Någon som gått en kurs eller liknande, som heter "kurs i vardagssamtal"?

Var det bra? Blev tipsad av min psykolog att leta efter det på www.autismforum.se, men jag hittar det inte där.

Vill finslipa och lära mig mer hur jag ska göra för att det inte ska vara soprent runt mig på sådant som kyrkfika. Jag fattar inte vad jag gör fel. Jag skulle vilja kunna behärska sådant där bättre, samtidigt som jag inte vill "spela" eller "inte vara mig själv" om det nu går att kombinera.

Kanske denna länk kan vara till hjälp?
http://www.habilitering.nu/gn/export/do ... _ver_2.pdf

Tack! Det där måste det vara. Han blandade nog ihop autismforum med aspergercentrum, eller så hör de två ställen ihop men har inte samma info på sina siter...

Mycket att kolla igenom där. Tror jag håller mig till mitt: "men hjälp mig då" som jag utbrast senast. Får susningar i öronen när jag ser hur mycket jag skulle behöva läsa igenom, eller anstränga mig för att skumma igenom rätt saker där.

Bror Duktig skrev:
Vill finslipa och lära mig mer hur jag ska göra för att det inte ska vara soprent runt mig på sådant som kyrkfika.

Lämnar folk bordet om du sätter dig bredvid dem?

sugrövmanövern skrev:

Bror Duktig skrev:
Vill finslipa och lära mig mer hur jag ska göra för att det inte ska vara soprent runt mig på sådant som kyrkfika.

Lämnar folk bordet om du sätter dig bredvid dem?

Nej, men jag går in för tidigt (enligt mamma) så att folk kan välja att sätta sig någon annanstans. De sätter sig helt enkelt inte där jag är.

Mamma sade att jag skulle ställa mig senare i kön och sätta mig där folk redan finns. men det känns dumt, om de nu inte kan tänka sig att sätta sig jämte mig (utan hämtar stolar m.m. för att tränga ihop sig vid andra bord) så kanske de tycker att jag är ohyfsad om jag tränger mig på. Vem fan vill ha en paria jämte sig liksom. Det måste jag kanske acceptera i stället.

Bror Duktig skrev:

sugrövmanövern skrev:

Bror Duktig skrev:
Vill finslipa och lära mig mer hur jag ska göra för att det inte ska vara soprent runt mig på sådant som kyrkfika.

Lämnar folk bordet om du sätter dig bredvid dem?

Nej, men jag går in för tidigt (enligt mamma) så att folk kan välja att sätta sig någon annanstans. De sätter sig helt enkelt inte där jag är.

Tror din mamma har rätt. Tror inte det är av illvilja de inte sätter sig bredvid dig utan för att de inte känner dig.

Ta initiativ själv nästa gång, och sätt dig bredvid folk. Så gör då jag hehe jag tar för givet att folk vill ha mitt eminenta sällskap. Man lär ju märka om de misstycker.

Ja. Habiliteringen i min ort hade en sån kurs och jag gick dit av ren nyfikenhet.
Jag kände på mig att det skulle vara låg nivå, tanter och allt det där eftersom jag har ganska gedigna erfarenheter av sånt.

Men som sagt, jag gick dit av ren nyfikenhet, om inte annat kan jag ju berätta om det här och den saken har i vart fall värde för mig.

Kursen leddes av två tanter, dvs gravt medelålders och foträta damer i korta gråsprängda frisyrer och beigegrå tjänstemannamundering.
Den ena pekade med hela handen och sade "här ska vi sitta".
De andra aspergarna där inne, tre män i min ålder och yngre satt där och såg...ja vad ska man säga, kuschade ut. Nedslagna blickar, de verkade allmänt osäkra och obekväma.
Och det tror fan man blir; tanten som pekade med hela handen var logoped och vad jag vet hade ingen av oss talfel, det var inte därför vi satt där utan för att vi var aspergare och hade kontakt med habiliteringen.

Hon hade i vart fall habiliterat sitt eget språk ty hon sade "kropps-språk" med väldigt tydlig betoning och med tydlig separation av orden; s-s.

Sen fick vi varsitt häfte, ett tunt häfte som jag bläddrade igenom och förstod intellektuellt på tre minuter. Men då hade genomgången av häftets punkter knappt börjat, så jag började känna mig en aning rastlös.
20 minuter senare, när vi hade blivit t-y-d-l-i-g-t informerade, visades korta filmer där man skulle lägga märke till "kropps-språk" och sedan diskutera.

