KrigarSjäl skrev:Eftersom alla former av "hjälp" är samma som för förståndshandikappade, färgade av verksamheter för förståndshandikappade eller leds av personer som jobbar/jobbat med förståndshandikappade så nej tack, över min döda kropp.

Jag har inte mött en enda LSS-insats, kurs, aktivitet etc där jag inte blivit bemött som en förståndshandikappad.

Så de kan fara åt helvete alla socionomkärringar, kuratorskoftor, specialpedagogmjukisar, habiliterarmähän och fan och hans broschförsedda foträta politiskt korrekta vältaliga hycklande medelklassiga manchestermoster!
En kubikmeter späck och överbetalda pärmbläddrare och korridorshjon är vad de är.
Tjänstemannadiktatur! Birgittor till förbannelse! Menlös konst på väggarna och ljusa kontor!

Det är mer konstruktivt att gå ner till puben om man vill ha socialt umgänge.
Där träffar man i vart fall riktiga människor och inte de där välartade dresserade honaporna med sina idiotiska matriser för hur människan ska vara.

Jag har sedan några år tillbaka boendestöd och har bara positivt att säga om dem. Ingen jag träffat därifrån har bemött mig illa på något sätt...
Däremot de välutbildade Socialsekreterarna behandlar mig som skit...

Det är svårt att ta sig till puben när man har x-antal ångest trösklar att ta sig över för att ta sig dit. Om jag nu skulle lyckas med det så kostar något att dricka minst en dags matpengar. Så jag ger upp den planen redan innan jag startar den...

Då har jag i alla fall betydligt mer nytta av mitt boendestöd.

Behovet är olika och därför ska hjälpen vara anpassad efter behovet enligt de lagar som finns... Men av praktiska administrativa orsaker så klumpar man ihop individer i grupper som därmed anses ha samma behov utifrån att de hamnar i en viss grupp....
Så är det inte tänkt överhuvudtaget men i praktiken blir det ofta så enligt mina erfarenheter...
Men det har mer med bristande kompetens hos de som ska hjälpa än begränsningar i lagstiftning...
Alla lagar som behandlar hjälp och stöd insatser av olika slag beskriver att dessa ska anpassas efter individen..... Sedan begränsas insatsen/ hjälpen på ett oändligt antal sätt, av olika lokala politiska beslut, som ingen kan redovisa, tills dess att inget finns kvar...

Det är en av anledningarna till att jag försöker ta reda på vad som egentligen gäller... Jag har ju fått svar här av någon som jobbat som socialsekreterare i, om det var 15 år, och som hade en extremt inskränkt syn på vad som står i SoL...
Så en av frågorna jag försöker få besvarad är:
Gäller lagtexten i SoL eller Soc "så har vi alltid gjort"???
Hitintills står det 22-0 till "så har vi alltid gjort".....
Personalen på Soc säger vi får inte göra så... Då frågar jag vart står det... Ingen kan svara... I de fall de sagt vad de inte får göra har jag kunnat visa dem att det inte finns något i SoL som hindrar dem från att ge mig den hjälp jag söker... Då får jag svaret att det står inte heller att de ska ge stödet jag söker...
Eftersom SoL har en ramverkskonstruktion just för att kunna individ anpassa stödet/ hjälpen är det konstigt att det enda Soc gör är att i största möjliga utsträckning tolka allt till individens nackdel så det blir så billigt som möjligt....
Att verksamheten ska gå ut på att hjälpa individerna i fråga finns inte ens med i deras tankevärld....
Socialtjänsten huvudsakliga uppdrag är att hjälpa människor men den detaljen tycks de helt glömt bort...

Jaha, det är bara att gratulera. Men själv har jag inte fått ut mer än irritation av dessa sk hjälpåtgärder.

Gersa skrev:Skönt att höra att någon får någon form av adekvat hjälp i alla fall.
Jag har ingen kontakt alls med habiliteringen då de inte anser sig kunna göra något för mig... Det är just kontakten men alla myndigheter och soc jag försökt få hjälp med... Jag har också svårt att tala i telefon... Men det är ingen som anser sig behöva bistå med denna hjälp då svenska myndigheter och kommuner ju följer alla lagar...........

