Hej!

Jag undrar vad människor här på forumet har för erfarenheter när det gäller hjälp för att utveckla sitt sociala samspel med andra människor. Har ni fått någon hjälp med att utveckla detta via vårdkontakter eller på något annat sätt?

Varm kram.

Har fått en del hjälp av psykologer med att få förklarat hur nt funkar.
Annars är ett bra tips att läsa böcker i psykologi och att fråga när man blir osäker, dock med viss försiktighet och utan alltför stor uppfordran.

Rest is best skrev:på något annat sätt?

Som barn/ungdom svansade jag efter de socialt kompetenta, och försökte lära mig av dem.

Som vuxen skaffade jag socialt kompetenta män.

Nu lär jag mig på jobbet genom att umgås med äldre socialt kompetenta människor.

Tittar en hel del på TV-serier och filmer med helt vanliga normala människor också och försöker dra slutsatser i hemmets trygga vrå.

Jag har mitt filmintresse att tacka för den enda sociala kompetensen jag har:)

Jag försöker se andra, försöker förstå "deras fyrtorn", men f-n ska veta att man inte är skapt för det...

Det finns något som heter "Kurs i vardagssamtal" som ingår i ett program inom landstinget. Skaparen heter Muriel Dandoy och utgivaren är Aspergercenter, handikapp och habilitering, Stockholms läns landsting.

Det handlar om social interaktion med kroppsspråk, ögonkontakt, samtalsteknik och olika signaler som vi diagnosticerade sällan uppfattar naturligt. Mycket info och många övningar.

Jag fick materialet härom veckan och det är riktigt kul, jag skrattade jättemycket. Det kan vara bra om man tar det seriöst. Fråga din LSS handläggare om den.

Personligen begriper jag ingenting av NT-kommunikation trots snart 40 års trial and error.. Hoppas på det här materialet men förväntar mig inte för mycket.

Blashyrkh skrev:Det finns något som heter "Kurs i vardagssamtal" som ingår i ett program inom landstinget. Skaparen heter Muriel Dandoy och utgivaren är Aspergercenter, handikapp och habilitering, Stockholms läns landsting.

Det handlar om social interaktion med kroppsspråk, ögonkontakt, samtalsteknik och olika signaler som vi diagnosticerade sällan uppfattar naturligt. Mycket info och många övningar.

Jag fick materialet härom veckan och det är riktigt kul, jag skrattade jättemycket. Det kan vara bra om man tar det seriöst. Fråga din LSS handläggare om den.

Personligen begriper jag ingenting av NT-kommunikation trots snart 40 års trial and error.. Hoppas på det här materialet men förväntar mig inte för mycket.

Bra tips! Jag har också 40 års trial-and-terror. Skitjobbigt ju! Jag vill inte bli mycket annorlunda, men förstå NT:er bättre.

För mig beror det på vilken individ jag har att göra med om det går enkelt eller om det bara är krångligt. Och från min synvinkel har ev. diagnos ingen betydelse. En aspie kan vara jätteknepig medan en NT - person kan vara skitenkel att kommunicera med. Och i vissa lägen är det tvärtom. Så att säga " så har funkar NT - världen" är lite att generalisera det lite väl mycket. Ibland funkar det inte alls.

kullan skrev:För mig beror det på vilken individ jag har att göra med om det går enkelt eller om det bara är krångligt. Och från min synvinkel har ev. diagnos ingen betydelse. En aspie kan vara jätteknepig medan en NT - person kan vara skitenkel att kommunicera med. Och i vissa lägen är det tvärtom. Så att säga " så har funkar NT - världen" är lite att generalisera det lite väl mycket. Ibland funkar det inte alls.

kullan skrev:För mig beror det på vilken individ jag har att göra med om det går enkelt eller om det bara är krångligt. Och från min synvinkel har ev. diagnos ingen betydelse.

Samma här.

Dock går det ju att utveckla vissa förmågor som gör det enklare att umgås med folk generellt sett.