En av filmerna hade tanterna själva spelat in och det är ju alltid underhållande att se foträta tanter leka skådespelare.
Man kan i vart fall inte klaga på intonationen, kameraljudet registrerade varenda stavelse.

Efteråt skulle det siskuteras iakttagelser och en av tanterna, den mer lågmälda som inte var logoped och pekade med hela handen, frågade hur vi skulle uppfatta situationen om de satt lojt nedhasade i stolarna.

"Tja, det första jag skulle undra är vad fan ni har i kaffet på det här bygget!" sade jag och en av aspergarna såg inte längre så kuschad ut och började garva.

Jag hade blåst en liten gnutta liv i en alltigenom foträt, livlös miljö av svensk habiliterings standardtyp.

Med det kände jag mig genast på bättre humör när jag gick därifrån. Det där häftet man fick med sig droppade jag i närmsta papperskorg och var på det klara med att det hade avlöpt exakt som jag hade förväntat.

Men jag tyckte att jag hade skött mig rätt bra. Mina protester var numera av det bildade ironiska slaget och jag hade inte sagt kärring eller hagga en enda gång.

Cirkeln var sluten, jag kan numera bevista sådana omsorgsfarser utan att få pulsförhöjning.
Jag vet att jag sannerligen inte hade lärt mig lika mycket om livet, människorna och det sociala samspelet om jag hade lyssnat på såna som dom i alla år istället för att vistas i det verkliga livet bland krogar, pubar, polare, kriminella.

Om jag hade suttit och gaggat med de foträta istället för att hänga med bankrånare, missbrukare, punkare, drop-outs, metalfreaks, musiker, tatueringsfolk med mera hade jag säkert sett lika kuschad ut som aspergarna vid det där bordet.
Och då hade jag varit riktigt illa ute.

Jag kan känna igen mig i BD:s beskrivning av att det blir soprent runt mig. Jag kan ofta känna att "varför känns det som att h*n undvek mig nu?", "varför satte h*n sig inte hos mig?", "varför gör h*n så?" osv. Tror dock att upplevelsen jag själv har oftast inte stämmer med verkligheten, dvs vad h*n egentligen känner och tycker. Jag missbedömer helt enkelt deras känslor och avsikter och slår på mig själv (=ger mig själv skulden) när det känns fel inom mig.

Visst spelar personkemin in. Men personkemin är inte som ett cement. Om man tidigare upplevt en person som "mindre bekväm" så tenderar man att undvika den personen även nästa gång och hittar på allehanda kreativa lösningar för att det ska bli just så. Allra första gången man träffat en ny människa är det större chans att man vågar närma sig ifall det känns rätt - första intrycket är starkt. Jag vet dock att man kan rubba på det första intryckets kraft nästa gång man träffas genom att gå emot konventionerna - gör man tvärtemot vad som förväntas blir reaktionen ofta positiv eftersom det går emot den lågt ställda ursprungliga förväntningen. Människor kan ändra uppfattning fortare än man tror. Återigen om det känns rätt. Känslorna är alltid i centrum.

I en social situation - ffa med många okända/nybekanta - så står känslorna ännu mer i centrum, bokstavligen som spön i backen. Man styrs av sina känslor och hinner ofta inte tänka igenom situationen logiskt. Det går för fort. Har man tidigare slagit på sig själv har man redan då sänkt sitt mående vilket gärna tenderar att eskalera om man går in i situationen med den känslan. Man kan träna sig i att stanna upp och känna efter, ta några djupa andetag, och försöka få en inre målbild av hur man skulle vilja att det blir, vad man vill göra, vad man vill säga. Att stanna upp innebär en smärta och ångest i sig. Men genom att göra det så mattas ofta den oro/ångest man känner inför själva situationen av. Man kan då fokusera på sina handlingar och inte översvallas av sina känslor och tankar.

Kan tipsa om den här:
http://www-users.cs.york.ac.uk/~alistair/survival/


Får nog en känsla av att, något av personer med asperger för dito är mer givande. Eftersom NT uppenbarligen saknar förmåga att gå utanför egenperspektivet och att vara lyhörda för att anpassa sig efter vad den som ska lära sig är.