Men jag tycker det är skamligt att det i Sverige krävs tur för att få hjälp och att otur av ansvariga politiker och tjänstemän anses vara ett giltigt skäl till att inte få någon hjälp....

Ja det är sjukt att det ska vara så.
Jag har bara inte svårt att prata i telefon, det är helt omöjligt. Kan snacka med mamma och pappa i telefon ibland, men det är det typ. Ska börja träna på det så småning om men nu mår jag för mkt skit för sånt och det håller mitt "team" med om.
Den hjälp jag hittills fått av hab är kedjetäcke, handifon och nu ska jag även få testa en MEMOdayplanner. Har nyss fått eget boende så nu blir det en ny sväng till hab för att se om det behövs några fler grejer för att vardagen ska funka smidigt för ,mig.

Sheyen skrev:Vet du vad "FTW" betyder? Om inte; det betyder "for the win".

Det kan betyda "Fuck the world" också, ftw används som både det och "for the win".

KrigarSjäl skrev:Jaha, det är bara att gratulera. Men själv har jag inte fått ut mer än irritation av dessa sk hjälpåtgärder.

Återigen så är det mycket en fråga om tur och otur vilken hjälp man får eller hur bra den passar... Och detta oftast pga av den statiska strukturen i hjälpadministrationen...
Läser man lagtexterna så finns det en massa flum om respekt och rättigheter hit och dit, sen lägger politikerna eller handläggarna till "så länge det inte kostar något." typ...

Boendestöd är skitknepigt att få att fungera... Själv får jag panik så fort de rör något, så det tog ett tag innan vi snackade ihop oss... Men efter den lite knepiga anpassningsperioden så har jag mer och mer stöd/ hjälp av mitt boendestöd hela tiden... Det beror på en massa olika saker men mycket pga av att de lär sig mer och mer hur jag funkar och inte...

Men ska man klara sig på en tusenlapp under existensminimum samtidigt som allt man gör ifrågasätts och hotet av indraget stöd av en massa olika orsaker som man förväntas veta om. Så tar detta, i mitt fall, det mesta av den energi jag kan uppbringa... Så då blir det inte så mycket energi kvar till att ta tillvara den hjälp eventuellt kan erbjudas i övrigt...
Har man fullt upp med att överleva för dagen är en inbjudan till en fika på ett dagcenter inte så mycket värd....

KaosPrinsessa skrev:Ja det är sjukt att det ska vara så.
Jag har bara inte svårt att prata i telefon, det är helt omöjligt. Kan snacka med mamma och pappa i telefon ibland, men det är det typ. Ska börja träna på det så småning om men nu mår jag för mkt skit för sånt och det håller mitt "team" med om.
Den hjälp jag hittills fått av hab är kedjetäcke, handifon och nu ska jag även få testa en MEMOdayplanner. Har nyss fått eget boende så nu blir det en ny sväng till hab för att se om det behövs några fler grejer för att vardagen ska funka smidigt för ,mig.

Jag klarar telefonsamtal i varierande grad, ju mer de är relaterade till min person och situation desto mer stressande blir de... Så att tala med Soc på telefon det blir bara en massa svamlande och jag har ingen aning om vad som sagt efteråt... Jag har bara en lång panikångestattack över att eventuellt råka säga något som gör att allt blir ännu värre...
Samma med läkarkontakter. Telefon fungerar inte alls, personliga samtal fungerar lite bättre men jag har fortfarande panik hela besöket, då jag vet att de kommer att missförstå nästan allt jag säger...
Så då ber jag att få skriva istället... Får då svaret att vi har inte resurser att sitta och läsa mejl...
Så det är bättre att de missförstår allting när vi träffas än att jag får chansen att skriva ned det så de kanske kan förstå något rätt???
Jag fattar inte detta... Hur kan det ta mer resurser att det blir missförstånd om allting hela tiden än att jag får skriva ned det??
Då frågar jag mig, är vårdpersonalen till för mig eller är jag till för dem???
Och detta är de människor som jag ska förväntas få hjälp av? När de inte ens kan tillgodose det grundläggande behovet på vilket sätt jag föredrar att kommunicera....
Det är en del saker jag har svårt att se logiken i........

