Nä.

Jag gör det väldigt ofta, speciellt när jag är stressad.
Eller om jag gjort nånting dumt (oftast emot mig själv) så brukar jag skälla på mig själv och svara väldigt försvarande.

Jag gör det när jag förbereder. T. ex att elektrikern ska komma hit ...
Innan dess kan jag stå ensam i hallen och repetera högt:
- Hej! Hördudu, jag skulle behöva två nya kontakter här ... etc. etc.
(Detta kan upprepas flera gånger.)
När elektrikern väl dyker upp händer något oväntat - hunden skäller till, grannen vinkar e.d. - som gör att jag helt glömmer vad jag har planerat att säga!
Och då elektrikern har gått sin väg får jag i stället "idissla" vad vi har sagt, medan han var här.
Sa jag rätt eller fel? Skojade jag för mycket eller för lite? Var jag för vänlig eller för opersonlig? Ibland är det skitjobbigt att hålla på så här!

Jag pratar högt med mig själv då jag är ensam, i vissa fall mumlar jag tyst då jag är ute på stan. Brukar föra diskussioner ibland, men mest så går jag genom dagen, har det hänt något jobbigt så hanterar jag det genom att prata för mig själv om det jobbiga. Oftast pratar jag för mig själv på engelska.

Innan jag startade den här tråden trodde jag i princip att jag var den enda här som pratar/alltid pratat med sig själv på engelska. Det var uppenbarligen inkorrekt. Intressant!

jag trodde jag var ensam om det! Jag pratar för mig själv någon gång varje dag. Jag kan kommentera något när jag är hemma med min familj. Försöker undvika att prata högt bland folk.

Pratar oxå för mig själv. Borde nog dra ner på det

jag pratade med mig själlv jättemycketnär jag var yngre, nuför tiden sker det bara nån gång då och då

Jag har för jämnan ändlösa dialoger i mitt huvud. I perioder blir det problematiskt då det stör mig från att sova. Hjärnan går på högvarv. Ibland vaknar jag av att jag för samtal och analyserar situationer. Brukar föreställa mig att jag talar till bla psykologer, lärare som mentorer. Jag pratar dock sällan högt för mig själv, det ska vara att det slinker ut något när jag har en intensiv upplevelse i en fantasivärld.
Men va fan, ja det händer att jag upprepar konstiga meningar högt för mig själv utan att tänka på det. Någon fras eller bizzar tanke som hakat upp sig. När jag var yngre och söp en hel del var jag alltid rädd för att på fyllan glömma bort mig och prata högt om allt jag tänker/talar tyst för mig själv.


Edit. Läste just bak i tråden och såg att vissa ofta tänker på engelska. Det brukar jag oxå ofta göra. Men jag talar aldrig engelska. Kanske ett spår av att man sett så mycket på tv? Hm, när jag bodde i Norge så började jag efter ett tag att tänka och i skallen prata för mig själv på Svorsk. Flera år efter att jag flyttat därifrån hände det ibland att jag fortfarande gjorde så.

Jag är väldigt ensam och för många år sen kom jag på att jag kunde
föra diskussioner i mitt huvud med personer i min närhet.

Men för mig är det lite som att dagdrömma sig bort och skapa situationer
som man hoppas uppstår i verkligheten, och det är hela tiden jag själv som
styr dialogen och vad som händer och sker.

Jag pratar med mig själv för att reda ut tankarna, hålla något i minnet eller hålla reda på vad det är jag håller på med och så - när jag behöver använda mina bristfälliga exeklutiva funktioner. När jag skriver (jobbtexter som det är noga med) läser jag ofta högt för mig själv för att se om det finns flyt i texten och om tankarna hänger ihop, och för att se om grammatiken är rätt (det är den om jag låter som en discovery-uppläsare när jag läser den). I övrigt kommer jag nog med en del spontana utrop då och då, tänker högt. Och så ticsar jag en del, t.ex. härmar repliker från TV:n (jag har ett behov av att känna hur ljuden känns i stämbanden och munnen och ansiktsmusklerna).

Utöver detta har jag en sabla massa dialoger i skallen, eller monologer riktade till en specifik publik. Tack vare att jag numera har människor att analysera tillvaron tillsammans med (på forum, terapeut, vissa vänner) är det faktiskt äntligen lite tystare i skallen. Ritalinet kanske också har hjälpt där.

Att prata med sig själv ger oftast bättre svar än att tala med andra.

Jag pratar ofta för mig själv. Jag övar samtal jag ska ha, går igenom samtal jag haft vad jag kunde sagt annorlunda. Jag tränar föreläsningar jag troligen aldrig komemr hålla i sin helhet, dock kan jag använda delar av dem i mitt vardagliga liv. Ibland går jag igenom problem och det är ett mycket bra sätt att hitta svagheter i resonemanget. När jag är bland folk och det inte är för störande ljud runtomkring så får det ske tyst i huvudet men jag är ganska övertgad om att läpparna rör sig ändå. Är det mycket oljud runtomkring så blir det over load i hjärnan och jag kan inte tänka alls så då faller hela alltet.
Språket är vanligen svenska men stundtals blir det både tyska och engelska.

