DN: "De vackra och sunda får ta plats i det nya klassamhället" (från 28 nov)

DN ingress skrev:Dagens hälsomoralism ger obehagliga associationer till det rasbiologiska tänkande som rådde i Sverige under många år. Det menar Margareta Persson, tidigare ledamot i riksdagen.

Några viktiga bitar ur artikeln:

– Det är en mängd faktorer som påverkar vår hälsa. Utbildning, inkomst, social position i samhället, familj, arbete, kontroll över livet … Därför är det ingen mening med att bara koncentrera sig på att alla ska vara hurtbullar och springa i skogen.

– Ord som "Du kan bli en Zlatan" är positiva får några, men för de flesta skapar de ett missnöje med sig själva. Att inte känna sig behövd kan skapa skadliga stressreaktioner. Det kan också påverka mat- och motionsvanor.

– Men gränsen går när arbetsgivarna lägger sig i de anställdas privatliv, ställer krav på att man måste träna och äta på ett visst sätt. Den som är lite småkrasslig eller har en funktionsnedsättning kan må bra och göra ett jättebra jobb, medan den som ser sund ut på ytan kanske inte mår så bra och kan prestera dåligt på jobbet.

Vad tror du? och hur vanligt är det med arbetsgivare som kräver viss träning eller diet?
Eller ska man se ut på ett visst sätt osv?

plåtmonster skrev:Vad tror du? och hur vanligt är det med arbetsgivare som kräver viss träning eller diet?
Eller ska man se ut på ett visst sätt osv?

Det finns brancher där detta är en verklighet sedan länge. Har inget med "nya tider" att göra.

T.ex. hela Gym-branchen där en knappast får ett jobb om en inte själv ser "fit" ut.

Eller skönhetsbranchen. Gå in på en nagelsalong eller en hudvårdsalong.. mycket sällan en överviktig eller funktionshindrad eller på annat sätt "B-person" i sikte bland de anställda.

Lite generaliserat kan en säga att de som sitter i receptioner och liknande, och ska ge ett första visuellt intryck för en besökare, väljs ut med bl.a. utseende och sundhet som viktiga parametrar. Inte utan undantag men anmärkningsvärt konsekvent. Och inte heller så konstigt! "First impressions last". Oavsett vad en kan känna inför detta..

Låter som en viktig artikel.

En naturlig konsekvens av att arbetsgivarna måste betala för arbetstagarnas fritid. Exempel: Om du gör en bröstförstoring, eller ramlar i skidbacken och blir sjukskriven så är det arbetsgivaren som betalar de första två veckornas sjukfrånvaro. Då har man inte bara intresse, utan också ett legitimt intresse av att styra de anställdas fritid.

Bättre då att avskaffa anställningsskydd och arbetsgivarnas betalningsplikt vid sjukdom. Den som presterar, oavsett hur hen ser ut, får stanna. Övriga får antingen gå ner i lön eller skärpa till sig. Det är rättvist, tycker jag.

Kanske en konsekvens av Friedrich Hayeks teorier om att statlig reglering är "The Road to Serfdom".

Archpsyche skrev:En naturlig konsekvens av att arbetsgivarna måste betala för arbetstagarnas fritid. Exempel: Om du gör en bröstförstoring, eller ramlar i skidbacken och blir sjukskriven så är det arbetsgivaren som betalar de första två veckornas sjukfrånvaro. Då har man inte bara intresse, utan också ett legitimt intresse av att styra de anställdas fritid.

Bättre då att avskaffa anställningsskydd och arbetsgivarnas betalningsplikt vid sjukdom. Den som presterar, oavsett hur hen ser ut, får stanna. Övriga får antingen gå ner i lön eller skärpa till sig. Det är rättvist, tycker jag.

Om inte arbetsföra människor helt i onödan ska tryckas ner till arbetsoföra utan möjligheter att komma igen måste de pengarna iallafall tas "någonstans ifrån" – det vill säga från det mervärde folk producerar i sina jobb – det vill säga från det som arbetsgivarna brukar göra anspråk på hela äganderätten till.

Det är ett av skälen till att det behövs en stark offentlighet som håller arbetsgivare i tyglarna vare sig de vill eller inte, så länge det inte finns något smidigare sätt att göra det från början. Det är en del av det pris de välsituerade måste betala om de vill ha ett socialt lugnt samhälle. Eller för den delen några försäkringar till det ögonblick de själva blir ruinerade.

Zombie skrev:

Archpsyche skrev:En naturlig konsekvens av att arbetsgivarna måste betala för arbetstagarnas fritid. Exempel: Om du gör en bröstförstoring, eller ramlar i skidbacken och blir sjukskriven så är det arbetsgivaren som betalar de första två veckornas sjukfrånvaro. Då har man inte bara intresse, utan också ett legitimt intresse av att styra de anställdas fritid.