Vad det gäller hjälpmedel så skaffade jag själv genom "lån" från mina föräldrar en Android mobiltelefon. Den har alla de funktioner som jag anser mig behöva... Av hjälpmedelcentralen skulle jag ju få en handifon, en kalender, en memoinspelare. Jag frågade då om jag inte kunde få en tusenlapp till en Android som löste alltihop istället... Men svaret var då att Stockholmslänslandsting hade bestämt att Android mobiler var lyxartiklar...
Men de andra hjälpmedlen som kostade nästan tio gånger mer de kunde jag få....
Jag har ju fullt upp med att hålla koll på en grej....
Så återigen ett exempel på taskig anpassning av hjälpen till en kostnad som var betydligt högre än det jag egentligen behövde.... Svårt att se logiken i det också... Samtidigt träffade jag på en person som bodde i Uppsala där gick det bra att få en Android.....
Sen träffade jag på en kille som bodde i Solna som fått en Android som hjälpmedel... Så det verkar vara lika godtyckligt som resten av den hjälp som ges... Men ska ha tur i handläggarlotteriet....

Gersa skrev:Jag klarar telefonsamtal i varierande grad, ju mer de är relaterade till min person och situation desto mer stressande blir de... Så att tala med Soc på telefon det blir bara en massa svamlande och jag har ingen aning om vad som sagt efteråt... Jag har bara en lång panikångestattack över att eventuellt råka säga något som gör att allt blir ännu värre...
Samma med läkarkontakter. Telefon fungerar inte alls, personliga samtal fungerar lite bättre men jag har fortfarande panik hela besöket, då jag vet att de kommer att missförstå nästan allt jag säger...

Har du testat Teletal? http://www.teletal.se/

Gersa skrev:Vad det gäller hjälpmedel så skaffade jag själv genom "lån" från mina föräldrar en Android mobiltelefon. Den har alla de funktioner som jag anser mig behöva... Av hjälpmedelcentralen skulle jag ju få en handifon, en kalender, en memoinspelare.

En handifon har ju redan kalender och memoinspelning i sig, så då räcker det ju med Handifonen. Men sen finns ju Handi som bara är själva handdatorn och som saknar alla mobil funktioner. Nu finns också Handi Defy som är en android-mobil där jag vet att kalendern (och nått mer) är från handiprogrammet men annars är det en vanlig android-mobil. Men en sån har inte jag. Vanliga smartphones är för krånliga för mig så det är därför jag har min Handifon plus att jag behöver det bildstöd som finns inbyggt i den och att den inte har internet (vilket skulle göra mig stressad).

Tror vissa gör allt för att få mig att begå självmord.
Det är väl den hjälp jag får. Tackar!

KrigarSjäl skrev:Eftersom alla former av "hjälp" är samma som för förståndshandikappade, färgade av verksamheter för förståndshandikappade eller leds av personer som jobbar/jobbat med förståndshandikappade så nej tack, över min döda kropp.

Jag har inte mött en enda LSS-insats, kurs, aktivitet etc där jag inte blivit bemött som en förståndshandikappad.
Så de kan fara åt helvete alla socionomkärringar, kuratorskoftor, specialpedagogmjukisar, habiliterarmähän och fan och hans broschförsedda foträta politiskt korrekta vältaliga hycklande medelklassiga manchestermoster!
En kubikmeter späck och överbetalda pärmbläddrare och korridorshjon är vad de är.
Tjänstemannadiktatur! Birgittor till förbannelse! Menlös konst på väggarna och ljusa kontor!

Det är mer konstruktivt att gå ner till puben om man vill ha socialt umgänge.
Där träffar man i vart fall riktiga människor och inte de där välartade dresserade honaporna med sina idiotiska matriser för hur människan ska vara.

WORD!!!!!!!!!!!!!!!!

Så jävla LYCKLIG att äntligen hitta någon som tycker PRECIS som jag gör angående dessa fenomen!!

KaosPrinsessa skrev:Har du testat Teletal? http://www.teletal.se/

Tror inte det hjälper, blir det stop så blir det stop. Svårt att förklara... Men tackar för tipset.

