ford skrev:

Alien skrev:Tycker du att du själv blir som en zombie när du äter psykofarmaka? Eller är det bara en synnerligen fast övertygelse (tro) du har?

Jag har aldrig gjort det (vilket jag är mycket stolt över) och skulle hellre dö än att utsätta mig för det, trots att jag haft perioder med fruktansvärd ångest och svåra depressioner, som alltid blivit bra när jag i förta hand blivit hjälpt med att rent praktiskt lösa min livssituation, men även (när väl det rent praktiska först löst sig) haft någon att prata ut med.

Men då vet du ju inte att man "blir som en zombie", det är bara något du fått för dig.

Det är inte alltid man kan få hjälp med det som utlöst ens ångest el depression. Dessutom är det inte heller tydliga yttre faktorer som gör att man får det, det kan vara medfött.

kullan skrev:Alltså Om en individ är deprimerad pga ensamhet ska man inte skriva ut piller utan hjälpa individen att lösa den sociala biten istället. Jag menar när började man ersätta mänsklig närhet med piller?

Men uppsöker man sjukvården kan de inte hjälpa mot ens ensamhet. Det ingår inte i deras uppgifter.

Alien skrev:

kullan skrev:Alltså Om en individ är deprimerad pga ensamhet ska man inte skriva ut piller utan hjälpa individen att lösa den sociala biten istället. Jag menar när började man ersätta mänsklig närhet med piller?

Men uppsöker man sjukvården kan de inte hjälpa mot ens ensamhet. Det ingår inte i deras uppgifter.

Nä och det är inte alls säkert att vårdsektorn är rätt ställe öht. Habiliteringen eller en kontaktperson är kanske mer en lösning på problemet.

Alien skrev:Det är inte alltid man kan få hjälp med det som utlöst ens ångest el depression. Dessutom är det inte heller tydliga yttre faktorer som gör att man får det, det kan vara medfött.

+1

Jag hade alla förutsättningar att bli en välmående individ om man ser till min familj och uppväxtmiljö. Ändå har jag haft ångest varje dag sedan jag var liten. Kan jag ta ett piller om dagen som åtminstone tar udden av ångesten är det självklart att jag gör det.

Jag har en hel del mediciner och är helt ok med det. Äter inget olagligt.

MsTibbs skrev:Äter inget olagligt.

Det är det viktigaste såklart.

kullan skrev:Alltså Om en individ är deprimerad pga ensamhet ska man inte skriva ut piller utan hjälpa individen att lösa den sociala biten istället. Jag menar när började man ersätta mänsklig närhet med piller?

Jag säger som ford Skulle hellre dö än att gå på piller och få konstgjorda känslor. Jag är en känslomänniska och i mitt kreativa skapande behöver jag ha tillgång till mina känslor. Även om man i perioder mår skit. Jag tror folk är rädda för mental smärta. Den går över. Jag vet inte om någon för piller pga sorg tex. Om en anhörig dör och man sörjer. Sorgen går över eller blir hanterbar med tiden.

Det beror ju på vilken sorts problematik man har också. Ångest tex, skulle vara omöjligt för mig att gå till affären utan medicin, skulle jag hellre dö då eller ta medicin?

Alien skrev:

kullan skrev:Alltså Om en individ är deprimerad pga ensamhet ska man inte skriva ut piller utan hjälpa individen att lösa den sociala biten istället. Jag menar när började man ersätta mänsklig närhet med piller?

Men uppsöker man sjukvården kan de inte hjälpa mot ens ensamhet. Det ingår inte i deras uppgifter.

Men det kanske borde ingå i uppgifterna för dem, eller för någon annan del av samhället. Det kunde ske genom (frivillig) social träning, analys av olika sociala situationer etc., förklaring av vilket intryck ens kroppsspråk ger etc. Jag tror det skulle kunna hjälpa många aspergare att lyckas bättre med den sociala biten och därmed må bättre. Det skulle, som annat, vara frivilligt, och jag skulle definitivt ta emot en sådan hjälp, eftersom jag tror att jag kunde ha stor nytta av den.

Det handlar om så grundläggande mänskliga drifter och behov att det borde åligga samhället att ge hjälp till dem som har stora problem med dem. Men andra människor har ju faktiskt nytta att det finns personer som inte är lika duktiga på det där som de själva. Kanske är det därför ingen tagit initiativ till att erbjuda denna hjälp.

