Gafsan skrev:Å andra sidan så åker jag en hel del "snålskjuts" på mera socialt högpresterande människor i min omgivning (eftersom jag kan vara lite handfallen i sociala sammanhang), och om jag då umgås med någon som har lika stora (eller större) svårigheter än jag, så ställer det ju större krav på mig att vara drivande, hänsynsfull och flexibel för att umgänget ska fungera.

Det där känner jag igen!

På vilket sätt åker ni snålskjuts?

Jag känner också igen det. Orkar ofta inte annat numera.

Man låter den andra dra ett större lass på de områden man själv klarar sämre. Hålla överblick, komma på samtalsämnen, driva samtalet eller vad det kan vara. (För kort svar? Hoppas någon annan kan svara längre...)

Personligen orkar jag inte lyssna på trivialiteter så i större sammanhang om ingen säger något vettigt så är jag antingen tyst och tänker på mitt eller så håller jag låda (som det heter) om något som intresserar mig. Även fast jag gör det så kan jag tycka det är ganska tråkigt om ingen har något intressant svar på det jag säger. Jag åker således sällan snåltjuts som beskrivet ovan.

Nu kan jag iof tycka att aspiesar och entisar är i stort sätt lika. Det finns vissa skillnader som att aspiesar inte är lika skickliga på att driva samtal och blir trötta av sociala interaktioner samt att de är mer toleranta och mindre statusbekymrade. Konsekvensen blir således att de vågar vara sig själva på ett annat sätt. Eftersom jag har vissa schizoida drag så är jag dock trött på folk som hellre vill ha en vän än ett intressant meningsutbyte och på denna punkt är (tyvärr för min del) AS och NT i de flesta fall lika. Jag såg dock en kille med HFA som beskrev skillnaden mellan just HFA och AS. Han menade att AS folk är mer vänskapshungrande än HFA:are är normalt sett men jag kan inte uttala mig om detta utifrån personlig erfarenhet.

plåtmonster skrev:På vilket sätt åker ni snålskjuts?

Jag känner mig ganska osäker i olika sammanhang och då blir det lätt att jag "hakar på" andra som jag märker är säkrare. (det handlar inte om dåligt självförtroende eller blyghet utan på att jag t.ex. har svårt att känna igen människor, hitta geografiskt, veta hur man "bör" bete sig i olika sammanhang osv).

Iofs så tror jag att det är nyttigt för alla att hamna utanför "bekvämlighetszonen" i olika sammanhang, så jag tror att det är bra för mig att ibland tvingas vara mera självgående än jag vanligtvis är. För visst, jag är funktionshindrad och på vissa områden är inlärningskurvan rejält flack, men jag lär mig ju ändå, sakta men säkert om jag är tvungen. Så det är nog tur att jag inte alltid har "sociala proffs" att luta mig tillbaka mot

Jag har upplevt att träffar är så beroende av vilka förväntningar som finns innan. Att träffas fler gånger brukar också ge mer. Ett dåligt förstagångsmöte kan rent av förflyttas till ett neutralt eller svagt positivt möte andra eller tredje gången. Ett neuralt möte kan bli ett positivt när man kommer lite mer underfund med hur andra ska tolkas.

Jag vet också första gångerna när jag uteblev helt ifrån träffar jag egentligen ville gå på. Ångesten blev för övermäktig. Men för varje gång tanken att gå på en träff dyker upp är man själv ett litet steg närmare att våga ta sig iväg.

Jag kommer oftast inte överens med AS. Känns som att en del av dom umgås som i en liten sekt med andra weirdon och fokuserar hela sitt liv på att berätta hur annorlunda dom är, på ett bättre sett förstås, fast dom inte arbetar. Dom orkar inte jobba, men går gärna på onödiga kurser och vissa tror på newage-trams (jag trodde AS:are var logiska? Det är vetenskapligt bevisat att astrologi inte påverkar kroppens kemi). Dom jag träffat anser jag är mindre logiska än andra människor, tänker mer med känslor och har dåligt självförtroende och tar åt sig över konstiga saker.

Lol, ganska negativa erfarenheter av dom, men jag vill gärna bli motbevisad!

Vågar inte gå på några träffar, kan ju lära mig nåt om mig själv

thefilosofer skrev:Jag kommer oftast inte överens med AS. Känns som att en del av dom umgås som i en liten sekt med andra weirdon och fokuserar hela sitt liv på att berätta hur annorlunda dom är, på ett bättre sett förstås, fast dom inte arbetar. Dom orkar inte jobba, men går gärna på onödiga kurser och vissa tror på newage-trams (jag trodde AS:are var logiska? Det är vetenskapligt bevisat att astrologi inte påverkar kroppens kemi). Dom jag träffat anser jag är mindre logiska än andra människor, tänker mer med känslor och har dåligt självförtroende och tar åt sig över konstiga saker.

Bara för att man tänker med känslorna så behöver man väl inte vara mindre logisk? eller jag kanske har missuppfattat de..men alla är ju logiska inom deras intressen och specialiteter..även alla har ju dåligt självförtroende, vissa mer än andra.