KaosPrinsessa skrev:En handifon har ju redan kalender och memoinspelning i sig, så då räcker det ju med Handifonen. Men sen finns ju Handi som bara är själva handdatorn och som saknar alla mobil funktioner. Nu finns också Handi Defy som är en android-mobil där jag vet att kalendern (och nått mer) är från handiprogrammet men annars är det en vanlig android-mobil. Men en sån har inte jag. Vanliga smartphones är för krånliga för mig så det är därför jag har min Handifon plus att jag behöver det bildstöd som finns inbyggt i den och att den inte har internet (vilket skulle göra mig stressad).

Det var några år sedan jag kollade detta. Då var det en burk per funktion. Vilket jag tyckte blev för struligt...
Jag har inga problem att använda en Android, så det kändes som den bästa lösningen för mig. då...
Senast jag kollade så hade de Windowsmobile som operativ i handifonen vilket bara strular till om man som jag vill anpassa själv...
Jag ville kunna:
1. Spela in samtal. Eftersom jag ibland inte mindes vad jag sagt eller vad den andra parten sagt.
2. Spela in möten.
3. Kalender med synk till datorn. och obegränsat med påminnelser.

Och allt detta klarade då för två år sen en enkel Android mobil. Medan hjälpmedlen jag kunde få var tre apparater med betydligt mer begränsningar...
Så då orkade jag inte gå igenom allt strul för att få något som jag antagligen sen skulle tycka bli för struligt att använda och "lånade" en tusenlapp av mina föräldrar och köpte en billig Android som jag använder istället.... Det hade aldrig funkat för mig att komma ihåg vart alla apparater var och vilken som skulle med när.....
Så Android mobilen blev en bra lösning för mig...

Gersa skrev:Det var några år sedan jag kollade detta. Då var det en burk per funktion. Vilket jag tyckte blev för struligt...
Jag har inga problem att använda en Android, så det kändes som den bästa lösningen för mig. då...
Senast jag kollade så hade de Windowsmobile som operativ i handifonen vilket bara strular till om man som jag vill anpassa själv...
Jag ville kunna:
1. Spela in samtal. Eftersom jag ibland inte mindes vad jag sagt eller vad den andra parten sagt.
2. Spela in möten.
3. Kalender med synk till datorn. och obegränsat med påminnelser.

Och allt detta klarade då för två år sen en enkel Android mobil. Medan hjälpmedlen jag kunde få var tre apparater med betydligt mer begränsningar...
Så då orkade jag inte gå igenom allt strul för att få något som jag antagligen sen skulle tycka bli för struligt att använda och "lånade" en tusenlapp av mina föräldrar och köpte en billig Android som jag använder istället.... Det hade aldrig funkat för mig att komma ihåg vart alla apparater var och vilken som skulle med när.....
Så Android mobilen blev en bra lösning för mig...

Jag ringer ju som sagt var inte och jag går aldrig på möten själv (och man kan spela in på den handifon jag har om jag nu skulle vilja) och det där sista fattar jag inte ens vad det är. Tycker Handifonens kalender är bra för där kan jag använda bara bilder och sen tid när aktiviteten är och så larmar den då.

KaosPrinsessa skrev:Jag ringer ju som sagt var inte och jag går aldrig på möten själv (och man kan spela in på den handifon jag har om jag nu skulle vilja) och det där sista fattar jag inte ens vad det är. Tycker Handifonens kalender är bra för där kan jag använda bara bilder och sen tid när aktiviteten är och så larmar den då.

Så bra, då har du ju fått rätt hjälpmedel.
Jag går inte heller på möten själv längre om det inte är nödvändigt. Problemet är att den jag fått med mig mest på möten tidigare är mitt PO och han minns ingenting vad som är sagt efteråt. Han vill heller inte lägga sig i sakfrågor vilket gör att han inte varit till någon hjälp alls nu när jag ser tillbaka på det..
Snarare tvärt om, att han har varit med har gett mig en falsk säkerhet. När jag efter möten med soc frågat om han kan styrka vad som blivit sagt så säger han bara att han inte vill... Att jag har mötena inspelade spelar ingen roll i bevis syfte då ingen på soc är intresserad att lyssna på vad de sagt tidigare, utan de säger bara att så skulle vi aldrig säga.....
Jag trodde att jag var garderad med både vittne och inspelning, men det visar sig nu i efterhand att det saknar betydelse..
Den enda fördelen är att jag i alla fall kan lyssna på mötena i efterhand och konstatera att jag inte inbillat mig vad som sagts.. Visserligen inte till någon större nytta, men som det varit de här senaste två åren har jag börjat tvivla på om jag inbillat mig att vissa saker blivit sagda, då soc nekat till det... Så jag vet ju i alla fall att jag inte hört i syne, eller vad det nu kan heta...

