Archpsyche skrev:

rapchic skrev:

Archpsyche skrev:
Måste allt vara för evigt då? Om de är intresserade kan du väl ligga med dem och se om du trivs i deras sällskap. Annars dumpar du dem. Tänk om någon är jättegullig.

det var ju du själv som sa för att inte behöva dö fattigt och ensamt så ska man gifta sig rikt då ska det ju iallafall vara längre än ett engångsligg.

Jamen man kan ju inte lova varandra evig trohet första gången man träffas. Om hen verkar trevlig så ligger man lite, och om det var kul gör man det igen, i vart fall tills något bättre dyker upp. Om hen sedan har pengar så anstränger man sig lite. Svårare än så är det inte.

hmm skulle snarare säga tex om "om hen har humor" eller liknande, stannar man och har sex även fast man inte gillar personen och tar emot pengar är det väldigt likt prostetution i mina öron.

och jag känner mig gammal (trots mina 25 år), när jag och min man blev ihop vart man ihop vid första kyssen, inte hade man sex innan man vart ihop inte. men det är väl annorlunda att vara singel i 25 års åldern än vid 15 (ok vi var 17 då vi vart ihop) så jag hoppas verkligen att jag slipper bli "fri och singel" då jag inte vill prostetuera mig

Prostitution handlar om ersättning mot tillfällig sexuell tjänst. Att den ena parten tjänar ekonomiskt på en relation är snarare regel än undantag. Man är väl inte ihop bara för att man ligger med varandra! Om det sedan kommer känslor med i bilden kan det omprövas.

Archpsyche skrev:Prostitution handlar om ersättning mot tillfällig sexuell tjänst. Att den ena parten tjänar ekonomiskt på en relation är snarare regel än undantag. Man är väl inte ihop bara för att man ligger med varandra! Om det sedan kommer känslor med i bilden kan det omprövas.

om man bara är ihop för pengarna är det iallafall så nära prostetution som man kan komma.
och jag berättade bara hur det var då jag vart ihop med min man, då innebar en kyss att man var ihop, som sagt det kan vara helt annorlunda för mina jämnåriga som är singlar men förhoppningsvis kommer jag aldrig behöva pröva på nått sånt.

Tyvärr orkar jag inte delta i prostitutionsdebatten just nu...

Nå, min sista gynekolog (som lovat stanna hos mig) är den rakaste av dem alla.
När jag i samband med min andra konisering av livmodertappen i måndags frågade vad som händer om jag framöver inte vill/orkar gå in i min tjugonde operation (livmodern ska bort) så fick jag ett ärligt svar:

DÅ DÖR DU AV LIVMODERCANCER!

Min reaktion är förstås lite märklig, men detta att få en liten skiss av hur livet verkligen kommer att sluta, om jag inte kämpar emot allt jag kan, kändes tryggt på något sätt. Att VETA. Jag vill gärna veta vilket år och på vilket sätt jag ska dö eftersom man då kan planera, göra upp med alla, ta farväl, skriva alla papper, vara förberedd.

Mats skrev:

DIProgan skrev:

KrigarSjäl skrev:Coachdravlet är inte bara en näringsgren för hurtiga försäljartyper att sko sig på, en metod att profitera på naiva människor, utan även en nödvändig del av det nyliberala samhället; man skyller allt på individen för att skyla över orättvisor och klasskillnader.

Jag tror inte ens det är medvetet alla gånger utan något som överklassen intalar sig för att deras liv verkar fungera på det viset så då måste ju andras göra det med.

Håller fullständigt med er båda!

Jag med. Tycker yttermera att tråden (och forumet och livet) är rena guldgruvan för den som vill hitta folk som talar förbi varandra, och gör varandra illa i onödan, för att de generaliserar sitt eget sätt att funka till varandra.

elle skrev:jag hoppas jag dör ung och fattig och i nådens tillstånd.

Pseudoaforism: Hellre nådens tillstånd än nödens. Det ska en skåning till att kombinera dem (nöådens).

Archpsyche, förresten, håller jag verkligen inte alltid med (personligen eller allmänt), och så även här – men han sticker ut, och till skillnad från många andra som gör det brukar han göra det med goda argument och resonabel attityd, och det finner jag uppfriskande och utvecklande. Kan tycka det är tråkigt när inte fler verkar se sådant. Det ökar ju risken att personen försvinner. Men det kanske inte är så många som tycker sådant vore en förlust?

