Ja, det måste understrykas gång på gång att aspergare är olika. Men de som inte har problem med det sociala behöver öht inte nämna att de har AS utan söker förstås jobb som alla vanliga, och nämner på sin höjd att de har svårt att jobba i en bullrig och rörig omgivning.

Själv hade jag mycket svårt att hoppa från det ena till det andra och att göra flera saker samtidigt. Att vara djupt inne i ett jobb och sedan tvingas avbryta det, vare sig det var för att det ramlade in ett mer brådskande jobb el för att gå och fika, innebar extra omställningstid.

Så pass pressat och stressigt som jobbet var, så hade jag inte tid med det. Men jag kunde inte bestämma själv hur jag ville jobba. Och uteblev man från fikarasterna så sågs man som konstig.

Jag kunde visst uppskatta social samvaro under förutsättning att de andra inte var för många och jag trivdes med dem. Och om jag slapp känna mig stressad och jagad. Så var det på den gamla goda tiden, men sedan ändrades det.

Jag kände att jag skulle kunnat jobba mycket mer effektivt om jag fick ha mer kotnroll över mitt arbete. "Kontroll? Det kan man aldrig få?" fick jag höra.

Vet inte om det är typiskt aspigt att ha svårt att tåla stress. Kraven på snabbhet och flexibilitet blev hursomhelst övermäktiga. Har det inte varit så, hade jag aldrig blivit utredd och fått diagnos.

Alien skrev:aspergare är olika. Men de som inte har problem med det sociala behöver öht inte nämna att de har AS utan söker förstås jobb som alla vanliga, och nämner på sin höjd att de har svårt att jobba i en bullrig och rörig omgivning.

Själv hade jag mycket svårt att hoppa från det ena till det andra och att göra flera saker samtidigt. Att vara djupt inne i ett jobb och sedan tvingas avbryta det, vare sig det var för att det ramlade in ett mer brådskande jobb el för att gå och fika, innebar extra omställningstid.

Så pass pressat och stressigt som jobbet var, så hade jag inte tid med det. Men jag kunde inte bestämma själv hur jag ville jobba. Och uteblev man från fikarasterna så sågs man som konstig.

Jag kunde visst uppskatta social samvaro under förutsättning att de andra inte var för många och jag trivdes med dem. Och om jag slappa känna mig stresad och jagad. Så var det på den gamla goda tiden, men sedan ändrades det.

Men herregud, jag känner nästan precis igen mig i det du skriver!

Visst är vi alla olika, men det är precis det Gunnel Norrö är aldeles för dålig på att uttrycka.

Vill dock lägga till en ytterligare detalj i att jag, antagligen i och med min as verkligen vill gå upp i det jag gör, och mår som bäst när jag får jobba till 110% och verkligen lägga ner min själ i arbetet, vilket sticker i ögonen på de som är mindre ambitiösa och skapar konflikter.

Vad vill jag ha sagt med detta, jo, att bara för att man kanske ofta har vissa sociala problem betyder det inte att man inte har något socialt behov, utan snarare att det är extra viktigt att man får arbetskamrater som man trivs och fungerar bra ihop med.

Jag tycker nedanstående citat av Bror duktig var väldigt bra skrivet

Bror Duktig skrev:De vettiga skriver inte så tvärsäkert, utan använder många "ofta", "kan", "ibland", "det är vanligt bland vissa former av AS att" o.s.v.

Allt för att tydliggöra att det inte finns en lag som alla följer strikt. Man kan också ta upp konkreta exempel (och tydliggöra att de är exempel hur det KAN vara).

"Jag har AS och det innebär att..." är fel. "Jag har AS, och i mitt fall yttrar det sig så här:" är rätt, gärna med ett tillagt "fast det är mycket olika hos oss".

NT-folk som "kan AS" tror t.ex. ofta att aspergare inte VILL vara sociala, eller inte har en social drift. Må så vara att det KAN vara så, men kärnan handlar väl mer om att man har problem med socialt samspel, intresserad eller ej. Detta kan leda till att man BLIR ointresserad, ger upp, inte hittar glädje i att umgås o.s.v. vilket jag tror är fallet för många. Såklart vet jag att det finns många som är ointresserade också, ointresse och svårigheter har beröringspunkter.

(Detta kom jag att tänka på när jag tänkte på det där med raster och aspergare. Själv har jag alltid gillat raster, men haft stora sociala problem under dem.)

ford skrev:

Alien skrev:
"Akademikeryrken" tyder ju inte på lågfungerande.

Betr att vara mer ensamvarg än flockdjur så är det ju många här på AF som stoltserar med det. Jag föredrar också att få koncentrera mig på mina arbetsuppgifter i lugn och ro framför att vara social.

Man kan i högsta grad vara socialt och praktiskt lågfungerande, men samtidigt högintelligent och därför passa till akademikeryrken (se nidbilden av "datanörden", eller "den förvirrade proffessorn", som ex, eller varför inte Sheldon i "Big bang theory").

Och ja, även jag är antagligen mindre social än en genomsnittlig NT, men jag har samtidigt ett socialt behov, även på jobbet och trots ett större behov av egentid jämfört med en typsik NT, så kan även jag tillsammans med rätt personer såväl sitta och garva och snacka på under hela rasten, som tramsa och ha kul medan jag arbetar (har ett praktiskt yrke, så det är helt ok även för arbetsgivaren, så länge man bara jobbar) och jag är dessutom mycket gladare och mår mycket bättre när jag kommerr hem, efter att ha jobbat med såna kollegor.

Det är alltså inte svart eller vitt, bara för att man har as. Skriver man ensamvarg läser många det som att man helst vill vara för sig själv och inte har något större behov av gemenskap och socialt umgänge, vilket säkert stämmer på vissa, men inte på alla.

Skriver man att vi är ensamvargar riskerar man att döma flera av oss till en ofrivillig social isolering, som gör oss deprimerade och får oss att känna oss ensamma och utanför gemenskapen.

Det jag försöker säga är att det är väldigt viktigt att inte formulera sig på ett sätt som får en NT-läsare att generaliser och dra alla över en kam,

Du har så rätt så rätt...
Är riktigt orolig nu inför mina "försök" att komma i jobb.
Är orolig att bli bemött som förståndshandikappad och som ett barn...