Bara det inte slutar som i den där drömmen jag hade så..

Jag hoppas kunna dö lycklig, mitt liv tog en väldigt positiv vändning för ca fyra veckor sedan och nu går allt åt rätt håll tillsammans med Therese!

Omgiven av mina närmaste, barn och barnbarn, som skött mig den sista tiden hemma så jag slipper dö på sjukhus. När jag ligger på mitt yttersta känner jag mig ganska nöjd, och tänker att "det här blev ju ända rätt bra".

Mina sista år tillbringande jag hemma, spelade mycket spel och hjälpte barn och barnbarn med pengar och andra praktiska saker. Jag kände mig aldrig ensam.

Jag hoppas att jag dör av ålder då jag är 90+. Hoppas att jag får hållas frisk så länge, men med både Alzheimers och cancer i släkten vet man ju aldrig. Hoppas också att jag får ha barn och barnbarn runtom mig, och en fin man, om han inte dött innan mig, vill säga.

Jag hoppas kunna stryka min hand över hjärtetrakten och blicka tillbaka över årens gångna lopp och känna att jag har älskat ärligt, varmblodigt och starkt. I påföljande ögonblick önskar jag i stillhet kunna le och viska fridfullt; Du liv, detta var allt du hade att ge och nu väntar dödens frid!

Men men, frågan var ju inte hur vi hoppas att vi dör, frågan är hur vi trooooor att det kommer vara.

Antagligen något i stil med hjärtinfarkt ensam i sitt hem, pang boom.

Hjärt-kärlsjukdomar och cancer är väl de vanligaste sätten att dö på.
Hade jag fortsatt att springa på krogen på det där vidlyftiga sättet hade det säkert slutat med en kniv i ryggen eller nåt.

Ett annat scenario är att vaktmästaren bryter upp dörren och hittar ett mumifierat lik, jag trivs nämligen i ensamheten och är inte intresserad av att etablera kallpratarrelationer med grannar. Sorgligt, my ass.
Sorgligt är att sitta och spela med i hjärndött, oinspirerat kallprat över en sockerkaka.

Ensamt och olyckligt. Brorsan kommer förmodligen vara närmast sörjande, men risken är stor att vi när den tiden är kommen sedan länge tappat kontakten. Ekonomisk status för tidpunkten kan i dagsläget inte fastställas.

Begravd av det kommunala utan anhöriga är en annan möjlighet.

Jag vet inte blir jag gammal så hoppas jag att min död sker i hemmet, att jag har varit medveten om den är på väg. Vill hinna ta farväl av barn och barnbarn och vara hemma.

Kan även tänka mig att jag om livet suger på ålderns höst ta livet av mig. Har jag dock haft god hälsa och en bra familjesituation så vill jag nog hänga med så länge som möjligt. Dvs om jag slipper sjukdomar och smärtor. Ser ingen mening med att bli en gammal bitterfitta.

I en fet smäll.

sugrövmanövern skrev:Ensam och ängslig vältrandes i min egen avföring.

Caremas äldreboende?

dasunbedingte skrev:

sugrövmanövern skrev:Ensam och ängslig vältrandes i min egen avföring.

Caremas äldreboende?

Eller bortglömd i hemmet och vägrar ringa efter hjälp.

sugrövmanövern skrev:

dasunbedingte skrev:

sugrövmanövern skrev:Ensam och ängslig vältrandes i min egen avföring.

Caremas äldreboende?

Eller bortglömd i hemmet och vägrar ringa efter hjälp.

Mumifierad! Finns ju gott om oldies som legat döda i flera månader innan upptäckt. Autogiro does it.

Charlie72 skrev:

svarabhaktivokal skrev:Ensam & skogstokig i ett förfallet skjul långt ute i ödemarken.

Visste väl att det är du som är min granne

Har du så trevliga grannar? Än är jag fast i stadsmiljön, men räknar med att hålla mig levande några år till så jag hinner skaffa mitt skjul innan jag stryker med.

Tror och tror. En möjlighet, för rätt många av oss, är väl som offer för miljökatastrof, resurskrig eller fascistoid eller ultrakapitalistisk politik.

svarabhaktivokal skrev:

Charlie72 skrev:

svarabhaktivokal skrev:Ensam & skogstokig i ett förfallet skjul långt ute i ödemarken.

Visste väl att det är du som är min granne

Har du så trevliga grannar? Än är jag fast i stadsmiljön, men räknar med att hålla mig levande några år till så jag hinner skaffa mitt skjul innan jag stryker med.

Grannens är till salu, inget skjul dock "Nacka"

Mitt liv kommer med all sannolikhet att sluta genom självmord, efter att mina föräldrar dött.

Att framleva ett liv i total ensamhet och isolering på lägsta sjukersättningen som när man blir pensionär kommer att övergå till en ännu lägre garantipension, är inget liv - det är en tragisk existens.

Som det är nu så lever jag huvudsakligen för mina föräldrars skull, är även beroende av dem för socialsamvaro och praktiska saker för att inte nämna ekonomiska skäl.

Zombie skrev:Tror och tror. En möjlighet, för rätt många av oss, är väl som offer för miljökatastrof, resurskrig eller fascistoid eller ultrakapitalistisk politik.

Tvärtom. Kapitalismen är och förblir lösningen på mänsklighetens problem. Demokrati och kapitalism är synonyma begrepp, den ena existerar inte utan den andra, och är förutsättningen för det välstånd och bekväma liv vi kan leva idag.

Och alla ni som tror ni kommer vara ensamma och fattiga, då får vi väl gifta er rikt så slipper ni bägge. Det är inte svårt. De flesta vill ha någon som ger dem det de behöver. Leta upp någon annan som är ensam, men med pengar, och var lite snäll.

Det är många här som verkar ha gett upp. Synd, för livet är fortfarande fullt av möjligheter.

Archpsyche skrev:Och alla ni som tror ni kommer vara ensamma och fattiga, då får vi väl gifta er rikt så slipper ni bägge.

Du har inte tänkt på att någon/några kanske vill dö ensamma och fattiga? Och så en följdfråga: Är "ensam och fattig" automatiskt något negativt för dig?

kommer sluta som en tidningsartikel om "det där liket som låg i x antal månader" tills grannarna fick nog av stanken...

jag tar livet av mig

I sömnen och hoppas inte jag blir gammal.