Måste det vara diagnosreleterat?
21 inlägg
• Sida 1 av 1
Måste det vara diagnosreleterat?
Tänkte ta upp en sak som jag tror inte har tagits upp tidigare. Men jag har en tendens att missa det uppenbara, så rätta mig om jag har fel.
Har läst mig till att "svårigheter med social komunication" är ganska klassisk för en diagnos i autismspektrumet och det argumenterar jag inte. Men behöver det alltid ligga en neuropsykologisk anledning till svårigheterna? Jag tycker inte det, men min diagnosläkare verkar inte vilja höra på det örat. Låt mig förklara.
Jag har upplevt mobbing under 14 av mina (snart) 23 år i livet. Att jag inte är intresserad av att umgås med folk, samt inte tränad i den fina konsten att komunicera med andra verkar inte ha något samband med mobbingen utan min läkare tittar blint på en neuropsykologisk diagnos som anledningen. Och jag anser inte att jag har svårigheter med att sätta mig in i andras situationer eller "hitta orden" när man pratar. Däremot har jag enorma svårigheter att känna det jag pratar om. Om någon pratar om hur jobbigt något varit, så jovisst, jag vet orden jag förväntas säga, jag vet beteendet jag förväntas ha, men oftast så känner jag inget. Ett problem i sig, men brist på empati är ju inte ett kriterium. Är ju bara icke pålästa människor som slänger ur sig sånt. Men iaf, min empati (eller brist på den) gäller dock bara för mänskliga varelser, när det handlar om djur är jag enorm blödig, kanske t.o.m lite för blödig.. "Men detta beteende är Asperger!" Enligt min läkare iaf, inte någon kvarleva från en traumatisk uppväxt.
Och det att jag tar en sekund eller två innan jag svarar på hennes frågor, kan ju inte bero på att hon pratar med en hemsk brytning på tyska och jag som outbildad jänta knappt hör ett ord hon säger.. Utan det är att det kräver koncentration och eftertanke att svara på en simpel fråga. "Asperger!" Jublar hon medan jag sitter där och funderar om man behöver ha asperger för att ta tid på sig för att förstå taskig svenska?
Jag uppfyller dock många andra "krav" för en diagnos inom autismspektrumet (och uppmärksamhets störning, var någon poäng i adhd problematiken som jag inte hade så det blev ett långt namn på det istället) så jag argumenterar inte att jag borde vara utan diagnos. Men jag stör mig så på att omständigheter inte verkar ha någon betydelse.
Iofs kan man ju fundera på om omständigheten funnits där från början om jag inte haft någon form av problematik med samspelet med andra barn..
Hoppas jag inte lyckades kollra bort min simpla fråga i all denna text, men det kanske inte gör något ^^
Har läst mig till att "svårigheter med social komunication" är ganska klassisk för en diagnos i autismspektrumet och det argumenterar jag inte. Men behöver det alltid ligga en neuropsykologisk anledning till svårigheterna? Jag tycker inte det, men min diagnosläkare verkar inte vilja höra på det örat. Låt mig förklara.
Jag har upplevt mobbing under 14 av mina (snart) 23 år i livet. Att jag inte är intresserad av att umgås med folk, samt inte tränad i den fina konsten att komunicera med andra verkar inte ha något samband med mobbingen utan min läkare tittar blint på en neuropsykologisk diagnos som anledningen. Och jag anser inte att jag har svårigheter med att sätta mig in i andras situationer eller "hitta orden" när man pratar. Däremot har jag enorma svårigheter att känna det jag pratar om. Om någon pratar om hur jobbigt något varit, så jovisst, jag vet orden jag förväntas säga, jag vet beteendet jag förväntas ha, men oftast så känner jag inget. Ett problem i sig, men brist på empati är ju inte ett kriterium. Är ju bara icke pålästa människor som slänger ur sig sånt. Men iaf, min empati (eller brist på den) gäller dock bara för mänskliga varelser, när det handlar om djur är jag enorm blödig, kanske t.o.m lite för blödig.. "Men detta beteende är Asperger!" Enligt min läkare iaf, inte någon kvarleva från en traumatisk uppväxt.