Men sen är det ju en enorm skillnad på att klara av att samspela socialt under en kortare stund med "vem som helst" och att faktiskt umgås på djupet en längre stund med någon och gilla det. I det senare fallet handlar det för mig uteslutande om "rätt" individ, med eller utan diagnos.

kullan skrev:För mig beror det på vilken individ jag har att göra med om det går enkelt eller om det bara är krångligt. Och från min synvinkel har ev. diagnos ingen betydelse. En aspie kan vara jätteknepig medan en NT - person kan vara skitenkel att kommunicera med. Och i vissa lägen är det tvärtom. Så att säga " så har funkar NT - världen" är lite att generalisera det lite väl mycket. Ibland funkar det inte alls.

Verkligen. Är själv väldigt extrovert, och lärdomen är att individer skiftar väldigt, med eller utan diagnos. Jag själv tycker att de svåraste kan vara de som präglas mycket av sin dagsform, alltså att deras sätt att vara skiljer sig från dag till dag. Ena dagen kan de tydligen vara glada, nästa är de trötta, dagen därpå harmoniska och dagen efter det är de sura. Det tog mig 23 år att förstå vad detta handlade om, för mitt eget bemötande är ganska detsamma hela tiden.

Det viktigaste är väl att ha en översikt av hur en specifik individ fungerar. Gällande de som skiftar från dag till dag, dem tar det mer energi att lära sig att förstå enligt mig.

Tack alla för att ni delat era erfarenheter med mig i det här ämnet. Jag är i synnerhet tacksam för tipset om "Kurs i vardagssamtal". Jag har precis flyttat till ett studentrum i Lund. Frågan är om jag kan få gå en sådan här kurs i Lund eller kanske i Malmö om det inte finns tillgängligt i Lund?

Tusentack

Det tror jag nog att du kan, materialet är fritt för alla inom landstinget.

Det första vi gick igenom var de så kallade stopp och gå signalerna och jag märkte att jag visar alla signaler samtidigt hela tiden inte konstigt att man gör folk förvirrade. Hysteriskt kul.

Sökte på "Muriel Dandoy" och hittade denna som säkert är rätt OT, men lite intressant:
http://www.publicerat.habilitering.nu/s ... u-1-04.pdf

Tror jag hittat kursen "Kurs i vardagssamtal":
http://www.habilitering.nu/gn/export/do ... _ver_2.pdf

Jag brukar om jag är alert och orkar, följa hur mycket ögonkontakt den jag samtalar med har. Jag vänder bort blicken när personen mitt emot mig gör det. Problemet är att jag redan där kommer av mig och inte riktigt vet när det är dags att titta upp igen. Det har en tendens att bli för lite ögonkontakt eller att jag tittat på andra för länge.

MolkomAnnor skrev:Jag själv tycker att de svåraste kan vara de som präglas mycket av sin dagsform, alltså att deras sätt att vara skiljer sig från dag till dag.

Ja, det är knivigt. En person som dagligen kom till en lunchservering där jag slevade upp maten, var ena dagen trevlig, andra dagen nedlåtande och föraktfull, för att nästa dag fjäska. Jag hatade honom och tolkande det som översitteri och lek med andra människor.
Exempel två: när jag var yngre kunde en del ena dagen bete sig som en kompis, kramas och ge komplimanger för att i andra sammanhang ignorera mig och söka sig till de populära och karismatiska.

Jag är rätt konstant och stabil i mitt sätt att vara utåt sett. Den stora skillnaden i så fall är jag blir mer avspänd och bekväm ju mer jag känner någon.

För att utvecklas som människa sökte jag mig som ung och som äldre till människor med högt i tak. Ofta äldre än mig. De har ofta varit lite annorlunda på att bra sätt och inte varit slavar under konformitet. Jag har sökt mig till trygga och stabila. Däremot har jag undvikit människor som smittar sin omgivning med hög prestationsångest, de som aldrig är nöjda trots nästan alla rätt på provet. Människor med en hets att till varje pris passa in har aldrig dragits till mig.

Ja-a... bra fråga. Jag har funderat på det väldigt mycket senaste tiden. Jag är 43 och en kvinna, och definieras oftast som "trevlig". "Trevlig, men det är något som inte stämmer". >:->

Något som har hjälpt mig, med Aspergers och vilja att få böcker som lär en allting man behöver veta...

Etikett-guider hjälper väldigt mycket. Om man uppför sig väl och enligt alla konstens regler, uppfattar människor en mer positivt, och det som kanske skulle kunna ses som störande, blir "pikant och excentriskt" >:->
Det är som med vackra människor, man får mycket förlåten. (Och det där med skönhet, det hjälper också att man är ren och vårdat. Ja, det handlar verkligen om sådana struntsaker. Enligt min erfarenhet, vilket givetvis kan vara helt åt helvete, för jag har Aspergers, och möjligen tolkar allting fel. You just can't win...)

