Jag har ju skapat en tråd om att jag vill ha vänner. Har några vänner som bor långt ifrån mig som ja träffar max 1 gång om året o vill jag ha kontakt är de alltid jag som får ringa, smsá eller planera och alltid är de jag som åker till dom.

Jag gillar att vara själv när jag vill men jag vill inte vara ensam som jag är idag (om man bortser ifrån djuren ). Jag vill umgås, gå ut o ta en bit mat, spela biljard, vara ute sena sommarnätter o ha kubbturneringar, någon som kan peppa mig att träna, någon man kan be om hjälp när de skiter sig, någon som kan ge en kram när livet suger. Samtidigt som jag själv känner att jag vill ge allt detta till någon /några andra. Någon som vill följa med på hundutställningar, på bilutflykter, bara prata strunt, skratta åt absolut ingenting mm

Vänner vet man inte att man behöver förrän de behövs. /okänd

svarabhaktivokal skrev:Det låter väl inte konstigt? Det har jag också, hela tiden. Och jag säger alltid mycket smartare och mer genomtänkta saker då än jag lyckas med i verkliga livet.

Eller hur. Fast man kan undra vem det är som pratar, eftersom man lyssnar.

Jag gillar inte att ha vänner, dom är bara jobbiga när dom vill ha kontakt med mej för jag orkar ändå aldrig umgås eller prata med någon. Och det ger mej inget heller, för det finns ändå ingen som jag. Människor är ointressanta.

För att få information/hjälp med saker jag ibland behöver hjälp med (beroende på deras kompetens).

Några av dem fungerar som en självvald familj för mig. Vi tillbringar högtider ihop under året och jag betraktar deras hem som mitt.

Det är en trygghet att ha människor som känner mig, har känt mig genom livet och som står ut och står kvar.

Jag är värdelös på att upprätthålla relationer. Det fungerar med hjälp av FB, men annars får de stå för ringande, samordnandet och regelbundenheten. På så sätt är jag en lättskött vän om de inte önskar mer omtanke från min sida. )

Vänner har man för att få hjälp med tomatodling. Såklart.




Skämt åsido vänner har jag för att umgås med.

Jag har haft få vänner. De jag haft har varit äkta och
få.
Falska vänner är värre än fiender. Man ska kunna lita
på sina vänner. På gott och ont.

Just nu har jag bara en vän som jag lärde känna under grundskolan. Jag har haft ett par vänner konstant under min uppväxt(alltså de har bytts ut eftersom kan man säga, även om vi gick i samma klass), men sedan mellanstadiet och uppåt var jag i princip aldrig med dem på fritiden, endast i skolan. Av någon anledning gillar jag inte att ta hem kompisar, jag går hellre hem till andra(detta är en barriär jag gärna arbetar bort).

Jag trivs allra bäst då jag är ensam, och jag är ensam i princip hela tiden, men jag hade gärna haft några till vänner. Kanske tre-fem. Och då menar jag riktigt nära vänner, inte bara bekanta, för det vill jag inte ha.

Ibland får jag helt enkelt lust att vara med någon för att det hade varit trevligt att bara prata och utbyta tankar om viktiga och mindre viktiga saker. Spela spel, se på film och diverse annat.

Den ultimata vännen hade varit någon jag kan vara med en hel kväll utan att vi umgås på ett intensivt sätt. Jag menar att jag till exempel kan vara hemma hos min vän, men att vi ändå sysslar med något på egen hand men småpratar lite då och då. Hen kanske läser en bok medan jag sitter vid datorn och så småpratar vi lite grand... typ så.
Det blir lite som ett (kärleks)förhållande antar jag, men jag vet inte... det är lite så jag tänker mig vänskap utan att det ska vara så uppstyrt och intensivt. Det känns dock omöjligt för mig att nå dit då jag har så svårt att vara avslappnad och lita på andra människor, för att inte tala om att hitta någon som kan vilja vara min vän och stå ut med mig och mina egenheter

Jag hade gärna haft nära vänner som kan ersätta min familj, då jag anser att den inte är mycket att ha - åtminstone inte på det känslomässiga planet.