Och det att jag tar en sekund eller två innan jag svarar på hennes frågor, kan ju inte bero på att hon pratar med en hemsk brytning på tyska och jag som outbildad jänta knappt hör ett ord hon säger.. Utan det är att det kräver koncentration och eftertanke att svara på en simpel fråga. "Asperger!" Jublar hon medan jag sitter där och funderar om man behöver ha asperger för att ta tid på sig för att förstå taskig svenska?
Jag uppfyller dock många andra "krav" för en diagnos inom autismspektrumet (och uppmärksamhets störning, var någon poäng i adhd problematiken som jag inte hade så det blev ett långt namn på det istället) så jag argumenterar inte att jag borde vara utan diagnos. Men jag stör mig så på att omständigheter inte verkar ha någon betydelse.
Iofs kan man ju fundera på om omständigheten funnits där från början om jag inte haft någon form av problematik med samspelet med andra barn..
Hoppas jag inte lyckades kollra bort min simpla fråga i all denna text, men det kanske inte gör något ^^
Senast redigerad av Ingen Stålkvinna 2011-05-04 14:02:19, redigerad totalt 1 gång.
- Ingen Stålkvinna
- Ny medlem
- Inlägg: 11
- Anslöt: 2008-03-30
- Ort: Lindesberg
Det här är INTE riktigt svaret på din fråga. Men jag tänkte bara på att många så kallade normala inte alltid har särskilt mycket "empati" för de som inte följer normen. Eller sympati...
Senast redigerad av Sabina 2011-05-04 14:02:19, redigerad totalt 1 gång.
Sabina, tror jag lyckades kladda ihop min fråga ganska duktigt så alla svar är välkomna =)
Senast redigerad av Ingen Stålkvinna 2011-05-04 14:02:19, redigerad totalt 1 gång.
- Ingen Stålkvinna
- Ny medlem
- Inlägg: 11
- Anslöt: 2008-03-30
- Ort: Lindesberg
Jag har ju inte Asperger men jag tycker det du skildrar är precis vad jag är rädd för. Allt ska diagnosticeras utan hänsyn till de enskilda omständigheterna. Om man har mobbats genom hela sin skoltid så behöver man oavsett eventuella diagnoser ett antal år på sig att hitta ett sätt att handskas med livet. Jag vet för jag mobbades bara halva min skoltid och det tog också tid. En vän till mig som mobbades hela sin skoltid mm hade lärt sig ett sätt att bete sig så att läkarna misstänkte Asperger utan att det ledde till diagnos.
Senast redigerad av Bjäbbmonstret 2011-05-04 14:02:19, redigerad totalt 1 gång.
- Bjäbbmonstret
- Inlägg: 10580
- Anslöt: 2007-11-15
- Ort: Östergötland
Tänk på det från andra hållet:
Kan det inte också vara så att AS i stor utsträckning orsakar att nåon blir mobbad? Det är nog sällan barn blir mobbade utan någon som helst bakomliggande anledning.
Kan det inte också vara så att AS i stor utsträckning orsakar att nåon blir mobbad? Det är nog sällan barn blir mobbade utan någon som helst bakomliggande anledning.
Senast redigerad av nitro2k01 2011-05-04 14:02:19, redigerad totalt 1 gång.
Jag tror det finns ett problem med många NPF-utredningar, och det är just att man inte separerar ut drag som hör till en traumatisk uppväxt ifrån medfödda drag. Hade man analyserat sina tester ordentligt så hade man fått ett antal drag som hör ihop med miljö (depression, självmordsbenägenhet, självskadande beteende, utbrott, humörsvängningar osv). Istället har jag en känsla av att detta används i alltför stor utsträckning för att bekräfta att man har problem (av sitt funktionshinder), vilket blir ett slags cirkelresonemang.
Läser man dessutom forskningsartiklar så framställs just mängder av sekundära pålagringar som kan ha flera orsaker som "autistiska drag". Empati har redan nämnts som ett sådant expempel, men i princip så hör mängder av sociala problem oxå till denna kategori. En person som utsatts för traumatiska händelser missar att lära sig sociala koder p.g.a. miljöfaktorer medan en autistisk människa gör det för h*n inte förstår andras ickeverbala signaler. Detta måste man skilja på om man ska vara seriös.
Tyvärr bottnar mycket av denna problematik dels i Gillberg & co oresonliga position kring "hjärnskador" och hans oförmåga att samarbeta med vanlig psykologisk forskning och dels på att man vet alldeles för lite om hur saker och ting hänger ihop.