Mitt liv kommer att sluta med att jag antingen blir mördad eller att jag dör av någon hälso-grej. Cancer, kanske.

När jag var 8 år ville jag begå självmord på min 34-årsdag, simpelt nog för att jag är sjuk i huvudet. Tanken är fortfarande lockande, men jag har numera ett underbart liv med min man, så jag ska inte dö då. Men det är liksom lite av en tvångstanke. 34 är bäst, liksom. Man gillar 34. Det ska vara så. Fan vad jag önskar att jag hade Williams syndrom...

Jag vill dö före Fenren, för jag vill inte leva utan honom.

Förhoppningsvis blir jag 100 år gammal, eller så.

85, seglandes in i döden, hoppa överbord mitt ute i något stort hav

Historisk bevisning påvisar att livet slutar med döden i det flesta fall. Det finns, vad jag vet, bara ett dokumenterat undantag.

Hoppas på att jag har barn som jag kan umgås med, så att jag slipper vara ensam på gamla dar. Men, man vet inte. Kanske dör i förtid av mitt hjärtfel, det vet man aldrig.
Senil vill jag inte bli. Hellre dö lite tidigare än att leva 10-20 år och vara helt "borta".

Juggernawt skrev:Det finns, vad jag vet, bara ett dokumenterat undantag.

Länka?

F.ö. finns det omkring 6 miljarder undantag för närvarande, ingen vet ju med säkerhet att de kommer att dö, det kan ju bli en universell händelse som gör att de aldrig kommer att bli dokumenterade som döda...

Alien-invasion ...nädå, jag vet inte, ute nånstans tror jag bestämt.

Jag tror jag kommer dö ensam, fattig i en hyreslägenhet i en förort utanför stockholm.
Grannarna kommer märka det när det börjar lukta i trappuppgången.
Kommunen begraver mig.

Märkligt nog finner jag ibland tröst i att livet inte pågår mer än ungefär 100 år (+- X). Jag tänker ibland: det här tar slut i alla fall. Jag kommer inte behöva kämpa för evigt.

Jag tror jag kommer dö ganska ensam. Om det sker av ålder eller om en buss kör över mig om 5 minuter går ju förstås inte att veta. Jag tror också att i takt med att antalet NPF-diagnoser ökar så kommer medlen för insatser och stöd till gruppen personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar att stadigt minska. LSS är ju trots allt i vart fall på pappret en mycket bra lag som ger långtgående stödinsatser det är också en s.k.rättighetslag. Därför tror jag dessvärre att det är möjligt eller t.o.m. sannolikt att det i framtiden kommer att vara svårare att leva med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Om personer utan NPF-diagnos (de facto menar jag NT:s) utförsäkras i allt raskare takt tror jag att turen snart kommer till LSS och att denna följaktligen då kommer att omrevideras [till det sämre]. Jag tror t.o.m. att det redan är i görningen, men jag är inte helt säker på det.

När jag läste trådens titel trodde jag du undrade vad vi trodde vi skulle dö av.
Det vet jag inte, jag kommer att fortsätta att bo ihop med min bonussyster och vi kommer att bli gamla ihop. Vi kommer att ha katt men troligtvis inga barn utan istället vara roliga mostrar och ifall minstebror så småningom skaffar barn även fastrar.

Alltid någon form av kontakt med psyket och för min del även habiliteringen.

Miche skrev:

Juggernawt skrev:Det finns, vad jag vet, bara ett dokumenterat undantag.

Länka?

Trodde det var ganska uppenbart? Syftar ju givetvis på sagoboken om Jesus.
Försökte vitsa till det, men tydligen blev jag missuppfattad.

Juggernawt skrev:

Miche skrev:

Juggernawt skrev:Det finns, vad jag vet, bara ett dokumenterat undantag.

Länka?

Trodde det var ganska uppenbart? Syftar ju givetvis på sagoboken om Jesus.
Försökte vitsa till det, men tydligen blev jag missuppfattad.

Han e ju dö...

Jag har haft förnimmelser om det. I dessa förnimmelser möter jag slutet. Jag upphör att existera. Men jag tror inte på hokus pokus och dumma "förnimmelser".