Gersa skrev:Den enda fördelen är att jag i alla fall kan lyssna på mötena i efterhand och konstatera att jag inte inbillat mig vad som sagts.. Visserligen inte till någon större nytta, men som det varit de här senaste två åren har jag börjat tvivla på om jag inbillat mig att vissa saker blivit sagda, då soc nekat till det... Så jag vet ju i alla fall att jag inte hört i syne, eller vad det nu kan heta...

Det där förstår jag. För så trodde jag om psyk, att det kanske verkligen var jag som var odräglig eller nått, men nu när jag haft med mig min arbetskonsulent till flera olika psykkontakter så kan jag konstatera att det inte är jag som är odräglig eller inbillar mig. För det kan nämligen hon konstatera, ibland har hon blivit så arg att hon har haft det svårt att hålla sig till lämplig ton och ord (enligt henne själv iaf).

KaosPrinsessa skrev:Det kan betyda "Fuck the world" också, ftw används som både det och "for the win".

Jag har aldrig -ALDRIG sett någon använda det så. Men så är ju jag en spelnörd.

On Topic: Ja, jag får hjälp. Från habiliteringen, försäkringskassan, personligt ombud osv. Jag ska få boendestöd också. Det är bra.

Kära Gersa, istället för att bara klicka vidare så skriver jag: D e helt sanslöst sjukt att människor ska behöva vara med om d du beskriver.. I brist på bättre ord. Fortsätt gärna skriv här, jag läser ofta i tråden. Jag mår själv väldigt dåligt, har "hjälp" men e frustrerad över att hjälpen inte är det jag söker.. Vilse i vård-o omsorgsapparaten är jag och helt vilse i livet f ö.

Flinta skrev:Kära Gersa, istället för att bara klicka vidare så skriver jag: D e helt sanslöst sjukt att människor ska behöva vara med om d du beskriver.. I brist på bättre ord. Fortsätt gärna skriv här, jag läser ofta i tråden. Jag mår själv väldigt dåligt, har "hjälp" men e frustrerad över att hjälpen inte är det jag söker.. Vilse i vård-o omsorgsapparaten är jag och helt vilse i livet f ö.

Den godtycklighet som råder över vem som får hjälp och varifrån är en av orsakerna till att jag skapade tråden från början...
Habiliteringen Rosenlund i Stockholm hjälper en del men inte andra... Jag förstår inte varför?
När jag vari kontakt med dem i våras fick jag beskedet att de inte kan hjälpa mig med någonting. Den hjälp jag främst efterfrågat är hjälp med kontakten med myndigheter, speciellt Soc.
Habiliteringen hjälper uppenbarligen vissa med detta men kan inte hjälpa mig. Frågan är då om det beror på mig som person eller på den person jag råkar få kontakt med på Habiliteringen?
De jag talade med där hänvisade till behandlande enhet inom psykvården var de som skulle hjälpa mig med kontakten med Soc... Något de först sagt att de skulle hjälpa mig med, men inget hände på ett år. När jag frågade varför fick jag reda på att de inte kunde hjälpa mig med kontakten med Soc, då de inte har någon rätt att säga till Soc vad de ska göra...
När jag då frågade varför det tagit ett år att komma på detta fick jag svaret att de skulle hjälpa mig...

Nu har hjälpen startat och detta har inneburit att kriget mot Soc har eskalerat då de tydligen anser att den behandlande enheten inom landstinget inte ska lägga sig i vad de gör och inte... Och formellt sett har de väl rätt i detta... Men det borde ju vara så att en kommuns Socialtjänst har någon form av ambition att hjälpa sina klienter... Så är nu inte fallet utan ur soc perspektiv är allt frågan om vem som har rätten att utöva den formella makten... Sen hur det drabbar individen, i detta fallet mig, verkar man inte ens reflektera över... Det viktiga är att man får bestämma...