Att lära sig kroppsspråk - ni vet, "Lie To Me" "micro expressions" grejer. Och "Mentalist". Cold reading och sådana saker. Då behöver man inte känna sig så osäker om vad den andra tycker och tänker egentligen. Man ska bara försöka komma över alla dessa tankar om vad DET betyder. Att någon ljuger åt en är ju egentligen ingen problem, för alla ljuger.

Dating-guider. Dating handlar ju först om att ge människor en positiv intryck om dig, sen att få dom prata med dig, trivas med dig, göra saker med dig, vilja vara med dig - alltså, vänner. Det behöver inte gå längre än så, det där är ju alldeles tillräckligt... och det kommer att bli lättare för man är inte efter en livskompanjon Bara lite social umgänge.

Det finns också böcker om att vara "alfa-hanne", "persuasion" (övertalning), The Game etc. http://www.rooshv.com/there-is-a-pattern
Jag tycker att hela den tanken är dum, för om man ÄR en alfa, gör man allt det där automatiskt, och behöver inga böcker för det, om man INTE är en alfa, VILL man ju inte egentligen det heller. Men det finns vissa råd och idéer i dom böckerna man kan använda.

Saken är, att just nu tänker jag på sådana saker som:

- "Människor är inte snälla mot dig, för du är snäll. Det är snälla människor som är snälla mot människor." Man kan inte "köpa" sig schysst behandling, inte med vänlighet, skönhet, pengar, tjänster eller något, för man "förtjänar" inte sättet man blir behandlat på, inte det onda, inte det goda. Karma finns inte och skogen möjligen svarar så som du ropar, men människor gör inte det. Man vet själv hur svärt det är att vara snäll mot någon när man är sur, oavsett om man är sur pga något denna någon gjorde eller inte.

- De neuronormala spelar det sociala spelet...
Man skrattar åt skämt överordnade berättar vare sig dom är roliga eller inte. Man skrattar inte åt skämt en underordnad eller en konkurrent berättar. Skillnaden är, att man berättar de roliga skämten vidare, till sin familj eller vänner.
Hackordningen är den viktigaste av allt.
Information är inte data, utan valuta. Man ger information till människor enligt var de befinner sig i hierarkin.
Man är snäll uppåt, elak neråt, stödjer vänner, motarbetar konkurrens.
Och sen finns det det där om flocken... när det kommer någon som uppfattas "märklig", avvikande, anormal, så skyddar man flocken, stammen, genom att utestänga inkräktaren... utomjordingen. Jante-lagen finns där för att skydda flocken. Om man "tror sig vara någon", är man en hot mot flocken. "There is no "I" in "team".

- Det verkar som om det finns bara en egenskap som har någon betydelse, egentligen. Självförtroende.
När man kommer till den punkten att man verkligen inte längre bryr sig vad andra tänker, hur andra skulle vilja ha det, om man har "social kompetens" eller inte, hur andra tolkar det man säger, när man inte längre bryr sig om de andra "vill leka med mig" eller inte, uppfattas man som socialt kompetent, hur man än är.
Och om man gör saker man tycker om att göra, säger saker för man vill säga dem, uppför sig som man anser är rätt etc. så gör man i alla fall en människa nöjd. Sig själv.
Och man kan inte göra någon annan nöjd, vad man än gör, i alla fall. Om man försöker, slutar det med att ALLA är missnöjda, även jag. Speciellt jag.
Och det finns räd och böcker om att öka sitt självförtroende.

Men - som sagt - det här är bara något jag tänker och funderar, och jag vet inte hur mycket av det är sant och hur mycket feltolkningar.

Om man inte är alfa finns det mycket att vinna på att ge intryck av att vara det. Det är en mycket bra idé skulle jag säga.

Schysst behandling får man genom att umgås med rätt människor. Men den kan också upprätthållas med ge-och-ta. Som dock är ett mer instabilt förhållande.

Hackordningen är viktigast för neurotyper och de bör hållas utanför den inre cirkeln precis av den anledningen. En sådan miljö är inget för givande relationer.