Läser man dessutom forskningsartiklar så framställs just mängder av sekundära pålagringar som kan ha flera orsaker som "autistiska drag". Empati har redan nämnts som ett sådant expempel, men i princip så hör mängder av sociala problem oxå till denna kategori. En person som utsatts för traumatiska händelser missar att lära sig sociala koder p.g.a. miljöfaktorer medan en autistisk människa gör det för h*n inte förstår andras ickeverbala signaler. Detta måste man skilja på om man ska vara seriös.
Tyvärr bottnar mycket av denna problematik dels i Gillberg & co oresonliga position kring "hjärnskador" och hans oförmåga att samarbeta med vanlig psykologisk forskning och dels på att man vet alldeles för lite om hur saker och ting hänger ihop.
Senast redigerad av rdos 2011-05-04 14:02:19, redigerad totalt 1 gång.
F.ö. så måste denna distinktion vara ytterligt viktig när man diskuterar eventuella intervention. Om man insett att förmågan att lära sig sociala koder är intimt förkinppad med förmågan att kommunicera med ett barn istället för att hela tiden hänvisa till "medfödda defekter" eller "skadade spegelneuroner" så skulle man oxå insett att oavsett vad som ingår i dessa interventioner i övrigt så är det viktigaste att det finns en möjlighet att kommunicera. Det innebär som jag ser det att om förälderna är NT så måste vederbörande lära sig autistisk kommunikation medan om föräldern är AS så behövs inga interventioner. Barnet har ingen möjlighet att lära sig främmande kommunikation i låg ålder.
Senast redigerad av rdos 2011-05-04 14:02:19, redigerad totalt 1 gång.
Hej "Ingen Stålkvinna", det var en fin beskrivning du gjorde och jag känner igen frågeställningen.
Har 14 år arbetat med mig själv med hjälp av proffesionen vård och fått förmånen att välja dom som passat mig för att utvecklas. Har på så sätt inte kännt mig utsorterad eller utpekad utan helt och hållet stöttad och hjälpt i en mycket svår situation. Det jag ser nu fram till idag är att jag har kunnat definiera alla svårigheter, hittat hjälpmedel i handlingar som lugnar livet.
Efter en försäkringsmedicinsk utredning för att få förlängd sjukersättning så har jag då fått diagnos "med all sannorlikhet AS". Det har egentligen för mig bara inneburit att F-kassan har ett samlingsnamn och på så sätt kan vila sitt beslut på vilket jag tycker är ok.
Men, jag har aldrig hos läkare och terapeut behövt bestämma diagnos, och jag har ju även flera diagnoser som följd av AS utan bara vårdat det som varit svårt i stunden.
Det har ju gjort att jag inte stängt in mig i någon föreställning om hur det ska vara och har kunnat spränga gränser som enligt de flesta ska vara nästan omöjligt. Lugnat mig själv och med detta kunna få fler äkta vänner och en social tillvaro och jag är lugn i detta för det finns respekt för olikheter hos alla jag känner.
Därför är min slutsats att jag gärna ser mig själv som född med Asperger men att jag har en inställning att med lång och för mig personligen rätt vård har utvecklas till att klara mig mer än vad jag har kunnat se hos många med AS som ni beskriver er situation.
Jag tror att mycket mer kan man förstå sig själv och på så sätt ha en lugnare tillvaro när man får hjälpen att hitta lösningen till självtillit och grundläggande lugn tillsammans med andra och det blir bättre när man tränat på hur man kan lösa olika situationer. Sen att man är född med AS anser jag inte behöver läggas någon värdering i utan att det bara är precis som ögon och ser man dåligt skaffar man glasögon och AS, ja, vi får ta andra hjälpmedel till hjälp och alla behöver olika styrka. Huvudsaken är att finna sin plats.
Har 14 år arbetat med mig själv med hjälp av proffesionen vård och fått förmånen att välja dom som passat mig för att utvecklas. Har på så sätt inte kännt mig utsorterad eller utpekad utan helt och hållet stöttad och hjälpt i en mycket svår situation. Det jag ser nu fram till idag är att jag har kunnat definiera alla svårigheter, hittat hjälpmedel i handlingar som lugnar livet.