Ingen aning vad man har vänner till. Förmodligen därför jag inte har några.

Ensam är inte stark.
Ensam behöver en vän för att känna sig mindre svag.

kullan skrev:Ensam är inte stark.
Ensam behöver en vän för att känna sig mindre svag.

+1

Har få men stabila vänner. Jag är dålig på att upprätthålla relationerna (gäller även med familj och släkt) vilket ger mig dåligt samvete men jag har svårt att ändra mig. Resultatet blir en känsla av att relationen är tom på gränsen till obefintlig vilket ibland maskeras till artighet när man väl pratar/träffas. Artigheten tyder åtminstone på att det inte ligger något direkt agg och gnager. Men likgiltighet och tomhet är heller ingen bra känsla. Pga artigheten är det dock aldrig nånting som någon nämner. Kanske konflikträdsla. Eller tecken på att allt egentligen är ganska bra mellan oss. Fast ändå inte riktigt så bra som det skulle kunna vara.

Jag tror man tjänar på att vara tydlig med HUR man vill hålla kontakten - telefon, mail, chatt, brev och även öppen med ifall man vet att man är dålig på det.

Jag hatar att prata i telefon. Jag får ångest när folk ringer eller vill träffas. Det spelar ingen roll om det är släkt eller vänner. Jag har svårt att hålla i kontakter, och vill kanske inte det heller. Jag har väldigt litet socialt behov och det fylls upp av arbetskamrater och familjen. Annars är jag osocial på gränsen till asocial. Gamla vänner tycker det är trist, men vad ska jag göra? Jag vill inte träffas för att man ska.

barracuber skrev:Jag tror man tjänar på att vara tydlig med HUR man vill hålla kontakten - telefon, mail, chatt, brev och även öppen med ifall man vet att man är dålig på det.

Jo det ska man va. Själv föredrar jag sms och email. Ja jag svarar om någon ringer men jag har skitsvårt för att slå numret själv. Det är några få jag ringer till på egen hand.

Sen är väl frågan det om man ska värdera internetvänskapen lika högt som vänskapen man har irl. Vissa gör det inte andra gör det.

O vad i hela ska man ha vänner till?
Mina försvann som en avlöning då jag gick in i väggen.

Skönt man flyttat, mina vänner kan jag ha via nätet,
fixar jag brud nu framöver så klarar jag mig med henne,
hennes vänner och internet.

Bastuper skrev: hennes vänner och internet.

Bättre kan du nog.

Skaffa hellre egna vänner så blir du inte beroende av dina vänner/partners vänner. Din relation med din partner/vän tror jag du vill ha med personen själv och inte som någon obligatorisk skit till något annat. Dessutom tror jag inte personen i fråga ser det som något positivt. Sen kanske ens egna vänner "råkar" bli samma vänner som ens vän/partner men att ha det som utgångspunkt ser jag som dödfött. Vad är det som hindrar dig för att återuppta kontakten med dina gamla vänner?

barracuber skrev:

kullan skrev:Ensam är inte stark.
Ensam behöver en vän för att känna sig mindre svag.

+1

Har få men stabila vänner. Jag är dålig på att upprätthålla relationerna (gäller även med familj och släkt) vilket ger mig dåligt samvete men jag har svårt att ändra mig. Resultatet blir en känsla av att relationen är tom på gränsen till obefintlig vilket ibland maskeras till artighet när man väl pratar/träffas. Artigheten tyder åtminstone på att det inte ligger något direkt agg och gnager. Men likgiltighet och tomhet är heller ingen bra känsla. Pga artigheten är det dock aldrig nånting som någon nämner. Kanske konflikträdsla. Eller tecken på att allt egentligen är ganska bra mellan oss. Fast ändå inte riktigt så bra som det skulle kunna vara.

Jag tror man tjänar på att vara tydlig med HUR man vill hålla kontakten - telefon, mail, chatt, brev och även öppen med ifall man vet att man är dålig på det.