Bättre då att avskaffa anställningsskydd och arbetsgivarnas betalningsplikt vid sjukdom. Den som presterar, oavsett hur hen ser ut, får stanna. Övriga får antingen gå ner i lön eller skärpa till sig. Det är rättvist, tycker jag.

Om inte arbetsföra människor helt i onödan ska tryckas ner till arbetsoföra utan möjligheter att komma igen måste de pengarna iallafall tas "någonstans ifrån" – det vill säga från det mervärde folk producerar i sina jobb – det vill säga från det som arbetsgivarna brukar göra anspråk på hela äganderätten till.

Det är ett av skälen till att det behövs en stark offentlighet som håller arbetsgivare i tyglarna vare sig de vill eller inte, så länge det inte finns något smidigare sätt att göra det från början. Det är en del av det pris de välsituerade måste betala om de vill ha ett socialt lugnt samhälle. Eller för den delen några försäkringar till det ögonblick de själva blir ruinerade.

De första socialförsäkringarna utvecklades i Preussen, och det handlade inte om någon socialism utan om det anständiga i att folk inte skulle ställas på gatan efter att ha slitit ett helt liv. Sedan har vi hamnat i ett läge där arbetsgivaren ska stå för sjukfrånvaron när man gör skönhetsingrepp. Då har det gått för långt. Vi måste hitta ett nytt samhällskontrakt där arbetsgivarna inte bara har skyldigheter och arbetstagarna inte bara har rättigheter. Det måste finnas någon att beskatta! I övrigt måste man ta mer ansvar för sin egen lycka.

Jag har inte skrivit ett ord om socialism, så den kanonen behöver du faktiskt inte ta till den här gången heller. Jag har inte ens skrivit socialistiskt: en klassisk socialliberal skulle knappast haft något att invända, säkert inte heller alla socialkonservativa.

Bismarcks socialförsäkringar hade vissa rötter i gamla patriarkaliska ideal (med väldigt förmyndarmässiga baksidor) men kom till under tryck från socialisterna. Så visst är socialister bra att ha.

Skönhetsingrepp, okej, det förbisåg jag. Men det ger fortfarande ingen arbetsgivare moralisk rätt att bestämma över folks privatliv, sådant måste regleras på helt annat sätt. En nyckel även i det sammanhanget är att inse att det producerade mervärdet faktiskt inte är enbart arbetsgivarens förtjänst, ens före momentet att dela ut det i lön alltså, utan att man är flera om det.

Det här gäller inte bara vissa branscher där man måste visa ett visst ansikte utåt.

Grannavdelningen på mitt jobb har en hälsomoraliserande chef som tvingar ut medarbetarna på både det ena och det andra. Jag vet en tjej som blev kvarlämnad hängande högt över marken i en hinderbana för att hon inte hade långa armar nog att nå till nästa anhalt. Alla var så inriktade på sitt att de inte tänkte på det. De måste gå med stegräknare också och redovisa sina resultat.

Tintomara Ariadne skrev:Det här gäller inte bara vissa branscher där man måste visa ett visst ansikte utåt.

Grannavdelningen på mitt jobb har en hälsomoraliserande chef som tvingar ut medarbetarna på både det ena och det andra. Jag vet en tjej som blev kvarlämnad hängande högt över marken i en hinderbana för att hon inte hade långa armar nog att nå till nästa anhalt. Alla var så inriktade på sitt att de inte tänkte på det. De måste gå med stegräknare också och redovisa sina resultat.

Det du beskriver är ju helt klart över all rimlig gräns.
Men.. en sådan chef har bara den makt hens underordnade ger hen. Svårt föreställa mig att en strid mha av facket skulle ge den chefen rätt att hålla på så. Men gruppen kanske gillar det?

lillmupp skrev:Det du beskriver är ju helt klart över all rimlig gräns.
Men.. en sådan chef har bara den makt hens underordnade ger hen. Svårt föreställa mig att en strid mha av facket skulle ge den chefen rätt att hålla på så. Men gruppen kanske gillar det?

Vissa i gruppen gillar det (de som håller måttet). Det är mycket prestige inblandat. Tjejen som blivit lämnad uppe i luften var doktorand och stod i direkt beroende till chefen i fråga. Samma fack företräder både chefen och de anställda. Tjejen har dock blivit avsevärt bättre på att tala för sig efter en stresshanteringskurs som kanske egentligen mer var tänkt att göra henne fogligare.

Tintomara Ariadne skrev: Tjejen har dock blivit avsevärt bättre på att tala för sig efter en stresshanteringskurs som kanske egentligen mer var tänkt att göra henne fogligare.

Haha! Way to Go! Girl Power Snacka om backfire..