Efter en försäkringsmedicinsk utredning för att få förlängd sjukersättning så har jag då fått diagnos "med all sannorlikhet AS". Det har egentligen för mig bara inneburit att F-kassan har ett samlingsnamn och på så sätt kan vila sitt beslut på vilket jag tycker är ok.
Men, jag har aldrig hos läkare och terapeut behövt bestämma diagnos, och jag har ju även flera diagnoser som följd av AS utan bara vårdat det som varit svårt i stunden.
Det har ju gjort att jag inte stängt in mig i någon föreställning om hur det ska vara och har kunnat spränga gränser som enligt de flesta ska vara nästan omöjligt. Lugnat mig själv och med detta kunna få fler äkta vänner och en social tillvaro och jag är lugn i detta för det finns respekt för olikheter hos alla jag känner.
Därför är min slutsats att jag gärna ser mig själv som född med Asperger men att jag har en inställning att med lång och för mig personligen rätt vård har utvecklas till att klara mig mer än vad jag har kunnat se hos många med AS som ni beskriver er situation.
Jag tror att mycket mer kan man förstå sig själv och på så sätt ha en lugnare tillvaro när man får hjälpen att hitta lösningen till självtillit och grundläggande lugn tillsammans med andra och det blir bättre när man tränat på hur man kan lösa olika situationer. Sen att man är född med AS anser jag inte behöver läggas någon värdering i utan att det bara är precis som ögon och ser man dåligt skaffar man glasögon och AS, ja, vi får ta andra hjälpmedel till hjälp och alla behöver olika styrka. Huvudsaken är att finna sin plats.
Senast redigerad av Aspkvinna 2011-05-04 14:02:20, redigerad totalt 1 gång.
Vet inte om alla här på forumet utvecklats dåligt. Snarare så finns en "selection bias" som gör att fler med problem hittar hit. Dock finns en hel del som uppenbarligen lever (nästan) normala liv med familj och arbete och en del som gjort det fram till de blivit "utbrända.
Dessutom är det ju inte sant att dessa problem är omöjliga att göra något åt. De flesta lär sig att kompensera förr eller senare.
Dessutom är det ju inte sant att dessa problem är omöjliga att göra något åt. De flesta lär sig att kompensera förr eller senare.
Senast redigerad av rdos 2011-05-04 14:02:20, redigerad totalt 1 gång.
nitro2k01 skrev:Tänk på det från andra hållet:
Kan det inte också vara så att AS i stor utsträckning orsakar att nåon blir mobbad? Det är nog sällan barn blir mobbade utan någon som helst bakomliggande anledning.
Självklart kan AS vara bakom mobbing. Precis som glasögon, korthet, blont hår, förälder som är polis, röd mössa, fel lägenhetsadress, ljus röst... Och så vidare. Det finns nästan per definition ingen som saknar alla anledningar barn kan hitta när de mobbar någon.
Sen ska väl erkännas att AS på intet sätt hjälper upp situationen.
Senast redigerad av Peter 2011-05-04 14:02:20, redigerad totalt 1 gång.
rdos skrev:En massa om kommunikation
Det finns en del jag inte håller med dig om. Bland annat delar jag inte din upplevelse av att svensk vård med Gillberg i spetsen är helt biologiskt/medicinskt fokuserade med skador som mantra. Min upplevelse är att mycket fokuserar kring just samverkan arv/miljö samt tänkande på olikhet och variation som jag upplever att även du förespråkar.
Inte heller tror jag det är omöjligt för små barn att lära sig främmande kommunikation. Däremot kan det vara onödigt svårt och olämpligt av den anledningen om det finns andra till buds stående medel.
Dina tankar om att föräldrar och bar med AS kan dela kommunikationsväg och att detta kan vara en tillgång finner jag mycket intressanta. Stöd för dessa teorier torde kunna finnas inom hörselforskningen, där det finns tydliga resultat som menar att utvecklingen hos barnet främjas av att föräldern talar barnets språk som modersmål, dvs att de delar kommunikationssätt. Döva barn med döva föräldrar där båda parter talar teckenspråk har i mycket lägre omfattning exempelvis problem mer mentalisering (theory och mind) än döva barn till talande föräldrar.
Men i detta bör man kanske också se hur föräldrar kan hjälpa och lära barnen att fungera i en miljö som inte delar deras kommunikationssätt. Såväl barnen som föräldrarna måste ju i det samhälle vi har i dag kunna interagera med resten av samhället. Att barn och föräldrar förstår varandra och kommunicerar väl kanske inte är en garant för att barnen lär sig kommunicera med resten av samhället i den utsträckning som krävs idag.