Det finns en teori att prata för sig själv är ett sätt för hjärnan skicka information mellan moduler i hjärnan som befinner sig långt ifrån varann i hjärnans arkitektur. Att gå vägen via språkcentra, talorgan, hörselnerven osv skulle då bli en "kortare" (mindre energikrävande) väg än att gå intern. En virtuell kabel konstrueras via talet och hörseln. Har ingen exakt källa till detta men bl.a Daniel Dennett har skrivit om detta.

Du menar nervceller som kopplar i hjärnan? Ja hela hjärnan är full av nerver och så hela kroppen och jag tror de skapas hela livet när man lär sig utvecklas och får nya erfarenheter

Jag brukar prata med mig själv. Har dialoger med olika karaktärer. Övar på reaktioner osv... Brukar prata engelska med mig själv. Det här började jag med för länge, länge sedan.

Brukar säga högt vad jag ska göra och ibland även varför jag ska göra det (typ som att jag blir intervjuad och är proffs på det jag gör, trots att jag egentligen inte är det).

Detta gör jag dock bara när jag är ensam.

Ja!
Men bara när jag är ensam.

Någon mer än jag som ofta högt måste tala om för sig själv vad planerna för dagen är och i vilken ordning saker ska göras för att få dem gjorda? Exempel:

"Okay, Neutrino, nu går du och duschar. Sedan kan du sätta dig vid datorn och läsa lite saker medan du väntar på att ditt hår ska torka. Sen bör du gå och äta frukost. Klockan 09:30 är det dags att gå ner till tvättstugan. Du behöver tvätta. Du planerade in det igår. Efter det måste du gå och köpa bröd. Sen kan du vila lite innan du försöker studera kemi. Följ planen du fick av din mentor. Visa henne att du kan! Sedan kan du spendera resten av dagen med att titta på dokumentärerna om Astronomi som du så gärna vill se."

Detta sa jag till mig själv för några minuter sedan (fast på engelska). Händer i princip dagligen och jag får inte saker gjort annars. Det är som att jag samlar tankarna, talar om för mig själv hur jag ska gå till väga och sedan gör det. Någon som kan relatera till detta?

Neutrino skrev:Någon mer än jag som ofta högt måste tala om för sig själv vad planerna för dagen är och i vilken ordning saker ska göras för att få dem gjorda? Exempel:

"Okay, Neutrino, nu går du och duschar. Sedan kan du sätta dig vid datorn och läsa lite saker medan du väntar på att ditt hår ska torka. Sen bör du gå och äta frukost. Klockan 09:30 är det dags att gå ner till tvättstugan. Du behöver tvätta. Du planerade in det igår. Efter det måste du gå och köpa bröd. Sen kan du vila lite innan du försöker studera kemi. Följ planen du fick av din mentor. Visa henne att du kan! Sedan kan du spendera resten av dagen med att titta på dokumentärerna om Astronomi som du så gärna vill se."

Detta sa jag till mig själv för några minuter sedan (fast på engelska). Händer i princip dagligen och jag får inte saker gjort annars. Det är som att jag samlar tankarna, talar om för mig själv hur jag ska gå till väga och sedan gör det. Någon som kan relatera till detta?

Mjo, men använder inte ord som "nu är det dags", "kan", "jag planerade ju detta", "borde" osv. Om man säger "nu ska jag göra det här" blir det lättare.

Jag talar ytterst sällan med mig själv eftersom jag själv är den enda person jag aldrig behöver känna mig tvungen att prata med som inte tar illa upp av min tystnad. Jag kan finna det väldigt tröttande att prata även enstaka ord. När jag är ensam kan jag känna mig helt trygg i förvissning att ingen förväntar sig att jag ska säga något.

Neutrino skrev:Brukar ni prata med er själva?

Personligen gör jag det fruktansvärt ofta. Jag pratar med mig själv högt när jag är ensam och tyst i mitt huvud när jag är bland folk. Jag brukar tänka högt, säga åt mig själv vad jag ska göra, öva på konversationer (både konversationer jag vet att jag ska ha samt hypotetiska konversationer jag skulle kunna ha i framtiden) osv. Jag brukar säga något, försöka föreställa mig vad "personen jag pratar med" skulle svara samt ge min respons på det. Hela samtal ibland. Jag har även monologer med mig själv endast för att prata av mig

Stämmer precis in på mig

jag hade ofta långa diskussioner med mig själv tidigare.

nu gör jag det enbart för att testa olika svarsalternativ och förhoppningsvis förutsäga samtalets utveckling. detta görs tyst i huvudet.

Pratar ni med er själva på engelska måste det betyda att ni också tänker och formulerar er på engelska?
Det gör jag i princip aldrig. Möjligen någon gång när man snabbt ska igenom en engelsk text men inte annars. Jag vägrar.

Nu här, men o ja! Ett av mina tydligaste kännetecken - att jag talar högt för mig själv och även gestikulerar (men det har jag snart arbetat bort för att inte sticka ut för mkt). Talar för mig själv när jag känner starka känslor, för att analysera en situation som varit, för att förbereda mig för ett samtal, för att sortera mina tankar, för att hitta rätt ord för en situation.

Har dock lärt mig att inte göra det i alla sammanhand och låter i stort sett bli på min arbetsplats. Klarar inte alltid av det...