Jag ska inte gå kursen, utan få hjälp av min psykolog att bli bättre på vardagssamtal. Han är INTE "tantig" utan bra och går att resonera med.

Kanske kan bli bra. Tips kan alltid tas emot, och det har hjälpt mig förr.

Bror Duktig skrev:Jag ska inte gå kursen, utan få hjälp av min psykolog att bli bättre på vardagssamtal. Han är INTE "tantig" utan bra och går att resonera med.

Kanske kan bli bra. Tips kan alltid tas emot, och det har hjälpt mig förr.

En psykolog, ja det är ju en annan sak. De kan ju någonting i alla fall.
En yrkeskår jag har större respekt för.

KrigarSjäl skrev:

Bror Duktig skrev:Jag ska inte gå kursen, utan få hjälp av min psykolog att bli bättre på vardagssamtal. Han är INTE "tantig" utan bra och går att resonera med.

Kanske kan bli bra. Tips kan alltid tas emot, och det har hjälpt mig förr.

En psykolog, ja det är ju en annan sak. De kan ju någonting i alla fall.
En yrkeskår jag har större respekt för.

Jag har faktiskt rätt kassa erfarenheter av sådana. Men just den här är en bra person som tänker själv, och agerar (inte sitter tyst och mjäkar sig). Jag är otroligt svår att få ihop med psykologer, passar ihop med 1 av 30 eller så.

Mats skrev:

antonius skrev:

Mats skrev:Nej, det är inte så det går till när man kommunicerar. Istället måste man lära sig läsa kroppsspråk och känna igen "klarsignaler" och "stoppsignaler". Så länge man får klarsignaler kan man fortsätta berätta men när man börjar få stoppsignaler är det dags att sluta.

En svår NTgrej, man får inte bli omständlig, då blir man per automatik långrandig och ingen orkar lyssna...

Grejen är fortfarande att folk VISAR när man börjar bli långrandig. Man ska "bara" lära sig läsa av signalerna (vilket inte alltid är så lätt om man har AS).

Mats skrev:

KNSNNTR skrev:Desvärre kan jag inte säga att dessa former av klar/stopp-signaler är helt självklara för mig. Hur ser dessa signaler ut i praktiken ur ett kroppspråkligt perspektiv?

Exempel på klarsignaler (det är OK att fortsätta prata):
- Personen är vänd mot dig och tittar på dig.
- Har upprätt kroppshållning.
- Ler.
- Livliga gester.
- Vänlig röst men normal volym och hastighet.
- Nickar och säger "mmm" ibland.
- Ställer följdfrågor.

Exempel på stoppsignaler (dags att sluta berätta):
- Personen ser bort och eller vänder sig bort.
- Hopsjunken kroppsställning.
- Nollställt ansikte.
- Långsam entonig röst.
- Svarar korthugget.
- Suckar.
- Tittar på klockan.

Om du vill fördjupa dig i detta kan jag tipsa om kursen "Vardagssamtal" som ges på Aspergercenter på Rosenlunds sjukhus i Stockholm. Det är elva kurstillfällen, två timmar per gång, där man går igenom hur NT:s gör när de kommunicerar.

Mats skrev:

Zima33 skrev:Hahahah!! Finns det en kurs om hur NT-folk kommunicerar!? Så roligt!!

Ja, det gör det faktiskt! Och jag tycker det var en nyttig och intressant kurs att gå, även om den var svår för mig. Det var lite som att försöka lära sig ett främmande språk, och jag lyckades väl inte helt med att lära mig det. Fast ett och annat snappade jag väl upp...

Jag har också gått kursen (dock inte på Rosenlunds sjukhus), och även för mig var den för svår.

Hallå Bror Duktig.

Om jag kom in i en lokal, där du satt ensam vid ett bord, och det vid resten av borden fanns två, tre stolar lediga, skulle jag med "lagom" bestämda steg gå fram till bordet där du satt, och med så hög röst att det andra hörde mig fråga dig "är det ledigt här?", och, med din tillåtelse, sätta mig vid det bordet, som en markering till de andra att "den här personen är visst värd att ha någon som kan tänka sig sitta bredvid henne, någon som inte tänker att hon är någon paria".

Umgänge med människor som har "stelnat i formen" skyr jag som pesten. Om det nu alls är möjligt att umgås med de...

geocache skrev:människor som har "stelnat i formen"

Vilka egenskaper har dessa? innebörd?