Det gäller att spela normal och därmed flyta in i flocken, Men samtidigt hålla möjligheterna öppna för att byta flock blixtsnabbt vid behov.

@Ketutar, Bra genomgång, men det finns ofta flera sidor av sanningen. Där alla sidor är samma sak men ur olika infallsvinklar.

Jag läser skönlitteratur i mängder - bland annat för att få en bild av hur människor skildras i olika sociala situationer och livsomständigheter.

Jag iakttar andra noggrant och lär mig av de jag upplever uppnår andras gillande, hög status, lyckats med sina föresatser.

Jag har ett starkt stöd av mina nära vänner, min familj och mina kollegor som har tålamod att förklara det social samspelet för mig och gå igenom situationer med mig i efterhand när de blivit tokigt på något sätt.

plåtmonster skrev:Det gäller att spela normal och därmed flyta in i flocken, Men samtidigt hålla möjligheterna öppna för att byta flock blixtsnabbt vid behov.

Så gör inte jag. Jag visar mina färger direkt, inte sällan med att vara den enda som röstar annorlunda än gruppen eller säger vad jag tycker och genom det utkristalliseras det rätt snart vilka som gillar mig eller inte. Både tidssparande och effektivt.

Man droppar en bomb och läser av reaktionerna, så ser man vilka som är av gott virke eller ruttet. Lismarna är alltid av det sämsta virket.

KrigarSjäl skrev:Så gör inte jag. Jag visar mina färger direkt, inte sällan med att vara den enda som röstar annorlunda än gruppen eller säger vad jag tycker och genom det utkristalliseras det rätt snart vilka som gillar mig eller inte. Både tidssparande och effektivt.

Precis om mig. Jag har ingen naturlig instinkt eller förmåga att anpassa mig till en grupp. För mig är det viktiga vad som i mina ögon är rätt handlade eller åsikt i situationen. Det kan ju ibland råka sammanfalla med det gruppen tycker....

Det är ingen slump att jag arbetar i ledande position. Jag är ingen lysande team-player.

Lindansare skrev:

KrigarSjäl skrev:Så gör inte jag. Jag visar mina färger direkt, inte sällan med att vara den enda som röstar annorlunda än gruppen eller säger vad jag tycker och genom det utkristalliseras det rätt snart vilka som gillar mig eller inte. Både tidssparande och effektivt.

Precis om mig. Jag har ingen naturlig instinkt eller förmåga att anpassa mig till en grupp. För mig är det viktiga vad som i mina ögon är rätt handlade eller åsikt i situationen. Det kan ju ibland råka sammanfalla med det gruppen tycker....

Det är ingen slump att jag arbetar i ledande position. Jag är ingen lysande team-player.

Låter vettigt.

Frågar du mig tror jag att självständiga människor med integritet är naturliga ledare medan fnittrare, lismare, skvallerkärringar och andra ska tillhöra fårskocken.

KrigarSjäl skrev:Låter vettigt.

Frågar du mig tror jag att självständiga människor med integritet är naturliga ledare medan fnittrare, lismare, skvallerkärringar och andra ska tillhöra fårskocken.

Jag skulle nog inte uttrycka mig fullt så kategoriskt. Men min "okänslighet" för andra människors känslor i viss mån är ju en tillgång på så sätt att jag inte tar illa vid mig så lätt, inte låter andras åsikter eller känsloyttringar störa mitt fokus att göra ett bra jobb - gör mig till en lämplig ledare och verksamhetsutvecklare. Jag bryr mig om hur min personal mål som ett led i framgång, inte av emotionella eller empatiska skäl. Det gör att jag är lösningsfokuserad. Jag kan även hantera svårare situationer av olika slag, där människor är hotfulla, arga, förtvivlade osv, eftersom jag inte har vett att riktigt kunna leva mig in vare sig i deras situation eller att t ex känna rädsla.

Pradoxalt nog är jag en uppskattat chef som anses vara empatisk av många.

Jag ägnar mig inte åt att sätta etiketter på människor eftersom jag inte anser att det är upp till mig att döma andra. Jag arbetar ju med att få andra att förändra sitt beteende av olika skäl. Dessutom är det föga framgångsrikt att fokusera på andras negativa egenskaper då det enda sätt du kan förändra deras beteende på är att att ändra ditt eget.

Typ.