uttalar ordet

Men den realistiska är i praktiken omöjlig. Ingen säger "bibeln" (med hörbart L), alla säger "biben". I praktiskt bruk urdoemA stavningen av den idealistiska prncpen, alltså på ett läsuttal av ett standardiserat riksspråk.

Då kommer vi till svaret på frågan i rubriken: De senast standardiserade språken har mest ljudenlig stavnng. Det är finskan och italienskan.

Ett språk där man vet hur ett stavat ord uttalas men inte tvärtom är franskan. Samma ljud kan nämligen stavas på fler olika sätt. T ex ver, vers, vert, verre coh vair uttalas alla "vär".

Eftersom bibeln kommer av grundordet "bibel" så måste L:et hänga med. Vi stavar "ljuga" med "lj" för att det kommar av "lägn". Vi stavar "ge" och inte "je", efterosm det kommer av ordet "gåva". Likaså skiljer vi likalydande ord med olika betydelse genom stavningen: Kol - kål, hov - håv, jul - hjul. När vi skriver "hjärna" och "djur" så beror det på ett historiskt uttal.

Det svåraste språket är japanskan. Till en dryg tredjedel består det av kinesiska tecken (till betydelsen men med ett annat uttal), till 2/3 av japanska tecken för ändelser och småord. Japanerna har hitat på två japanska sätt att använda de kinesiska tecknen; ett baserat på betydelsen och ett på uttalet.

"Näst sämst i klassen är engelskan, som passade på att standardisera sin stavning i ett läge där då det stod oavgjort mellan fornengelska och franska stavningstraditioner." Hör man ett nytt engelskt ord vet man inte hur det stavas; läser man ett nytt engelskt ord, vet man inte säkert hur det uttalas.

Edit: Rättat stavfel.

Alien skrev:"Näst sämst i klassen är engelskan, som passade på att standardisera sin stavning i ett läge där då det stod oavgjort mellan fornengelska och franska stavningstraditioner."

Vilket språk är sämst då?

De "bästa" språken borde väl vara konstgjorda så som Esperanto och Ido.

Sämsta språket är ju japanskan , med sin blandning av kinesiska och japanska tecken..

Det var bara de "naturliga" språken som behandlades i artikeln.

Kinesiska är förstås också hopplös, även om pinyin är ljudenlig. Den kinesiska skriften är som ytterligare ett språk att lära sig. Tecknen består oftast av en betydelsedel (radikalen) och en ljuddel. Men radikalen är så allmän, t ex kan radikalen "mun" förekomma i allt som har med munnen att göra (äta, prata, sjunga, skrika etc). Och eftersom uttalet har ändrat med tiden så kan ljuddelen vara missvisande.

Koreanskan var väl ett föredöme, vill jag minnas från den där artikeln? Jag kan inte säga något annat än "hej" och några maträtter på koreanska, men det vore roligt att lära sig.

Alien skrev:Alltså där man dels kan räkna ut hur det stavas när man hör ordet och hur det uttalas när man läser ordet.

I Språktidningen (november 2012) står det om tre stavningsprinciper:

- Forematisk: ett tecken - ett ljud
- Morfematisk: ett tecken (eller en teckenkombination) = en betydelse
- Traditionell: som det alltid har varit
- Estetisk: snyggaste eller trendigaste stavningen

Lite ironiskt när Språktidningen, som skall förklara stavningsprinciperna, själva
inleder med ett stavfel -av ordet "Fonematisk".

Skulle anta att ordet "bibeln" är en effektivisering/förslöande av "bibelen"
och om x antal år kommer det säkert stavas som du skrev,"biben".

Hur är det förresten med ord som stavas likadant men har två olika betydelser.

Tomten kommer på julafton.
Tomten är välskött hos grannen.

Vad kallar man sådana ord?
(möjligtvis OT men intressant likväl)

Eftersom artikeln verkar vara avskriven är det lätt hänt att det blivit fel!

arbogaerik skrev:

Alien skrev:Alltså där man dels kan räkna ut hur det stavas när man hör ordet och hur det uttalas när man läser ordet.

I Språktidningen (november 2012) står det om tre stavningsprinciper:

- Forematisk: ett tecken - ett ljud
- Morfematisk: ett tecken (eller en teckenkombination) = en betydelse
- Traditionell: som det alltid har varit
- Estetisk: snyggaste eller trendigaste stavningen

Lite ironiskt när Språktidningen, som skall förklara stavningsprinciperna, själva
inleder med ett stavfel -av ordet "Fonematisk".

Skulle anta att ordet "bibeln" är en effektivisering/förslöande av "bibelen"
och om x antal år kommer det säkert stavas som du skrev,"biben".