Men allvarligt, situationen är rysansvärd. Helt sanslöst om universitetsledningen vet om och står bakom ett sådant agerande från nämnda chef.

Tintomara Ariadne skrev:

lillmupp skrev:Det du beskriver är ju helt klart över all rimlig gräns.
Men.. en sådan chef har bara den makt hens underordnade ger hen. Svårt föreställa mig att en strid mha av facket skulle ge den chefen rätt att hålla på så. Men gruppen kanske gillar det?

Vissa i gruppen gillar det (de som håller måttet). Det är mycket prestige inblandat. Tjejen som blivit lämnad uppe i luften var doktorand och stod i direkt beroende till chefen i fråga. Samma fack företräder både chefen och de anställda. Tjejen har dock blivit avsevärt bättre på att tala för sig efter en stresshanteringskurs som kanske egentligen mer var tänkt att göra henne fogligare.

Herre Jösses vilken korrumperad soppa. Och kanske inte alltför ovanlig? Och ingen högre instans att vända sig till vad det verkar. Där ser man i så fall behovet av en sådan. Och av att folk i chefsställning hålls utanför anställdas fack, det kan ju vara svårt nog ändå...

(Och doktoranden, way to go, visst, men anar de att kursen fick motsatt effekt kanske det inte blir mer åt henne...)

@Tintomara Ariadne, Vad händer om någon på avdelningen vägrar gå med på aktivitet som leder till att man blir hängande högt uppe? och har de som jobbar där möjlighet att fotrösta?

Stegräknare är inget problem. Det finns en lösning på det i varje kemilabb..

OT

Zombie skrev:(Och doktoranden, way to go, visst, men anar de att kursen fick motsatt effekt kanske det inte blir mer åt henne...)

Ibland undrar jag om du någon gång kunde låta bli att hälla smakförstörare i allt.
/OT

Vad IN I HELVETE. OCH TOTALT UTAN FÖRVARNING. Sånt kan du fan i mig ta tidigare, i mycket vänligare ton, eller i pm, om det är så viktigt.

Hur skulle det vara någon smakförstörare? *konfunderad*

Ja, vad hände här? Tror väl att ni egentligen, lillmupp och Zombie, står på samma sida i det här?! Kanske inte var så illa menat?

Jag tror nog att man försökt ta itu med soppan på olika sätt - chefen på högre nivå är riktigt bra. Men universitetsmiljöer är knepiga att leda. För många individualister som kör sitt eget race. Fotröstning? Eh, näe. Anställningstrygghet finns knappt på universitetet idag, mer än för några professorer med gamla tjänsteformer.

Zombie skrev:Vad IN I HELVETE. OCH TOTALT UTAN FÖRVARNING. Sånt kan du fan i mig ta tidigare, i mycket vänligare ton, eller i pm, om det är så viktigt.

Men det kanske inte var menat som ett påhopp? Kanske mer som "ja, usch, så kan man ju se det också, och tyvärr ligger det nog alldeles för mycket i det, men det var så skönt att få bli glad över hennes framgång att jag just nu helst inte hade velat tänka på det"? Och framlagt med glimten i ögat utan tanke på att du skulle bli ledsen?

Problemet är väl inte invidualister som kör sitt race, utan när de tvingar på andra människor olika ideér?

Fick inget svar på vad som händer om man stannar kvar på jobbet istället för de där hurtigaktiviteterna.

Fotröstning = byta avdelning eller annat universitet.


Riktig anställningstrygghet är att kunna bli anställd någon annanstans till likvärdiga villkor.

Individualister som kör sitt eget race är förvånansvärt ofta i position att tvinga på andra sina idéer, samtidigt som de inte tar in när folk säger ifrån (vare sig uppifrån eller nerifrån).

Byta avdelning eller universitet är inget man gör hux flux. Det är en förfärligt omständlig procedur med sakkunniggranskningar - kan dra ut på tiden hur länge som helst. Inte är det många som anställer heller. Man håller hårt i de pengar man har. Som doktorand har man visserligen rätt att byta handledare, och då kan det hända att man hamnar på en ny avdelning, men det är verkligen inget guldläge när man befinner sig i slutfasen av avhandlingsarbetet att behöva ompröva hela inriktningen på ens forskning.

Jag vet inte vad som hade hänt om folk hade stannat kvar på jobbet istället, men jag tror inte att det hade varit så populärt. Att inte "vara en lagspelare" kan vara farligt i en bransch där man är så beroende av kontakter. Universitetsavdelningar är väldigt personberoende.

Jag tackar min lyckliga stjärna att jag har så vettiga chefer och kollegor.

Vad skulle du säga är ett bra sätt att utröna hurvida en universitetsavdelning är bra?

Hm... Observera hur doktoranderna mår?

Förslag på mätmetod?