Disclaimer: Vill påpeka att jag inte har egna barn, så resonemangen är i huvudsak baserade på teori och personlig erfarenhet.
Senast redigerad av pH 2011-05-04 14:02:20, redigerad totalt 1 gång.
Visst tror jag att mobbing i skolåldern har betydelse för den sociala förmågan, men jag tror även att om man har aspergers syndrom så leder det antagligen ofta redan i sig till mobbing eftersom man redan har de sociala problemen.
Senast redigerad av KimiKo 2011-05-04 14:02:20, redigerad totalt 1 gång.
pH skrev:Det finns en del jag inte håller med dig om. Bland annat delar jag inte din upplevelse av att svensk vård med Gillberg i spetsen är helt biologiskt/medicinskt fokuserade med skador som mantra. Min upplevelse är att mycket fokuserar kring just samverkan arv/miljö samt tänkande på olikhet och variation som jag upplever att även du förespråkar.
Jag är medveten om att Gillberg & co har en annan framtoning i media och gentemot NPFare än man har i sina forskningsartiklar. Dock anser jag att deras verkliga avsikter & åsikter mestadels står att finna i deras forskningsrapporter, och de är inget vidare trevlig läsning.
pH skrev:Inte heller tror jag det är omöjligt för små barn att lära sig främmande kommunikation. Däremot kan det vara onödigt svårt och olämpligt av den anledningen om det finns andra till buds stående medel.
Jag tror att vår kommunikation är medfödd och således inte alls lärs in på något sätt. För att lära in främmande kommunikation krävs analytiska & logiska färdigheter som små barn saknar. Dessutom hamnar man lätt i en ond cirkel om man börja missa inlärningen av sociala normer med utanförskap och mobbing som ytterligare försvårar inlärningen.
pH skrev:Dina tankar om att föräldrar och bar med AS kan dela kommunikationsväg och att detta kan vara en tillgång finner jag mycket intressanta. Stöd för dessa teorier torde kunna finnas inom hörselforskningen, där det finns tydliga resultat som menar att utvecklingen hos barnet främjas av att föräldern talar barnets språk som modersmål, dvs att de delar kommunikationssätt. Döva barn med döva föräldrar där båda parter talar teckenspråk har i mycket lägre omfattning exempelvis problem mer mentalisering (theory och mind) än döva barn till talande föräldrar.
Jag har inga bevis på att detta är generellt, men vår dotter går som sagt i särskolan och ligger enligt habs nya utredning omkring fem år efter sina jämnåriga. Med dessa förutsättningar är hon då "lågfungerande autistisk", vilket ju normalt sett innebär oförmåga att klara sig själv osv. Dock så har hon vänner, hon är uppskattad av lärare, har aldrig haft problem med depressioner, humör eller sånt, är nästan alltid positiv & glad och klarar sig ganska bra på egen hand trots att hon bara är 13 år.
pH skrev:Men i detta bör man kanske också se hur föräldrar kan hjälpa och lära barnen att fungera i en miljö som inte delar deras kommunikationssätt. Såväl barnen som föräldrarna måste ju i det samhälle vi har i dag kunna interagera med resten av samhället. Att barn och föräldrar förstår varandra och kommunicerar väl kanske inte är en garant för att barnen lär sig kommunicera med resten av samhället i den utsträckning som krävs idag.
Naturligtvis, men jag tror att en bra hemmiljö gör det lättare att få barnet att fungera även med resten av samhället.
Senast redigerad av rdos 2011-05-04 14:02:20, redigerad totalt 1 gång.
Ingen stålkvinna, vist är neurpsykiatriska utredare jobbiga men vad är det du stör dig på egentligen, med din? Försöker läkaren få det till att du är dömd att bli mobbad eller åtminstone utanför eftersom du är aspig eller vill du bara få en eventuell AS-diagnos på rätt grunder?
Min diagnos är gjord m.h.a. test i god ordning men orden som står om mig är subjektivt vinklade från en bildad enties håll. Bättre verkar man inte kunna begära.
"... I mindre strukturerade situationer framkommer däremot att jonsch brister i förmåga till flexibilitet och målinriktat beteende. Främsta skälet tycks vara att han har stora svårigheter att kunna acceptera omgivningens ledtrådar och att använda dem på ett adekvat sätt.