Hur är det förresten med ord som stavas likadant men har två olika betydelser.

Tomten kommer på julafton.
Tomten är välskött hos grannen.

Vad kallar man sådana ord?
(möjligtvis OT men intressant likväl)

Det var inte Språktidningen som stavade fel utan jag.

När ord stavas lika men uttalas olika kallas de homografer.

Tomten (av tomt) har akut accent.
Tomten av (tomte) har grav accent.

Fler exempel

Akut - Grav
Anden (and) - anden (ande)
Buren (av subst bur) - buren (bara-bar-buren)
Regel (lag) - regel (lås)

http://sv.wikipedia.org/wiki/Ordaccent

Alien skrev:
När ord stavas lika men uttalas olika kallas de homografaer.

-Kul, tack
Men du menar homografer?

Ord som uttalas lika men stavas olika kallas homofoner:

Alt - allt
Gott - gått
Gärna - hjärna - Järna
Jord - gjord - hjord
Kära - tjära
Själ - skäl
Värd - värld
http://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3% ... _homofoner

Alien skrev:Tomten (av tomt) har akut accent.
Tomten av (tomte) har grav accent.

Fler exempel

Akut - Grav
Anden (and) - anden (ande)
Buren (av subst bur) - buren (bara-bar-buren)
Regel (lag) - regel (lås)

http://sv.wikipedia.org/wiki/Ordaccent

-Ja, du har rätt, nu minns jag lite från skoltiden.

Konstig däremot är när man gör tvärtom då man i vissa ord för sällsyntehens skull skriver ut accent-tecknen, såsom i ordet "idé".
Där använder man "akut" accent fast uttalsljudet är av typen "grav" accent?
(Eller har jag fattat fel)

Det är väl för att "idé" är ett franskt ord. Om man inte satte ut någon accent skulle det kunna uttalas som (björnens) "ide".

Kahlokatt skrev:Koreanskan var väl ett föredöme, vill jag minnas från den där artikeln? Jag kan inte säga något annat än "hej" och några maträtter på koreanska, men det vore roligt att lära sig.

Då kan du mera än jag; jag kan bara ordet taekwondo (fot-hand-väg, dvs fotens och handens väg).

Korenska skrevs ursprungligen med kinesiska teacken (hanja). På 1400-talet infördes den koreanska skriften (hangul). Hangul är både stavelseskrift och bokstavsskrift. Världens smartaste skrift enligt Språktidningens artikel.


http://sv.wikipedia.org/wiki/Hangul

I första tecknet ses en ring som symboliserar struphuvudet (H). Den lilla haken underst visar tungans ställning mot tandkanten vid uttalat av n. Texten läses/skrives från vänster till höger.

Alla svenska ord med huvudtrycket på sista stavelsen (därigenom alla enstaviga ord) uttalas med akut accent, så även "idé". Grav accent är ett ton- och tryckförlopp som kräver mer än en stavelse för att realiseras, en med huvudtryck och lite sjunkande ton och en (senare i ordet) med bitryck och åter stigande ton.

Finska är ett av de språk som har mest ljudenlig stavning. Känner man till principerna för finsk stavning så kan man alltid avgöra hur ett skrivet ord ska uttalas och hur ett uttalat ord ska skrivas.

En del bokstäver vi har i alfabetet är rent estetiska el traditionella. Dvs vi behöver dem inte, eftersom vi redan har andra bokstäver för de ljuden. De är C, Q, W, X, Z.

För tusen år startade vi med dessa latinska bokstäver: A B C D E F G H I L M N O P Q R S T U X

X betecknade två ljud: K och S
C och Q uttalades lika. C uttalades som K på den tiden. Men sedan importerade vi även K från grekiskan för samma ljud. Även Z och Y togs in från grekiskan. Så fick vi två bokstäver för S-ljudet.

I slutet av medeltiden fick vi diakritiska tecken på A och O, dvs Å Ä Ö. Vi fick TJ- och SJ-ljuden. Och J tillkom som en konsonantspecialisering av I-ljudet. U kan beteckna V-ljudet och ni fick vi också V och W. Så var då äntligen det svenska alfabetet fulltaligt med 29 bokstäver.

Källa: Språktidningen nov 2012

Om man skulle skriva orden dom och rom med accenter för att beteckna de olika uttalen, vilka accenter ska man då använda?

Dom som i en juridisk dom eller Rom staden?
Dom som en variant av de/dem eller rom den alkoholhaltiga drycken?
Dom som i domkyrka eller rom som folket (som ibland kallas för zigenare)?

Någon kanske kan skriva orden fonetiskt med!

Miche skrev:Om man skulle skriva orden dom och rom med accenter för att beteckna de olika uttalen, vilka accenter ska man då använda?