Precis så här har jag också känt(eller ja; känner).

Det är bra att ha bra vänner.
Man får stöd i sina samtal och
lagom kritik.
Hur man blir bättre.
Vissa har väldigt liten familj eller
ingen alls.

Men är med rätt vänner. De andra
gör bara mer ont än gott.

kullan skrev:Ensam är inte stark.
Ensam behöver en vän för att känna sig mindre svag.

Ensam är stark. Egot behöver en "vän" för att inte känna sig svag. Alla har alla styrka de behöver inuti sig själva. Egot är svagt.

treeman skrev:

kullan skrev:Ensam är inte stark.
Ensam behöver en vän för att känna sig mindre svag.

Ensam är stark. Egot behöver en "vän" för att inte känna sig svag. Alla har alla styrka de behöver inuti sig själva. Egot är svagt.

Nja du har fel där. vi är i grunden flockdjur och det går inte att förneka. Jag är i alla fall ett flockdjur känner jag. trivs bättre där det finns folk och bra folk runt mig än där jag är ensam.

kullan skrev:

treeman skrev:

kullan skrev:Ensam är inte stark.
Ensam behöver en vän för att känna sig mindre svag.

Ensam är stark. Egot behöver en "vän" för att inte känna sig svag. Alla har alla styrka de behöver inuti sig själva. Egot är svagt.

Nja du har fel där. vi är i grunden flockdjur och det går inte att förneka. Jag är i alla fall ett flockdjur känner jag. trivs bättre där det finns folk och bra folk runt mig än där jag är ensam.

Varje människa som vill kan nå bortom egot. Inne i varje människa finns en stillhet som man kan känna av istället för egots turbulens. Men det är ett val man gör.

Så nej du har fel.

Var och en blir salig på sin tro. Jag är inte stark ensam. Jag behöver vänner för att bli mindre svag. Så det så.

det finns vänner som kväver en . och det finns de som låter en vara sig själv dvs. lämnar en ifred när man vill / behöver vara det.

elle skrev:det finns vänner som kväver en . och det finns de som låter en vara sig själv dvs. lämnar en ifred när man vill / behöver vara det.

En del vänner är jättekonstiga. Totalt wacko.

En bra tråd och mycket intressant fråga. Mycket beror på vad man själv vill få ut av det och hur man själv ser en riktig vän.
Det svåraste är dock att hitta rätt, hitta rätt till SANNA vänner!
Jag tycker att en riktig vän är en som är både sann, lojal, accepterar och tycker om en för presis den man är. En som är förstående och en som man verkligen kan lita på. Personligen så har jag bara ett få tal såna riktigt nära vänner plus att jag inte öppnar mitt djupaste och mörkaste jag för vem som helst (även om jag kan känna att man kan öppna sig någolunda och lita på en del folk här på forumet)!

Men sen kan jag känna rädsla ibland att när man möter nån som man är så lika med och kommer så bra överens med och allting, särsilt efter alla falska vänner och människor man mött och blivit utsatt av, ibland känns det för bra för att vara sant och då kommer all tvekan och misstankar. Tänk om denne person inte är så sann som jag trott, hur rätt det än har känts, tänk om det är för bra för att vara sant?

Men sen, finns det dom som faktiskt har varit riktigt sanna och mig väldigt nära hjärtat. Det jag också vill säga är att vänner är bra och ha så länge man har behovet och att de är riktiga vänner som man verkligen kan lita på!

Pieohpah skrev:Jag hatar att prata i telefon. Jag får ångest när folk ringer eller vill träffas. Det spelar ingen roll om det är släkt eller vänner. Jag har svårt att hålla i kontakter, och vill kanske inte det heller. Jag har väldigt litet socialt behov och det fylls upp av arbetskamrater och familjen. Annars är jag osocial på gränsen till asocial. Gamla vänner tycker det är trist, men vad ska jag göra? Jag vill inte träffas för att man ska.

Vi är lika.