Jag har en radarliknande intuition för att möta aspergare, så jag drar mig till dem. Jag blir allvarligt talat väldigt nervös när jag börjar samtala eller vill fråga något. Av allt jag har läst på det här forumet är variationen så stor att när jag funderar på hur jag ska bemöta just den personen fastanar jag i ett massivt protokoll.

Det är mitt problem, men lösningen är att jag måste se individen. Det är vad fokuset måste ligga på, i övrigt har jag ett bra intryck av de aspergare jag träffat. Vissa har näst intill orörlig mimik och exceptionellt sällan ögonkontakt, andra pratar (men ofta blir det dirigerat av individerna själva) och är något mer rörliga i sitt sätt att vara.

Men det är det där att det är individen som måste ligga i fokus. Hela tiden. Jag försöker fokusera bort det, men den där radarliknande intuitionen jag har går mig ganska hårt på nerverna, för jag får intrycket av att de jag "plockar upp" på radarn "plockar upp" mig med.

Jag ÄR ganska flexibel med andra autister som jag "känner" har det jobbigare än vad jag har det. Jag kan hoppa förbi min egen autistiska närvaro, även om det är riktigt jävla jobbigt och individerna går mig på nerverna. Men det känns som att den som kan ta mest stryk för tillfället borde göra det. Det är ingen hjälteroll, det är bara så jag tenderar att fungera.

Och jag har läst om så mycket smärta och så här på forumet att jag är så försiktig i mitt sätt att bemöta andra som jag "känner" på mig är på spektrumet att jag nästan är för försiktig. Det är ganska svårt att finna en balans, men det tar väl tid eftersom det är två olika individer som möts och behöver "klicka till" för att kommunikationen skall ta fart. Det kan nog ta längre tid att lära känna varandra.

Jag för min del har inga som helst problem med att träffa/få kontakt personer med Aspergers syndrom (inte med NT-människor heller, för övrigt); jag tänker inte ens i termer som att "den har nog AS, den har det nog inte". Istället "söker" jag i sociala relationer efter personer som är på samma våglängd som jag själv *vinkar till Bror Duktig*, personer med lika eller likartade intressen som jag själv.

Ganska ofta upplever jag att det uppstår en stor osäkerhet som tydligt sätter sig i kroppen. Det är svårt att sätta fingret på exakt hur, men en del av det är att jag och andra plockar upp varandras osäkerhet på ett påtagligt fysiskt sätt. Kanske understryks också svårigheterna med det icke-verbala när ingen annan tar över ansvaret för att få det att flyta.*

Fast med en man som jag var tillsammans med i några år, den första vuxna person med asperger jag mötte, var det precis tvärtom. Icke-verbalt var vi perfekt synkade.

*) Ibland kan jag lyckas hyfsat med detta, när jag i linje med vad earlydayminer beskrev liksom överbryggar mina egna svårigheter för någon annans skull. Ibland upplever jag att andra gör detsamma för mig.

Moderator:

Diskussionen om att kunna arbeta el inte har flyttats hit: utfryst-av-samhallet-svart-hitta-jobb-t27792.html

geocache skrev:Jag för min del har inga som helst problem med att träffa/få kontakt personer med Aspergers syndrom (inte med NT-människor heller, för övrigt);

Egentligen har jag svårt att få kontakt med människor. Att jag så gärna vill ha kontakt och rätt nivå på utmaning driver mig att fortsätta.
I fantastiska undantagsfall går kontaktskapandet av sig självt, då jag mött någon på samma våglängd! Det ger en stark lyckokänsla och helhetskänsla. Ibland sker också korta ögonblick av igenkänning när man samtalar om något som jag känner igen mig i, även med fler personer än dem jag är på samma våglängd med.

earlydayminer skrev:Vissa har näst intill orörlig mimik

När någon har lite/ingen mimik måste jag fortsätta lära mig att ligga lågt med mina tolkningar om att den andre "ignorerar mig", "är ointresserad" eller liknande. Ja, det finns en stor variation på grad av kroppsspråk/mimik hos aspisar.

Tintomara Ariadne skrev:Ganska ofta upplever jag att det uppstår en stor osäkerhet som tydligt sätter sig i kroppen.

Usch, ja! Jag blir fortfarande osäker på träffar eftersom jag på något vis vill eller kräver mer än min socialaförmåga/automatisering och blyghet tillåter. Jag gör mig beredd att dra lasset som mer utåtriktad än jag är. I sociala sammanhang med mer socialt säkra människor kan man komma undan med att låta dem dra lasset och ta flest initiativ(som Gafsan var inne på sina inlägg).

kattkvinna skrev:När någon har lite/ingen mimik måste jag fortsätta lära mig att ligga lågt med mina tolkningar om att den andre "ignorerar mig", "är ointresserad" eller liknande. Ja, det finns en stor variation på grad av kroppsspråk/mimik hos aspisar.

Det måste jag med. Nu på en gång.

Dels är jag själv ganska tränad i att tänka på mimik en del, men det har blivit mycket jobbigare sedan jag började försöka avkoda andras "tankar och känslor" genom deras mimik och så. Kan leda till katastroftankar deluxe!