...
Personlighetsprofil tyder på reducerad förmåga till ömsesidighet i sociala interaktioner vilket troligtvis beror på hans egocentricitet, udda sätt att tänka och bristande flexibilitet i tänkande och beteende."
Det slår inte läkarvetenskapen att det skulle kunna finnas objektiva brister hos de kommunikativa ledtrådar som människor ger varandra. Det skriv ingenting om att folk i allmänhet visserligen ofta känner sig överens om vad de menar men att detta kanske beror mer på att de omedvetet följer den starkaste viljan än på att de verkligen förstår varandra. Det står inte att det kanske är omedvetet följande av andra som jonsch inte har utan de vill tvunget få det till en ensidig brist hos mig och OK, jag begär inte mer av dem, stackars små.
Klappa läkaren på huvudet, Ingen stålkvinna och tolka henne välvilligt. Det är mitt bästa råd om hur du kan se på det hela.
PS Även min empati är svårstartad men det är en helt annan sak än att ha ont om den. Tänk på en atombomb; den är svår att få fjutt på men det betyder inte att det är en bomb av dålig kvalitet, på något sätt. DS
/ J
Min diagnos är gjord m.h.a. test i god ordning men orden som står om mig är subjektivt vinklade från en bildad enties håll. Bättre verkar man inte kunna begära.
"... I mindre strukturerade situationer framkommer däremot att jonsch brister i förmåga till flexibilitet och målinriktat beteende. Främsta skälet tycks vara att han har stora svårigheter att kunna acceptera omgivningens ledtrådar och att använda dem på ett adekvat sätt.
...
Personlighetsprofil tyder på reducerad förmåga till ömsesidighet i sociala interaktioner vilket troligtvis beror på hans egocentricitet, udda sätt att tänka och bristande flexibilitet i tänkande och beteende."
Det slår inte läkarvetenskapen att det skulle kunna finnas objektiva brister hos de kommunikativa ledtrådar som människor ger varandra. Det skriv ingenting om att folk i allmänhet visserligen ofta känner sig överens om vad de menar men att detta kanske beror mer på att de omedvetet följer den starkaste viljan än på att de verkligen förstår varandra. Det står inte att det kanske är omedvetet följande av andra som jonsch inte har utan de vill tvunget få det till en ensidig brist hos mig och OK, jag begär inte mer av dem, stackars små.
Klappa läkaren på huvudet, Ingen stålkvinna och tolka henne välvilligt. Det är mitt bästa råd om hur du kan se på det hela.
PS Även min empati är svårstartad men det är en helt annan sak än att ha ont om den. Tänk på en atombomb; den är svår att få fjutt på men det betyder inte att det är en bomb av dålig kvalitet, på något sätt. DS
/ J
Senast redigerad av jonsch 2011-05-04 14:02:20, redigerad totalt 1 gång.
Som svar på Jonsch
Min skoltid är över så jag är inte rädd att vara utanför, jag har dom människor runtom mig som jag behöver. Behöver inte ha en stor krets för att trivas vilket jag vill tro är en kvarleva från just skolan.
Och skälet till att jag ställer frågan är just för att jag vill ha diagnos på rätt grunder. Inte känna mig "fejkad" för att min läkare bara ville se saken från en sida. Blir det nu en diagnos som asperger vill jag ju att den ska vara äkta. Att någon säger "nejdu stålis, vi har tittat på alla omständigheter, det finns inget annat det här kan bero på förutom en diagnos".
Men sen har jag ju ingen bra erfarenhet läkare, så jag är ju inte förvånad att jag bara är ett namn i en journal, och att enklast vore ju (för båda parter) att skippa några omständigheter och anse att resten täcker upp för en diagnos om nu detta problem som nämts inte uppstod av diagnosen.
Och Jonsch, det finns inga ord för hur bra du skrev om lärkarvärldens syn på alternativ. Superb. Men jag undrar, varför ska dom krångla till det så i papprena? Jag var då tvungen att läsa på en och två gånger innan jag förstod hur dom menade i ditt fall.
Min skoltid är över så jag är inte rädd att vara utanför, jag har dom människor runtom mig som jag behöver. Behöver inte ha en stor krets för att trivas vilket jag vill tro är en kvarleva från just skolan.