Alien skrev:

ford skrev:

Alien skrev:Tycker du att du själv blir som en zombie när du äter psykofarmaka? Eller är det bara en synnerligen fast övertygelse (tro) du har?

Jag har aldrig gjort det (vilket jag är mycket stolt över) och skulle hellre dö än att utsätta mig för det, trots att jag haft perioder med fruktansvärd ångest och svåra depressioner, som alltid blivit bra när jag i förta hand blivit hjälpt med att rent praktiskt lösa min livssituation, men även (när väl det rent praktiska först löst sig) haft någon att prata ut med.

Men då vet du ju inte att man "blir som en zombie", det är bara något du fått för dig.

Det är inte alltid man kan få hjälp med det som utlöst ens ångest el depression. Dessutom är det inte heller tydliga yttre faktorer som gör att man får det, det kan vara medfött.

Ja, om ford aldrig har provat själv så vet jag inte varför han tycker man blir en zombie av det. Jag hoppas att ford är lika konsekvent och inte tar levaxin om han får problem med sköldkörteln, sånt kan ju förändra personligheten det också.

Öht tycker jag det finns någon sorts von oben attitüd från herr ford. När det i själva verket är så finurligt ställt här i världen att vi alla är olika och har olika krämpor och alltså olika behov. Det finns inget rätt svar i den här frågan. Omröstningsalternativen tolkar jag som nedlåtande mot dem som inte rättar sej efter herr ford och hans anti-medicin-inställning.

Vad som är så förvirrade med psykisk ohälsa, är dess otroligt subjektiva upplevelse. Två personer kan skatta sin ångest som "en femma", men rent objektivt kan dessa "femmor" vara väldigt olika. Och sen ska en läkare tolka en objektiv upplevelse, beskriven av en patient, och om det är vårdcentralen så har denne läkare typ 20 minuter på sig... Och om man upplever psykisk smärta och ångest, så är det ju väldigt svårt att bortse från den, och därmed skatta den ur ett förnuftsperspektiv, så det är lätt att all upplevd ångest och depressionproblematik klassa som just "fem" (den värsta sortens ångest.)

Själv fick jag testa fyra-fem sorters antidepressiva innan jag hittade rätt. Cymbalta visade sig fungera för mig. Återigen, upplevelsen av antidepressiva är även den så otroligt subjektiv. En alvedon fungerar för de flesta om man har feber eller huvudvärk, men man kan behöva testa flera olika preparat för psykisk ohälsa... Jag önskar verkligen att jag inte behövde tabletter för att kunna må okej, för att kunna sova och för att kunna klara av sociala situationer. Men då föredrar jag att ta ett antal tabletter per dag för att må som jag mår, istället för alla år av depression som jag upplevt.

Och faktumet hur läkemedelsindustrin fungerar, med all lobbyism och kapitalism får mig verkligen att önska att jag kunde klara mig utan tabletter!

Kvasir skrev:Många som har samma inställning som Ford är nog tyvärr inte längre i livet så de kan svara i denna tråd. Det finns en stark korrelation mellan minskat antal självmord och ökad förskrivning av antidepressiva.

Kanske kan ett icke existerande liv ibland vara bättre än ett liv som man nätt och jämnt orkar med med "hjälp" av piller.

Piller ibland kanske passiviserar människor så pass mycket att de helt enkelt inte finner intiativförmågan att göra slut på sig själva, inte för att de får någon egentlig ökning av livskvalitet ?

marcooleo skrev:Det beror ju på vilken sorts problematik man har också. Ångest tex, skulle vara omöjligt för mig att gå till affären utan medicin, skulle jag hellre dö då eller ta medicin?

Rimlig fråga. Givetvis ska man inte dö.

Valet verkar ju då på kort sikt stå mellan medicinering eller undvikande av situationen och det senare innebär i så fall att man har möjlighet att få hem varor på annat sätt.

Jag tror annars att valet om man ska medicinera en ångest för att gå till affären beror på anledningen till att det är ångestskapande att gå till affären. Är det allmän kognitiv överbelastning? Är det för att affären är förknippad med ett antal obehagliga situationer och händelser som man påminns av när man går dit? Är det social fobi?

Det beror också förstås på hur stark ångesten är och hur man kan hantera den.