Som ett generellt svar till er som tipsar om att jag ska kontakta media så jag säga att det har jag gjort massor av gånger... Men det är ingen som är intresserad av hur en medelålders "mupp" behandlas... Det är inget som någon är intresserad av att veta. Det är ingen som, inte redan är insatt, som ens skulle lyfta på ögonbrynet...
De flesta skulle antagligen reagera som telefonisten på FK som sa följande när jag försökt förklara mitt ärende: "Du får väl för f.. ta och skaffa dig ett jobb som alla andra."

Så det verkar extremt svårt att få något grepp om vad som gäller, någonstans överhuvudtaget... Det verkar mest bero på vilken handläggare man får... Det verkar som samma hjälp kommer från flera olika håll... Men jag kan inte hitintills se någon struktur varför...

Så det är möjligt att jag håller på med ett mission impossible, att jag försöker besvara frågor som inte har något svar... Men jag anser att det borde gå att få fram hur det är tänkt att det ska fungera, men det verkar inte som det finns någon som kan svara på det...
Jag kan läsa lagtexterna och se vad som står där, men det verkar inte ha någon större korrelation med hur verkligheten fungerar. Snarare tvärt om...
Enligt en advokat jag fått lite hjälp av med att försöka besvara en del frågor beror detta på att det helt enkelt är så att ingen vet... Därför gör man som man alltid gjort eller ingenting hellre än att försöka följa lagtexter som ingen av de som arbetar med dem egentligen begriper... Hitintills har jag inte sett några tecken på att detta antagande är felaktigt, då Soc kategoriskt vägrar svara på frågor eller motivera beslut...

Enda orsaken jag kan se till detta agerande från soc är att de helt enkelt inte vet... Varför skulle de annars bryta mot SoL och vägra besvara mina frågor?
Deras bedömning är antagligen att de tar en mindre risk om de gör ingenting, för det har ingen råkat illa ut för inom den kommunala verksamheten tidigare... Så länge man har rätt bekanta givetvis...

Jag kommer hursomhelst aldrig att ge mig förrän jag fått svar på mina frågor och det har jag informerat Soc om... Det är det enda sättet de kommer att bli av med mig... Om de nu inte lyckas stressa livet ur mig innan. Vilket de gör ett väldigt bra jobb för att uppnå...

Om det händer innan jag fått svaren hoppas jag att någon inom media är intresserad av att publicera berättelsen då... Det kanske behövs ett lik, för att den ska bli lite mer läsvärd...

Soc får direktiv från socialnämnder mm om hur de skall agera men är oftast förbjudna att säga något om det. Men det kanske är läge att t.ex genom att flytta kunna spela ut olika Soc mot varann. Eller gå till media för det fruktar de tydligen. Men i det sista fallet får du nog tillämpa skadeskjut först, fråga sedan. Så att de vet att du inte tvekar övh att köra hårt direkt.
Kanske det också är möjligt att spela ut landstinget mot Soc eller granskande myndighet mot Soc dock ej socialstyrelsen då de är lierade. Om det inte gör "ont" för de så skiter de ofta i att göra något.

Gersa skrev:Jag har kört fast helt och sedan Asperger diagnosen har allt bara blivit värre... Enligt mina läkare skulle allt ordna sig när jag fått min Asperger diagnos men det har blivit precis tvärt om...

Har du provat dom här?

http://www.autism.se/content1.asp?nodeid=18923

Sheyen skrev:Vet du vad "FTW" betyder? Om inte; det betyder "for the win".

jag tror snarare att det är Fuck The World som åsyftas i det här fallet, en förkortning jag tror många av oss tänker på ganska ofta när inget verkar fungera i livet..

Blashyrkh skrev:

Sheyen skrev:Vet du vad "FTW" betyder? Om inte; det betyder "for the win".

jag tror snarare att det är Fuck The World som åsyftas i det här fallet, en förkortning jag tror många av oss tänker på ganska ofta när inget verkar fungera i livet..

Det vanliga är dock "for the win". Vad han sen menade kan jag omöjligen veta, då förkortningar kan betyda i princip vad som helst, beroende på hur djupt man analyserar skiten.

milve skrev:Har du provat dom här?

http://www.autism.se/content1.asp?nodeid=18923

Jo, då. De sa sig eventuellt kunna hjälpa mig om jag blev medlem...
Jag sa att jag behövde veta detta innan jag investerade två veckors matpengar i ett medlemskap.