Dom som i en juridisk dom eller Rom staden?
Dom som en variant av de/dem eller rom den alkoholhaltiga drycken?
Dom som i domkyrka eller rom som folket (som ibland kallas för zigenare)?

Någon kanske kan skriva orden fonetiskt med!

I de här fallen är det ju vokalerna som skiljer sig åt. Det har inget med ordens accenter att göra. För att få en mer regelbunden och logisk stavning finge vi väl stava "domm" (juridisk dom), "Romm", "dåmm" (de/dem), "råmm" (dryck), "dåm", "råm" (zigenare); dvs. införa samma dubbelteckningsregel för m (och j!) som för övriga konsonanter, och stava alla å-ljud ([o:] och [o]) med å, så att o därefter alltid stode för [u:] eller [u] (som i "stor" respektive "ost").

Ryska? Vet att ryska har oftast ljudlikt, och om inte (vid obetonade stavelser) så är det åtminstone hyfsat konsekvens.

Keltiska språk lär ligga långt ifrån. Helt omöjligt att läsa av hur ett ord ska uttalas...

Engelska är väl värst

Miche skrev:Om man skulle skriva orden dom och rom med accenter för att beteckna de olika uttalen, vilka accenter ska man då använda?

Dom som i en juridisk dom eller Rom staden?
Dom som en variant av de/dem eller rom den alkoholhaltiga drycken?
Dom som i domkyrka eller rom som folket (som ibland kallas för zigenare)?

Någon kanske kan skriva orden fonetiskt med!

Lite OT:
Dom uttalat så att det rimmar på rom, som folket, är f.ö. också ett folk. Eller egentligen en "gren" av romerna. De romer som bor i Mellanöstern brukar kalla sig Dom och sitt språk för domari. Både Dom och Rom betyder kort och gott "folk". En tredje gren kallar sig Sinti, men i grunden tror jag att det är samma folk.

Franska är ju jobbigt. Bara en sådan sak som att Qu'est-ce que c'est (vad är det för något) faktiskt uttalas käss kö säh och inte kvästse kväs äst!

Tallerger skrev:Känner man till principerna för finsk stavning så kan man alltid avgöra hur ett skrivet ord ska uttalas och hur ett uttalat ord ska skrivas.

Det stämmer inte. Texten syö se, exempelvis, har två olika uttal: /syös:e/ om det betyder 'ät den' och /syöse/ om det betyder 'den äter', och texten hauista betyder 'från gäddorna' om den uttalas /hau.ista/ och 'från sökningarna' om den uttalas /ha.uista/.

Kahlokatt skrev:Koreanskan var väl ett föredöme, vill jag minnas från den där artikeln? Jag kan inte säga något annat än "hej" och några maträtter på koreanska, men det vore roligt att lära sig.

Hur mycket det än smärtar mig att tala illa om koreanskans skrivsystem måste jag påpeka att det både saknar markering för längd/ton och är fullt av konsonantassimilationer som inte återspeglas i skriften. Ett vanligt exempel på det senare är det ord för 'tack' som skrivs 감사합니다 (gamsahabnida) men uttalas 감사함니다 (gamsahamnida).

Alien skrev:Tomten (av tomt) har akut accent.
Tomten av (tomte) har grav accent.

Fler exempel

Akut - Grav
Anden (and) - anden (ande)
Buren (av subst bur) - buren (bara-bar-buren)
Regel (lag) - regel (lås)

http://sv.wikipedia.org/wiki/Ordaccent

Ja, men granntomten - är det grannens tomt eller grannen som är tomte? Det hörs absolut ingen skillnad!

Och vilken fågel flyger över griftegården? Jo, gravanden!

Fågelburen - som Nils Holgersson! (och så, ursäkta - heter det inte "bär - bar - burit"?)

Låsregeln - kolla alltid tre gånger!

Men den fritidstomt där man brukar fira jul - det är så klart jultomten!

Alien skrev:
Det svåraste språket är japanskan. Till en dryg tredjedel består det av kinesiska tecken (till betydelsen men med ett annat uttal), till 2/3 av japanska tecken för ändelser och småord. Japanerna har hitat på två japanska sätt att använda de kinesiska tecknen; ett baserat på betydelsen och ett på uttalet.

japanskan har ju hiragana (och katakana) också vilket är fonematiskt
ofta skrivs ju hiragana över kanji i små hiragana ifall det är svåra ord

hiragana är väldigt ljudidentiskt mot uttalet eller vad man kan kalla det.

Esperanto! Eller Ido, känner inte till det så mycket men det är förmodligen det enklaste och mest logiska språk som finns.
Varje bokstav uttalas alltid på samma sätt och varje ljud skrivs alltid på samma sätt!