Vissa former av situationsbetingad ångest går att träna bort så att den minskar med tiden. Under tiden kan det hända att man behöver medicin men det finns också dem som menar att det kan vara svårt att lära sig hantera ångest med terapi om man först har lyckat dämpa den lite för mycket med medicin. Jag vet inte riktigt.

Archpsyche skrev:Sedan vi fick SSRI har självmorden mer än halverats, och det beror på att de är effektiva mediciner. Vi behandlar troligen fortfarande för få.

Kolla statistiken, självmordstalen började sjunka redan på 80-talet innan SSRI fanns:


http://ki.se/ki/jsp/polopoly.jsp?d=39494&l=sv

Man kan dock undra varför ungdomarnas självmordstal ligger så stilla?

Tallerger skrev:Men det kanske borde ingå i uppgifterna för dem, eller för någon annan del av samhället. Det kunde ske genom (frivillig) social träning, analys av olika sociala situationer etc., förklaring av vilket intryck ens kroppsspråk ger etc. Jag tror det skulle kunna hjälpa många aspergare att lyckas bättre med den sociala biten och därmed må bättre. Det skulle, som annat, vara frivilligt, och jag skulle definitivt ta emot en sådan hjälp, eftersom jag tror att jag kunde ha stor nytta av den.

Jag skulle uppskatta det också. Men den typen av hjälp är väldigt personalintensiv, och det kan bli kränkande när folk som alltid varit psykiskt friska anmärker på hur man är som person. Jag tror därför att stödet måste komma från en patientförening där man hjälper varandra och inte från vårdens eller socialtjänstens batikhäxor.

kullan skrev:Alltså Om en individ är deprimerad pga ensamhet ska man inte skriva ut piller utan hjälpa individen att lösa den sociala biten istället. Jag menar när började man ersätta mänsklig närhet med piller?.

Det är sant men för många är depressionerna inte orsakade av ensamhet, snarare tvärtom (p.g.a. depressionen isolerar man sig och blir ensam). Själv har jag haft djupa depressioner åtminstone sen 2-3 års ålder (så länge jag kan komma ihåg) och förmodligen även innan dess fast jag inte minns det själv. Och det trots en bra uppväxt med kärleksfulla föräldrar.

kullan skrev:Jag säger som ford Skulle hellre dö än att gå på piller och få konstgjorda känslor. Jag är en känslomänniska och i mitt kreativa skapande behöver jag ha tillgång till mina känslor. Även om man i perioder mår skit. Jag tror folk är rädda för mental smärta. Den går över. Jag vet inte om någon för piller pga sorg tex. Om en anhörig dör och man sörjer. Sorgen går över eller blir hanterbar med tiden.

Så här skulle du nog inte skriva om du någonsin varit deprimerad. En riktig depression är helvetet på jorden, det finns inte en chans att man skulle välja att vara deprimerad för att man "behöver sina känslor" för att vara kreativ. När man mår så dåligt skulle man gladeligen ha gått med på att aldrig kunna skapa någonting öht igen bara man slapp må så fruktansvärt dåligt.

Att säga att "det går över" är inte heller nödvändigtvis sant. Jag har varit deprimerad uppskattningsvis halva tiden under HELA mitt liv. Inte för att någon har dött eller något annat har hänt utan för att min hjärna tydligen inte är så bra på att få mig att må bra.

Både mental och fysisk smärta är en del av livet, men det måste finnas rimliga gränser. Att välja bort medicinering vid en svår depression är ungefär som att välja bort bedövningen vid en blindtarmsoperation - risken är ganska överhängande att smärtan blir övermäktig, och till vilken nytta?

Gafsan skrev:Så här skulle du nog inte skriva om du någonsin varit deprimerad. En riktig depression är helvetet på jorden

Jag var nere i depressionshelvetet från hösten 2010 tills i somras. Denna höst är den första hösten på flera år jag enbart lider av trötthet och är deprimerad. Så jag vet nog vad det innebär. För ett år sedan var jag tom självmordsbenägen. Vilket jag inte är idag. Jag hr aldrig ätit något piller eller ens fått på terapi. Jag fixade saken på egen hand.