Då fick jag svaret att de inte kunde hjälpa mig även om jag blev medlem. Orsaken var att de ansåg att de frågor/ problem jag har är för specifika och inte kan vara andra medlemmar till nytta om de besvaras/ löses... Därmed inte värda att lägga tiden på.

Frågorna jag tog upp med dem var främst kontakten, eller frånvaron av, med soc. Men också min situation i allmänhet, att jag genom min "otur" "hamnat mellan stolarna"....

Men jag tackar för tipset.

Ok, en lite uppdatering...

Angående min ambition att skapa någon form av matris över vilken hjälp/ vilket stöd man kan från vilken vårdgivare/ myndighet så inser jag nu att detta är omöjligt...
Det finns ingen vårdgivare/ myndighet som har resurser att hjälpa alla klienter de har.
Vilket gör att det är den vårdgivare/ myndighet som "ser" problemen där någon individ tar på sig att hjälpa till med detta. Detta är orsaken till att samma hjälp kan komma från upp till tio olika vårdgivare/ myndigheter.
Detta är också antagligen orsaken till att de som får hjälp får hjälp på flera plan och de som inte får det får ingen hjälp alls...

För psykvården verkar den största påverkande faktorn vara risken för självmord. De som antas inte vara benägna att avsluta sitt eget liv prioriteras bort...
Jag har ju alltid sagt att jag pga att jag lovat mina föräldrar att inte ta mitt liv så länge de lever inte kommer att ta livet av mig... Men den senaste tiden har gjort att jag inte är lika säker på att klara av att stå för detta löfte. Och i samband med detta så började behandlande enhet plötsligt stå för sina år av löften och hjälpa mig med mina kontakter med Soc, FK, m.fl...

Detta förklarar också varför jag fått löften om att få denna hjälp under flera år utan att något praktiskt har hänt. Personalen har ambitionen att hjälpa mig men inte tiden så jag har hela tiden prioriterats bort. Fram till nu då...

Sen kan man som sagt som individ få hjälp från annat håll om någon individ någonstans tar på sig denna uppgift.
Så då handlar det om någon form av handläggartombola där man ska ha turen att få vinstlotten...
Men om man redan gett upp och inte tror att man ska få någon hjälp, minskar ju chansen/ risken att råka hamna hos någon sådan handläggare. Då man med ganska stor sannolikhet inte orkar söka hjälp aktivt längre.

Så nu är frågan jag ställer mig, vems liv har jag nu förstört genom att jag fått mer hjälp?

Jag har haft svårt att acceptera att det är på detta vis det fungerar och sökt andra förklaringar. Men senaste veckorna har jag fått detta bekräftat från flera olika håll...

Jag hoppas och vill tro att det ser annorlunda ut för yngre, men för vuxna fungerar det i alla fall på ovan beskrivet sätt...

Detta gäller Stockholms länslandsting förhoppningsvis fungerar det bättre på andra håll...

Så den "hjälpsökar matris" jag fortfarande har ambition att skapa kommer att bli mycket mer omfattande och diversifierad än vad jag tidigare hoppats på...
Så det kommer troligen bli flera olika matriser utifrån olika utgångslägen så som jag tänker nu i alla fall...

Jag tror att jag kommer att börja med en allmän beskrivning vad olika vårdgivare/ myndigheter enligt sina uppdrag ska kunna hjälp till med. Sedan en kommentar om hur detta fungerat i min verklighet...

Är det någon som överhuvudtaget har någon form av intresse av något av det jag beskriver ovan? Annars kanske jag ska lägga min tid på annat.
Jag har sökt information om detta i åtta år utan att ha hittat någon adekvat information.
Det som står i verksamhetsbeskrivningarna/ uppdragen har enligt min erfarenhet inte stämt speciellt väl med verkligheten... Vilket gjort att jag tillbringat det senaste decenniet med att bli skickad fram och åter mellan olika myndigheter utan att någon av dem har kunnat hjälpa mig med något alls av värde... Snarare tvärt om...

Jag inbillar mig att mitt största problem är att jag fungerar för dåligt för att fungera, men för bra för att få någon hjälp... Antar att det ingår i en Asperger diagnos...

