Väldigt intressant (och ibland skrämmande) läsning här.
Själv är väl det värsta jag fått höra typ "Jaha, och för det ska du särbehandlas eller?"

Annars har det varit ganska lugnt. De flesta skiter blankt i min diagnos och ser ingen skillnad på mig mot alla andra.

När jag berättat om mina misstankar har jag från en enstaka person fått ett gapflabb. När jag nyligen tog upp det med mina föräldrar tyckte de jag ska söka utredning och de invände inte någonting när jag förklarade hur jag uppfyller diagnoskriterierna, till min förvåning.

"Men... har du körkort ändå?"

"Nej! Det har du absolut inte! Jag känner dig så det borde jag ha märkt!" (släkting)

"Va? Det märks inte!"

Det mest förnedrande var ändå en person som helt plötsligt började prata högt och tydligt.

Akleja skrev:Det mest förnedrande var ändå en person som helt plötsligt började prata högt och tydligt.

Suck! Då skulle du berättat för denne sakta och på en nivå som ett litet barn förstår att du varken är efterbliven eller hörselskadad.

Har nu bestämt mig för att inte vara helt öppen om min as-diagnos, främst pga medias vinkling på det hela och de svaren jag läser att ni andra här har fått.

Min ADHD vågar jag vara öppen med, där finns det inte lika många missförstånd känns det som. Fick ändå en konstig reaktion när jag berättade om ADHDn, "Det märks inte, eller du har nog mer energi än det vanliga". Vet inte riktigt hur hon trodde en ADHDare skulle vara...

Akleja skrev:Det mest förnedrande var ändå en person som helt plötsligt började prata högt och tydligt.

Gissar på att det var en person som har någon form av vård av handikappade som yrke... De är nog fan värst och bär på massor av fördomar (åtminstone om de reagerar på det sättet).

Ett par reaktioner när jag berättade om min diagnos var:

"Äh det där är ett jäkla svammel för plötsligt har alla abc..gheb...zodd..åäö -diagnoser!"

"Jaha vad ska jag göra åt det då?"

och "Jag kan rätt mycket om Aschberger så här är man då..." (så berättade hon utförligt om AS som om jag hittat min diagnos av en ren slump i ett cornflakespaket samma morgon). Hon hade inte rätt på en punkt kan jag säga, men jag höll tyst.

Efter deras visade förståelse och stora intresse (ironi) bestämde jag mej för att Aldrig berätta för någon fler att jag har Asperger! Jag beundrar er som är öppen med er diagnos. Det är inte så att jag skäms över att ha AS men det är så jobbigt och sårande med folks idiotiska kommentarer och fördomar. Dessutom är jag så rädd att jag ska behöva berätta ingående om min diagnos och vara som ett levande lexikon, kunna alla fakta som kan vara bra att veta för allmänheten.

Jag blir så arg och irriterad när folk tror sej veta allt om AS bara genom det dom läst på t.ex Aftonbladet och kommentarerna därefter, utan att kolla upp fakta på riktiga bra sidor som finns för att sprida kunskap. Sorgligt.

Jag berättar inte om jag inte behöver det för att undvika missförstånd/misstag.
Finns ingen anledning annars.
Vill ju såklart bli behandad som den PERSON jag är.
Men om det finns stor anledning att tro att mitt fungerande kommer att leda till vissa svårigheter/missförstånd så är det nog faktiskt bättre att de som behöver veta anledningen till mitt ev annorlunda sätt får veta det INNAN det blir problem.... Mest rättvist mot alla!
Pga detta kommer jag nu få hjälp att försöka få jobb och ett jobb som jag bedömer jag kan klara av bra. Men detta kräver ju att AF vet om min AS och även att ev arbetsgivare vet om det. Sen är jag väldigt tveksam till att t ex kollegor ska veta....
Men krävs det så får det bli så.
Jag har barn så mitt första ansvar är att se till att de får det de behöver!
Därför måste jag göra allt jag kan för att också ge dem ekonomisk trygghet... som för alla andra föräldrar..

FiaLotta skrev:Jag beundrar er som är öppen med er diagnos.

Vid min ålder orkar man inte längre bry sig om negativa kommentarer, dessutom är jag rätt slängd i käften och kan ge svar på tal (tackar min ADHD för det)!

"Du är bara blyg. Sånt behöver man ingen diagnos på."

"Ändrar man ett av diagnoskriterierna så får man en helt ny diagnos. Så kan man hålla på i evighet och få miljoner av olika diagnoser. På så sätt har alla en diagnos, de vet bara inte om det".
...vilket jag på sätt och vis kan hålla med om...

Klassikern är ändå; "Så har ju alla det" (absolut, men skall vi jämföra intensitet och frekvens?).

Miche skrev:

FiaLotta skrev:Jag beundrar er som är öppen med er diagnos.

Vid min ålder orkar man inte längre bry sig om negativa kommentarer, dessutom är jag rätt slängd i käften och kan ge svar på tal (tackar min ADHD för det)!

Tja, eller också har man fått nog med negativa kommentarer för resten av sitt liv. Vid min ålder.

Visst behövs fler som är öppna med sin diagnos. Men det är en risk och det kan innebära offer av olika slag. Det är inte bra för alla och man kan göra nytta också på andra sätt.