Personer har olika behov. Problem uppstår när man tillämpar samma lösning för alla och inte minst när man tvingar någon.

kullan skrev:Jag var nere i depressionshelvetet från hösten 2010 tills i somras. Denna höst är den första hösten på flera år jag enbart lider av trötthet och är deprimerad. Så jag vet nog vad det innebär. För ett år sedan var jag tom självmordsbenägen. Vilket jag inte är idag. Jag hr aldrig ätit något piller eller ens fått på terapi. Jag fixade saken på egen hand.

Och eftersom du klarade dig utan piller så gör alla andra det? Hurrdurr, nice thinking right there!

Nefarious skrev:Och eftersom du klarade dig utan piller så gör alla andra det? Hurrdurr, nice thinking right there!

Jag pratar mest i egen sak. Vad andra gör eller har behov av det är inte min sak. Men för min egen del är det som jag skrev. Jag är fullt medveten om att det finns dom har behov av medecisk hjälp men låt dom få det då men tvinga inte en individ som vet lösningen på sina problem slippa piller. Där är det kanske mer en social handledning som behövs istället. att man får hjälp med att fixa till den sociala biten istället. Och att bli deprimerad pga. ensamhet är nog vanligare än vad man kan tro.

weasley skrev:När det i själva verket är så finurligt ställt här i världen att vi alla är olika och har olika krämpor och alltså olika behov. Det finns inget rätt svar i den här frågan.

Allvarligt talat, har en del missat logiklektion 1A när det gäller mänskligheten? Se ovanstående citat för en kort sammanfattning.

Att påtvinga någon sin egen uppfattning, att förlöjliga de som inte gör som man själv har bestämt är bäst, tyder på i bästa fall okunskap och okunnighet.

Bjäbbmonstret skrev:

Fortytwo skrev:Är det vanligt att få psykofarmaka utskrivet vid vanlig livskris? Det låter inte bra i så fall.

Tja, vad är en "vanlig" livskris och vad skiljer den från en "ovanlig"?

När man varken är psykotisk eller har självmordstankar? Man vill tala ut om något jobbigt med en samtalskontakt men får medicin istället. Där jag bor verkar alla svenska läkare ha försvunnit, att försöka ha ett djupare samtal med en nyinvandrad läkare är ganska dödfött, de språkliga svårigheterna är för stora.

Gafsan skrev:Både mental och fysisk smärta är en del av livet, men det måste finnas rimliga gränser. Att välja bort medicinering vid en svår depression är ungefär som att välja bort bedövningen vid en blindtarmsoperation - risken är ganska överhängande att smärtan blir övermäktig, och till vilken nytta?

Fast att bli hemskickad med ett recept och inget mera är ju som en bedövning utan operation.

Flera här pratar om sociala problem som ensamhet etc. Det är inte ett medicinskt problem, utan ett socialt. Då är det kommunen, inte vården som bär ansvaret. Att söka vård när man själv vet att det är ensamheten som är grejen är dömt att misslyckas.

Archpsyche skrev:Flera här pratar om sociala problem som ensamhet etc. Det är inte ett medicinskt problem, utan ett socialt. Då är det kommunen, inte vården som bär ansvaret. Att söka vård när man själv vet att det är ensamheten som är grejen är dömt att misslyckas.

Men tänk att vi skulle bli ense om nåt i alla fall. Men jag har haft depresiion pga ensamhet och då har folk tjatat om terapi och antidepp. Nu har jag en lösning på mina problem med ensamheten och vips så mår jag bättre på en gång. Och det utan antidepp - piller eller terapi.

Den här hösten är jag " bara" sjukt trött och det beror snarare på ljusbrist som man får under denna tid på året.

kullan skrev:Den här hösten är jag " bara" sjukt trött och det beror snarare på ljusbrist som man får under denna tid på året.

Jag har aldrig haft detta problem men min sambo har.

Köp en halogenstrålkastare 500 W på Clas Ohlsson eller Ikea eller liknande. De drar lite mycket ström men det kan det vara värt.

Det går också ibland att få tag på andra starka lampor som inte drar lika mycket.

För övrigt är det bra att äta ett mindre D-vitamin-tillskott under vinterhalvåret.

Ni som snackar om ensamhet och att det är kommunens ansvar att hjälpa, vilken hjälp är det ni tänker på då? Kontaktperson?
Det är ju ingenting annat än en betald polare, någon som träffar en för pengars skull. Skulle det bota ensamhet på något sätt?
-Snarare tvärtom, skulle jag vilja påstå.