Jag önskar att jag är en bevingad tiger när jag dör. Fast man får ju aldrig som man vill så...

ullstrumpan skrev:Jag tror jag kommer dö ensam, fattig i en hyreslägenhet i en förort utanför stockholm.
Grannarna kommer märka det när det börjar lukta i trappuppgången.
Kommunen begraver mig.

Det tror inte jag.
Jag tror du kommer att ha kvar några av de vänner du känner idag och gifter dig med någon som du faller för som också faller för dig.
Troligen har ni lätt för att prata med varandra.
Högst sannolikt kommer din ekonomi förbättras för det gör den för de flesta och du får i takt med förbättrad ekonomi också lättare att göra saker och därmed träffa nya människor och som direkt konsekvens också hitta några väldigt goda vänner bland de du träffar.

Det är vad jag TROR.

Får jag bestämma så blir du toklycklig och kommer aldrig att dö
Hoppas på att bli toklycklig och aldrig dö själv.
Hoppas egentligen detta för typ alla.

Liggandes i en sjukhussäng är nog mest troligt.
Om jag hade fått välja själv så föredrar jag att dö snabbt och helst i sömnen.

I någon ovanligt djup period av depression kommer jag förmodligen ta livet av mig. Jag är rätt säker på att jag inte kommer dö av ålderdom.

Jag verkar gå emot slutet och det ser ut så här: Jag ligger ensam inne i en varm bostadsrätt och slipper frysa. Riktig färdiglagad mat finns inte att få via kommunerna. Det blir fyra askar ångkokt, oätlig mat från två svenska städer. En psyksjuk jag hörde om kastade alltid ut dem genom fönstret (förståeligt!). Senare dog hon av svält. Tråkigt att det inte är en mänsklig rättighet med MAT.

Är ganska så välisolerad men tackar Gud för mitt barn, som läkarna sa att jag inte kunde få. Utan honom hade jag inte klarat mig!

Jag har pratat med honom ikväll om exakt vad han ska göra om jag skulle råka dö en dag - vem han kan ringa för att få hjälp med allt det som ska organiseras upp. (Har pratat med en god och intelligent medmänniska om detta). Jag har sagt vad jag vill han ska behålla och slänga. Också att han kan bränna mig och slänga mig i en minneslund. Så, då var det samtalet över!

Vissa av er hoppas ha barn på ålderns höst och det rekommenderas varmt. Men å andra sidan är det just dessa band som är svårast att lösa upp. Jag skulle liksom känna skuld om jag dog och därmed gjorde honom ledsen. Har jag någonsin rätt att dö och lämna ett NPF-barn efter mig, ensamt på jorden?

Nu när jag är som närmast himlen känns den som längst bort, tråkigt nog. Men allt är ju inte känslor. Jag tror att mitt medvetande går vidare till en ljus plats.

Det kan vara svårt att släppa taget om det kända, för det okända. Min mammas sista ord i livet var: "Jag skiter i allt!" De orden kan ses som en sätt att klippa sig loss.

Debbido skrev:Riktig färdiglagad mat finns inte att få via kommunerna. Det blir fyra askar ångkokt, oätlig mat från två svenska städer. En psyksjuk jag hörde om kastade alltid ut dem genom fönstret (förståeligt!). Senare dog hon av svält. Tråkigt att det inte är en mänsklig rättighet med MAT.

Det kan säkert hända att maten inte överallt är den bästa. Men samtliga gånger jag legat på sjukhus har maten varit helt OK. Och när jag jobbade inom hemtjänsten med att köra ut mat så var den god och gillades av de flesta av de gamla. Mina barns skolmat får klart godkänt av barnen.

Det är klart att lagad, nerkyld och uppvärmd mat inte är lika god som nylagad. Men att kasta bort den och välja att hellre svälta, det är bara dumt.

Antagligen medelålders i en kvav etta i Borlänge. Halvdruckna ölburkar lite varstans och 7 katter som käkar på mitt ruttnande stackars anlete. Så försvinner jag lika plötsligt som jag kom. De kanske hittar mig när de ska installera något nymodigt som ersätter bredband i lägenheten.

Som vissa påpekat slutar det med att man dör, men mer specifikt än så kan jag inte sträcka mig. Det känns som att alla sätt jag trott att jag skulle dö på, ink vilken ålder detta skulle ske, inte slagit in som förväntat. Så jag låter den här frågan vara och ställer mig istället frågan:

Vad vill jag ha gjort innan mitt liv är slut?