Och skälet till att jag ställer frågan är just för att jag vill ha diagnos på rätt grunder. Inte känna mig "fejkad" för att min läkare bara ville se saken från en sida. Blir det nu en diagnos som asperger vill jag ju att den ska vara äkta. Att någon säger "nejdu stålis, vi har tittat på alla omständigheter, det finns inget annat det här kan bero på förutom en diagnos".
Men sen har jag ju ingen bra erfarenhet läkare, så jag är ju inte förvånad att jag bara är ett namn i en journal, och att enklast vore ju (för båda parter) att skippa några omständigheter och anse att resten täcker upp för en diagnos om nu detta problem som nämts inte uppstod av diagnosen.
Och Jonsch, det finns inga ord för hur bra du skrev om lärkarvärldens syn på alternativ. Superb. Men jag undrar, varför ska dom krångla till det så i papprena? Jag var då tvungen att läsa på en och två gånger innan jag förstod hur dom menade i ditt fall.
Senast redigerad av Ingen Stålkvinna 2011-05-04 14:02:20, redigerad totalt 1 gång.
- Ingen Stålkvinna
- Ny medlem
- Inlägg: 11
- Anslöt: 2008-03-30
- Ort: Lindesberg
Suck.
Dessa läkare och FörståSejPå-are.
Om de bara frågade MEJ (eller jonsch eller Kvasir eller någon annan här...) så skulle de få en helt annan bild av vad som är vad. Det känns så von oben att "de" ska sitta där och sortera "oss" utan att "de" inser sina egna brister. Och naturligtvis sker sorteringen utifrån "deras" perspektiv. Vilket annat perspektiv kan man använda, liksom.
Förmågan för "dem" att sätta sej in i vad "vi" känner är väldigt nedsatt, är mitt intryck. Och istället för att ta reda på det, blir de flesta mobbade som barn och utbrända som vuxna. Så mycket för den empatin.
Dessa läkare och FörståSejPå-are.
Om de bara frågade MEJ (eller jonsch eller Kvasir eller någon annan här...) så skulle de få en helt annan bild av vad som är vad. Det känns så von oben att "de" ska sitta där och sortera "oss" utan att "de" inser sina egna brister. Och naturligtvis sker sorteringen utifrån "deras" perspektiv. Vilket annat perspektiv kan man använda, liksom.
Förmågan för "dem" att sätta sej in i vad "vi" känner är väldigt nedsatt, är mitt intryck. Och istället för att ta reda på det, blir de flesta mobbade som barn och utbrända som vuxna. Så mycket för den empatin.
Senast redigerad av weasley 2011-05-04 14:02:20, redigerad totalt 1 gång.
En sak jag underar på, är varitfrån min utredare kommit på tanken att jag har en kusin med aspergerdiagnos? Den kusinen har jag inte träffat och jag har ingen annan släkting helelr med AS-diagnos... missförstånd...? Isf hur?
Senast redigerad av MsTibbs 2011-05-04 14:02:20, redigerad totalt 1 gång.
En detalj. Det finns en teori om exekutiva funktioner.
Det finns en annan (psykologisk/psykoanalytisk) teori om jaget.
En del psykologer hävdar att det som kallas exekutiva funktioner bara en aspekt av jag-teorin.
Det är på sitt sätt ett försök att säga att de som påstår att AS är en bestämd personlighetstyp, devs ett medfött sätt att vara har fel. De menar att samma förkaringar som gäller alla andra jag-problem gäller också vid problem med exekutiva funktioner.
Alltså, det finns ganska gott om de som har andra förklaringar till de flesta problem vi aspiesar har. Och dessutom behöver ju inte ett problem man har bero på ens aspighet. Ett problem behöver ju inte nödvändigtvis ha neuropskologiska/neuropsykiatriska orsaker.
En person som har AS kan ju bli deprimerad för att make/maka dog. Man kan ha neurotisdka problem som inte har med AS att göra. Etc.
Läkare och psykologer borde ägna mer tid och forskning och tankemöda på differentialdiagnostik. Dvs det som Dr House gör på TVn. Att skilja på vad som orsakat vad. Och vilka saker som inte har med varandra att göra.
Det finns en annan (psykologisk/psykoanalytisk) teori om jaget.
En del psykologer hävdar att det som kallas exekutiva funktioner bara en aspekt av jag-teorin.