Du kan alltid dela med dig av dina försök att få hjälp, genom att t ex informera de du försökt få hjälpen av och blivit nekad. Maila din "hjälpsökar-historia" till så många myndigheter som möjligt som du varit i kontakt med och be om svar. Förvänta dig inget stort tba, ofta får jag inget svar. Men då har jag iaf gjort så gott jag kunnat. Ofta har jag känt det som en skyldighet gentemot mig själv och andra människor efter att jag upplevt brister (milt uttryckt!!!!) i t ex vården. Om alla bara kunde börja göra det så...skulle chanser till förbättringar i myndigheters arbete öka. När du ändå e i farten kan du ju skicka kopior till t ex autism-o aspergerförbundet, RSMH, Attention.. Olika handikappskyddsombud?

Mitt råd är att du inte skriver så långt du vill.. Gissar att du har mkt du vill skriva om? Iaf skriver du långa inlägg i tråden o min erfarenhet är att om du vill "bli läst" (om ngn ska hinna/priorietra att läsa) så är det bra att korta ner/sammanfatta din historia till t ex max 2 A4.

Flinta skrev:Du kan alltid dela med dig av dina försök att få hjälp, genom att t ex informera de du försökt få hjälpen av och blivit nekad. Maila din "hjälpsökar-historia" till så många myndigheter som möjligt som du varit i kontakt med och be om svar. Förvänta dig inget stort tba, ofta får jag inget svar. Men då har jag iaf gjort så gott jag kunnat. Ofta har jag känt det som en skyldighet gentemot mig själv och andra människor efter att jag upplevt brister (milt uttryckt!!!!) i t ex vården. Om alla bara kunde börja göra det så...skulle chanser till förbättringar i myndigheters arbete öka. När du ändå e i farten kan du ju skicka kopior till t ex autism-o aspergerförbundet, RSMH, Attention.. Olika handikappskyddsombud?

Mitt råd är att du inte skriver så långt du vill.. Gissar att du har mkt du vill skriva om? Iaf skriver du långa inlägg i tråden o min erfarenhet är att om du vill "bli läst" (om ngn ska hinna/priorietra att läsa) så är det bra att korta ner/sammanfatta din historia till t ex max 2 A4.

Har gjort detta regelbundet de senaste åtta åren. Till alla ansvariga politiker och tjänstemän. Har begränsat längden till max en A4. Har antagligen skickat ett antal hundra mejl genom åren...
Svaren är dock betydligt färre... Om man undantar generiska standardsvar så är svaren färre än tio. Ett fåtal har försökt komma med svar eller förslag. När jag då förklarat mer detaljerat är det ingen som återkommer...
De svar jag fått har varit av typen "du kanske skulle försöka få kontakt med en läkare för att få hjälp"... Då jag förklarar att jag har ett antal läkarintyg som säger att jag saknar arbetsförmåga men att FK inte bryr sig om detta får jag inga svar. För då vet ju politikerna att jag ljuger för annars skulle jag få hjälp, i den politiskaverkligheten.

Har även skickat ett stort antal mejl till media utan att få något svar alls.

Jag har ju som sagt haft "lite otur" och "hamnat mellan stolarna" men det är ju sådant som händer och inget att göra något åt, enligt den samlade politiska eliten...
Det har jag svårt att acceptera, har samhället gjort fel mot individen är det sånt som sker och går inte att göra något åt...
Försök använda den logiken gentemot skatteverket om du nu skulle "glömt" att betala skatt ....

Gersa skrev:Svaren är dock betydligt färre... Om man undantar generiska standardsvar så är svaren färre än tio. Ett fåtal har försökt komma med svar eller förslag. När jag då förklarat mer detaljerat är det ingen som återkommer...

Jag har börjat förstå att jag bör vara mindre detaljerad när jag söker hjälp. Räknar jag upp alla diagnoser satta av läkare och/eller av mig själv är det lätt för ngn inom vården att inte vilja ta sig an mig.. utan hänvisar vidare.. och jag blir utan hjälp.

För mig har det funkat bäst att ta upp detaljer med t ex psykologer eller andra samtalskontakter efter ett tag.. när jag blivit dennes klient. Då har det varit lättare att få stöd i att lösa t ex boende-, hab- och ekonomifrågor med den kontakten.