Har inte fått höra så mycket (än), eftersom jag dels inte har haft min diagnos så länge, och dels inte har varit speciellt öppen med det. Mina föräldrar vet det, min tjej vet, en kompis vet det, och Arbetsförmedlingen vet det. Nu i efterhand tror jag att det hade varit bättre att inte säga något till AF, men man har rätt till extra hjälp ifrån dom om man har AS och det behöver jag verkligen.

Farsans reaktion var väl värst egentligen, han började jämföra mig med en del lustiga typer som bor här i krokarna. Enstöringar, halvknäppa gubbar och liknande. Vi har en usel relation så jag bryr mig inte så mycket, men man förväntar sig något bättre av sin farsa.

Snubben på AF sa något i stil med att han inte alls kunde se på mig att jag hade AS. Men det är ju det som är grejen, att det inte syns. Han sa också att jag inte verkar ha problem med att prata med honom, och då har man uppenbarligen inga problem i övrigt heller..?

Det ända jag reagerade på var att
min mormor och morfar började behandla mig annorlunda ett tag.

fast jag är inte hundra på att det verkligen är så,
kan vara att jag var extra misstänksam eftersom jag precis hade fått diagnosen.

Men jag var där och fikade och så rättade dom mig när jag gjorde en sak, minns inte vad.
men det var precis så som man pratar med ett barn. "Men du, använd kniven och dra fatet emot dig". Nu var det inte exakt vad dom sa, eftersom det var ett tag sen så har jag börjat glömma.

minns bara att det lät ganska nedlåtande.

Samt att jag fortfarande känner mig ganska obekväm med min asperger diagnos.
jag har under hela livet(22 år) fått höra att jag är normal.
Det är absolut inget konstigt med mig. Även fast jag känt mig annorlunda själv + att
jag inte har gått ihop bra med ganska många.
och så vips, så har man en störning helt plötsligt... hopp :/

Men samtidigt så är jag inte förvånad, det har alltid varit något jag inte
kunnat sätta fingret på.

Hälften trodde på det och hälften inte, en del sa att nu förstog dom varför jag är som jag är.

Charlie72 skrev:Hälften trodde på det och hälften inte, en del sa att nu förstog dom varför jag är som jag är.

Det lät ju snällt
(jag misstolkar gärna saker :>)

Psykopat har jag också lyckats bli jämförd med. Däremot motbevisade jag det.

Hur motbevisade du det?

plåtmonster skrev:Hur motbevisade du det?

Psykopater är inte direkt kända för att göra allt de kan för att rädda livet på någon utan något att vinna.

Tack Thurizas för den där videon! Jag skrattade högt åt den!

Jag har väl inte sagt det så ofta. Folk säger ända att "hon bara pratar sjukdomar", dvs det finns större problem, som jag känner ett behov av att förklara. Men man får inte i något sammanang tala om sjukdomar, såvida man inte står i en talarstol och håller föredrag.

Min syster sa: "Jaha, men nu när du vet att du har AS så behöver du ju inte längre göra".......här följde en lång lista med felaktiga beteenden (enligt henne).

Andra människor kommenterar inte utan pratar på om vädret i stället. De flesta tror nog att jag försöker komma in i Guiness rekordbok som den som har flest antal diagnoser här i världen.

Någon fick ett stort anfall som respons, då han själv hade blivit anklagad för att ha AS "men jag är ingen värdelös, liten, utvecklingsstörd fjant!" sa han.
Tja, det var väl värsta reaktionen hittills. Bäst att hålla käft. Lugnast så. Beträffande alla mina sjukdomar råder ett medeltida mörker runt omkring mig p g a den stenhårda, sociala regeln: TALA INTE SJUKDOMAR! (eller funktionshinder)

"Det står ju inte direkt skrivet i pannan på dig.." sa en sjuksköterska på en akutmottagning jag nyligen var på.

Eftersom jag har familj och barn i skolåldern så har jag valt att inte gå ut med diagnoser, förutom min fibomyalgi pga av alla osmakliga kommentarer och okunskap. Det räcker med det bemötande man får angående fibron...

De brukar säga att de uppskattar att jag berättar för dem, och att de aldrig skulle ha kunnat gissa det om jag inte hade sagt det. En vanlig mening som jag brukar få höra är: "det märks ju inte alls på dig!". Men direkt efter att jag har berättat så märker jag att jag blir särbehandlad, och att folk drar sig undan från mig. Det är små subtila gester som jag uppfattar, och de gör att jag känner mig utanför. Jag antar att personer som har diagnoser gör att andra personer känner sig obekväma.

Min mor sa efter att jag berättat vad kuratorn/psykologen kommit fram till genom de tester jag gjort på landstingshälsan "Det stämmer nog bättre än ADHD som du trodde"

Min mamma var glad över att jag kände en lättnad över min diagnos.

Min pappa blev förvånad.

En av mina närmaste vänner tog det bra och har inte behandlat mig annorlunda alls.

En f.d. vän till mig började förklara saker med att jag har asperger, bl.a. att jag skillde vara lik Sheldon Cooper i Big Bang Theory pga min diagnos, liksom att anledningen till att mitt horoskop inte stämmer till 100 & (hon tror på astrologi, och det gör inte jag) och att det beror på min diagnos.