Det är på sitt sätt ett försök att säga att de som påstår att AS är en bestämd personlighetstyp, devs ett medfött sätt att vara har fel. De menar att samma förkaringar som gäller alla andra jag-problem gäller också vid problem med exekutiva funktioner.
Alltså, det finns ganska gott om de som har andra förklaringar till de flesta problem vi aspiesar har. Och dessutom behöver ju inte ett problem man har bero på ens aspighet. Ett problem behöver ju inte nödvändigtvis ha neuropskologiska/neuropsykiatriska orsaker.
En person som har AS kan ju bli deprimerad för att make/maka dog. Man kan ha neurotisdka problem som inte har med AS att göra. Etc.
Läkare och psykologer borde ägna mer tid och forskning och tankemöda på differentialdiagnostik. Dvs det som Dr House gör på TVn. Att skilja på vad som orsakat vad. Och vilka saker som inte har med varandra att göra.
Senast redigerad av Ganesh 2011-05-04 14:02:20, redigerad totalt 1 gång.
Instämmer med föregående talare. Jag har under flera år ätit antidepressiva och det har inte fått mig att må väldigt mycket bättre. Men i år äntligen lyckades jag få igenom att de skulle göra tester för att se om det kunde vara något bakomliggande, och hoppsan, om vi inte hittade en aspie.
Redan när utredningen började, men framför allt efter diagnosen var fastställd, så har jag mått 1000 ggr bättre. Jag behöver inte gå och gräva ner mig för att jag inte klarar av vissa situationer. Jag är inte lat eller arbetsskygg som många nog har tyckt. Jag behöver bara en arbetsmiljö där jag kan fungera och må bra på samma gång. Nu vet jag att det inte är mitt fel, och det gör mitt liv ljusare och jag mår bättre, och förhoppningsvis kommer jag inte att behöva antidepressiva så småningom när jag kommit upp på fötter ordentligt.
Redan när utredningen började, men framför allt efter diagnosen var fastställd, så har jag mått 1000 ggr bättre. Jag behöver inte gå och gräva ner mig för att jag inte klarar av vissa situationer. Jag är inte lat eller arbetsskygg som många nog har tyckt. Jag behöver bara en arbetsmiljö där jag kan fungera och må bra på samma gång. Nu vet jag att det inte är mitt fel, och det gör mitt liv ljusare och jag mår bättre, och förhoppningsvis kommer jag inte att behöva antidepressiva så småningom när jag kommit upp på fötter ordentligt.
Senast redigerad av Tokflickan 2011-05-04 14:02:20, redigerad totalt 1 gång.
- Tokflickan
- Inlägg: 5
- Anslöt: 2008-05-04
- Ort: Södra Sverige
Har inte så mkt. att tillägga efter bra inlägg i tråden, speciellt Ganesh återigen!
Nej! som svar på trådfrågan. Som konstaterats itråden saknas ibland kunskap hos proffesionella tyvärr. Men det kan oxå vara så att vi inte alltid kan och/eller vill ta in allt vi faktiskt har problem med som står i dianostutlåtandet, vilket är förståligt men dock viktigt att vi försöker ta oss til det o. förstå det för den som annars förlorar på det är vi själva inte minst. Visst känner man sig bäst själv (de flesta iaf), men proffesionella kan ha rätt i många saker. Därmed inte sagt att det vet allt o. att man ska svälja allt med hull o.hår. Det gör inte jag. Jag är en ifrågasättande indvid o. skäms inte för det tvärtom! Frågar man inte får man ofta inget veta..
Nej! som svar på trådfrågan. Som konstaterats itråden saknas ibland kunskap hos proffesionella tyvärr. Men det kan oxå vara så att vi inte alltid kan och/eller vill ta in allt vi faktiskt har problem med som står i dianostutlåtandet, vilket är förståligt men dock viktigt att vi försöker ta oss til det o. förstå det för den som annars förlorar på det är vi själva inte minst. Visst känner man sig bäst själv (de flesta iaf), men proffesionella kan ha rätt i många saker. Därmed inte sagt att det vet allt o. att man ska svälja allt med hull o.hår. Det gör inte jag. Jag är en ifrågasättande indvid o. skäms inte för det tvärtom! Frågar man inte får man ofta inget veta..
Återgå till Övriga Aspergerfrågor